Mäbe är något man måste se.

Sitter ute och dricker mitt kaffe idag. Allt är så lugnt och stilla utanför min kropp. Någon fågel skriker och tältdukarna på vår paviljong hänger stilla. Bara någon vindpust då och då. Det är inte kallt ute utan bara behagligt. Stillheten på utsidan har även flyttat in i kroppen. En sakta stilla takt bor inom mig. Inga racer tankar här inte. Utan en tanke i taget. Kan vara för att jag precis har vaknat. Kan vara för att åskan i natt, stillade ner och tog bort laddningarna i luften.

Igår var jag och såg Mäbe igen. Denna gången i stadsparken i Strömstad. Mäbe har ett nytt band igen. Ett nytt instrument som inte varit med innan. En kille på hammonorgel. En kille som spelar gitarr och en på bas. Killen på trummorna tror jag varit med i några år. Asså killen på Hammonorgeln, han var så inne i sitt spel. Den kan inte ha funnits någon eller något annat för honom, än hans orgel och hans spelande. Det var grymt roligt att se. Gitarristen även han var ett med sin gitarr.

Den fanns en ny energi i Mäbe där han stod på scenen, En ny energi och en ny version, i alla fall inte som vanligt. Han provade rösten, på ett annat sätt än jag innan hört. Jag har varit på många spelningar med Mäbe. Det här kändes nytt, fräscht och annorlunda. Så annorlunda så att jag precis som han som spelade Orgeln, bara va i stunden. Det var jag och musiken. De andra som fanns i omgivningen, fanns inte där för mig.

Redan från första raden på texten i första låten, kändes orden i kroppen, musiken som en puls från min takt i kroppen. Jag rös av texten i låten och hur Mäbe använde sig av sin röst. Det bodde en sorg i texten som i alla fall hittade till mig. Dom där 10 milen som vi åkt för att se honom, dom tio mil var så värda att åka. Jag har igen sett Mäbe.

Nu är inte jag någon proffsfotograf. Men några kort tog jag innan jag hänförde mig i musiken. Maken däremot har flera bilder. Men han har inte vaknat ännu och hans bilder bor i hans kamera som jag inte kan sköta. Bilderna han tagit får jag lägga i ett senare inlägg. Här kommer i alla fall några bilder.

Tack Mäbe, för att du inte ger upp, Tack för att du fortfarande håller på med det du gör så bra. Ni var verkligen grymma. Jag väntar på det nya som du sa, sak komma till hösten. Jag kommer vara den första som lyssnar. Jag väntar med spänning på vad ni kommer att leverera. Det kommer bo annan musik i bilen till hösten, än Muse inser jag. den där tävlingen, jag har med mig själv just nu. Kommer inte att vinnas i år inser jag.

Jag tävlar eller har tävlat med mig själv på Spotify, om att jag skulle spela mera Muse än året innan. Ni vet det kommer en sammanställning vid ny året, om hur mycket och hur många artister, man lyssnat på under året. Förra året hade jag en plats 13, på dom som lyssnat mest på Muse. Jag inser att jag ger upp den tävlingen, för jag kommer att vilja vara bo i texterna som är på Mäbes nya skiva.

Har man inte sett Mäbe en gång i livet så har man missat mycket av musikupplevelser. Det är något finns något där som inte går att ta på. Det måste upplevas. Det måste ses, kännas och måste ske i stunden just då. Jag bara älskar just dom där stunderna när jag får ta del av just sådana spelningar som var igår. Grymt på ett bra sätt.

Nej, nu har jag skrivit av mig. Nu har orden lämnat min kropp. Nu ska jag ta tag i dagen göra den till min och njuta av alla lediga timmar som är innan jag ska till jobbet igen. Kanske är det ett bad som ska till för att jag ska vakna på riktigt idag. Kaffet har ännu bara gjort häften av jobbet.

Ha en fin dag, lev just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.