Malix.se

februari 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  

Kategori: ADHD

  • Kortis är inte alltid bra verksamhet.

    Vår lilla kille har en kortisvistelse var fjärde vecka. Det har vi haft i två år tror jag, ed kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit. För ca ett halv år sedan längtade han dit, nurse frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade, discount att han hade hittat kompis och sådant. Dom gjorde massa roliga saker på lägret. Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen, det var ett helt underbart ställe, enligt mig.  Efter ett tag var de tvungna att flytta, varför vet jag inte. Men de flyttade till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats, men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Platsen är säkerligen bra, långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant. I somras hände något, som jag inte har en aning om. Kontaktpersonalen som var till för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen, in för helgerna som vår lilla kille var där. När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höstas, fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk. Något i huset, sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis.

    Något hände i sambandet, för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen, men mera än så var det inte. I slutet av förra året blev det en konflikt på stället, där personalen kände sig hotad av vår grabb. Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället. De övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit. Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen, som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk, personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är 178 lång väger 55 kg.

    När de kom hem efter helgen, så var det diskussioner. Jag blev rädd att kortis hade tröttnat, att han skulle förlora sin plats. När vi pratade med vår kille, så hade han svårt för att förklara situationen. Det som kom fram var att han trodde att personalen som sagt till honom att han förstod att killarna tyckte situationen var jobbig. I vår killes huvud skrev situationen om, i och med att han liksom fått uppfattningen att personalen förstod.

    Någon i personalen hade sagt till honom:

    Jag förstår att ni blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela. Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ Vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

    Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger, inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. Att det i vår killes tankar blev det: ja personalen förstår och ser att det är jobbigt. Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET tydligheter där du hela tiden säger det som gäller.

    Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han. Situationen slutade med att personalen blev så skärrad, att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dem, inte ens då förstod dem vår lilla killes utsatthet.

    Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen. Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december. Jag jobbade den helgen så jag var på jobbet, när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel, när maken ringde.  De hade ringt från kortis, för vår son hade skapat konflikt denna gång handlade det om en mobil telefon. Efter denna gång så har sonen varit på kortis två gånger, varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helg var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den. Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille vill inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dem och lovade att återkomma när han pratat med mig.

    Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället, förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb går ut på att se till, att våran kille trivs och vill vara där. Det ligger i deras jobb att möta vår son, göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där.  Det skulle kunna vara så att vi har bestämt annat, inte varit hemma. Vilket var tur, att så inte var fallet för självklart får han åka hem. Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt O-kompetenta. Tänker att de inte har en aning om vad deras arbete går ut på.

    Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag, ser till vinsten i stället för till människan. De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar. Där till har dom sparkrav, denna helg hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg,  det gör dom endast för att underlätta för sig själva.  Då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus, för då måste de ju Duscha innan och efter.

    Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ. För det är mycket som inte stämmer.

    Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan de då ha kvar huset?

    Låta våra barn bo där på helger?

    Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes. Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället, skulle bli chef på stället. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.

    Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen, jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.

    Dom ser mobiler som en A sak.

    Dom lyckades inte ens i tre timmar, se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där.

    Han som har tyckt det varit jätte kul, innan de bytte ut personalen.

    Jag vill att det granskas mera, just sådana här saker. Kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag, som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar, går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.

    Det borde vara mera viktigt för dem att se till att vi trivs med dem. Men så är inte fallet i det här bolaget, frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

     

  • Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

    Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

    Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.

    Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.

    Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.

    Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta,  var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

    På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för.  Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.

    Idag är det samma känsla i kroppen som då.

    Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.

    Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

    En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.

    En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.

    Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.

    Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.

    Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.

    Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.

    Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.

    När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

    När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

    Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!

    Lev idag just nu!

    Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.

  • Att någon tror på din förmåga kan göra underverk.

    tänka sig att det blev sol idag med. Solens påverkan gör underverk och nu får vi samla på oss de där vitaminerna som ger oss kraft undervintern. I år har vi verkligen haft gott om vitaminlagringar. Tänk att solen kan göra sådan påverkan.

