En klagosång är också en sång.

Det blev inget inlägg igår. Det var en dålig morgon där jag vaknade alldeles för tidigt. Gick och la mig igen och sedan hade maken annat i tankarna. Vi skulle till stan för att handla in födelsedagspresent till lilla Hugo som fyller år idag. Lille Hugo blir nu två år. I två år har han förgyllt våra liv den lilla spralliga klättraren. Alltid glad, alltid sjungandes. Igår köpte vi kläder och lite leksaker till den lilla mannen. Idag blir det att åka på kalas och fira honom.

De sista dagarna under denna vecka var det utbildning inom NPF. Nu kan jag redan ganska så mycket om ämnet, men alltid bra med uppfräschning. Jag tycker att utbildningen var riktigt bra, även om det var mycket skafferimat så gav den i alla fall mig lite ja men det där hade jag glömt, det där behöver jag vara mera uppmärksam med.

Det lades inte så mycket fokus på det berömda begreppet, som så många pratar om när det är ADHD superkrafter. Egentligen är jag ganska så trött på det uttrycket. Visst det finns glansdagar där solen lyser och den lyser på mig, och mina tillgångar i mina funktioner som är lite si och så med. Men tillfällena är små och ofta rusar dom förbi, för att sedan bli att ligga och titta i taket. Då orkar jag inte ens med att ta på kläder, då ramlar husets ordning ihop.

När det sedan ska röjas, vet jag inte vilken ende jag ska börja i. Ingen vet om mina tillkortakommanden, när det är de mörka. För jag är likt alla andra, är den som är mån om att visa mina tillgångar. Ingen ser de där dagarna när mörkret bor inom mig. När jag är så nära till gråt att jag sväljer och sväljer. Ingen ser heller min rädsla över att inte orka enda fram, till det där som man förväntas klara. Ingen ser den där sista droppen av ork som jag ofta tar till, för att inte ramla ner i mitt mörker.

När du som inte har ADHD är trött, då är det min ständiga trötthet som jag lever med, när det inte bor superkraft. När du är obotligt trött och inte orkar gå upp ur sängen, då är du i närheten av det mörker som bor i min kropp ganska så ofta, när jag inte orkar. Min hel

ger jag är ledig, då är det mörkret jag försöker bota bort. Då orkar jag inte umgås med vänner, inte heller bjuda på goda middagar. Min svårighet att orka med, komma ihåg alla dom där vardagliga sakerna som jag behöver komma ihåg, gör tröttheten. Att alltid försöka hålla mig till strukturer som jag försöker få till, gör att jag faktiskt fungerar något så där. Då är det inte glans och flärd, utan bara en fult ord, strävan ett jobb med att försöka lite till, lite extra lite till.

I min blogg syns min oförmåga att skriva och stava rätt. Här bryr jag min inte så mycket. Men när jag är på jobbet, vill inte jag att dom ska se att mina stavningar inte är som dom är. Jag eller det är ett gissel att få till komma och punkt, när jag skriver. Även här lägger jag lite extra kraft, på att försöka få till punkt och komma. Detta för att människor ska orka läsa mina texter. Det är inte alltid, nästan alltid som jag i efterhand då jag läser mina inlägg, ser att ojdå här hade det behövts en paus.

Under utbildningen satt jag mellan varven, med att fundera på vad jag egentligen gjorde där. Hur kan jag fått för mig att jag behövs på jobbet. Hur kan jag få för mig, att jag gör ett bra jobb. Jag som har så svårt att få ihop vardagen själv. Jag som har så svårt att hålla mig till planen, till strukturer. Jag som så ofta glömmer. Nä…. jag borde nog lägga klossar eller vända på papper gick tankarna då. Fast nu när jag sitter här och skriver det, inser jag att jag ramlade i fällan. Fällan som jag genom livet, lärt mig att leva med. Den där obotligt dumma självförgörande självkänslodödsdöden. Det är självkänslan som brister eller brast just då, nu när jag skriver dessa rader. Jag vet att jag är duktig på mitt jobb. Jag vet att jag behövs på jobbet. Men bara på ytan. Längst där inne i mig, det är där det svajar.

Nej, Jag får be om ursäkt det var inte meningen att bjuda in er i mitt mörker. Det bara blev så, det bara blev så som det ofta blir, hos mig för jag tänkte inte på det just då. Alla dessa ord blev till, av en stund här vid mitt tangentbord. Orden behövdes komma ut ur mig. Här är ett bra sätt för mig att få ut orden. För som ni vet är det här min blogg. Jag skriver som jag vill. Likt KSMB som sjunger som dom vill. Kommer ni ihåg låten med texten om en slemmig torsk i en brödrost. Vad den handlade om har jag inte en aning om utan jag minns bara en slemmig torsk i en brödrost.

Samtidigt som jag inser att jo, jag har jobbat med det jag gör för att jag gillar mitt jobb. För att jag i omgångar faktiskt gör ett helt förträffligt jobb, om man bort ser från vissa saker. Nog för nu.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag fick vakna upp till en helt ny dag.
2. Tack för att jag i förra veckan fick uppfräschningen i Utbildningen, jag behövde det. Tack för att jag upplevde det som en bra utbildning.
3. Tack för att det har varit en ledig helg , jag behövde den lediga helgen.
4. Tack för att jag har kommit så långt i min egna utveckling, att jag inte alltid tror på den där inre rösten som klagar om mina till och o-tillgångar. Tack för att jag lärt mig att inte lyssna klart och tro på mina ord, om mina vidriga tankar om mig själv. Men igatan vad jag vissa dagar får jobba med mina tankar.
5. Tack för att jag är klar med denna klagosång igen.

Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller och just nu ska jag göra mig Kalasfin. 🙂