jag har just läst igenom ett papper som en kvinna har gjort om till svenska. Kvinnan heter Annika Bengtner och arbetar på familjestödsenheten. Det var en massa frågor, där man skall skatta sig igenom adhd formulär. Jag kan ju säga att jag vilket jag redan visste innan jag svarade, skulle lyckas pricka in de flesta av dessa frågor, i vissa områden skulle jag fått en 4, fast den inte ens fanns. Det e klart att jag ska, jag har ju diagnosen så självklart prickar jag in på de flesta ställen. Min 4 kanske rent av är bara en tre, som man faktiskt fick som högsta poäng.

Nu i efterhand så funderar jag mera på frågorna, på hur verkligheten ser ut.

Ja! Jag har adhd, och starkt vill jag tillägga att om jag inte träffat de underbarheter, som befinner sig nere i gbg. Så hade jag inte mått så, som jag gör idag.

I dag mår jag fantastiskt mycket bättre själslig, än innan jag hade förmånen att träffa dessa underverksmänniskor. Men min fråga är:  Om nu all denna kunskap som finns kanske inte hos alla, men i alla fall borde finnas överallt, varför eller var finns hjälpen? Jag inser ju att jag är lyckligt lottad, jag har inte råkat så illa ut, som många andra. Men ändå och trotts allt så har jag självklart farit illa på mitt sätt. All denna kunskap som finns, vad är det som gör att den inte erbjudes till människor med adhd?

Eller varför ska jag med adhd som är rörig, redan innan behöva ge mig ut i en djungel av instanser, kunskapsbanker och själv behöva läsa mig till, ringa och forska så mycket själv. Det är ju en del av mitt funktionshinderstillgångar, att jag inte kan läsa på rikgtigt, inte kan organisera mig passa in tider, hålla i minnet med mera med mera i mils långa rader.

Jag är stark, har varit van vid att kämpa, och slagit, jag har orkat.

Jag är frustrerad och rädd för frågan jag ställer, ställer jag självklart för egen räkning, men mera för alla andra som kanske inte har samma förmåner, som jag själv har.
De som kanske inte orkar, de som inte vågar gå ut med att de har adhd, de som bara ännu misstänker eller de som helt enkelt inte orkar.

Hur ska de leta reda på all  information? Vem hjälper dessa människor att kämpa eller bara orka?   De barn som bedöms som stökiga och lata okonsentrerade i skolan nu, där människor runt barnet, som den ungen som de vuxna retar sig på och kalla ouppfostrad mm. Lägger omdömen om föräldrar, som odugliga och loja. Allt vad det nu är. ’

Hur får dessa människor hjälp. Adhd är ju något som i ganska hög grad är ärftligt,  de barnen har ju föräldrar som kanske har liknade svårigheter själva.
Vem hjälper dessa? Jag upplever det som skamligt, all kunskap som finns  är inte mera utspridd,  tas inte mera tillvara.   Att leva med adhd är svårt, men svårast i samhälliga sammanhang, självkänslodödande och en ständigt kamp med tid, minnes lappar och en ständig strävan i uppförsbacke, som till och med isas ner av andra människors okunskaper,  uppfattningar som är födda ur rädslor för saker som är annorlunda, inte lagom, och inte som sig själva.