Man måste leva där emellan.


Nu ångrar jag inte att jag lyssnade på min kloka son. Igår på morgonen ringde sonen. Alla hade gått iväg till sitt och jag satt helt själv i soffan. När han ringde pratade vi om dagen innan, då det vart begravning för mamma. När vi pratade så frågade sonen vad vi skulle göra under dagen. Jag sa att Tommy vill ut med husbilen, men jag vill nog bara sitta här och inte göra något. Men mamma, sa sonen, du måste göra något. Du måste göra saker. Jo jag vet, sa jag. Men jag vill sitta här. Det är klart du är ledsen sa sonen, men du kan vara ledsen i husbilen med. Men jag behöver städa, sa jag. Jo vissa städar istället för att gråta, sa sonen. Jag tror det är viktigare att tårarna rinner ut, fortsatte han. Tror inte någon städar åt dig, så det kommer finnas kvar efter helgen. Efter en stund sa vi hejdå.

Jag gick ner i källaren och duschade. Efter det tog jag på mig kläder och satte mig åter i soffan. Men efter en stund bestämde jag mig för att jag lika gärna kan sitta ute på altanen och vara ledsen. Hämtade högtalaren i sovrummet. Tog med mig mina stickor, satte mig i en stol. Olivia Newton Jonh sjöng round and round. Det kändes som gråten gick runt och runt. Stickade på tröjan jag håller på med. Funderade på om mamma fortfarande var en hel kropp eller bara aska. Bestämde mig för att sluta tänka sådana tankar. Tittade på himlen och bestämde mig för att låta mamma vara i fred en stund.

När maken kom hem åt vi mat, han packade bilen med sådant vi skulle ha med oss. Vi åkte iväg, sorgen lämnade mig i fred en stund. Nu har den dykt upp här på morgonen. Känner mig tom, ledsen. Klankar på mig själv, säger till mig själv att mamma har varit borta i flera år. Demensen hade tagit över, förändrat henne till någon som inte var min mamma. Någon jag hade svårt för, precis som jag hade svårt för mormor och farmor, när demenssjukdomen slog till. Det finns dom som förlorar sin mamma i tidig ålder. Jag är hela 57 år och haft min mamma länge. Det är livets gång. Man föds och man dör. Förhoppningsvis så fyller man däremellan livet med saker man vill och mår bra av. Jag får hoppas att mamma fyllde sitt med sådan som hon ville ha.

Det var en fin begravning, vi var inte så många som kom, men några av mina kusiner, min gamla morbror och hans fru, vi närmaste i familjen vi var där. Lilla Hugo och Emilia. Hugo han var mest glad. Hans leende behövdes i allt det mörka. Min före detta man var med under begravningsakten. Det var fint av honom att vara med.

Nu gäller att börja leva igen, gäller att simma lugnt och inte drunkna i mina känslor som svärmar över i tårar. Minnas det som var fint i sambandet mamma. Glömma allt annat som var tråkigt. Göra bilden av mammas begravning till något fint. Minnas samtalet med min morbrors fru. Hon berättade så intressanta saker när vi fikade efter begravningen. Minnas promenaden i kyrkogården, dit vi gick till mormors och morfars grav där mamma nu också kommer att ligga. Där planterade min syster liljekonvaljer, hon hade köpt från Holland. Nu ska vi träffas den där sista gång i denna följetång av sorg, jag och mina syskon. Då för att få askan i graven. Därefter kan vi lämna allt det här tråkiga, leva våra liv igen så som det var innan vi hamnade här.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu ska jag öppna upp lvl^ bilens dörr och få in lite luft. Andas och välja att njuta av morgonen.

Carina Ikonen Nilsson


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

%d bloggare gillar detta: