Jag tog bort nattskyddet från fönstret och sitter och skriver till ett glittrande hav. En and simmar där ute. Han eller hon simmar där ute för att äta frukost. Själv sitter jag med kaffe framför mig. Sovit dåligt i natt, varit orolig och drömt konstiga drömmar. Har det något med månen att göra kanske?

Genom molntäcket lyser ibland solen upp, de vita husen på andra sidan. Solen gör även att havet glittrar som silver, De är små krusningar på vattnet. Innan vi åker hem tänker jag ta ett bad till. 17 grader är det i vattnet, det är en enkel match att doppa sig här. Det som kan ställa till det är brännmaneter. Igår syntes inte något sådant till.

Igår på eftermiddagen badade jag nere vid bryggan här. Efter badet tog maken och jag en cykeltur, ner till själva byn. Härligt att cykla även om jag är lite rädd, för att cykla omkull. Nere vid hamnen beundrade vi alla båtar. Klockan var efter sju på kvällen och det mesta var stängt. Solen värmde oss, det var riktigt mysigt att gå där och titta på båtar. Husen ligger trångt, de är inte mycket trädgård mellan husen. En Fiskeby som ännu inte riktigt vaknat inför sommaren.

Jag känner sådan tacksamhet, över att vi har vår husbil att bo i. Oavsett hur jag mår så finns det något att må bra i. Här känns livet lite enklare, här känns livet inte så svårt. Här på de få kvadratmeterna, här är jag ombonad. Det finns inte något som måste göras, inget som pockar på. Tiden stannar och tankarna är mindre mörka. Jag längtar till den dagen, då vi bor här i bilen för alltid. Jag längtar till den dagen, då vi har de här ynka kvadratmeterna som vår bostad. Jag inser att jag behöver göra mig av med massvis med saker, när tiden är inne. Kläder som nu hänger i skåpet hemma lär jag få göra mig av med. Men tiden är inte där ännu.

Det drar in moln från havet, är det en av de sista dagarna av fint väder? Jag somnade innan vädret visades på tvn igår. Även det är mysigt här i husbilen, att bädda ner sig i sängen och ligga och titta på tv. Att sitta här med kaffe vid bordet, trycka ner tangenterna till mina tankar blir något vackert inom mig.

Oavsett vad som händer i livet så är detta just sådana här stunder ett andrum. Fast livet känns svårare än vanligt, är det här just den här stunden ett andrum. Det jag ser på utsidan är som en levande tavla, från sekund till sekund förändras den och blir aldrig det den var innan. En ny sak att titta på, att begrunda.

Just nu behöver jag mera andrum än någonsin innan. Jag är livrädd att sätta mig fast i det där svarta hålet som jag just nu står framför. Egentligen känns det som om jag redan ramlat ner, de svarta håller fast fötterna i ett järngrepp. Det känns som jag trampar runt och fastnar mer och mer, att gyttjan griper tag i mig och som kvicksand kommer jag längre och längre ner. Men jag måste hålla mig på vattenytan måste simma uppåt. Flyta med istället för att simma emot. Flyta kan jag ju. Flyta är min bästa förmåga i alla fall när jag ligger i vattnet.

Nej nu svamlar jag, finns inte så mycket att skriva. Vem vill läsa om att må dåligt i själen. Ingen, inte jag. Jag vill vara någon som är glad. Vill vara någon som ser positivt på livet. Jag är någon som ser positivt på saker. Det är för fult ord sommar…. Jag är någon som alltid är positiv, som ser bortanför molnen. Som oavsett vad som händer, har en förklaring för varför den gjorde så.

Varför är det så svårt att se så på mig och mitt? Varför ser jag inte så på mig själv och på min egna situation? Ge upp? Nej det gör jag inte, men jag behöver mera bomull just nu, behöver mera omtanke om mig själv.

Hur skulle jag säga till min bästa vän när det blev som det blev? Jag skulle säga, vila aktivt, ta hand om dig. Du behöver en paus, du behöver andas. Gör saker som du egentligen tycker om. Gör saker som ger dig energi. Sluta aldrig att andas. Finns det något som jag kan hjälpa till med. Jo, jag får ge mig själv en kram, luta mig emot makens axel och få kraften tillbaka.

En hel familj av änder simmar där ute på vattnet, en annan dyker ner för sitt morgonmål. Mitt kaffe är slut, dagen får börja. Jag ska klä mig gå till servicehuset för att tvätta mitt ansikte smörja in mig med lyxiga krämer. Jo jag ska ta hand om mig själv. Det är det som ska till, för att ändå visa omtanke om mig. Solen som lös igår bor där bortanför molnen, havet glittrar ändå. Livet går vidare, jag går med livet.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen är där borta i framtiden. Framtiden vet vi inget om. Men därborta om vi är i framtiden, tittar vi ofta på igår som något vi klarade av. Ibland är det mörka moln, ibland glömmer vi bort de mörka.

Jag lever och jag andas. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag. Ännu är dagen ny precis vaknat upp och är oskriven. Fast jag skrivit en stund.

Havet ger mig en lugnande känsla, det flyttar in ro i kroppen när jag sitter här och skriver.