God middag, känner att jag måste skriva om mina tankar, känslor. Självklart gör jag det här för det här är min blogg. Det är här jag bor. Idag på morgonen tog jag mig till sjön och simmade, inte kanske för att jag ville utan för att jag var tvungen för att göra något som är friskt och mig. Simmade mina meter tillsammans med mina badsystrar. Stunden var härlig och fin. När vi badat klart kom det en familj till badet. Vilket gjorde att jag ändrade mina tankar om att stanna kvar när min systrar åkt hem. Kändes inte som att jag passade in där helt ensam. I bilen på väg hem gick mina tankar till att fortsätta dagen så som jag börjat den. Dvs, ta hand om mig på bästa sätt. Tog fram en balja för att göra fotbad, såpa i vattnet och filade mina fötter gjorde ordning mina naglar. En härlig stund men stunden tog slut. Solen blev tanken, jag måste göra saker som gör att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Måste ta hand om mig så som jag gör när jag mår bra.
Solen, blev det och jag blev helt för mig själv med mina tankar, som gör ont. Hur jag än gör så mår jag sämre. Behöver ha någon och dela mina tankar och känslor med, för dom gör så ont. Jag vill inte belasta min make, med all denna skit som bor inom mig. Jag vill visa att jag fortfarande är jag och att jag mår bra. Men jag gör inte det, det är en lögn. Känner samma känslor nu som för massvis med år sedan, då jag blev sjuk på riktigt i dålig mående av mera psykiska orsaker.
Deppigheten bor i kroppen. Jag var hos doktorn i måndags, med då glömde jag av att säga att jag nog behöver något stämningshöjande. Jag bad då bara om en samtalskontakt. Att jag behöver någon utanför som inte är i mina kretsar att prata med. Någon som lyssnar som vet om hur det känns när man simmar mera under ytan än över. Någon som vet hur det är när man tar simtag för simtag men håller på att sluta simma för att orken, lusten inte finns kvar.
Det känns som varje göromål som ska till, är något som kräver mera än vad jag orkar. Maken har bestämt att vi ska åka husbil i helgen, jag känner nej jag vill inte jag vill gömma mig, ligga under paviljongen med täcke omkring mig och inte göra eller prata med någon. Jag vill bo i ett hörn, där man inte når mig.
Samtidigt som jag skriver detta, inser jag att jag inte ska lägga mig under täcket och inte prata med någon. Det hjälper inte att må bra, det hjälper inte att hålla mig över vattenytan. Kanske är det just det som maken säger som är att hålla sig över vattenytan. Att göra som vi alltid gör, göra saker som jag egentligen tycker om att gö.
Ta alla dom där stegen som jag känner att jag inte orkar med, göra alla dom där roliga sakerna som jag just nu inte orkar. Det är dom jag ska göra. Det är så det ska vara. skratta, göra saker. Just nu blåser det lite fläktande här under taket. Fåglarna har tystnat, kanske är det även för dom lite väl varmt för att orka tjattra. Till och med vår katt som är så nyfiken på ute livet i friska luften, har lagt sig i sitt klätterträd och sover.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten och göra övningar för ryggen. Har inte den minste lust till det. Det gör även att jag missar morgonbadet. Fast det är bara en ursäkt, badat har jag inte gjort mera än idag. Allt känns så tungt just nu. Nej usch nu får jag sluta klaga. Sluta tänka så mycket utan göra något vettigt. Vad fan är vettigt?
Lev Idag just nu, igår är historia och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Ser ni skillnad på ett tillgjort leende? Jo det var inte alls så jag kände mig men att le kanske även det ska till.
