Kategori: Malix

Idag fick jag åka till Migrationsverket. Detta verk där människors liv kan stå på spel. I mig gör det ont när jag är där. Har varit där några gånger nu.  Varje gång jag sitter där och väntar på att intervjun ska ta slut så sitter jag där och ser människor som är fast och beroende av migrationsverket i olika former.  Det är många unga människor som jobbar där.  Vissa verkar lägga mycket tid på att visa upp sin garderob där och vissa är helt uttryckslösa i sina ansikten när de ropar upp de som de ska träffa. Varje gång jag har varit där möter jag människor, som visar ett leende men leendet är en mask för att inte visa den rädsla som jag ser i deras ögon.  Idag när jag satt där satt det en ung pojke mitt emot på en stol tillsammans med sin godeman eller nya mamma och hans advokat.  Pojken hade svårt att andas och var ledsen.  De vuxna kring pojken försökte uppmuntra honom och säga att det är inte farligt och det löser sig.

Då när jag satt där tänkte jag hur pratar vi med våra ensamkommande barn. Hur kan vi veta att det inte är farligt? Hur vet vi att det löser sig?  Vi vet ingenting, vi kan inte påverka på något sätt.  Killen kanske blir utvisad till ett land han inte ens bott i. Han kanske blir uppskriven i ålder, tvångsutvisad till ett land där han inte ens överlever en vecka.  Idag i Sverige tvångomhändetas dessa barn för att sättas i förvar. Ett litet rum där de ska sitta och vänta på att få åka hem.

När jag satt där hörde hur de försökte uppmuntra killen.  Kände jag hur vanmakten började flytta in hos mig. Men gjorde inte det jag skulle vilja göra.  För pojken grät, ögonen var fyllda med rädsla och helst av allt hade jag velat sätta mig där hos honom och faktiskt vara ärlig.  Säga till honom att det är klart att du gråter, gråt skrik skäll. Du har all rätt i världen att visa din ångest.  Hade velat säga till honom att jag ser att du är ledsen och rädd, klart det är problem och jag vet inte hur man löser det här. Men du har rätt att vara rädd. Stick gå här ifrån, göm dig, gör vad som helst bara du stannar kvar här i Sverige.  Det här är så farligt som du känner du har rätt till alla dina känslor.

Det va tur att jag inte gjorde det, jag hade blivit tagen av vakterna som bor där. Utan jag satt där som en feg krake och bara såg på hur han sedan samlade ihop sina tårar och reste sig för att igen gå in till sitt förhör.  Vad gör vi med dessa människor. Jag är en del av detta, även om jag bara är boendepersonal så håller jag dessa människor vid liv. Försöker få dom till att uppleva lite glädje,lugn och ro. Försöker lära dom hur vår kultur är försöker integrera dom i vårt samhälle.

Idag nu i kväll frågar jag mig till vilket pris. Vad hjälper jag dessa pojkar med? Lurar vi dom inte?  Nej just nu känner jag mig som en förrädare, någon som bara gör konstgjord andning, någon som lurar på en falsk trygghet för att sedan kasta tillbaka dom, till vargarna.  Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa pojkar snart ska få lugn och ro. Få uppleva trygghet,känna sig lugna i att dom får stanna här. Att dom  äntligen ska få börja leva och slippa bara vara överlevare.

Nej slut för idag, lev idag just nu, igår är historia och morgondagen är där borta i framtiden.

Idag är det enkelt att fixa till en snygg hemsida.  Det va det inte på den tiden jag skulle göra det eller så vart det bara så att sonen ville glänsa med sina kunskaper om hur man kodar upp och gör hemsidor.  Då på den tiden jag skulle göra det så lät jag sonen fixa och dona. Sonen gjorde och tröttnade på mina misstag och jag glömde av lösenordet så nu ligger den där ute någonstans och bara är. Bara är, är ju något jag förespråkar så den får ligga där. Har kanske inte så stort  behov av en hemsida eller så borde jag kanske mera ha det än en blogg. Uppdragen ramlar ju liksom inte in av sig själv. Men jag har heller inte varit så aktiv har ju till och med tackat nej till uppdrag då jag har haft fullt upp med helt andra saker. Men tänker att i framtiden så kommer jag utan att behöva sonens kunskaper om koder och annat utan  kommer att klara av det mera helt själv.   För det verkar enkelt om man gör det via Görahemsida.com.  Idag behöver jag inte sonens kunskaper utan kan luta mig åt deras kunskaper och designa helt själv. Ändå få till det snyggt och få det till att se ut som det ska även om jag är helt novis inom området.  Att stå på egna ben luta sig emot ett företag är kanske inte lika billigt men då är jag inte beroende av att sonen ska ha tid lust och kraft att lära mig. Utan kan snabbt luta mig emot den kunskap företaget har, blir det krångligt så går det säkerligen att ringa.  Kanske kommer de att ångra att jag blev deras kund. men det är deras problem och deras sätt att tjäna sina pengar.  Jag ska nog ta och prova någon dag kanske till semestern.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen den är här först imorgon. Ha en fin dag.

Jo veckorna som kommer är fulla av jobb. Även en liten utbildning på tre dagar ska till. Nu är jag ju frisk igen. Så nu ska köras på i full styrka igen.  Träningen får bli på lediga dagar. Snart närmar sig Semester. Snart kan jag börja sjunga på semester sången igen.

Innan semester ska det till födelsekalas, student och skolavslutning. Sommarlov ska bli till och lediga barn som inte behövs väckas på morgonen. Kan livet bli bättre än så?  Sommarlov…. i vår familj har hela familjen sommarlov även om vi vuxna jobbar. Sommarlovet är och handlar om inga lappar som ska skrivas på och kommas ihåg, inte tider att pass förutom jobb tider. Inga läxor, inga krav för ungdomarna.  Det kommer som en hägring men blir verklighet snart.  Hurra vi klarade det i år igen.  Ett stort hurra för den stundande studenten som ska bli till.  Vår stora son är äntligen klar med skolan.  Snart går han in i vuxenlivet på riktigt även om han bor hemma.  Vid ett svagt tillfället lovade vi att han får bo kvar i alla fall tills han är 25 år… Men det är ju inte ovanligt så här i dessa tider, Finns ju fler ungar i den ålder som bor hemma. Vissa bor längre än så hemma hos sina föräldrar.

Nej slut babblat från mej.

Lev idag just nu, igår är inte längre här mera än i smaker från gårdagens segrar.  Morgondagen den är här först imorgon.

Godmorgon säger jag i en härlig känsla av att träningen är gjord för denna gång. Söndagen är min och den ska njutas av så här efter träningen.  Idag är det guldet som gäller för våra svenska kronor.  Igår var min lillebror här med sin familj. vi hade en trevlig eftermiddag på altanen med grillmat och gott vin. Det var riktigt längesedan vi hade en sådan sammanstrålning. Förr var det oftare, men livet har haft sitt med oss alla.  Brodern har ju två små barn, hus och jobb det tar ju på tiden. Här har vi ju likadant.

Att jobba heltid gör att jag inte riktigt orkar med annat än jobb, och det här hemma. Igår när jag pratade med min svägerska så blev eftersmaken av samtalet, kvarhållna tankar där jag har bott sedan då.  Det som är viktigt eller det som jag alltid känt som viktigt har fått flytta på sig för vila och åter vila sedan jag bytte jobb. Hinner liksom inte med mera än nödvändigt för att jag är så trött kanske inte i kroppen utan mera i mina känslor, tankar och huvud. Där av blir det där andra lidande. Kanske är det just nu som jag känner så. Kanske är det bara för det vart så längesedan semestern var här, snart in på ny tur av ledigheter.

Men tanken stannade kvar här och den säger mig att det är något viktigt med just denna tanke. Den säger mig att jag måste se vad jag kan göra åt det här.  En sak vet jag sedan innan.  Det är att inte lägga all kraft på jobbet, men det är svårt att inte göra.  Jag ska i alla fall försöka klura ut vad som gör att tanken är kvar och gör sig påmind hela tiden. Kanske ska jag till och med skriva ner den på en lapp och ha den som en att göra tanke. Jobba med den så att det blir något resultat av den.

Nåja vissa saker, samtal, stunder gör sig påminda och sätter sig kvar på något sätt så att jag måste göra något åt dom.  Detta kanske va en början på att jobba med det.

Lev idag just nu, igår vart historia och morgondagen är inte här. Just nu kan vi göra något åt……

Ha en fin söndag.

Det är skönt när morgonen blir tidig. Idag är det en sådan morgon där tiden och jag liksom har all tid i världen att tänka bara sitta och filura. Kaffet är självklart med mig. Igår vart första dagen jag kände att jag och min förkylning är på rätt väg.  Till och med så att jag vågade mig ner till träningsverket i källaren.  Det känns i kroppen idag.  Hurra träningsvärken den visar mig att jag gjorde rätt saker igår. Höften som verkligen spökat dessa veckor jag vart sjuk, känns idag som  en bättre vän än innan.

Igår mitt på dagen gick jag ut i min trädgård och sådde olika sorters sallader. Idag ska jag påta ner lite purjolök, broccoli och tomatplanta och gurka. Jag som inte riktigt gillar trädgårdsarbete gör det jag tycker e kul istället för sådant man måste. Just det där med så-processen gillar jag. Att gå ut och plocka lite salladsblad till salladen är sånt jag gillar.  Dessutom har vi ju våra små barn som kommer ibland, de gillar att gå ut i trädgården och små äta på det som finns där.

Jag har fått nytt jobb, men har tre månaders uppsägning.  Att arbetsgivaren kräver det av mig är inte roligt. Det är lång tid där jag bor i mina egna tankar där farväl-processen blir seg och utdragen.  Eftersom jag redan sagt upp mig så har farväl-processen börjat. Även om jag inte berättat det för pojkarna på boendet. Så känns det som jag på något sätt inte har rätten till jobbet längre.  Kommer bli svårt att säga hejdå till pojkarna jag jobbar med. Kommer att sakna dom. Kommer att sakna att komma till jobbet säga godmorgon ha en fin dag.  Hur har du det? Bra att du kom iväg till skolan, kommer att sakna alla dessa möten med pojkarna de där små mötena när de är på väg till någon och man bara stannar till och säger någon om ta hand om dig, du är viktig.  Kommer att sakna mina kolleger, vi som liksom är en stor familj där vi är ärliga och trygga med varandra.  Hur kommer det att bli på det nya jobbet?  Hur kommer det att vara där? Hur är klimatet på arbetsplatsen?   Tre månader är lång tid att bo i dessa tankar. En månad hade räckt. För har man väl bestämt sig då är det liksom klart. Då har man på något sätt börjat avslutningsprocessen och är på väg till det nya.  Nåja, har fyra veckor att jobba nu innan semester, sedan efter semestern är det två veckor på jobbet. Sedan är jag där och smakar på det nya jobbet.

Just där slutar mina tankar, det blir så tomt när jag ska tänka vidare. Kanske är det bra, då börjar jag det nya mera förutsättningslös och kan följa med i processen kanske.  Nej nu har jag babblat klart för idag Nu ska jag ner till källaren och träna. Hej då träningsvärk, nu ska jag mota bort det som kan motas bort.

Ha en fin dag, Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den kommer först imorgon.  Ta hand om dig du är värd det Jag lovar dig.

Det är väldigt o-ofta som jag skriver här.  Så har det varit sedan jag bytte jobb, Gick ju upp i tid från 75 till 100 % tjänst. Kan det vara det som gör det eller har det att göra med att orden liksom har tagit slut?  Nej ord har jag men har inte riktigt ro i kroppen att sitta still och skriva.  För jag har att skriva om  egentligen. Men inom mig bor så många känslor av vanmakt och sorg, när jag tänker på hur vi hanterar de ensamkommande barnen som just nu väntar på beslut. Dom har bott här länge, de har befunnit sig här och fått smaka på vårt svenska samhälle. Vårt sätt att hantera människor.  Jag  känner att vi lurat dom, vi har tagit hand om dom som våra egna barn gett dom uppmuntran, vänlighet, hopp.  Mat och någon som lyssnar på dom.  Idag har vi vänt och lämnat dom när dom som mest behöver oss.  Fyller dom 18 år så ses dom som vuxna och får klara sig själva genom processen.  Man ser de ensamkommande barnen som överlevare, Är många gånger jag fått till mig det ordet. Detta är människor som är överlevare.  Säkerligen är det så men när ska dessa människor slippa vara överlevare och få möjligheten att börja leva?  När ska vi inse att de som skickas tillbaka till sina hemländer inte kommer att överleva där. Det finns många barn som inte ens bott i Afghanistan utan kommer från grannlandet Iran. Där har de också fått vara överlevare. Inte haft högre status än hundar. När ska dessa ungdomar få uppleva ro?

Nåja det va inte det här jag tänkte skriva om egentligen skulle mera skriva om att jag sökt nytt jobb. Tänkte skriva om att det jobb jag sökte till och med blev mitt. Igen ska jag arbeta inom staten, igen blir det ungdomar jag ska jobba med.  Men denna gången är det inte ensamkommande, utan mera de ungdomar som tidigt i livet kommit på kant med samhället.  De ungdomar som behöver mera av många vuxna. De ungdomar som behöver många kloka trygga vuxna  omkring sig.

Lite så att jag känner mig som en svikare faktiskt, jag lämnar båten som håller på att kantra. Jag lämnar mina ungdomar och kolleger när vi har det som jobbigast. Men jag tror inte jobbet kommer vara kvar så länge och jag tror inte att jag skulle gilla mitt arbete och mig själv när alla beslut kommer att komma. Skulle till och med vara en dålig arbetstagare då.  Jag kommer alltid ha med mig dessa månader som blev till ett och ett halv år lite mera.  Det är året som jag med glädje alltid har gått till jobbet. Men nu har jag tagit beslut om att göra  annat.

Så mycket annorlunda är det inte. Jag har jobbat med det jag sökt innan också men jag tänker att det måste ha utvecklats och gått framåt.   Jag börjar inte från i augusti, men ska redan få smaka på jobbet om någon vecka då jag blev inbjuden till en utbildning. Vilken ska vara till nytta för mig när jag träder in i det nya jobbet.  Vem kunde tro att jag helt plötsligt igen skulle byta jobb.  Har en spännande höst att möta men, Först vill jag smaka och uppleva denna så segt kommande sommaren.  Nej nu måste dagen börja för mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här, morgondagen den kommer först imorgon.

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag.  I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren.  Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en  ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen.  Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner.  Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill.  Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet.  Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

jo när jag fått vårkänslor för tredje gången så är våren igång.  Jo då är det vår nu då da. För här kommer alla vårkänslor på en tredje gång. Snart kan vi bada i sjön igen.

Träningen är redan gjord för idag sitter just nu och låter kroppen pusta ut efter mitt träningspass på 70 minuter.  Känner mig stolt, glad och faktiskt rätt nöjd med min insats även om jag lite känner att jag borde gjort det redan igår. Men det får duga jag ska få till mig att vara nöjd med min insats fast jag slarvat lite i början av veckan.

På jobbet är vi inne i en förändring, mycket som händer som jag inte riktigt gillar.  Har sökt en del jobb, men vet innerst inne att det finns inget bättre jobb för mig än det jag har.  Så skulle det trilla in att jag ska komma på intervju och sedan få jobbet kommer jag antagligen tacka nej. För även om jag har ett känslomässigt tuff jobb så är det ett jobb som jag gillar. Kolleger kommer och gå bara jobbet består.  Nytt schema ska det bli och flera dagar ledigt i det nya. Flera barn att jobba med vilket kommer bli både intressant och spännande. Få lära känna fler människor och lära mig mera saker. Vad har jag egentligen att klaga på? Inget egentligen ingenting. Inte ens förändringen i sig för jag gillar nytt, gillar nya saker. Det är bara jag i mig som spökar om det.

Nej jag ska ta och skärpa mig, ta mig i kragen och få tillbaka det där i mig som skiner inom mig som gör min vinst i mig. Ska ta tag i det i mig som är bra och sluta upp med de negativa tankarna som fått fatt i mig inom mig.  För det är världsliga saker som inte kommer betyda något när stunden är väl där. Finns de som inte vet om de kommer hem innan kvällen, finns de som inte vet om de kommer att äta idag, inte ens denna veckan. Finns de som aldrig fått uppleva känslan av att vara älskade för den dom är. Så sitter jag här och tycker synd om mig själv, jag som har allt jag vill ha.  En stor härlig familj. Fina fantastiska barn, både mina egna och andras.  Mitt barnbarn som nyss hittade till sina föräldrar. Jag har det jag vill ha och ska faktiskt inte klaga.

Mera än på flyktingpolitiken mera än på hur vi gör med dessa fantastiska pojkar som kom hit för mera än ett år sedan. De som bor här i vårt land som ännu inte vet om i fall de får bo kvar eller måste kastas tillbaka till det dom kom ifrån.  Dessa fantastiska ungdomar som kommer från fjärran länder och varje dag har ett vänligt ord till oss som jobbar med dom, som varje dag lever i ovisshet för vad som ska hända. Ändå försöker de, ändå går de till skolan, försöker få in alla våra konstiga ord och har drömmen om att ge tillbaka till vårt land en dag när de klarat av skolan. Dessa ungdomar har ambitioner, vill nå långt, vill vara en del av det samhälle vi tillsammans skapat.  De vill ge tillbaka de vill vara en del av vårt samhälle.  Vi är många som tycker att politiken inom området är skamlig, vi är många som vill ge dessa ungdomar en chans.  Men frågan är vad som kommer att ske.

Visste ni att 18 åringar som bott i våra Hvb-hem innan 18 årsdagen när de fyller 18 är någon som får flytta till asylboende där de får en säng i ett rum där det bor andra helt okända i samma rum. Visste ni att den godemannen försvinner och den dag de ska till migrationsverket så är det helt lämnade åt sig själva. Jag visste inte det innan, idag vet jag.

Det säger mig att det är skillnad på mina och andras barn. Jag skulle aldrig lämna min 18 åring till hans öde utan skulle försöka hjälpa tills den dagen han står på egna ben.  Nu är det kanske skillnad på våra svenska ungdomar som vuxit upp i vårt land och på dessa barn som flytt krig och förföljelse, för de är barn som överlevt. Det är barn som prövats många gånger om.

Min önskan är att dom nu ska slippa uppleva det som de upplever just nu. Min önskan är att dom ska få vila sig från ovisshet och otryggheten. Vill att de ska få slippa känna sig rädda inför framtiden. Jag vill att de ska få uppleva att känna sig trygga, välkomna och ha en framtidstro om att de är värdefulla och har en plats att bo på. Få vara en del av det dom så gärna vill.

Nej nu tillbaka till här och nu, svettats klart efter träningen nu blir det dusch.  Lev idag just nu igår finns inte längre kvar. Morgondagen är först i morgon. Just nu lever vi just nu kan vi ta det där andetaget just nu Gårdagens funderingar om morgondagen är idag. Morgondagen är framtiden och den påverkar vi i just nu. Det är just nu vi lever. Just nu.

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända?  När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla. 

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.