    Något annat gör kroppen och känslorna en tjänst är samtal. Även det minsta samtal kan påverka och ge kraft. Men jag tänker mera på de där samtalen som jag fått vara en del av som sker på Familjestödsenheten. Då även Compassen är med på ett hörn.  Just i dessa samvaro kvällar och eftermiddagar ger energi.  I familjestödsenheten regi ordnas det olika träffar, case det finns en grupp för kvinnor med AHDH, click en föräldrakurs, men även en samtalsgrupp, anhöriggrupp. Just i dessa grupper hämtar jag kraft och inspiration, efter en kväll i dessa lokaler är jag fylld med energi och tacksamheter över att fått vara en del i. Jag skulle i och för sig gärna velat har träffarna närmare mig själv men jag åker gladerligen de 12 mil för att delta. När inte jobbet krockar med dessa dagar för då är jag ju tvungen att arbeta.

    Varför skriver jag nu just om det här just idag. Jo för det var ganska så länge sedan det var just en sådan där träff, och jag saknar vill att de ska komma igång nu.  Det var faktiskt under just en sådan där kvinnogrupps träff som min bok inspiration föddes.  Just en sådan där magisk kväll så pratade vi om drömmar. Någon frågade mig vad jag hade för drömmar, och jag viskade fram jag skulle vilja skriva en bok.  De vänliga själarna där tittade på mig och ställde den magiska frågan: Men varför gör du inte det då?

    Att det var tolv mil hem var bra just den där gången,  under den sträckan  bodde frågan inom mig.

    Varför gör du inte det då?

    När jag kom hem hade maken gått och lagt sig. Jag full av energi säger till min trötta make: Jag ska skriva en bok.  Varpå han svarar och jag riktigt hör hur sucken bor i hans ord, Ja ja, gör du det så vänder han sig om säkerligen med huvudet fullt med tankar om alla mina påbörjade projekt som nästan aldrig får ett avslut. Gör du  det säger han igen och somnar. Jag gör min kväll och till sist ligger jag i sängen och somnar med orden ja ja gör du det då.

    Vaknar näst kommande morgon med en vilja och inspiration som till och med gör att jag städar upp mitt skrivbord utan att hitta andra projekt under tiden. Sätter mig där vid skrivbordet och skriver. Under tre månader skriver jag  dag ut och dag in. Skickar i väg mitt manus till ett bokförlag som säger tack men nej tack.

    Varpå jag under andra omständigheter hade lagt alla papper åt sidan och gett mig av till något nytt projekt. Men inte denna gången, utan jag letade vidare och vidare funderade på om jag skulle trycka upp den själv och hitta på  egna vägar för att nå ut. Till sist bestämde jag mig för liten upplaga, och tryckte upp 100 böcker till en början.  Trodde att jag skulle vara tvungen att tvinga på min mamma ett tio tal böcker och sedan ge bort resten i present i hundra år framåt.

    Så blev det inte, utan bara någon vecka eller två efter min bok var jag tvungen att trycka upp flera.  Böckerna gick åt som smör, och fler och fler blev det.  Nu så här just nu ser jag hur jag åter igen står inte för ett val. böckerna börjar sina,  ta slut igen.  Ska jag trycka upp flera eller ska jag låta de få exen som är kvar säljas ut och sedan låta det vara så? Kanske göra en ebok av den.  Just nu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra.

    Men frågan om hur kommer det sig att just detta projekt blev ett lyckat projekt som blev klart?  Jag tror det handlar om att kvinnorna just där på familjestödenheten gjorde magin även om jag gjorde jobbet.  I det magiska låg kraften i att dom trodde på mig, dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt göra det klart. Dom  trodde att jag hade förmågan att faktiskt skriva en hel bok.  Deras uppmuntrande ord på vägen blev bensin när det kändes motigt.  De trodde att jag skulle kunna skriva en bok fast jag  har läs och skrivsvårigheter.  Tänk dom hade rätt och jag gjorde det  🙂 .

    Tänk jag tror att de som jobbar på familjestödsenheten ganska många gånger är en del i att det funkar och att människor får till det ibland lite extra.

    Min bok har titeln Jag föredrar att kalla mig impulsiv 

    BOK-0011-e1326972514227-191x300.jpg

  • Jag kan välja och ska välja mera

    Solen bor på himlen, illness och jag bor i den. Den förra vackra dagen bodde vi i bilen, Köpte spis. Igår skulle vi åkt in till Uddevalla och köpt bänkskivor och ordnat med diskbänk mm. Men där tog vi vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att tänka på Rom. Att Rom inte byggdes på en dag.  Det impulsiva i min fick inte fritt spelrum, i dag kan jag andas och idag har jag fortfarande kvar saker att göra. Diskbänken får vara den finns ju där ändå.  Vi kan ju faktiskt köpa bänkskivor en helt annan dag. Man kan göra saker under en längre period.

    Jag skriver nog orden mest för mig själv. För att jag ska se dom skrivna och inte simma ut i uppgifter som till sist blir alldeles för stora för att bli klara.

    Men, skulle min terapeut säga, är det inte ADHD att bara göra hälften?

    Jo, det kanske det är, men att åka och impulsköpa både kyl, frys och spis är nog mera ADHD, skulle mitt svar vara.

    Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Allt behöver inte heller vara Dampens fel eller o-fel. Men visst är det så alltid. Luften har gott ur mig för stunden energi som bodde i förändringen har försvunnit. Bänkskivorna får vänta till sedan nu vill jag göra annat än att göra om och göra nytt.  Nu idag väntar husvagnen, idag ska vi bara vara och njuta av de här dagarna i vår lilla husvagn som jag bara för  några dagar sedan funderade på om jag skulle sälja.  Om eller hur vädret blir spelar ingen roll det bliir husvagn ändå. Regnsmatter är härligt i husvagn, sol är ännu härligare men vädret kan jag inte styra över. Jag kan styra över min inställning till vädret.

    Idag när jag vaknade kom jag på att jag nu varit utan Concerta i ganska så många dagar,  Idag är jag som jag var innan jag fick min diagnos. Helt utan kemiska preparat. Det är skillnader i idag och i då när jag åt Concerta tiden.

    Jag är mera impulsiv, har  svårt för det här med att följa tråden. Planering och på och avsluta, sover middag gör jag och vaknar tidigt som attan det gör jag. Men som jag mådde den sista tiden med Concerta så vill jag inte må igen.  Det är till och med så att jag kan brusa upp och bli arg utan att jag tänker efter. Vilket är dumt för det är inte värt alla dom känslorna och det som argheter ställer till med.  Just argheten tar på krafterna och nu ska jag försöka hitta tillbaka till det där som Kay Pollak pratar om att välja.  Jag måste försöka komma på innan ilskan sätter in att jag kan välja att tänka annorlunda. Jag gjorde det innan tabletten så nu ska jag dit igen. Ska skriva lite små lappar som påminnelser med frågor på.

    Kan jag välja ett annat sätt att förhålla mig till det här. Någon annan kanske hade tänkt annorlunda. MM. Jag kan välja mina tankar så nu ska det till att arbeta med det igen. Det har liksom inte behövts under Concerta tiden för då har tankarna hunnit med, idag är det mera som jag står där med en ICA påse argheter och öppnat påsen innan jag tänkt att jag ska knyta lite till.

    Så här får provas på att lära mig knyta ett varv till, det ska göra tillsammans med små påminnelse lappar om att jag KAN VÄLJA MINA TANKAR OCH DÄR  IGENOM FÖRÄNDRA KÄNSLORNA I KROPPEN.

