sitter med fötterna på soffan och har nyheterna på. Skjutningar pratas det om. Synd att det är det som är vardagen. Nu känns det lite mera otrevligt än när jag sitter hemma i soffan. Även om jag nu är i Sollentuna så är skjutningarna i närheten. När ska dessa skjutningar sluta? När ska folk förstå att det är liv dom tar, ungdomars liv. Dom som egentligen ska vara vår framtid. Just nu dör dom som flugor. Ungdomar som även dom när dom var små hade drömmar om att bli doktor, köra lastbil, brandbilar. Nu är det polisen som jagar dom och till sist är det jag och mina kolleger som ska hjälpa dom att hitta tillbaka till det som är dom. Tragiskt. Barn dör, föräldrar till barn, begraver sina barn. Barn förlorar sina kamrater.

Jag är så fasligt trött på alla dessa sprängningar, skjutningar. Alla dessa EJ bro, bror brödraskap och hur det bara är att brösta saker.
Det var så vi pratade på medeltiden då det fanns riddare som skulle brösta saker. Detta broderskap som ungdomarna pratar om. Han va som en bror till mig. Nej han va inte som en bror till dig då hade han inte blåst dig struntat i dig när du inte längre är i frihet. En bror och en syster dödar inte, en bror eller syster vill dig inte något illa.

Det känns så sorgligt att våra ungdomar idag behöver gå runt med vapen för att känna trygghet. Måste vara fruktansvärt att vara förälder till någon som har skott att vänta. Hur känns det för en mamma att släppa ut sin son eller dotter veta att idag kan hon han bli skjuten? Hur känns det att få samtal / besök av polisen som levererar ett besked att din son dog i natt. Någon satte skott i honom. Nej det här måste sluta. Hur får vi slut på det? Alla de ungdomar jag möter i mitt jobb. Hade drömmar som små, någon ville bli polis, hjälpa ungdomar, bli läkare. Någon hade drömmar om att få vara en del av vårt samhälle och bidra. I dag är dom en del av ett samhälle i underground. Tragiskt! jag ber med all vänlighet och kärlek stoppa skjutningarna NU!! Fult ord Fattar ni att död inte är att återkalla. Hela samhället blir drabbat. Framför allt blir familjer, barn och ungdomar drabbade. Föräldrar som när deras barn var små hade drömmar om deras barn och liv.

Nej jag orkar inte skriva mera, blir ledsen. Ser så många ansikten framför mig som jag idag inte vet om dom lever. Jag har arbetat med ungdomar i så många år. Finns dom kvar eller har dom blivit skjutna. Har dom skjutit någon?

Bort med alla dessa tråkiga tankar nu blir det utbildning.

I natt fick jag byta hotell rum, det först rummet blev det översvärmning i när jag spolade på toa. Rummet är bra men, dom kan inte bädda sängarna. När jag i min ungdom städade hotellrum var vi noga med att bädda inbjudande. Här kommer bilder från Scandic Star i Sollentuna.