Ett ynka steg… ett litet steg…

Oavsett hur litet steget är, är det ett steg. Ett steg till och vi är på väg…Det gäller bara att ta det där första steget.

Jag gillar att skriva de dagar jag nästan flyger upp ur sängen, har hela dagen framför mig. Så är det inte idag. Idag kravlade jag mig upp ur sängen, men tankar från gårdagen, idag rinner tårarna. Igår fick jag känslan, av att jag är slut som människa. Igår kändes det i alla fall så. När jag sedan skulle till jobbet, kände jag hur tårarna brände innanför ögonen hela tiden. Det gjorde ont, men, jag gjorde mitt bästa. Såg till att ha saker att göra hela tiden. Såg till att det hela tiden fanns något nytt att göra. När det inte fanns något att göra, hittade jag till att städa. Dockade det som jag kunde docka. Dagen gick och jag fick äntligen åka hem. Utan att någon, vare sig kolleger eller klienter såg eller märkte, att jag höll på att vända ut och in på mig själv. När jag kom hem var maken vaken, han hade under sin lediga tid fixat till en list vid den ny insatta garderoben. Jag försökte hitta till yes va bra, vilket det var. Men inom mig kände jag fortfarande det där mörka grå. När han sedan somnat låg jag vaken och tänkte, vilket jag redan innan visste, inte hjälpte ett dyft. Tårarna rann och jag somnade till min gråt. Just nu känns livet så mörkt.

Det känns som att den sol som alltid gör mig glad, inte hittar fram till mig. Jag brukar vara positiv och hitta till små glimtar av, Yes jag gjorde det. Hittar inte dit. Det känns som att jag fått ett berg att flytta, har massvis att göra framöver för att ordna till saker. Men jag vet inte i vilken ende, jag ska börja. Känns till och med tungt att böja mig fram för att nå kaffekoppen, med det rykande varma kaffet. I mina tankar har jag försökt att prata med mig själv, så som jag pratar med mina klienter, försökt att hitta till, vad är det värsta som kan hända? (Just de här känslorna känns det som att just dom är viktiga att jag i mötet med mina klienter kommer ihåg. Det känns som viktiga känslor, att ha med mig i jobbet.)

Vilka bevis har jag, för att mina tankar stämmer. Känner mig som ett gammalt potatismos som inte lossnar från sin kastrull, för det torkat in och klistrat sig fast. Är jag slut som människa?

Nej jag är inte det, inte för mig själv. Inte för min familj. Inte för mina vänner heller för den delen. Jag ska ta ett steg i taget, göra en liten sak idag, jag ska andas, inte vältra mig i offerhetens tecken. Det ska gå, det gör det alltid. Oavsett hur tom jag känner mig, hur dålig jag känner mig ska jag, hitta fram till det som brukar vara jag. Jag brukar vara handlingskraftig, Jag brukar se till att jag kan hålla huvudet högt, gå framåt oavsett vad som händer. Ett litet steg bara, ett steg i taget. Ett ynka steg. Kanske är det första steget att ta det som är att resa sig upp från soffan. Gå ner i källaren ta en dusch, på med kläder börja min dag. Det måste verkligen gå. Jag kan inte slösa bort en hel dag på ett känslor från igår. Idag är min lediga dag. Lediga dagar ska sätt guldkant på veckorna som går. Lediga dagar är heliga dag. Imorgon är även det en ledig dag, men då har jag uppbokat med sjukgymnasten, och ett annat möte.

Nej det här duger inte, nu ska jag freda mig från detta tangentbord och från katten. Ner i källaren ta en dusch. Börja njuta av min lediga dag. Sluta fly från mig själv. Sluta vältra mig i känslor av oduglighet. För dom är inte sanna. Dom bor bara där inne. Odugligheter är något som inte finns. Jag vaknade idag, jag lever. Jag fick ännu en dag i detta liv. Det får räcka som tanke idag.

Tack för att jag fick vakna upp, till ännu en ny dag. Tack för att jag fick en helt ny dag, i dag är första dagen på resten av mitt liv. Fult ord det är stort. Idag är första dagen på resten av mitt liv som jag lutar mig fram för att dricka av mitt morgonkaffe. Första dagen på resten av mitt liv att njuta av en härligt varm dusch. Höra hur roboten dammsuger medans jag gör andra saker.

Ja nu ska jag börja min dag. Ta hand om dig. Du är så mycket värd det. Nu just nu lever vi. Det vi gör just nu är saker som visar sig bli konsekvenser bra eller dåliga i framtiden. De steg vi tar idag är steg som är en stig där borta i framtiden. Till sist kan det visa sig att stigen blivit en motorväg.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt. Jag ska börja nu.

Carina Ikonen Nilsson.

Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook