Oj, hospital djävlar i gatan vilken explosion det blev i mig.
Jag som väljer  när jag blir arg, jag valde inte i dag.  Jag formligen exploderade inom mig, mina känslor  är inte i gungning, utan i hel  djävla full storm.  Jag formligen  kokar inom mig.   Är så arg att tårarna  ligger bakom  ögonlocken  och hotar att tränga fram. Hjärtat bankar på, så  det hörs och hur jag än tänker blir jag inte lugn.
Vad handlar min ilska om?
Vad va det som gjorde mig så fullkomligt  helt  djävla  arg.
Ännu  20 minuter efter  incidenten, är jag lika  jävla arg,  eller arg jag  är inte längre arg.
Jag är besviken,  jag är  ledsen över  att jag  alltid hela tiden  blir påmind om hur förbannat djävla förstående  och  allt djävla skit jag ska tänka efter på.

Vi sitter vi köksbordet, äter frukost  min make ,våra två söner.  Våran  lilla grabben pratar  och pratar,  tjatar emot,   munnen går i ett.   Jag  och min lilla grabb är  ganska lika,  och när det skär sig , så är det just i sådana situationer det skär sig i.   Han tjatar och babblar om saker som  han inte förstår, jag flyter med  hänger på, blir irriterad.
Min större son  hänger också med i  tjatet.
Min kära  förbannat  väldigt duktiga make  reser sig upp  och  säger,  tänka att du lyckades igen, du fick som du ville ännu än gång, detta till våran minsta kille.  Du  klarar det  hela tiden.

Här  brinner min skalle upp,  tankarna är röda,  atomvapen,  Autobahn, vansinnes speed.
Hjärtat bankar  som en  tecknodunksmaskin som hakat upp sig.
En liten ljus liten  finare tanke lyckas  hitta min uppfattning, och  för att  inte känna mig  så  maktlös och värdelös i situationen,  lyckas jag formulera den.

Ganska  formulerad  eller så  välformulerad som  den  kan bli utifrån mig i  affekt.
OM DU NU SITTER HÄR , VARFÖR HJÄLPER DU  INTE TILL DÃ…  HINDRAR DET SOM HÃ…LLER PÃ… ATT  HÄNDA.
Sa jag till min  faktiskt adhd- lösa  make,  som  även han vet  när det  hettar till,
när  situationen håller på att gå över styr.   Vad ska jag göra då?????? blev svaret…..
Vad ska  jag göra då?
Jag är så trött ledsen på att jag ska tänka,  visa hänsyn,  ha med  antennerna  vara vaksam hela  djävla tiden.
Jag ska minnas, jag skall göra, ……. bla bla bla. fan vad jag är  trött.

Han satt där  i köksbordet förmodligen märkte han tecknen på vad som höll på att hända, lång innan  vi andra  märkte att vi var  där.
Att vi var i den situationen   som  bara blir,,,,, djävlig för alla.

Nu ropar  många röster i mitt huvud, men tänkte du inte på det?  Att du aldrig lär dig……
Hur många gånger ska du göra samma fel,  en gång till???
Men det borde du räknat ut……. men herre gud  ni  gör ju alltid så,   det är ju i just de situationerna,   du   blir arg……..

Det här  är mitt problem,  i vissa situationer  hamnar jag bara just där.   Jag ser inte  stoppskylten, jag ser inte hur hjälpskylten  hoppar upp och ner,  per automatik  förvandlas jag  i denna situations till  adhdare.
Det är adhdn  i mig,  tokig blir jag men idag,  märkte jag det inte.   Tokigheten försvann från situationen,  då min man  reste sig och sa de  öde stigmata  orden, som jag sedan  gjorde om tolkningar på:    av gamla   saker som tänkte du inte på det  men  herre gud när ska du lära dig…………

Då flyttade jag fokuserat  till  där den  egentligen borde varit från början.
Alla tecken,  alla  små nyanser av  situations bevis, som min make säkerligen  uppfattade långt, innan vi var  där vi var.   Dessa  tecken , de knappar min son trycker på.  Som min make ser, att han trycker på.