    IMG_20110611_125145

    Lev nu just nu, igår är historia, idag gör vi framtidens val. Vägen tillbaka finns alltid men vägen fram är den vi bygger själva

  • Min maken är bomullen emellan oss andra med Dampryck.

    Idag på morgonen har jag suttit och funderat på gårdagen. I går var det mannen som tappade tålamodet, order och gudarna ska veta att det inte är ofta som han gör det. Han är bomullen som gör att det skaver mindre med oss andra. En sann diplomat och en smidighet inte av denna värld.  Men igår var det något som brast för honom.  Vår yngsta son hade sovit dåligt, och var på ett uruselt humör. Ofta brukar hans humör gå ut över mig, jag faller ofta in i diskussionerna och tänder till på hans utspel.  Men av någon konstig anledning så råkade maken ut för svängningarna i går. Denna man som alltid är lugnet själv, som alltid är alert när det gäller att se att tjatet är för att dra i gång andra.  Igår fick han nog, blev förbannad och sa i från några gånger.

    Vår son är en kille med både ADHD och Asperger. Han är lite kantigare än andra och är fenomenal på att tjata, bråka och kan inte för sitt liv förstå att han är en del i det som sker om det är tråkigheter, Gör någon något emot honom så bara måste han reagera på ett speciellt sätt. Just det där sociala samspelet är svårt för honom.  Det är då maken är den stora riddaren med tålamod som en gud och med förhållningssätt som om det var det enda han har för ögonen.

    Igår var jag med om något som jag inte är van vid. För igår fick jag vara bomullen vara den som förklarade och vara den som lugnade ner situationen. Jag som för det mesta är den som pratar medd båda händerna och får frispel blir tokigt arg och säger saker som jag sedan ångrar. Igår fick jag säga till Alex att du får nog lugna dig för Pappa är arg, han blir tokig på dig när du gör säger så mycket dumt. Jag berättade för Alex att pappa blev ledsen och att han inte orkade mera dumheter nu. Varje gång det blir tokigt när Alex själv känner att han kanske i alla fall hade en liten del i det som sker så blir han väldigt mån om att ställa saker till rätta. På sitt egna sätt.

    Hans asperger gör att ställa till rätta blir löjligt tydlig så att vi genast ser att det är till rätta han vill göra. Att han ångrar sig och vill ha det dumma ogjort.

    Ett sätt som gjorde att det blev bra i går var småbarnens småbarnshet där vi fick möjligheten att visa på skillnaden på att vara tre år och sexton år. Dvs  vår son fick för en gång skull uppleva att det var skillnaden på att vara stor och vara liten. Det händer ju inte så ofta i vår familj annars eftersom han är yngst. Oftast är det han som får stå för gränserna han som inte har så mycket friheter som de andra barnen.  Men nu när vi hade småbarnen till låns så fick han möjligheten att känna på  skillnaden på att vara stor och vara liten. Jag tror att det var just den ingrediensen som gjorde att han ändrade sitt sätt igår.  Flera gånger sa han till småbarnen att nej men ni är för små för att springa ute på  nätterna,  Klockan var då åtta på kvällen.  Sedan vid nio sa han innan barnen hade somnat  nej det är bara de större barnen som får gå ut.

    Just nu sitter jag här och ler medan jag skriver.  Ännu är  ingen vaken, så jag fick lite tid till att just skriva ner min reflektion. Jag tror just nu att skillnaden mellan stor och liten var underverket i går kväll.  Kan det vara en möjlig väg till mera utveckling för vår son? Kan det vara det som är möjligheten att han får en försmak av att vilja bli lite vuxen? Kan det vara en möjlig väg till att han börjar se sin del? Ta mera ansvar över sig själv att få känslan av att det är skillnader med fördel till att börja vara lite mera vuxen?  Vår  son är 16 snart 17 år men är ojämn i sin ålder och är mera lik någon som är tio kanske 11 år.

  • Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

    vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

    Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

    De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

    Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

    De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

    Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

    Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

    Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

    Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

    Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

    En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

    De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

    Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

    Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

    Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

    Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

    Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

  • Tid är knepigt

    borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden. Det är en mulen morgon, purchase men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken. Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte.  Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet.

    Att leva ett liv i 42 år utan att veta, tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slaviglatointerligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dumihuvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida.

    Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just oförmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra  som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

    Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan.  Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar.  Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där oumgåsdagar.  Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.

    För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar  flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid. Då får jag möjlighet att vila mig från otillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid.

    Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa. Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid.  och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig.

    Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina otillgångar,  det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.  Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir.  Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar.

    Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid.  Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm, Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina otilllgångar.

     

    Till sist dela med dig av det vackra i livet, ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.  Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.

  • Årets finaste ledighets dag fast jag jobbar då da……

    morgonen är i morgonrock och gokaffe.  Nu kommer jag inte sitta med morgonrock så länge idag. För snart ska jag packa ihop och gå till jobbet. Jag börjar redan vi 10.30. Slutar det gör jag inte från kl 14 imorgon. Jag lär vinna tävlingen, ailment om att jobba den finaste dagen hittills. För vilken morgon.  Nå ja, jag tjänar pengar, jag har ett jobb och det är inte alla förunnat.  Antagligen blir det mera gjort av mig idag, än det hade blivit om jag inte hade jobbat.

    Men inte utan att det känns som en fin ledighetsdag, ligga vid stranden och bara ta´t lugnt. Men Antagligen hade jag bränt upp mitt skinn, fått pollenallergi vilket jag redan känner av. Så nej Carina, se till att packa dig i väg till jobbet. Jo ja jag ska, även om det är motorhaveri. Motivationen ligger långt inne i kroppen, känner jag.
    Idag är en sådan där dag när man inte får vara inne, idag måste det ut och samlas vitaminer för kroppen. Vilken tur att jag har ett så fritt jobb. Antagligen kommer det bli en promenad till affären och en och annan fika, så här på morgonen avnjuter man den bäst på balkongen på jobbet.  Måste se till att ta en allergitablett, för oj vad förkylt det känns i näsan.

    Just det där med motivation är ett underverksord.  Motivationen sitter längre in på vissa av oss människor, motivationen är svårare att ha i fokus, och få igång. Nästan som en sådan där gammal gräsklippare.  En sådan där som det är ett helt företag att starta upp.

    Just sådana där gräsklippare känner jag till, för min pappa Renoverade en gång ett 50 tal gräskippare som han hade kommit över.  När dom funkade, så funkade dom bara på ett speciellt sätt. Det var bara min pappa visste om hur. Så var det med många saker som min pappa lagade och grejade med, man var tvungen att göra på ett speciellt sätt för att dom skulle funka. Men lagade det gjorde pappa allt han kom över om han hade intresse för det. Då kunde han lägga ner dagar på att få det till att funka. Oftast var inte det saker som min mamma tyckte  va så viktiga saker att laga.

    Men oj vilken saknad det blev hos mig, av pappa nu då. Det var många år sedan han dog. Min underbara pappa. Nej du pappsen, nu ska jag sluta med mitt stora intresse vilket är att skriva. Vilket i sig är konstigt för det är ju en sådan där svårighetsgrej i mig.  Likt min pappa så har jag lite svårt med det där att få bokstäverna i rätt ordning.  Punkter och komman ska vi inte prata om, vem kom på sådana konstigheter.

    Min pappa kunde inte läsa, jag är en slow reader som stavar som en konstnär målar.

    Ha en underbart fin dag där ute i er ledighetshelg, själv ska jag som skrivets jobba 🙂

    Jo för några år sedan då ha jag motivation till att skriva bok trots dyslexi.  Jag gör bara för jag kan brukar jag säga då gjorde jag trotts att jag inte kunde.

    cropped-BOK-0011-e1326972514227-191x3002.jpg

  • Avslappningstips och hopp från tuva till tuva tankar

    Idag vaknade jag till mulenhet, buy cialis helt grått på himlen, buy och tyvärr blåser det så skydda altanen emot regn är inte så bra kanske. Det får bli en innedag.  Nu började det att smattra på utsidan stora droppar och innan det värsta regnet så hann vår katt in. Nu sitter han på  altantrappan och tittar ut.

    Jag brukar läsa en blogg som heter  Att bo i USA. Det är en tjej som kommer från Sverige som skriver den. Hon har bott där i många år och skriver om skillnader mellan våra länder..  Idag skrev hon om sjukförsäkringar och hennes valmöjligheter bland dom. Inser ju att jag som har ADHD hade haft svårare att få till det där med försäkring, till ett lågt pris. Fast jag försöker ta hand om mig.

    Jag har ju rutiner på allt, men mina rutiner är ju så beroende på hur jag mår. Det där med sömn till exempel är ju inte det lättaste.  Men nu hade jag inte tänkt att skriva om mig och mina små otillgångar.  Nej, för jag hade tänkt mig att skriva hon Min amerikanska bloggerska som jag lär mig så mycket av.  Hon har lite samma tänk som jag i vissa delar har jag läst mig till. För jag tror ju lite på att livet tar ut sin rätt, Livet ser till att  bli på ett visst sätt när man varit i oförändringar allt för länge. Då sker det saker för att livet ska gå vidare. Detta är ju på gott och ont. Kanske är det ont i början men blir gott när man tagit sig igenom förändringen. Många människor är rädda för förändringar, Jag ser dom som utveckling. något positivt. Något som gör att vi rör oss framåt.  När man är rädd för förändringar så brukar ord sägas så som: Nej men så har vi ju alltid gjort, det där har vi prövat och det var inte bra.

    Nu slank jag  från ämnet igen, Det är den där ofokuseringen som alltid bor i mig som tittar fram i mina texter. Det är den där ofokuseringen som gör att texten hoppar från tuva till tuva sorry men det är jag. Kanske är det även det ofokuserade i mig som gör att jag gillar förändring?   Jag gillar nyhetensbehag, gillar första gången känslor gillar strävan i att göra nytt. Igen ser jag att det blir många olika områden i inlägget kommer antagligen inte komma fram till det jag vill säga…… Åter till min Amerikanska bloggerska, sjukförsäkringar och hennes val.  Hon lever sunt äter ekologiskt och tar hand om sig kunde därför välja något i sin sjukförsäkring som gjorde att hon fick en billigare premie.  i samma inlägg tipsade hon om härliga filmer med avslappnande musik och fågelsång i.  Nu på morgonen har jag titta på en av dom och det gråa blev mindre grått.

    Den känslan jag fick var så härligt mjuk och därför vill jag tipsa om filmerna och lugnet som kan infinna sig i stunden.

    Här blir det avkoppling på högnivå Orden föds lite hur som till bakgrunden av dessa ljud.

    Ha en fin dag och njut av att andas 🙂

    husvagn-skene-016.jpg

  • Vem är du?

    Kaffe i husvagnen, look capsule så här tidigt och till fågelsång det är kurera själen till 110%. Bättre än så här blir det inte. I alla fall inte för mig. Jag tror att våran camping värd skaffat sig arbetskraft, tadalafil jag hoppas och vill att det ska vara arbetskraft som inte är utnyttjad bidragsjobb.  Vad beträffar den saken så har jag inte en aning, prescription mannen som kommer cyklandes är i de övre åren kanske runt 60, där till i Bengtsfors och även så ser det ut som han är från något av våra nordiska länder. Det luktar lite bidragsjobb, men jag får låta det vara osagt, oskrivet är redan försent.

    Men så som jag känner vår campingsvärd så vet jag inom mig att han inte utnyttjar några system framför allt inte människor. Det första året vi var på denna camping så var det nästan så vi fick tvinga honom att ta emot våra pengar. Jag fick ofta känna på att det var jag i stället för han som utnyttjade. Att jag på något sätt lurade honom.

    Nu har både jag och vår natur hunnit med att förstå att det är sommar, fåglarna sjunger i kapp. Solen är ännu på baksidan av förtältet men,  det är inte kallt i skuggan så jag fryser inte. Jag önskar att alla människor får uppleva känslan som jag har i kroppen nu. Jag mår just nu så bra, det är så fullkomligt fridfullt inom mig och ändå har jag inte ens tagit min tablett. Nu ger ju inte Concerta mig frid, den bara saktar ner tempot och tar bort lite av rastlösheten som bor i min kropp. De snabba tankarna som hittar hit när jag är utan tablett är snabba och det byts lite fokus från sekund till sekund. Det jag tänker innan klockan tolv tänker andra en hel dag. Riktig så kanske det inte är, men i alla fall känns det så, när jag har tagit min tablett. Tankarna  stannar till och är på samma ställe en längre stund.

    Jag har funderat på det här med ADHD,  och har en längre tid känt att jag är ganska så trött på allt va ADHD heter. Kanske är jag just nu utanför mina cirklar, inne i någon form av ogemenskap med mig själv. Fast det är inte heller sanningen för jag gillar när jag är jag, så som jag är. Vad jag egentligen är trött på är att andra klagar på mina tillgångar inom mig själv.

    Jag blir till och med ledsen. Jag hade utvecklingssamtal med min chef, det är ju nya löner nu och då fick jag till mig av chefen att jag måste sluta upp att vara så impulsiv. Fast han använde inte ordet impulsiv, det aktade han sig för. Utan istället berättade han för mig att jag måste tänka efter före. Jag ska jobba med magkänslan och backa ett steg och tänka en gång till. Just det säger mig att han menade att jag ska sluta upp med impulsiviteten i mig.  Impulsiviteten som är min tillgång, för det är den som gör att jag tänker på ett annorlunda sätt. Det är den som gör att jag vågar prova på saker och vågar testa.  Nu är det  så att han säkerligen inte menar att jag helt och hållet ska sluta upp,  men på arbetstid då ska jag minsann komma på konsten att tänka efter före. Första veckan tog jag till mig det han sa, tänkte efter innan jag ens tänkte, jag tog till mig och blev ledsen.  Nu när jag sitter här tänker jag mest att det är synd om honom. Att hans ord mera handlar om han, än om mig.  Ofta när någon hoppat på mig och klankat ner på sådant  som är jag,  så kommer jag fram till samma slutsattser att det faktiskt handlar om den som uttalar mera än vad det handlar om mig.

    För det gör  det, dom står inte ut med tillgångarna som jag har och vill stöpa alla människor i former som passar dom. Men  tyvärr,  jag är inte en sådan formgiven människa, jag vill inte ens bli det. För jag vill vara så som jag är dessutom kan jag inte bli någon annan. Jag är liksom bäst på att vara mig. Jag är som bäst när jag är jag, att springa runt och försöka vara någon som jag inte är, tänker jag inte vara och inte bli. Så sorry nu har jag säkerligen gjort människor förbannade, men va då, jag har inte tid att ställa om mig.

    Dessutom vill jag att mina barn ska se att dom duger som dom är. Då måste jag våga visa dom att jag, jag duger som jag är. Jag är inte formgiven  och mallanpassad  utan jag är den jag är. Visst jag ska försöka tänka varvet en gång till, men tyvärr då brukar jag på något sätt bara lura mig själv. Genom att bara byta ut orden eller flytta runt dom lite. Tankarna är liksom ändå på något konstigt sätt de samma.