Maken sa nej, du ska inte sitta här och vara ledsen. Du kan vara ledsen över allt. Men jag orkar inte sa jag. Jo det gör du. Nu packar jag husbilen och vi åker. Jag sa men…. maken sa nu gör vi… Vi gjorde, jag packade ner min dator och maken gjorde det han skulle. Kräftor köptes in, Lilla Emilia lämnades av sonen och ledsenheten låg där på insidan. Drack kaffe ute vid bordet utanför husbilen och kände solstrålarna. Njöt av kaffe. Lillflickan och Emilia verkar ha roligt, fast åldersskillnaden är så stor.
Emilia sa till lillflickan att om inte hon får pengar från Tommy så kommer hon aldrig mera rita en teckning till henne. Vilket straff. Det var nog det värsta Emilia kunde tänka sig att göra, sluta rita teckningar till henne. Pengarna hon ville ha, ville hon köpa något i affären som är här. Vad hon skulle köpa var inte så viktigt, bara att hon skulle få köpa något.
Livet kändes lite lättare, berättade jag för maken igår. Har inte tänkt på allt det där som jag innan bott i. Ombytet av miljö, vakna upp till fågelsång och veta att det här som är just nu i denna stund, bara handlar om att trycka ner tangenter är något njutbart. Lilla Emilia vaknade just nu. Trött nyvaken och gnuggar sig i ögonen, säger inte så mycket men nickar på tilltal. Hon verkar vara lik sin farmor. Sin farmor som är jag. Jag är också tyst på morgonen och gör mina saker som jag brukar göra.
Vi ska tillbringa även denna dagen här i husbilen. Kanske gör det att den där sorgsenheten och flykten från mig själv, försvinner och jag blir hel igen. Att jag hittar till sådant där som är jag igen. Den där som ser möjligheter, i stället för högar av saker jag inte kan göra något åt. Kanske försvinner den där känslan som flyttade in, kanske blir den mera hanterbar. För det är inte sant, den är inte sann, den där känslan av att vara slut som människa. Det är in känsla som något klistrat på mig. Något att skrapa av.
Maken hade så rätt, han har alltid så rätt. När han gör, han vet alltid bäst. Han vill alltid allas bästa. Han vet mera än jag själv, vad jag behöver för att andas. Tänk att jag lyckades hitta honom. Tänk att han finns och älskar mig. Jag borde vara den lyckligaste människan i världen som faktiskt har träffat och är gift, med någon som alltid har mitt bästa för ögonen. Hur blev det så för så många år sedan? Jag känner mig så tacksam och jag känner ödmjukhet, över att han finns. Finns alltid där för mig.
Tacksamhet.
- Tack för att jag är gift med min själsfrände, bästa vän, den bästa maken man kan ha.
- tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
- tack för alla som finns i mina närmaste cirklar.
- tack för att jag närmar mig visheten i att jag är inte slut som människa. Jag lever, har ett bra liv i min omkrets. Jag har människor som jag bryr mig om, och dom bryr sig om mig.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu…..