Här borde han,   göra det han  kräver av mig,  här borde han gå in och hjälpa  våran lilla kille genom att säga,  du lägg av , jag ser  att du vill ha  tokerier nu.   Här skulle han även kunnat gått in och stötta mig,   genom att sagt   till mig.  Du    nu  börjar han,  jag ser tecken  till att han vill få igång dig.

Här kunde han  stöttat mig,  hjälpt mig  i mitt funktionshinder till att just hitta stoppknappen,  hålla upp  rött ljus lampan.  I   stället  resar han sig över oss, andra  hejar på enligt min uppfattning,  vår lilla kille genom att säga:  Ja  du lyckades igen.  Var på min lilla kille säger : ja, jag vet.

Den situationen  gav mig  ingenting.
Den hjälpte inte mig överhuvudtaget,  min upplevelse av situationen blev  att jag förlorade ansiktet.
Jag blev dålig,  kass och borde själv  hitta  alla  ledtrådar som egentligen är  min adhd, mitt funktionshinder, det som jag har svårt med.
Det känns som han riktigt  grisade in i ansiktet på mig,  han lyckades igen, och du går på det varje gång.

Jo, visst han har rätt, jag går på det varje gång ,  det gör jag,  kanske gör jag det  VARJE gång, för att jag just inte lärt mig  när situationen uppstår.
Jag ser inte ramarna. Jag ser inte, när det  håller på att hända.
Här ser ju jag att,  det är något som jag behöver hjälp med,  jag behöver hjälp av min partner med just den situationen  just i de lägena.  Där hittade jag  nackdelen med adhd  som jag själv inte lyckats hitta en karta till.
Här behöver jag  hjälp. men inte av att  berätta för mig hur kass jag, värdelös jag är.  Inte genom att  puscha på situationen.   Inte genom att bra lill killen,   du lyckades igen.
För även  lillkillen behöver hjälp,  även han behöver se att   han har en del i det.  Det är något jag inte kan hjälpa honom med eftersom jag  lyckas varje gång att ramla i.
Vi  som vuxna  borde ha en enad front  där jag får stöd av min make   i situationen.
Det fick jag inte,  den ilska jag  som jag började inlägget med  har övergått till  besvikelse, besvikelse över att  jag inte  lyckats  visa min omgivning  vad jag behöver hjälp med.
Besvikelse och  en  djäkla massa gamla spöken som blev tydliga i situationen, gör mig nu mera ledsen än arg.   Liten  ledsen, besviken över att jag ännu än gång  inte ens lärt mig  hitta kartan om just det här…..
Ledsen  över att  den som kan läsa kartan inte förstår orkar vill hjälpa mig att lära mig läsa kartan.  Det är i sådana här  situationer som ADHD i mig blir ett handikapp.  Det gör ont.
© malix

Att sprida detta är vettigt  och klokt  kolla in länken  ADHD kvinnor.   Det är ju  så jag är inte ensam  det finns fler av min adhd vara.  Tyvärr så känner man ju sig rätt ensam ibland  kolla länken  http://adhdkvinnor.se/Flygblad.pdf

hittade  något som hette micro blog.  Inser snabbt att det är inget för mig, check   namnet säger mig att där  får inte mina inlägg plats. Där finns det inget utrymme för mina ord. Mina ord  är ju som  Min ADHD  snabb lång  när  man väl börjat  och inte helt avslutat.  Har fått nya funderingar  och  helt nya  tankar  så hör ihop med  skrivpuffs bloggen.   Alla utmaningar  varje dag  är så inspirerade och roliga. När jag skriver  så skriver jag.  Jag har alttid tyckt om att skriva  jag skriver  hellre än bra.  Jag skriver mycket, find långt och fel. Så en liten microblogg är inget för mig  där får inte jag plats.

Dessutom vet jag inte vad man skriver i en sådan blogg.  Egentligen vet inte jag vad man skriver i bloggar  överhuvudtaget.  Men jag  är ganska  van vid att inte  finna mig till rätta, order   har ju alltid varit  annorlunda, så vad  säger att mitt bloggande skall vara  som alla andras?

Inget!!   Jag är jag,  jag är som jag är  men det underbara i det är  att det är jag som jag är.  Det mest fantastiska i det är att  det  duger,  det är precis så  djäkla dugligt  och bra som det ska vara för det är jag .

Microblogg att vara eller inte  vara,  bryr jag mig inte om  för där  får inte jag  plats.

Jag trivs bra här  under korkeken 🙂

Lev  nu  sen kommer senare.

Innan jag berättar om min överträffan, try så vill jag berätta något som jag gett till mig själv i present.  En liten vit sak, discount som gör att jag kan skriva vart som helst. Jag köpte mig igår en liten mini dator. Denna lilla sak ska nu hjälpa mig att nå  mitt mål, jag burit inom mig länge. Jag ska ge mig själv tid till att förverkliga min dröm.
Min lilla söta vita dator  väger inget, jag kan ta med mig den vart som hest. Den ska bli min almanacka, min nya dagbok och även ska jag  istället för alla skrivböcker som  jag har över allt  lägga in små fina böcker i min lilla kompis.
Nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan  här ska  nu ske något stort, jag har hittat en lust till att  vara ute i min trädgård. inte bara vara ute, utan även vara här ute och  göra det fin, jag har lärt mig eller övervunnit mitt motstånd till trädgårdsarbete.  Redan innan klockan var nio idag, tog jag mina trädgårds handskar på,  gick helt frivilligt, utan någon som  helst övertalnings strategi  ut  och  började med min kompost.  Vilket inte är  vanligt, jag har hittat en glädje i trädgård i stället för måsten.  Det är stolthet för mig, jag  känner tacksamhet över min  glädje i  detta arbete.
Lev nu  just i denna stund,  då får vi så många denna just nu stunder.
© malix
Min lilla vita maskin ska föra mig till nya mål eller ett mål som varit så svårt att nå. Nu ska du få följa med mig  på min väg till mitt nya mål.

Vem är det som har koll idag? Det är i alla fall inte jag?

Har lyckats få något konstigt i mitt öga som gör ont.   Idag fick jag  leka  rockstjärna när jag vaknade.  Jag var Magnus Uggla, case   mörka solglasögon, tadalafil kaffe  och nattlinne.  Nu tror jag inte  att Uggla springer runt i nattlinne, men de mörka solglasögonen  dem tror jag, att han till och med sover i. Det gjorde inte jag  utan när jag vaknade så,  kände jag att ljuset  gjorde ont,  när jag  flyttade blicken  så  kändes det som tandvärk i ögat.  Igår  blev ögat illrött, men  gjorde inte så ont som  det gör idag.   Huvudvärk i  ögat kan man ha det.  Varje blinkning  visar mig hur det skulle  ha känts att  bada i sand  och titta under  sanden.   Kanske behöver jag  gå till läkare, men jag  får allt vänta en dag  det kanske går över.

Har sedan  klockan  6 idag ställt in mig på  personalmötet idag.  När jag väl kom dit  så var det inget möte, så  mycket koll har jag  på verkligheten. 🙂

Lev idag  just nu

Ännu ett verk har jag skapat idag.

Jag är stolt  och jag kan nästa  se ett skimmer runt   ADHD.

Min hyllning till ADHD, ampoule en  liten  text.

Vet inte om det är en dikt eller  vad man kallar det, find så för mig är det  bara;

En  bra briljerande  text, unhealthy i form av olika  bra bokstavskombinationer som beskriver  bravader och beteenden.

Jag gillar att  leka med ord, jag gillar att flytta runt samma ord, se hur innebörden förändras.

Att samma ord kan betyda något helt annat när man  flyttar om, byter ut och  möbler om  själva meningen.  Det blev min utmaning i dag.

Utmaning 137 €“ 17 maj Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.

17 maj 2009 av malix.se.malix | Redigera

Bravader Briljera Bokstavskombinationer Beteende Bra

Mina bravader briljerar bra, när jag av mina bokstavskombinationer visar mina beteenden.

Mina briljerande Bokstavskombinationer, låter mina beteenden i mig bli bra, då jag utför mina bravader.

Mina bokstavskombinationer ger mig beteenden, som är briljerande uttryck av bra bravader

Mina beteenden blir bra bravader som briljerar i Bokstavskombinationer.

Mina bra bravader är bokstavskombinationer som visar på briljerande beteenden.

Mina briljerande bokstavskombinationer handlar om beteenden, bravader, som beskrivs bra i formen ADHD

© Malix

Postat i ADHD, självkänsla, utmaningar | Taggad Bokstavskombinationer;Briljera;Bravader;beteenden;bra;ADHD | Inga kommentarer »

Jag har under morgon suttit och läst mina  inlägg  i  min andra blogg där jag skriver utifrån en  bild eller ett ord.

Jag blir  konfunderad då jag läser.  Hur skriver du människa, ask   vad döljer sig bakom dina ord?   Är du verkligen en sorglig sorgsen osäker själ?
Jag blir lite rädd, order   min  självbild, shop   som jag har  om mig själv är den  en lögn?

Jag ser ju mig själv som en rätt så  positiv,glad allting är möjligt människa.  Men på  Malix skrivpuffs blogg är det  orden ångest, liten , sorg vemod, rädslor  som  gömmer sig i mina texter.

Det är inte heller så att jag kämpar, sliter, förändrar, skriver om  mina inlägg. Utan  till och med bokstäverna hamnar på rätt plats,  tankar i huvudet slinter ner så  fort. Mitt tangentbord och jag  är helt för oss själva den lilla stunden så jag skriver.   Orden  känns ibland  lite farliga,  ibland finns det ord i texten som jag  känner,  de gör ont.   När jag publiserat det  och läser igenom texten, så poppar tankar  upp som vågar jag verkligen skriva så.

Samtidigt  känner jag mig stolt över mina  små  ihop diktade texter,  jag ser så meningar ibland de andra meningarna  som  jag tycker är kloka,  vackra.  Jag känner känslor  som  men herre gud fick jag till det där. Har jag verkligen skrivit  detta?
Jag känner mig stolt  över  det jag åstadkommit.  Det känns som att mina  texter  är små barn av mig.

Hur många tankar har ni nu?

Går tankarna  som så: att  nej nu  behöver hon komma ner på jorden?  Nu tror hon att hon är något, vem tror hon att hon är?
Jag  vet jag tror det ,  jag är någon, jag är någon som gillar att skriva, jag gillar  text som  ger mig något  text som  ger mina tankar en  sväng om.

Jag känner  och  blir lite rädd för att ni ska få  tankar om mig att jag är  pösig,  att jag skryter, tror att jag är  något som jag inte är.

Det vill jag inte men kanske  säger just  det tankarna  som ni tänker  något om er och inte om mig.

Det tankarna som jag tänker säger något om mig,  när jag  tänker att ni ska tänka stygga tankar  om mig då jag skriver om att jag är stolt över mina inlägg.  Så berättar dessa tankar  för mig att jag  är rädd, rädd för att visa  att jag är stolt över mig  och mina verk,  de säger kanske även att  jag har sådana tankar när någon  visar mig  deras stolthet,   det säger mig  även att jag i deras stolthet blir mindre,  jag blir dålig  för att jag inte kan det som de kan och är duktiga på.  Det säger mig även att här  har jag något som jag behöver arbeta med.  Jag blir inte sämre för att du är bättre än mig!  Jag blir inte bättre för att jag förminskar  mina gåvor,  sådant som jag gör bra, Jag blir  inte bättre eller  större av att inte våga.  Att just nu sitta här och ärligt skriva dessa rader gör mig stor,  dessa rader ger mig mod att göra något som jag inte vågar innan.

Jag är modig, men i min modighet  kryper  det lite rädsla fram…

Må gott lev i dag  var modig   i att leva idag, just nu  samla  bevis i era tankar  det lär er saker om er själva……

© malix

Idag blev det två inlägg på en halvtimma, fick ett mail av en vän, som jag bara  måste klistra in    hon hade hittat något  som  Jonas Gardell  skrivit
Läs det  och ni får ett  skratt som  gör verkligheten  enorm.  Telia var god dröj en timma ………

En liten historia om Livet….

Jonas Gardell – vår hjälteJ

Jag lät installera en ny telefon, fick sedan en skyhög

telefonräkning, ringde upp Telia och frågade…

– Jag har en förfrågan angående en teleräkning jag har

fått. Ni har varit hos mig och kopplat in ett nytt

abonnemang och debiterat 310 kronor i resekostnad.

Varifrån har man åkt för att det ska kosta så mycket?

– De har åkt från Arbetscentralen, svarade Telia.

– Var ligger Arbetscentralen?

– Det vet jag inte.

– Ligger Arbetscentralen i innerstan?

– Ja, det gör den.

– Själv bor jag vid Slussen, som du vet är absoluta

innerstan, hur kan det kosta 310 kronor att resa den

sträckan?

– Det bara gör det, svarar Telia.

– Sedan har ni debiterat ”teleuttag” 140 kronor…

– Det är för själva jacket.

– Men jag har ju mitt gamla jack kvar, ska jag betala för det en gång till?

– Varför frågar du allt detta?

– Jag heter Jonas Gardell och …

– Du ska få tala med någon annan.

Så går ännu en stund och sedan säger en röst:

– Debiteringen!

– God dag, säger jag, jag har blivit debiterad resekostnad

310 kronor på min teleräkning, och jag skulle vilja veta

var den här Arbetscentralen ligger som man har rest ifrån.

– På Norrlandsgatan ligger den.

– Nu är det så att jag bor vid Slussen. Det är ju bara

fem minuters resväg.

– Det kostar det.

– Får jag fråga hur man har rest?

– Hur menar du?

– Har man cyklat, åkt taxi…

– Man har åkt bil.

– Hur kan det kosta 310 kronor att fara en kilometer med

bil? För 310 kronor kommer man nästan till Arlanda i taxi,

tur och retur. För 310 kronor kommer man till Norrköping med tåg.

– Det har regeringen bestämt.

– Har regeringen bestämt att det ska kosta 310 kronor att

resa mellan Norrlandsgatan och Slussen? Med tunnelbana

kostar det tolv spänn.

– Vad vill du egentligen?

– Jo, jag heter Jonas Gardell och…

Du ska få prata med Klas Gustafsson, han har handom sånt här.

Lite senare blir jag uppring, inte av Klas Gustafsson utan

av en kvinna som vi kan kalla Sonja. Sonja säger att

Arbetscentralen inte ligger på Norrlandsgatan utan på

Söder där jag bor. Då säger jag att det ju i så fall

är ännu närmre till mig. Sonja svarar att 310 kronor

plus moms är Minimipris för en resa, en restimme 310 kronor.

– Men han har ju bara rest i fem minuter.

– Gör ingen skillnad.

– Det gör det väl. Ni har debiterat

arbetskostnad också, en timme, 310 kronor.

– Det gör vi alltid.

– Men han arbetade ju bara i femton minuter.

– Gör ingen skillnad.

– Snälla ni, ni har ju inklusive resa och arbete

bara ägnat er tjugo

minuter åt mig, ändå ska jag betala för två timmar.

