Sorgen om mamma hittade fram på ett konstigt sätt.

Ibland är det viktigt att stänga av, släppa saker och packa in i paket för att orka gå vidare, gå framåt.

Igår på jobbet på kvällen hörde jag Canada gässen, som flög på himlen. Fattar ni? Canada gäss det säger mig vår, det säger mig sol, fast just nu regnar det.

Idag hade jag bestämt mig för att inte bada. Gå och lägga mig när morgonbestyren var över. Inget bad utan krypa ner i sängen och sova en extra stund. Men när klockan närmade sig halv åtta så var det som om jag hade en Autopilot i kroppen som gjorde alla dom där bestyren som är med bad. Borsta tänder sätta upp håret i en tofs. Av med nattlinne och på med morgonrock, mössa och benvärmare. Helt plötsligt stod jag där vid sjön och tog kort på omgivningen. Idag blev det att klä om i badstugan, ute var det en snålblåst i vinden som var riktigt kylig innan jag badat.

När jag stod där naken vid sjön, funderade jag in i det sista, på om jag verkligen skulle bada. Tanken blev men det kanske räcker med att stå här uppe på land och bli kall. Men den tanken slog jag bort, genom att ändra tanken. Tog steget ut i det kalla vattnet, Ett steg andas, två steg och ta resten av alla steg tillsammans med tanken andas lugnt. Fokus på steget och helt plötsligt stod jag där i vattnet som nådde mina axlar. Fokus på omgivningen tillsammans till mina badsystrars huva, hoohoo och deras läten när de också doppade sig. Där stod vi i dimman, njöt av kylan och vad kylan gör med våra kroppar. Efter fyra minuter var jag klar. På vägen mot trappan upp till badstugan kom jag på varför, varför autopiloten sätter in när den ska. Dom där baden, är som skönast de dagar jag tänker att dom inte alls är sköna. Idag vart badet ett bad jag absolut inte ångrar. Fast egentligen ångrar man bara dom bad som inte blir av.

Samtalet i badstugan idag blev strykning, det var jag som tog upp tråden. Jag har fuskat ett tag med min strykning. Vissa hade slutat med att stryka, en annan berättade att hon som jag hade fuskat och lagt upp en plan hur hon skulle få tvätten struken. Jag önskar att jag hade kunnat göra samma plan men, det blir allt att försöka få till allt idag. Jag vill ha två hela lediga dagar, utan strykning i helgen. Nästa helg jobbar jag igen, har en full vecka nästa vecka. Så det blir att brotta ner mig helt i den där högen idag.

När jag kom hem, blev det autopilot igen, hänga upp badskor, plocka bort sängkläder och ner i källaren för att börja tvätta. Tända en brasa i kaminen, Gå in i duschen och göra slut på allt varmvatten. I dag hoppas jag att inte maken läser bloggen. För göra slut på allt varmvatten, är en synd i den här familjen. Här är det fyra minuters duschar som är målet. Men mitt långa hår och den kalla kroppen behövde varmt vatten och det i massor.

Så nu sitter jag här, känner mig varm och härligt stolt över det kalla badet, men även över att jag äntligen tvättat mitt hår igen. Den där hårtvålen jag köpte för några månader sedan, är inte ett alternativ längre. Jag får det inte att fungera. Jag har för långt hår och det är svårt att orka, hålla ut med mellanrummet mellan tvättar. Jag hatar verkligen när håret känns smutsigt. Det får vara hur bra som helst, men det är inte min kopp te. Veckan har förflutit i jobb, jobb jobb jobb. Har haft ett sådant där medarbetarsamtal i veckan. Det väckte många frågor. Men även så väcktes den där riktiga Carina, i mig. Hon som lite somnat av och inte gjort det hon ska. Men under samtalet väcktes hon till liv, nu ska hon igen göra som hon brukar. Här handlar det om att sätta gränser emot mig själv.

Just nu kämpar jag på med att vara ledig. Det är svårt för mig. Jag måste se till att vara hemma, när jag är hemma och inte tänka jobb då jag är ledig. Måste igen hitta till det här med att när telefonen är inlämnad och nycklarna är i skåpet, är jobbet klart. Jag kunde det innan tjänstledigheten. Nu har jag svårt att hitta tillbaka till att jobbet är på jobbet och hemma är hemma. Det är så enkelt att en extra gång, genom ett telefonsamtal dit checka av och säga oj det där får inte glömmas, idag innan jag badade föll jag på målsnöret och gjorde en extra grej. Dumt, men det bara blev så. Nu medans jag skriver här, var jag tvungen att checka av en ledighet jag sökt. Så dumt av mig, för jag hade kunnat gjort det, när jag är på jobbet nästa vecka. Ändå blir det så att jag gör saker som ingår i att jobba här på hemmafronten. Till exempel att sitta här och skriva om det just nu, säger mig att jobbet är fortfarande inte riktigt klart för mig. Så dumt för det är så viktigt för att jag ska må bra att vara ledig när jag är ledig. Förhoppningsvis kommer känslan av ledighet, snart så att inte tankarna spinner på i 230 hela dagen.

Igår ringde min bror, när jag var på rast. Han berättade att han hade varit tvungen att lämna mammas hund, som han har tagit hand om till veterinären. Lilla Tussie hade blivit sjuk. Så sjuk att det var dags, för Tussie att lämna detta jordeliv. När vi lagt på, rann tårarna, ska erkänna att dom faktiskt rinner även nu när jag skriver. Jag stod där i garaget utanför avdelningen och grät. Försökte dölja det, när någon gick förbi. Men vad jag grät. Ringde maken men, det var bara att stå där och låta tårarna rinna klart, innan jag igen gick in till avdelningen. Tog på mig den professionella rocken och lät tårarna vara där ute i carporten.

Mammas hund som liksom blev kvar här i livet, efter att mamma som vi begravde i höstas. Nu finns inte ens hennes hund kvar. Jag som trodde att sorgen var klar, inser att det är inte hunden jag sörjer. Utan den där sista biten av mamma. Den lilla hunden, var den där sista biten av mamma. Nu känns det som om något mera försvunnit. Det är en konstig känsla i mig, för just hunden hade jag inte så mycket känslor för. Det handlar om mamma, det handlar även om mina känslor för min mamma. Det handlar om mina handlande och icke handlanden. Men det är och känns sorgligt i mig, tårarna som jag trodde jag gråtit klart, bor igen i mina ögon. Dom gör ont och dom känns, Förmodligen är det både samvetstårar och saker genom åren. Men jag tror det är mest samvete, tankar, sorg över att jag inte gjorde, att jag kunde gjort mera, även en sorg i att allt inte var så rosenskimrande alltid. Jag kunde gjort mera, jag kunde varit mera dotter, till min mamma. Så som en dotter ska vara.

Kanske är det den där strykhögen som hjälper mig med att stänga av, både jobb och sorgetårarna och vara här hemma. Vara ledig på riktigt. Det säger mig att det är dags. Just nu är det dags för mig att lägga i en vedpinne till i kaminen och ta mig ann den där strykarhögen. Det här får vara inlägget för dagen. Ha en fin dag, ta hand om dig.

Tacksamhet.

  1. Tack för autopiloten i mig som tog mig till sjön.
  2. Tack för att jag fick vakna till ännu en dag.
  3. Tack för att jag har ett jobb att gå till.
  4. Tack för de fantastiska dagarna jag haft på jobbet. Det frön man sår, har börjat växa till sig på jobbfronten.
  5. Tack för att jag är så som jag är, tack för att jag vågar vara precis den där härliga kvinnan jag är.
  6. Tack för badet idag, och den varma duschen som sedermera blev lite kallare.
  7. Tack till livet, tack för tårarna som blev igår. Dom gjorde kanske lite mig hel.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgonen kommer först i morgon. Just nu gäller. Ta hand om dig.

Carina Ikonen Nilsson

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook