Maken sa nej, du ska inte sitta här och vara ledsen. Du kan vara ledsen över allt. Men jag orkar inte sa jag. Jo det gör du. Nu packar jag husbilen och vi åker. Jag sa men…. maken sa nu gör vi… Vi gjorde, jag packade ner min dator och maken gjorde det han skulle. Kräftor köptes in, Lilla Emilia lämnades av sonen och ledsenheten låg där på insidan. Drack kaffe ute vid bordet utanför husbilen och kände solstrålarna. Njöt av kaffe. Lillflickan och Emilia verkar ha roligt, fast åldersskillnaden är så stor.

Emilia sa till lillflickan att om inte hon får pengar från Tommy så kommer hon aldrig mera rita en teckning till henne. Vilket straff. Det var nog det värsta Emilia kunde tänka sig att göra, sluta rita teckningar till henne. Pengarna hon ville ha, ville hon köpa något i affären som är här. Vad hon skulle köpa var inte så viktigt, bara att hon skulle få köpa något.

Livet kändes lite lättare, berättade jag för maken igår. Har inte tänkt på allt det där som jag innan bott i. Ombytet av miljö, vakna upp till fågelsång och veta att det här som är just nu i denna stund, bara handlar om att trycka ner tangenter är något njutbart. Lilla Emilia vaknade just nu. Trött nyvaken och gnuggar sig i ögonen, säger inte så mycket men nickar på tilltal. Hon verkar vara lik sin farmor. Sin farmor som är jag. Jag är också tyst på morgonen och gör mina saker som jag brukar göra.

Vi ska tillbringa även denna dagen här i husbilen. Kanske gör det att den där sorgsenheten och flykten från mig själv, försvinner och jag blir hel igen. Att jag hittar till sådant där som är jag igen. Den där som ser möjligheter, i stället för högar av saker jag inte kan göra något åt. Kanske försvinner den där känslan som flyttade in, kanske blir den mera hanterbar. För det är inte sant, den är inte sann, den där känslan av att vara slut som människa. Det är in känsla som något klistrat på mig. Något att skrapa av.
Maken hade så rätt, han har alltid så rätt. När han gör, han vet alltid bäst. Han vill alltid allas bästa. Han vet mera än jag själv, vad jag behöver för att andas. Tänk att jag lyckades hitta honom. Tänk att han finns och älskar mig. Jag borde vara den lyckligaste människan i världen som faktiskt har träffat och är gift, med någon som alltid har mitt bästa för ögonen. Hur blev det så för så många år sedan? Jag känner mig så tacksam och jag känner ödmjukhet, över att han finns. Finns alltid där för mig.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag är gift med min själsfrände, bästa vän, den bästa maken man kan ha.
2. tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
3. tack för alla som finns i mina närmaste cirklar.
4. tack för att jag närmar mig visheten i att jag är inte slut som människa. Jag lever, har ett bra liv i min omkrets. Jag har människor som jag bryr mig om, och dom bryr sig om mig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu…..

Gå upp, se till att få på dig kläder och le. Jo Det är så enkelt. Säger man, get up, get dressed, and smile. Igår gick jag upp, tog på mig kläder, drack mitt kaffe gjorde det som var dagens första möte. Sjukgymnastiken. Det var det som var mitt första möte. Fick med mig en apparat hem som heter tens något mera. Man sätter klisterlappar på ställen man har ont, apparaten ger sedan elektriska stötar som känns som massages. All in människan i mig, gjorde att jag hade den på i flera timmar i omgångar. Känslan när klisterlapparna var på ryggen, gjorde underverk. De stunder de var på. Värken kändes inte. Men så fort jag tog av dom, ramlade det onda tillbaka in i kroppen. Men känslan var obeskrivligt skön, när värken försvann.

Var det så det kändes, innan jag fick mitt ont i ryggen. Innan diskbråcket blev min följeslagare. Hade ett ett telefonsamtal att ringa, efter att jag varit hos sjukgymnasten. När samtalet skulle ringas, då jag fick prata med den jag skulle prata med. Rann tårarna igen. Som om en kran öppnat sig, gick inte att stänga av. Min äldsta son ringde, efter att jag gjort det första samtalet. Han hörde att jag var ledsen. Han sa så många kloka saker. I vårt samtal satt jag och funderade på varför eller hur, han hade kunnat bli så klok. Klok är han, sa saker som jag inte ens nu hade kunnat tänka, så här efter samtalet.

Get up get dress, jo uppe är jag, men kläderna på nej inte ännu. Dricker mitt kaffe. Har en filt över benen och datorn i knät. Funderar på om jag är där nu. Är jag där nu, där jag var så rädd för att hamna. Eller är jag i ett mellanrum. Ett mellanrum, där jag inser att jag inte alls är slut som människa. Slut som människa? Det är väl när man dör. Jag andas och lever, om än med lite åkommor som gör att energin sinar och kraften till glöd, försvinner fort. Nej, jag är inte slut som människa. Jag har känslor av alla de slag, jag har min tankar och jag andas. Jag lever. Men allt har hamnat i en hög bredvid mig för att jag inte orkat ta tag i saker. För att jag lyssnat på saker utanför mig själv, gått upp, tagit på mig och struntat i.

Just nu, behöver jag en professionell rock bredvid mig, som säger åt mig att göra, det är bara att gö. Strunta i alla dom där måsten och försöka ge mig själv, all den där omtanken, jag brukar ge till andra. Nu är det jag som behöver omtanken, ge den till mig själv. Ge mig den där armen att luta mig emot, ta emot alla dom där orden som jag själv brukar säga. Men du, det som är just nu som är något, vi kan göra åt. Det som sker just nu, i denna stund, är saker vi kan göra något åt. Kanske ska du byta tanke och fundera på om det var en vän som hade det som du just nu. Vad och hur skulle du säga eller göra då. Tycker du verkligen att han eller hon var den mest värdelösa, som gick i ett par skor då?….

Skulle du inte erbjuda en arm att gråta vid, eller en kram. Skulle du inte sitta där och vara tyst tillsammans med? Fråga hen om hen inte vill ha något att dricka, om du kunde göra något så att det skulle kunna kännas lite bättre? Vad finns att göras just nu för att det skulle bli bara lite bättre?

Under ytan… under isen. Men för fult ord…. det är sommar, det finns ingen is. Inte ens i magen, finns det is längre. Men det finns ett berg som jag ska bryta ner, det finns en kropp som jag ska ta hand om. Nu är det något i mig som gått sönder på riktigt, inte bara en rygg, mage som krånglar, utan något mera skört, något mera vackert som ramlat ihop i en hög, det ska läggas tillrätta. Slut som människa.

Nej, not me. Aldrig mig. Jag behöver bara som katten lägga mig tillrätta och ta hand om mina sår. Be om hjälp, be om tid för att hela det som behövs helas. Det som behövs helas är mig, jag och mig.

Det är det jag ska göra, jag ska inte sluta med sådant jag tycker om, inte vältra mig i ångesten som bor i kroppen, känna på alla dessa känslor som bor där. Nej, jag ska inte, får inte. Utan get up, get dressed, feel the good ones coming. The good one coming. Det är något där ute som vill mig väl. Vad det där något är, vet jag inte ännu. Men jag vet att det är något där ute som vill att jag ska ta hand om mig, i mig. Get up get dressed and smile. Le, just nu känns leendet falskt och lite skevt. Men det bor där längst inne i mig. Någonstans långt där, längst inne i mig. Där inne finns det ett leende och det ska jag leta fram igen. Ta hand om och göra till mitt igen. Get up, get dressed. Jo jag försöker…. En andra koppen kaffe, den andra sista koppen kaffe ska till och den ska till nu.

Jag lever, jag andas och fick en dag till i denna värld. Tack för att jag vaknade idag med. Tack för att jag kan sitta här och skriva till en himmel som är blå med moln, det gör att med fantasin kan jag se alla former och skapelser som hittar fram.

Måste komma ihåg… Om jag inte gjort på mig, då är det inte en skit dag. Då har jag i alla fall rena trosor. Den tanken får mig att le. Tänk på alla de där skitdagarna vi tror att vi har och haft. Det har varit bra dagar, för trosor och kallingar var inte smutsiga av skit i alla fall.

Lev idag, just nu. Igår finns inte kvar. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu i denna stund. Morgondagen ligger där borta i framtiden.

Oavsett hur litet steget är, är det ett steg. Ett steg till och vi är på väg…Det gäller bara att ta det där första steget.

Jag gillar att skriva de dagar jag nästan flyger upp ur sängen, har hela dagen framför mig. Så är det inte idag. Idag kravlade jag mig upp ur sängen, men tankar från gårdagen, idag rinner tårarna. Igår fick jag känslan, av att jag är slut som människa. Igår kändes det i alla fall så. När jag sedan skulle till jobbet, kände jag hur tårarna brände innanför ögonen hela tiden. Det gjorde ont, men, jag gjorde mitt bästa. Såg till att ha saker att göra hela tiden. Såg till att det hela tiden fanns något nytt att göra. När det inte fanns något att göra, hittade jag till att städa. Dockade det som jag kunde docka. Dagen gick och jag fick äntligen åka hem. Utan att någon, vare sig kolleger eller klienter såg eller märkte, att jag höll på att vända ut och in på mig själv. När jag kom hem var maken vaken, han hade under sin lediga tid fixat till en list vid den ny insatta garderoben. Jag försökte hitta till yes va bra, vilket det var. Men inom mig kände jag fortfarande det där mörka grå. När han sedan somnat låg jag vaken och tänkte, vilket jag redan innan visste, inte hjälpte ett dyft. Tårarna rann och jag somnade till min gråt. Just nu känns livet så mörkt.

Det känns som att den sol som alltid gör mig glad, inte hittar fram till mig. Jag brukar vara positiv och hitta till små glimtar av, Yes jag gjorde det. Hittar inte dit. Det känns som att jag fått ett berg att flytta, har massvis att göra framöver för att ordna till saker. Men jag vet inte i vilken ende, jag ska börja. Känns till och med tungt att böja mig fram för att nå kaffekoppen, med det rykande varma kaffet. I mina tankar har jag försökt att prata med mig själv, så som jag pratar med mina klienter, försökt att hitta till, vad är det värsta som kan hända? (Just de här känslorna känns det som att just dom är viktiga att jag i mötet med mina klienter kommer ihåg. Det känns som viktiga känslor, att ha med mig i jobbet.)

Vilka bevis har jag, för att mina tankar stämmer. Känner mig som ett gammalt potatismos som inte lossnar från sin kastrull, för det torkat in och klistrat sig fast. Är jag slut som människa?

Nej jag är inte det, inte för mig själv. Inte för min familj. Inte för mina vänner heller för den delen. Jag ska ta ett steg i taget, göra en liten sak idag, jag ska andas, inte vältra mig i offerhetens tecken. Det ska gå, det gör det alltid. Oavsett hur tom jag känner mig, hur dålig jag känner mig ska jag, hitta fram till det som brukar vara jag. Jag brukar vara handlingskraftig, Jag brukar se till att jag kan hålla huvudet högt, gå framåt oavsett vad som händer. Ett litet steg bara, ett steg i taget. Ett ynka steg. Kanske är det första steget att ta det som är att resa sig upp från soffan. Gå ner i källaren ta en dusch, på med kläder börja min dag. Det måste verkligen gå. Jag kan inte slösa bort en hel dag på ett känslor från igår. Idag är min lediga dag. Lediga dagar ska sätt guldkant på veckorna som går. Lediga dagar är heliga dag. Imorgon är även det en ledig dag, men då har jag uppbokat med sjukgymnasten, och ett annat möte.

Nej det här duger inte, nu ska jag freda mig från detta tangentbord och från katten. Ner i källaren ta en dusch. Börja njuta av min lediga dag. Sluta fly från mig själv. Sluta vältra mig i känslor av oduglighet. För dom är inte sanna. Dom bor bara där inne. Odugligheter är något som inte finns. Jag vaknade idag, jag lever. Jag fick ännu en dag i detta liv. Det får räcka som tanke idag.

Tack för att jag fick vakna upp, till ännu en ny dag. Tack för att jag fick en helt ny dag, i dag är första dagen på resten av mitt liv. Fult ord det är stort. Idag är första dagen på resten av mitt liv som jag lutar mig fram för att dricka av mitt morgonkaffe. Första dagen på resten av mitt liv att njuta av en härligt varm dusch. Höra hur roboten dammsuger medans jag gör andra saker.

Ja nu ska jag börja min dag. Ta hand om dig. Du är så mycket värd det. Nu just nu lever vi. Det vi gör just nu är saker som visar sig bli konsekvenser bra eller dåliga i framtiden. De steg vi tar idag är steg som är en stig där borta i framtiden. Till sist kan det visa sig att stigen blivit en motorväg.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt. Jag ska börja nu.

nu ljög jag att det inte skulle bli ett inlägg idag. För nu blir det till. Morgonen är tidig och jag har precis vaknat. Kaffet står bredvid och dricks av mig. Lill grabben har redan gått till jobbet, bara jag och katten är vakna. Det känns i kroppen att jag slet som ett djur igår i min trädgård. En skönt känsla blir det som gör att jag går ut och tittar ser hur fint det kan vara här hemma.

Det va en härlig känsla att komma ut i köket och se de gröna gardinerna som ger sommarkänsla. Katten är ute och spatserar i trädgården. Så jag får dricka mitt kaffe ifred.

lev idag just nu, igår finns inte kvar mera än i känslor. Imorgon ligger där borta i framtiden.

Idag firar jag och maken 17 år som gifta. Då på den tiden när det begav sig gifte vi oss på makens lunchrast. Jag hade åkt hem från mitt jourpass, på Slussen. Bytt om till en gammal kjol och på väg emot rådhuset, köpte jag en bröllopsbukett i en blomster affär.

När jag kom in i affären och berättade att jag skulle vilja ha en lite bukett blommor för att jag skulle gifta mig. Då blev floristen stressad, beklagade sig om att hon hade väldigt lite blommor, leveransen hade inte kommit ännu. Hon berättade även att så stora fina dagar, brukar man beställa innan. Jag är inte man och jag tänker inte på sådant, Jag fick en fin liten bukett med det hon hade.

Efter själva vigseln åkte vi till Torp, käkade lunch på Briggen. Vilket blivit att vi kallar den för vår bröllops restaurang. Hur firade vi idag då. Jo vi firade stort med att jag rensade en rabatt, maken byggde en garderob. Maken käkade pizza med ungdomarna här hemma och jag drack en dryck Herbalife med vaniljsmak.

Jag fick äntligen garderoben som jag saknat i hallen. Vi var tvungna att ta bort den förra, då när dom gjorde kaminen i höstas.

Maken, han har även födelsedag idag. Nu är det bara ett års skillnad på oss igen. Han brukar säga att han är två år yngre. Idag är det igen bara ett år som visar att jag är äldre. Nu var det inte bara jag som fick en garderob, utan jag köpte allt till maken jag med. Fast den presenten har inte kommit ännu. Ett nytt bilbatteri till husbilen. Ett som gör att vi har mera ström, när vi fricampar. Vilket vi sällan gör, maken vill bo på camping. Det är jag som vill fricampa. Så kanske är även batteriet till mig om man läser mellan raderna.

Medans jag fixade i rabatten, satte maken in garderoben i hålet som varit i hallen. När garderoben var på plats, Bytte jag och stora sonen gardiner i köket. Nu bor det sommar på riktigt i köket. Nu har sommaren anlänt hem till oss.

Jag rensade i trädgården, För mig är det stort, kanske därför jag skriver om det flera gånger. Just det där med att rensa, trädgård är inte min grej. Men idag när jag kom hem från mitt jourpass. Tog jag mig ut i rabatten mellan varven av tvätt, som skulle hängas ut i den fina solen. Nu är jag riktigt nöjd men, klar är jag inte. Jag är nöjd ändå. Det blev så fint. Lite har jag fortfarande kvar. Häcken som är emot vägen behöver rensas. Under lillflickans fönster ser det fult ord ut. Lillgrabben han rensade slänten för någon vecka sedan. Det börjar bli en trädgård igen. Tror det är tre år sedan det var det sist. Nu ska jag försöka hålla undan och få ha det så fint som det är. Säger det som en halvsanning, för jag vet hur det blir.

Bjuder er på lite trädgårdsbilder idag, inte ofta sådant hamnar på min blogg. Håll till godo och kolla inte för mycket för en och annat ogräs finns det kvar.

Tillsammans med den lilla blomman, fick jag en stor chokladkartong av sonen. Den har jag inte öppnat ännu för just nu äter jag bara flytande föda. Den får jag öppna sedan när magen är okej igen.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. I morgon blir det inget inlägg för jag jobbar långpass, 9 till 22.15 är jag på jobbet.

En härlig morgon blev det idag. Ett bad blev till, med massor av simtag. 16.1 grader i vattnet, vi var fem badsystrar som badade och simmade. Morgonen var soligt vacker och vattnet var skönt när man väl kommit i. Idag hängde jag ut mina badskor på sträcket. För mig är det sommar. Gå ur bilen hänga upp badskorna ute i bara morgonrocken efter badet. Gå in och fixa till mig och det jag inte hann med innan. Tyvärr blir det inte något morgonbad för mig i morgon. Men jag kanske åker iväg efter jobbet.

Jag har även en ambition om att jag ska bo i min trädgård i morgon, rensa upp en rabatt och kantklippa gräs. Vi fick beställa nya batterier till vår trimmer, har ett som fungerar i tio minuter. Det blir inte så mycket klippt när batteriet är laddat. Det kommer två batterier från Amazon, nästa vecka eller kanske redan denna veckan. Maken hade även kollat ett batteri till husbilen. Det beställde vi, ett 140 vad det nu heter i styrkan. Det lär vi klara oss på säger han, om vi fricampar.

Efter badet blev det fika med en vän och hennes katt. Vilket gjorde att vår katt fick träffa en ny katt. En snäll katt som visade att han var snäll. Vår katt är ännu lite rädd men var riktigt intresserad av sin nyfunna vän. Men bara intresserad på håll.

Idag är det jobb för mig ett jourpass och jobbet. Känner mig lite frusen vilket beror på simningen, men även av det att jag inte äter mat, utan bara dricker mina drinkar. Vågar inte äta ännu, det mag-onda finns där men inte så farligt som det varit innan. Nu hann jag nog stoppa det i tid. Några dagar med bara flytande så blir det nog bra.

Nog för nu. Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Idag sitter jag på altanen under vår lilla paviljong. Det blåser i träden och det känns ganska så bra. Vinden får blåsa bort, min irritation som bor inom mig. Lillgrabben som vill att vi ska ordna till och fixa, han tvättar. Men han är ute och fiskar. Hela tvättstugan låg det fullt av tvätt som han lagt i högar. Båda maskinerna var knökfulla med tvätt som var klara. Blev jag grinig eller blev jag riktigt jätte grinig, när jag såg det? Det brukar vara så att han tvättar och gör annat så jag får göra det i stället. Visst jag kan låta det vara, men jag behöver också tvätta mellan varven. De gånger jag får tillgång till maskinerna, tvättar han när jag precis är klar. För att då få plats med sin tvätt, trycker han ihop den tvätt jag tvättat. Vilket leder till att den inte torkar, utan surtorkar och luktar unket. Grinig just nu är mitt förnamn.

Jag ringar honom. Han säger grattis på morsdag. Jag säger tack. Efter det berättar jag att tvätten är klar, han behöver komma hem och hänga tvätten ute så den torkar. Då berättar han att han är ute och fiskar. När jag förklarar för honom att livet inte fungerar så. Säger han, ta ut tvätten så kan han tvätta sedan när jag är klar. Då berättar jag vidare att nej det fungerar inte så, inte ens när han flyttar. När han sedan får egen lägenhet och ska tvätta i tvättstugan, har man som högst 4 timmars tvätt-tid, går man över tvätt-tiden blir tanterna sura och skriver arga brev. Jag är den arga tanten just nu! Men sådant funkar inte på honom, för han bryr sig inte om arga tanter.

Men kanske inte hela grejen är tvätten. För igår när vi var på kalaset, blev jag igen sjuk. Magen igen och nu blir det drycker åter igen. Tror klockan var runt åtta i går kväll, när jag fick smyga mig från kalaset för att gå och lägga mig. Idag blir det drycker, till mat. Jag börjar tröttna på det här nu. Men återigen blir det att vara ännu duktigare, än jag varit hittills. Ser att det kan vara färska grönsaker, åt ju sallad i fredags. Åt även rött kött till lunch. Dagen innan det åt jag ärtor. Utesluta ärtor, det röda köttet, men jag åt så lite kanske 2 cm2. Trodde inte det skulle bli så farligt. Nu vet jag…. rött kött oavsett hur lite, så är det att undvika. Borde fixa i trädgården vilket jag gjort ett försök med, genom att prova grästrimmern. Fult ord, batteriet var helt dött, Batteri två var inte laddat. Fel dag, för mig idag. Fel dag för mig igår som bara var med på fördrinken lite tilltugg och salladsbuffén. Vilket sedan blev sova och ha feber.

Fel helg för mig, men det lät som de andra hade roligt. Vilket lät roligt, när maken berättade om vad den och den sagt. Igår träffade jag svärmor på kalaset, det var så längesedan. Det var innan Covid tiden, vi träffades. Det bodde så många känslor i mötet, det rann en eller två tårar ner för kinden på mig. Jag gömde tårarna bakom mina solglas. Hon är en sådan fin människa, så mjuk och så omtänksam om alla. Hon börjar bli gammal, tror hon fyller 80 nästa år. En riktigt högaktningsvärd ålder.

Idag ska det bli skönt att krypa ner i min egna säng. Men först ska det tvättas klart med lillgrabbens tvätt. Det gör att jag kan tvätta min i morgon. Fult ord, surkarten är jag idag.

Hoppas att eran dag är en bättre dag, än den som jag valt att ha. Fast det onda i magen har jag inte valt,det bara blev så för att jag gjort några felval för några dagar sedan. Men jag håller fortfarande på att lära mig, vad som fungerar i matväg och vad som inte fungerar.

Men jag väljer mina känslor och jag gick all in i det här med tvätten. Hur jag än andas och pratar med mig själv, bor jag där i de mörka molnen fast solen skiner på himlen. Ändra fokus, inse att det här är en av alla plankor, Kay Pollak pratar om. I gatan jag vill välja lycka. Oj se där, där håller lillpojken på att tvättar igen. Vilken tur att han har så mycket kläder att tvätta, det visar ju på att han har gott om kläder. Vilken tur att han tvättar så att han slipper gå runt med smutsiga kläder. Se där han tvättar. Men behövde en paus, innan han hängde upp tvätten. Det är bra att han unnar sig lite fritid. funkar det ???? Hm, jag ger det kanske inte ett ärligt försök.

Men se där batterierna till trimmern funkar inte, va bra då har jag tid med att hänga upp tvätten som lillgrabben tvättar, har även tid för att göra helt andra saker. Så som att blogga. Träna mig i Att ändra mina tankar så att andra känslor flyttar in. Hm…..

Lev idag just nu, känner att det är ett skämt just nu, Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu vill jag vara i morgondagen för då kanske jag mår lite bättre.

Nu handlar detta inlägg inte om krig utan om en Katt som heter Findus.

Lille katt har fått en krigsskada, säger maken. Vi andra tror han varit för nära rosenbusken, vi planterade i veckan. Krigsskada säger maken…. Var är artilleriet frågar han sig efter denna hemska upptäckt. Jag börjar genast fundera ut snubbeltrådar, vapen så att jag kan vakta min rosenbuske. Frågar en vän och får slangbella som förslag. Mäl-tillverkning får bli till för att rusta upp för rosornas krig. Eller så dagdrömmer jag om mina försvarsstrategier.

Men krigsskadan är ett faktum, enligt maken. Jag säger att katten inte längre är en liten kattunge. Maken blir stött över min lättja över detta sår, katten visar upp på sin nos. Denna katt, den här katten vid namn Findus av övriga familjen, men hos maken fått namnet Lillekatt. Denna Lilla katt har gått maken över huvudet, hans lilla baby. Denna lilla katt som inte ens får vara ute, om vi inte är hemma. Denna lilla katt som blir in-lockad och inlåst, när vi ska gå och lägga oss. Maken vet inte om att kattdjuren är nattdjur. Han brukar säga att katten är trött och behöver gå och lägga sig, när vi kryper ner i sängen. Jo denna lilla katt har tagit över makens omvårdnads-gen, får all uppmärksamhet och omvårdnad någon ens skulle behöva.

Går krigsskadan att se? Jo kanske lite, det är dom små revorna som gör ont, säger maken.

Vår lilla baby, säger maken. Inte vår, hans! Jag brukar säga att det är en katt…. Men han är så liten, säger maken. Han fyller 1 år snart säger jag. Ja, utropar maken och säger med ens vi måste ställa till med kalas. Jag pustar och lämnar ämnet låter han hållas, med sin kärlek till vår Findus. Men katten den här lilla katten har tagit över makens liv. Mitt jobb med katten är att ge mat och göra rent i kattlådorna. Jo då katten har två lådor, Har haft 2 lådor sedan start. Nu äntligen har katten likt oss andra fått lådorna på samma våningsplan. De står just nu bredvid varandra och ska till sist bli en låda. Om jag får bestämma, vi får se vad maken och katten bestämmer.

Låter det som jag är svartsjuk? Nä eller jo lite svartsjuk kanske över att katten endast behöver mig för mat och rengöring av lådorna. När jag ska klappa eller bära honom så säger han med bestämdhet till att min uppgift är mat och rengöring, detta genom att smita iväg, rivas eller bitas. Jo inte så konstigt han är en katt!

Redan nu sitter vi i Lvl^2 och är på väg emot Varberg. 60 års kalas ska bli till. Jag vill stjäla lite sol innan själva kalaset. Frågan är om det blir så som jag vill eller om maken bestämt annat. Vi får se.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Har kommit hem efter teamdagarna med jobbet. Riktigt bra dagar, även om det var tunga dagar. Inte genom att använda musklerna. Mera genom att använda sig av sociala färdigheter, umgås på ett annat sätt med kolleger än brukligt. Det tar på mina krafter, det är svårt det där med att umgås i andra former, än de som är vanliga jobbformerna. Ovant och lite svårt. Men våra chefer gjorde det bästa, för att få oss att släppa fram de vanliga inom oss. Även om vanligheten, inte är den samma som här hemma. Utan bara en annan form av mig, som jag är mera ovan i att vara. Teamkänslan blev till, tror jag. I alla fall känner jag att jag fick mera teamkänsla i sammanhanget. Men det även gjorde mig lite ledsen. För det ska bytas rader, helglagen blir annorlunda. Vad det beror på vet jag inte, men vissa vill jobba ihop och man säger att det är för att stärka upp. Jag misstänker eller tycktes mig se en röd tråd eller så var den bara inbillad. Nåja jag lämnar det från och med nu. Det får bli som det blir. Jag känner att jag kan jobba med vem som helst av mina kolleger, vilket lag jag får vara i spelar ingen roll.

Det var i alla fall trevligt att träffas utan för jobbväggarna. Men som sagt musten ur mig tog det. Helt slut i kroppen och i känslorna.

När jag kom hem hade maken lagat till Tacos. Jag tog det som sallad. Tacos utan bröd. När maten var uppäten så gick vi ut och planterade om lite blommor. När det var klart blev det att vika tvätt och lägga på rätt ställe. Fixa till makens hår så att han ser mera vårdad ut blev till. Packa in i husbilen för att göra avfärd i morgon. Ännu en påfrestning för vi ska på kalas. Jag är urdålig på att kalasa, har svårt med det vanliga livet att träffa människor i sociala sammanhang. Det dränerar mig på energi. Tur att det är i husbilen vi ska sova, det gör att vi på något sätt ändå sover hemma. När det blir för mycket umgås-het, kan jag slinka in i Lvl^2 och sova. Det är svårt det där med sociala koder. Svårt för mig att vara naturlig och som vanligt. 2 av 4 är snart gjorda. Det ska till ett studentfirande här hemma med människor jag inte känner. Även ett ett års kalas. Det är i alla fall på hemmafronten. Det ska bli skönt när allt är som vanligt igen. När dagarna är i den vanliga lunken här hemma.
Nog för nu.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller och just nu smuttar jag på ett glas med rött gott vin.

jag önskar att jag kunde beskriva känslan, känslan av att sitta och höra hur vågorna skvalpar. En och annan droppe med saltvatten som möter min kind. Bilderna gör inte känslan rättvis inte heller mina ord. Ett lugn fyller hela mig med endorfiner…