– Man måste ju skilja på resa och arbete. Såna är reglerna.

Man betalar för varje påbörjad timme.

– Fast man bara har arbetat och rest i tjugo minuter?

– Visst.

Nu börjar en otäck tanke mala i mig, jag måste

fråga:

– Förlåt, om ni påbörjar arbetet 10.55 och

avslutar det 11.05, får man

betala för två timmar då?

– Ja, det är ju två timmar.

– Nej, det är tio minuter, men ni menar alltså

att ett arbete som

utförs mellan 10.45 och 10.55 räknas som en

timme medan ett arbete som

utförs mellan 10.55 och 11.05 räknas som två,

fast den faktiska arbetstiden i båda fallen är lika lång.

– Ja. Så menar vi. Ja.

Jag vill poängtera att citaten är ordagranna.

Till slut betalade jag

310 kronor för fem minuters resa med bil. 310 kronor för

Femton minuters arbete och 140 kronor för ett jack jag

redan hade. Plus moms.

Det här är det Nya Telia.

Ett Telia som har gått på charmkurs. De är

trevliga som fan. Och riktiga lurendrejare. Och nästa gång Telia

kommer till er, begär att de stannar i en timme, för det har ni betalt

för. Åk sedan runt i deras bil en timme, det har ni också betalt

för!

Hälsa från mig

Jonas Gardell

Jag har ju startat en  annan blogg, cure där jag skriver  utifrån  en test från skrivpuff.  Idag  gillar jag det jag skrev.  Känner  mig kreativ och stolt över hur  orden ramlade på plats.   Det första jag gör  när jag vaknar är  att dricka kaffe, kolla in  vilken utmaning som finns på skrivpuffen  för dagen.  sätter mig  och låter  fingrarna dansa över tangenterna.

Jag har ju ingen  kraft att bearbeta eller  skriva  om  göra  bättre  utan skriver och skriver tills  jag tycker synd om  de som ska läsa mina inlägg.  Vill ju inte att de ska tröttna mitt i texten.  Idag blev det en lång text,  för lång men  Jag känner  stolhet över  min text.  Jag gillar den,  den är bra, inte bara bra utan väldigt bra.

Därför klistrar jag in den även här.  För jag vill att ni ska  kunna ta del av den.

Utmaningen idag  handlade om Påverkan så  här blev min textom påverkan;

Min tanke, påverkar, jag kan påverka mina tankar.
Tänk en liten tanke kan påverka en hel människa, en lite tanke kan upplevas så olika.
Du är inte bra, du duger inte, Har jag den tanke, har dessa obetydliga ord, blivit min sanning, så bli mina handlingar odugliga och inte sägande.
Jag duger inte jag är inte bra, blir det min sanning, så vill jag inte bli av med min sanning utan visar min omvärld att så oduglig är jag.

I mina handlingar och ord förminskar jag det som jag är stolt över, förskönar min omgivning och gör mig själv liten.
Skulle något visa intresse för min person, lyckas hitta en liten bit av mig som den uppskattar.
Då blir jag rädd, mitt ego berättar för mig hur fel dom har.
Jag får för mig att visa hur oduglig jag är.
Mitt ego blir rädd, mitt ego vill inte flytta, han trivs där i min värdelöshet. Hans byggstenar är grundmurad av hård och kall betong.
Mitt ego vill inte ha fel. Mitt ego blir stor av att jag är liten.
Mitt ego mår bra, när han får berätta för mig hur värdelöst allt är ,som har med mig att göra.
All värdelöshet är hans hus där är han trygg.
Egot lyckades påverkar hela min kropp, mina cellers mitt blodomlopps.
Han påverkar mitt leende så det blir en grimas, istället för ett vackert skinande ansikte.
Egot som växer av dålighet och negativitet, blir större och större.
När jag blir dålig, när jag har hans sanningar som mina sanningar.
Han förvränger min spegelbild, allt det vackra tittar han inte på, eller så hittar han en ful liten sot fläck i allt det vackra.
Den lilla sotfläck, är det som han ser, hans ögon påverkar mig att bara se den lilla lilla sotfläcken.

Egot mår som bäst när jag blir sämst, då är han trygg, då sitter han säkert, ännu en stund.
Mitt egot som ser det dåliga, gör min värld och mina medmänniskor dåliga.
Mitt ego trivs i värdelöshet, där blir han större. Han gillar när hans sanningar, blir mina sanningar. Hans sanningar har vuxit upp av andras egons värdelöshetsanningar.
Andra människor som haft egon som gillar värdelöshet, dåligt och ful har gett mitt ego näring, har påverkat mitt egots näring för att växa sig stort stolt och starkt.

Egot ljuger,saknar självkänsla, värdelöshets egot är ganska värdelöst och fult, hans mamma såg inte det vackra i honom, kanske var hon rädd, kanske ville hon hjälpa honom att bli stark, inte bli ledsen då han skulle upptäcka att han var så värdelös. Därför visade hon honom, därför påverkade hon honom att vara värdelös, ful och klantig.

En dag när jag står där framför spegeln, ser det vackra, då jag fokuserar på det som är fint.
Egot rädd, han förlorar sin påverkan, hans kraft blir mindre, han blir svag,obetydlig och värdelös. Egot gråter, han vill inte att jag ska se min godhet.
Han hittar det fula, skriker till mig att titta där, titta på den fula pricken där.
Jag ser den fula pricken, men ser den i en ny glans, en strimma solljus lyser upp den, gör den vacker för jag har öppnat ögonen, Jag ser med mina vackra ögon.

Egot har inte lyckats påverkar det vackra ögonen.
För egot har haft dålig syn, hans syn har blivit sämre, Han skriker gråter, han blir sjuk, svag och trött.
Så trött att han inte orkar längre. Han har somnat, vill inte vakna han vågar inte vakna. Han vaggas till sömns, han vaggas av osäkerhetens gungning.
Gungnigen söver egot.
En vacker liten strimma stannar kvar, den strålar ut trygghet den ser det vackra.
Tryggheten som vaknar i vackerhet, den värmer, den lyfter fram mera vackerhet, den ger näring åt en styrka i att vara rädd.

Den ger mig tillit,kärlek och klär mina rädslor i ord, orden påverkar mig att se att rädslorna som rädslor.

Mitt lilla sovande egot blir vackert, han är så liten, men så vacker.
Han sover han behöver verkligen sova. I så många år har han kämpat slagit och tärt på sig själv, mitt lilla opåverkbara egot har gett upp, han orkar inte längre.

Jag har gett han andra glasögon som gör att han ser med andra ögon, en liten del av honom inser att han blivit bedragen, lurad och kränkt, han fick aldrig vara vacker, han som är så vacker. Mitt lilla barn till egot har bara krypit nu ska han lära sig att gå, min lilla parvel, ska nu få möta självkänslan som visar det vackra.
© Malix

Igår fick jag ett samtal av  min son rektor, cure   denna rektor har återskapat mitt hopp.  Hon  med sitt positiva samtal, sovaldi sale har  gett mig tillbaka  hoppet.  Jag har  även  sett att hon är mänsklig, en kvinna med känslor, kloka tankar och medkänsla.  Vårat förra möte  blev fel, vi valde att gömma oss bakom våra masker.

Vi  deltog i ett möte där vi  hamnade i prestige , vi gömde oss bakom  kompetenser och kunskapsgropar.  Vi gömde oss bakom  att du har fel, jag har rätt.   Ingen av oss vuxna, tittade egentligen på vad mötet skulle handla om. Jag hade min ryggsäck av  vad som känns för mig,  som 100 år av dåliga erfarenheter av skolan.  Även  bakom  tankarna,  skolan vill inte.  Vi var inte där för att slåss och  peka  ut fel.  Det fattade inte  vi, inte jag och min man, inte rektorn och läraren heller.

Anledningen till att vi samtalet var ju för att  slussa min  underbara  stora son ut i vuxen livet, det var därför vi var där.  Vi var där för att hjälpa honom,  med sina studier.  Det var  avsikten med mötet.  Så blev det inte,  utan vi  satt där och gömde oss bakom rädslor, hamnade i försvarsattacker.   Så Himla fel det blev.

Rektorn visade mig  att hon tog ansvar, hon visade mig  sin del  i  tokigheterna vi tillsammans skapade,  hon  hjälpte mig att se min del. Hon  hjälpte mig  att få respekten till henne den  respekten som jag nu har för  denna rektor handlar inte  längre om  kompetensen i hennes utbildningar  och  status. Utan  jag känner respekt för att hon  är en människa med känslor, en kvinna som  i hennes  roll vågade  stod uppför  och hjälpte mig att stå upp för att vi blev små barn i en sandlåda  där vi  ville hitta felen.  Där  vi vuxna människor satt och  så det var inte jag,  du e dum  och  jag är starkare än dig.  Hon blev  igår för mig någon som  valde att ta ansvar,  vågade säga att Jag gjorde fel.  Dessa ord hjälpte mig att  våga säga att  du är inte ensam att göra fel jag valde  även jag att göra fel.  Hon visade mig  även att  vi gör om, vi gör rätt.

I alla fall  mitt hopp har tänts, jag har åter fått tro på att det kommer att funka.   Vi kan ha sommarlov, utan en gnagande oro för  den kommande  hösten sen.  Vi kan  njuta av sommaren utan  att bygga upp rader av  strategier, argument   och bla bla bla.    När skolan sedan  börjar igen  så har   rektorn  och jag ett av tal  om att  det då aktuella mötet skall vara för  min son  utifrån honom,  inte om  oss inte  om min ryggsäck inte  om hennes kompetens.

Utan om hur vi på bästa sätt skall kunna hjälpa  min son,  så att hans  svårigheter  åter igen  blir tillgångar.  Så att han  återigen får tron på sig själv,  inte  har uppfattningar om att han  är ,slapp och likgiltlig  utan,  han duger, han är så bra som bara han kan vara.  Han är det underbarn, underverk  med tillgångar som är unika för honom.

Tacksamhetstankar.

Tack för att vi tänkte ett varv till, tack  rektorn för att du  gick halvvägs, vi möttes  på halva vägen  det gör mig glad.  Tack för att jag, du  vågade vara vuxna  och för att vi  vågade  se  bristerna.   Det gör att  vi kommer att våga närma oss,  det vi skall närma oss.   Tillsammans kan vi  nå målet,  tillsammans kan vi  hjälpa en ung människa att ha en framtidstro, känna tillit i sig själv,  tilltro på vuxenlivet,  klara  och  kämpa för det  han ska kämpa för.  Tillsammans kan vi  hjälpa honom att slippa  kämpa för sin existens,  slippa  dölja sina  o tillgångar  hjälpa honom så att  o tillgångarna blir tillgångar.

För  dessa o tillgångar blir o tillgångar när vi skall förändra honom.   Dessa o tillgångar  blir tillgångar när vi  förändrar  förutsättningarna.

En klok kvinna sa till mig en gång att.   Människan  kan vi inte  förändra människans funktionshinder, det   finns där kommer alltid att vara där,  men  omgivningen runt hindret där hindret  uppstår  går att förändra.

Där till  som Kay Pollak  säger.  Jag kan inte förändra en annan människa, Jag kan bara förändra mig själv.

Tänk  vad enkelt,  och tänk om jag fattat det  tidigare,  vad mycket  arbete jag hade sluppit om jag hade fattat det innan.  Den enda människa jag kan förändra är  mig själv… Jag  kan välja min egen lycka…..