Det får bli ett eftermiddags inlägg. Har blivit soffhäng här hela dagen. Fast till en början låg jag på gräset med en filt och kudde och solade. Somnade så klart, maken kom och väckte mig efter 40 min så att jag fick vända på mig. Det blev för varmt att ligga i solen så jag fick gå in under paviljongen. Maken bjöd på sallad idag till mat, medans jag satt och spelade mitt krigarspel. När jag ätit maten blev jag trött la mig här i soffan och sov någon timma. Nu efter eftermiddags luren är det svårt att bli riktigt vaken. Värmen gör nog sitt till. Sedan maken och sonen skruvade ihop de nya möblerna som vi har på altanen. Har jag fått ett riktigt andningshål, en oas av mysighet. Här under paviljongen bor jag just nu, Egentligen inte så mycket att titta på men stillheten värmen och känslan av min plats på jorden. Det känns nästan heligt. Här kan jag sitta och bara njuta, bara vara och försöka hitta till lugn och ro.
Katten kommer förbi mellan varven, kollar att vi är kvar. Just nu sitter maken i källaren och kolla fotboll. En stund kom lillkillen ut och snackade med oss, då det var paus i fotbollen. Just nu sitter jag här ensam och bara njuter. En moped långt bort hörs, suset från vägen ännu längre bort. Kapporna till väggarna fladdrar med vinden likt vågor gör vid sjön. Trädens grenar och löv rör sig rytmiskt med vinden. Ett skådespel att begrunda i stillhet, Näring för själen.
Ett underbart sätt att försök vara här och nu. I stället för där framme där problemen hopar sig. Just nu känner jag mig lugn, till och med harmonisk. Framtidens uppgifter känns långt borta i framtiden, inget jag kan göra åt just nu. Just nu känns det rätt och riktigt att vara i den här just nu stunden. Lyssna till grannes lilla barn som sjunger Imse Vimse spindel. Hör hur pappan pratar med barnet, men lyssnar inte till orden utan bara det där mumlet av liv. Lite som när man är på en camping, då när man hör de övriga campinggästerna mumla om sitt.
Stunden just nu, i skrivandets stund känns härlig. Här bakom gardinerna i paviljongen får jag ordning på mina känslor, tankar och vårdar min själs innersta som blivit kantskadad. Här blir jag hel igen, bara några meter in till husets bekvämligheter och ute i naturen. En humla surrar förbi. Den där humlan som inte ens vet om att den inte har den fysiska kroppen, att flyga. Han flyger ändå, det säger mig att tankens kraft och ovetskap är något som är stort. Det är i det, mirakel blir till. Det är när vi saktar ner, låter tiden händelser bara ske, det är då som mirakel sker.
Hur ont det än gör, går det att hitta till stunder där själen gör mindre ont, livet känns mera hanterbart. Just nu är det en sådan stund. Just nu känner jag mig lite helare, än för några timmar sedan. Lite mera känsla av harmoni, där vilan ger mig den mildare känslan tillbaka. Jag är värd något, jag ska inte ge upp, jag ska fortsätta att andas in all friskluft och se till att må bra. Det ska gå, det ska bli så återigen.
Lev idag just nu, igår finns inte här längre och framtiden är där borta i morgondagen. Just nu lever och andas vi.
