När vänskapen är på riktigt.

Godmorgon, jo det vart en fin morgon fast nu redan Lunchtid. Frukosten är intagen, maken bjöd på vörtbröd och skinkmacka. Legat en stund på spikmattan och endorfinerna simmar i kroppen. Spisen är förberedd för kvällens eld. Det är för varmt för att elda nu. Disken från gårdagens julgodisar är diskade.

När jag var liten, fick jag aldrig göra knäck, det var farligt sa mamma. Dessutom så vart det krångligt att få bort kletet från kastrullen. Jag misstänker att mamma ville göra knäcken själv så att hon slapp, bli griniga på oss och det klet vi skulle ställt till med. Men igår stod jag och lilltösen i köket. Vi gjorde vanlig knäck och vi gjorde saffrans knäck. Vi hade tänkt att vi skulle göra morzat kulor och till en början blev dom riktigt bra. Kanske dom 10 första. Därefter kändes det äckligt att vara så kletig om fingrarna. Så vi gjorde snabbvariationer.

Vi gjorde vattenbad till chokladen, jag hade en teori om grillpinnar. Doppa en för en, i skålen med den smälta chokladen. Oj det gick långsamt, tre kulor tror jag att jag stod ut med. Därefter la vi i alla våra små kreationer i vattenbadet och la dom på tallrikar. På kvällen igår när jag skulle smaka på en lite kula, vart det hela en stor klump. Idag tog jag fram kniven och delade på klumpen. Vi gjorde inte Mozart kulor vi gjorde Mozarts smålimpor. Det får duga.

Eftersom vi hade för lite marsipan, blev det över lite Nougat. Dom la vi i knäckformar och smälte i mikron. Några blev lite brända. Men det såg ut som att vi ansträngt oss, att få till fina nougater. De tallrikar med spilld knäck på, la jag i blöt redan i går. De fat som jag idag plockade ur kylen, för att lägga godisarna i små lådor. Dom la jag i blöt i varmt vatten. Nu är det julstök vi gjorde igår, i små lådor och disken endast som ett trevligt minne. Jag gillar att diska. Idag ska göras nötkola och brända mandlar.

Efter julstöket igår var jag hos en av mina vänner, som även är lite nästgårdsgrannar. Dom bor i ett annat villa område. Kanske är det 300- 400 hundra meter bort. Jag och maken skulle gå dit, för att jag skulle lämna en julklapp. Vi umgås inte så ofta som vi skulle kunna göra, men när vi umgås så är det som att vi sågs igår. Vi är där i stunden och plockar upp tråden eller trådarna, där dom ska plockas upp. Det vi har gemensamt från början är att våra barn lekte ihop. Jag tror henne äldsta son var min sons första vän, när vi flyttade hit. I alla fall var han den första som kom hem och lekte hos oss. Efter barnen, tror jag vi har husvagnsliv och camping som en tråd. Men jag i alla fall om jag pratar för mig själv, är det en vänskap som skulle hålla genom livet. Min vän är någon som jag skulle kunna ringa när det är kaos. Prata med henne och kaoset är mindre kaos.

Det var faktiskt efter en helg, för väldigt många år sedan. Då umgicks vi och var ute på äventyr till Skara sommarland med alla våra barn. Det var där vi fick nosa på, det fantastiska husvagnslivet.

Här var deras husvagn då. Det var så mysigt att sitta under markisen där och äta tillsammans med våra vänner. Lillpojkens rygg ni ser, är vår äldsta hemmavarande son, idag är han 25 år. Herre min skapare vad längesedan det var. Det var en fantastiskt rolig och trevlig helg. Jag och maken hade hyrt en stuga för oss och alla våra barn. Den billigaste möjliga. Jag och dottern låg i samma säng maken och lillgrabben i en och de äldsta barnen i var sin säng. Bilderna är från 2005. Några år innan jag började blogga.

Lill pojken här är idag tvåbarnspappa och har redan haft två husvagnar. Lilltösen här är idag 27 år och har en egen liten Alfred , Hon har ingen husvagn men vill ha. Det där med husvagnsliv det smittar av sig.

Efter bara 3 veckor efter att vi vart på Skara sommarland, hade vi köpt vår egna husvagn. Då vi blev helt sålda på deras sätt att fira semester. . Just den affären skrev jag om i min bok som gavs ut 2009.

Den såg inte mycket ut för världen men, vi var så glada, vi var ute till långt in på hösten med vår lilla vagn. Här är vi på Kolmårdens camping, förväntansfulla inför morgondagens besök. Året efter köpte vi en Solifer som jag så fort jag ser en idag, längtar tillbaka till. Dom är så fantastiskt mysiga. Ja, det har blivit många husvagnar efter det. Nu har vi bytt bort våran sista husvagn, emot husbilar här är vi inne på tredje husbilen. Nu är vi supernöjda med den vi har. Det var den där gången då, där på Skara sommarland som campingäventyren började. Fast vi då bara bodde i stuga. Tänk så många resor vi gjort under åren. Oftast blir det resor till norr. Men i år har vi sagt, att vi inte åker längre än till Stockholm. Hmmm då är vi ju halvvägs. Men det ska jag inte yppa till maken fråns vi är där i Huvudstaden.

Ojdå här hade jag tänkt att skriva om vänskap som är på-riktig vänskap, det blev ett inlägg om campingliv istället. Det får duga för dagen.

Ett citat från en bok, jag fick låna av min vän, så bra för just det här inlägget.

  • Vad är viktigast? frågade stora Panda. Resan eller målet?
  • Sällskapet svarade den lilla Draken.

Tacksamhet:

  1. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag.
  2. tack för vänskapen som bor i mitt liv
  3. tack för alla barn som funnits och finns i våran lilla familj.
  4. tack till livet.

Idag är första dagen på resten av våra liv. Lev idag just nu! igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Carina Ikonen Nilsson

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook