Malix.se

februari 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  

Kategori: Malix

  • Reflektion och tankar om både Nickelback och en trappa upp.

    Ja då är Nickelback ett minne blott, rx takten har tonat ner och nu är det bara små sådana där minnesbilder som flimrar förbi i mig. Va dom bra?  Nu gillar jag Nickelback och gillar takten, ask men live? Jag måste nog erkänna att jag är lite besviken kanske har det inte med dom att göra. Utan kanske har det med platsen som vi satt på. Jag vet faktiskt inte men nått liveband tycker inte jag riktigt att dom va.  Jag vill ha mera show, seek mera tryck och mera. Jo, jag gillar ju mer. Jag vill ha mer. Tycker de va lite slätstrukna även om det var bra så vill jag ha mer.

    Förbandet Skillet blev jag imponerade av riktigt bra faktiskt, även om ljudet kanske inte var det bästa så var det tungt, ett hejdundrande ösa på tjejen som spelade fiol. Sångaren röst var mera än bra lite av tyngd. Skulle de komma till Sverige igen så skulle jag vilja se dom. För tyvärr så hade jag tankar innan att förband är förband och dom är mindre bra.  Där bedrog jag mig. För när vi kom dit hade de börjat spela och då insåg jag att ojdå här har jag missat något.

    Idag har det varit en fullspäckad dag på en trappa upp. Mycket lärorik och mycket som jag kan hålla med om.  Men en sak har jag svårt för att köpa, det är något som stider så mycket emot det jag tror på.  För i mig handlar livet om val, att jag som person alltid har ett val.  Beroende är en sjukdom jo visst är det så alltid där håller jag till fullo med, men jag ser att man har ett val. Även då jag inte väljer så har jag ett val.  Sedan är det inte så att jag som missbrukare från början valde att hamna på utkanten, nej det är inte så jag ser det. För det tror jag inte någon väljer.

    Men någonstans där i början så fanns det olika vägskäl som du kunde stannat upp och valt men då inte haft förmågan eller förstått att du kunde välja.  Kanske är det så att människor runt omkring dig gjort det enkelt för dig att fortsätta, även om de runt omkring inte förstått att de gjort det enkelt.  Man liksom möjliggör fortsatt bruk som anhörig. Detta genom att ta konsekvenser för det som brukar.  Det var även något som var det stora röda tråden i dagens föreläsning.  Man gör saker av kärlek till den som är beroende.  Kanske betalar saker för den som är beroende, för att han eller hon ska slippa konsekvenser.  Åker runt och letar, fixar donar för att man tror att det är något som kan göra att han/hon slutar.  Jag kan ärligt säga att det är förbannat enkelt att säga som professionell att gör inte, ställ krav och säg nej, underlätta inte.  Det är enkelt i teorin, men i verkliga livet är det en helt annan sak.  Det gör ont att säga nej. Men ibland gör livet ont, och inte är det så att bara för att jag ska slippa ha ont  smiter undan och hjälper den som brukar. inte ska han/hon springa där ute. När man  inte vet om han hon lever imorgon.  Jag vet att det gör det, för oj vad mycket oro jag haft för några som jag känner.  Jag vet och jag vet att det gör ont när man ringer polisen och berättar var någon befinner sig. Jag vet för jag har gjort.

    Samtidigt så är jag inte helt säker på om jag skulle ha hjärta till det, om det handlade om min son. För på något sätt hade jag nog skrivit om kunskapen i mitt huvud, vägra se det jag ser annars.  Ändå är det mera kärleksfullt att faktiskt göra det.  Att ringa polisen eller att inte betala personens skulder, åka och hämta köra och allt vad det nu kan vara.

    Men när det handlar om ens egna barn, i alla fall till en början i nybörjarstadiet så gör man inte. Då tror man att mirakel ska ske och bara väntar på dagen då son/dotter kommer hem och säger nej men nu har jag slutat med de där dumheterna.   Vilket om det handlar om beroende är något som inte kommer att ske.

    Nej nu går ögonen ihop på mig, vet inte om jag fått fram det som jag ville få fram eller om jag bara svamlat nu.

    Men ha en fin kväll, lev nu just idag igår finns inte och imorgon är i morgon det nu som vi ska ta hand om då 🙂

     

  • Det här gör ont att skriva…. men känner att jag måste skriva. Kanske kan det hjälpa någon om det nu inte hjälper mig.

    Ibland tänker jag det händer inte mig bara andra. Nästan varje gång som jag tänker så snubblar jag och får göra tankeförvandlingen varför inte, illness varför skulle det inte hända mig. Under hela mitt liv har jag motionerat sparsamt och ibland inte alls. Det är nu jag betalar priset för min dumhet och kämpar för fullt. Det går ju inte att backa bandet, utan nu får jag betala med värk och stålvilja. Stålviljan handlar om att inte svika mig själv, inte ge upp och sluta upp med min nu mera goda vana.  Känner mig stolt, när jag med gott samvete kan säga goda vana. Även om jag inte vågar vika från vanan och göra avkall. Så känner jag stolthet när jag kan säga att jag skapat mig en god vana. Min goda vana är  just att jag gjort avkall från min bekvämlighet  och slutat upp med att inte motionera.

    Utan tvärt om varje dag eller i alla fall minst 6 dagar i veckan  cykla minst 30 -40 minuter, där till göra min artros träning varje dag . Idag slutade jag jobbet 9.15  redan 9.40 satt jag på cykeln och svettades.  Tänkte idag  träna lite extra så jag med gott samvete på riktigt imorgon kan känna efter om jag orkar när jag kommer hem på kvällen. Jag har tagit semester i helgen. Egentligen skulle jag jobbat men har fått ett viktigt uppdrag att utföra.

    Jag ska till en Anhörigträff nere i GBG. Det är en Trappa upp som står för sammankallandet.  Med både ve och en massa olustiga känslor, samt även nyfikenhet känner jag att nu, kommer helgen som jag både ser framemot och bävar inför.  Just det här inlägget är svårt att skriva, för det bor skam i det.  Det flyttar in känslor i mig just nu, som jag innan i mitt yrkes liv bara mött från andra sidan.  Då har jag varit behandlingsassistenten som mött föräldrar som haft stor oro för sina barn.

    Idag står jag här naken,  är en av dom som står på utsidan och ser hur min älskade son behöver  hjälp för sitt beroende.  Nu är jag inte helt säker på vad beroendets botten ligger om det är spel eller alkohol eller där till farsoten droger.  Samtidigt som jag just nu sitter här och skriver just nu 10 .37 bor det så många känslor i mig.

    Min lille kille som alltid snubblade, som alltid hade så många kluriga frågor som liten. Min lilla kille som kom in i mitt sovrum en eftermiddag som fyra åring, berättade för mig att han just skruvat ur alla skruvar ur sin säng för att han hade tröttnat på våningssäng.  Jag hade den dagen lagt mig för att vila lite  medans barnen lekte på sitt rum.

    Imorgon ska jag gå till en anhörigträff där jag ska träffa andra som också har kommit i kontakt med beroende.  Det känns skrämmande.  Jag kan lova att det definitiv är en helt annan roll att vara på andra sidan, av maskineriet.

    Det är rädslor som bor i mig. Fan så mycket enklare att ha rollen som behandlare, än att vara förälder till någon som har beroendeproblematik.  Likt alla andra mammor har det flyttat in känslor, vanmakt och frågor vad eller vilken del är min. Vad kunde jag gjort annorlunda?  Har jag varit för hård? Har jag varit för släpphänt? Har jag satt fel gränser?

    Just dom här frågorna får inga svar, skulle de få svar så är de svaren alldeles för sent att få. För jag kan inte göra om något. Jag kan inte ta bort känslorna som tydligen bott i sonen.  Jag som i hela mitt vuxna haft en yrkes roll, där jag arbetat med  Unga vuxna och nästan vuxna som kommit i kontakt med  olika former av missbruk, problem med utanförskap. Har inte sett min sons rop på hjälp.

    Sanningen är nog den att du kan inte behandla dina egna barn, dom kan du endast vara mamma till.

    Det här är definitivt en helt ny roll för mig, det är en roll som jag inte känner bekvämlighet i. Samtidigt så har just de här dagarna som varit hos mig sedan sonen släppte bomben, lärorika.  Många funderingar och många känslor har bott hos mig, massvis med rädslor och många barn som varit i mina tankar som jag själv mött i arbetslivet.  Många föräldrar har jag haft tankar om i dessa dagar, jag har upptäckt känslor hos mig, som jag innan bara mött hos föräldrar och inte riktigt förstått vilka känslor det varit.  Idag ser jag även att jag skulle göra annorlunda vissa gånger, om jag haft den erfarenheten då som jag har nu.

    Vissa saker kan du inte läsa dig till, utan det är saker du måste uppleva tyvärr. Att just att vara mamma till någon som har ett beroende, gör att det bor så många känslor, många faror och det gör ont att inse att som förälder går det inte att skydda dina barn emot allt. Kanske är det just det som jag försökt göra skydda för mycket……

    Oavsett så kan jag idag inte sudda bort, göra annorlunda i historien utan bara möta framtiden. Idag är idag, igår har redan passerat imorgon är en helt ny dag  För mig anhörigdag.  Både med sorg och vanmakt och nyfikenhet.

    Är det nu så att jag inte kan göra något, så kan jag i alla fall delta i just denna dag. Sonen har bjudit in mig och då är det det som är det viktiga.  I de sista orden sonen har bjudit in mig känner jag tacksamhet, på något sätt så får jag vara delaktig.

    Snart åker vi iväg till Göteborg. I kväll ska jag och dottern gå på Nickelback, första gången konsert. Kanske kan det få i alla fall några känslor att vila i mig få några nya känslor att flytta in.

    Lev idag just nu.

    Ha en fin helg.

  • Utmaningar och nytt är sånt som jag behöver för att andas.

    just nu strålar det Nickelback i mina högtalare.  Under tiden de spelar så pirrar det i min kropp, view om bara några dagar ska jag få se dessa mirakelmusiker Live. Förstagången känslan har infunnit sig sedan jag skrev ut biljetterna, och igår bokade vi hotell, samt hundvakt så han slipper vara ensam hemma.

    Livet börjar bli spännande igen, just nu går inte saker i den vanliga vardagslunken utan nyheter simmar in och just nytt och annorlunda är sånt som jag behöver i mitt liv det får inte bli för tråkigt och vanligt.  Jag måste i mig få utmaningar och lära mig nya saker för annars dör kraften och andan i mig.  Just nu går jag en utbildning,  snart är det de sista  två utbildningsdagarna som jag längtar ihjäl  mig till.   Fast jag inte gjort hemläxan, här känner jag lite ångest men samtidigt så känner jag att jag inte vill röra till det, för de hyresgäster som är i vårt boende så jag kommer snällt få krypa till korset och berätta att jag inte gjort.  Har under beslutets krypande gång försökt hitta på något annat jag skulle kunna göra istället och vist jag skulle kunna fråga någon arbetsplats om hur de arbetar och sånt men just nu ser jag inte meningen i det.

    Men läst häftet som vi fick med oss hem har jag gjort flera gånger. 🙂  Så jag känner att jag faktiskt gjort något ändå trotts att jag inte gjort det som jag blev uppmanade till.

    Nej nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av herrarna I Nickelback och längta till Fredag. Fast jag har en  rätt så stor tvätthög att ta mig an också. Kanske blir det lättare till takterna av Nickelback.

    Ett vänligt ord kan göra underverk och skapa mirakel så dom kan vi sprida omkring oss.

    Lev idag just nu Historian är redan genom levd och framtiden den ligger alltid framför oss. Nu just nu kan vi göra storverk som visar sig i framtiden 🙂

  • Bilmekaren Carina är i farten 🙂

    Jo idag vart det kallt ute, there idag ringde dottern med panik i rösten och sa mamma nu får du snällt sätta dig i bilen och köra oss till Uddevalla för Lisas bil är sönder den har frusit.

    Jaha ja var har den frusit då? frågade jag.

    I dörrarna vi kommer inte in i den, men mamma skynda dig nu svarar dottern.

    Under några sekunder minns jag alla mörka morgnar och kyliga kvällar som jag stått och bränt fingrarna på att elda nyckel.  Men se där jag svarade jag henne jag ska till jobbet och kommer inte kunna köra er, men ta tändaren och elda på nyckeln tills låset tinas.  Under en stund kände jag woaoaaweee – Jag som har tummen mitt i handen har lärt min dotter hur man  gör när låset har frusit fast i dörren.

    Bilmekaren Carina! Jag som inte ens vet hur mycket olja man ska fylla på.  En gång skulle jag fylla på olja i bilen och jag hittade stickan som visade hur mycket olja och jag visste vart.  Men tyvärr blev det många liter olja jag fyllde på för stickan blev aldrig full,  till sist frågade han som stod inne på bensinstationen mig vad jag höll på med. Han hjälpte mig också med att ta bort alla liter olja som jag fyllt på.

    Oj, en frusen dörr så här på morgonen gav mig många minnen av frusna lås, panikkänslor varje år när det började bli kall, många brända fingrar när man eldade den där sista gången så rejält att låset till sist gav med sig.  Jo jjo bilmekarn Carina hon kunde hon. Lite stolt över att jag som inte ens vet åt vilket håll en skruv skruvas faktiskt visste  hur man hanterade frusna billås. 🙂 Nu kanske det är så att alla vet sånt  men jag kände just så här i efterhand faktiskt lite tacksamhet åt alla gamla bilar som jag haft som frusit i sina lås.  Tänka sig jag kunde hjälpa dottern och hennes kompis med deras bil 🙂  att nu bara handlade om låset spelar ju ingen roll. Bilmekaren Carina är i farten 🙂

    Ha en underbar dag och välja de stigar som du vill prova gör en tiger och och prova lite.

    Lev just nu.

    En annan gång ska jag berätta om hur jag fick min pappa att åka enda från gbg för att jag hade glömt att tanka ;( 12 mil för att möta mig  vansinnigt sur  pappa blev surare när han  förstod att det var bensin som gjorde att jag inte kunde köra 🙂

  • ÄNTLIGEN

    ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN  ÄNTLIGEN

    Nu vart det gjort! På fredag nästa vecka  går jag och dottern på Nickelback. 🙂  Fast jag var inte helt säker på om hon gillade dom, viagra så jag var tvungen att fråga henne först.  Nu är det betalt och klart, patient redan utskrivna, viagra sale  härligt!

    Jo och det kommer bli sådan där fösta gången känsla! Ni vet den där pirrande känslan som blir när man gör första gången.  Jag har inte sett dom Live innan så det ska bli grymt kul. Jag älskar att gå på konsert , Nickelback jo dom bor i mina lurar allt som oftast faktisk, fast det är klar Herr Thåström han bor där nog lite oftare.

    Ser man på till och med i ett Nickelback inlägg får han den där Herr T plats.  Fast det får han ju alltid.

    Ha en fin eftermiddag, här ska laddas med Nickelback i massor!

    Man ska kunna sin sak tänker jag fast det är klart det kan jag redan. 🙂

  • Ensam är inte Stark! Eller har jag fel kanske….

    I går var jag på en verkligt inspirerande underbar  föreläsning om salutogent förhållningssätt.  Kvinnan som pratade var verkligen inspirerande hennes ordval växte upp och blev stora i mig. Istället för brukare pratade hon om Hyresgäster. Det där lilla fröet om att vi är gäster i någons hem, prostate hade hon gjort till verklighet så att det kändes på riktigt.  Hon var en av cheferna på ett äldreboende nere i GBG. Det hade kommit på femteplats i Europa på bästa äldreboende. Om jag nu inte minns fel.

    Hyresgäster i stället för brukar, visst klingar det bättre? Visst glimmar det nästan om ordet? Hos henne fanns det inte ord som omöjligt, det verkade som om allt var möjligt i detta boende, som hon var en av cheferna för.  Hyresgästerna på Gerdas gård hade pubkvällar, åkte på semester, spakvällar och snart skulle det  till och med  en pool bli verklighet. Nu var det inte alla saker som tog mig med storm, utan kvinnans energi hennes uppfinningsrikedom och känslan som hon förmedlade så starkt:

    Ingenting är Omöjligt.  

    Hennes ifrågasättande och hennes egentligen självklara frågor, som vi kanske inte helt ut vågar ställa oss.  Frågor som varför inte ni vet de där frågorna som är lite upproriska.

    När jag började det arbete jag har idag, fanns just den glöden som hon förmedlade igår.  Då för ganska många år sedan så hade jag förhoppningar om glimmande och just inget är omöjligt. Idag efter ganska så många år på samma ställe, med uppför och nedförsbackar så är det sorgligt att skriva, känns liksom sorgligt i mig att till och med bara skriva det.  Men just det där inget är omöjligt har liksom slocknat lite, har försvunnit bort och ligger en bit ifrån mig på ett konstigt sätt. För vissa stunder känns det till och med så att nästan allt är omöjligt, i alla fall är det inte så guldkantat som det skulle kunna vara. Nu behöver det inte vara guldkant i den bemärkelsen men ändå……

    Kanske handlar det inte om  arbetet i sig utan något i mig som dött, har jag kanske förlorat lite av hoppet?  Har jag kanske tröttnat? Har mina ideér tagit slut, sprungit bort utanför dit jag inte når? I våras gjorde jag en resa på mitt jobb tillsammans med vad vi kallar våra brukare, själva ordet har jag alltid haft svårt.  Själv har jag sagt boende. Men inte  ens det har känts helt okey i mig.  Men i alla fall, då gjorde vi en resa,  just då, just då under planeringen, själva resan och efteråt när vi  kom hem. Alla var trötta och nöjda med dagen så kände jag det som i Gatan vilket bra jobb jag har så roligt.

    Det var så jätte kul att se alla så nöjda, glada och trötta. Nu är det självklart så att man inte kan göra utflykter hela tiden, allt kan inte vara roligt men faktiskt så vill jag ha mer.  Och egentligen varför kan inte allt vara så himla roligt och guldkantat?

    Är det bara för att vi har bestämt det?

    Är det bara för att det måste vara vardag?

    Men vem säger att vardagen måste vara tråkig.  Varför?

    Är min reaktions så här bara för att jag är så förtvivlat allergisk emot tråkigt?

    Jag vill ha mer, mer kvalitetstider allt behöver inte vara vardag.  Varje utflykt behöver inte vara julafton men jag vill ha mera. Kanske är det så att det handlar om mig att jag måste gö att jag måste hitta på, men just nu känns det så långt till det som kvinnan pratade om igår.

    Den gnista och glöd som borde bo inom mig är så långt bort, vart har den tagit vägen? Vart har den där frågan  VARFÖR INTE  tagit vägen i mig. Kanske lägger jag för mycket på mig själv, kanske är det vi i vår arbetsgrupp som förlorat gnistan eller är jag ensam ansvarig ?

    I alla fall så har jag ansvar över mig själv och min gnista.  Tillsammans med just detta inlägg så ser jag lite av verkligheten.  Jag måste se till att hitta tillbaka till det där, inget är omöjligt! För egentligen är det inget som är omöjligt det är bara olika lätt eller svårt.

    Igår hittade lite av glöden. Igår gnistrade det lite till inom mig, när jag hörde kvinnan prata. Igår kom saker tillbaka till mig när hon pratade.  Verkligen inspirerande…. något som hon också  poängterade var en närvarande chef och se det ni det tror jag är något av det viktigaste när man jobbar med människor.  Närvarande chefer som vet kan känner verksamheten.

    När jag jobbade som Behandlingsassisten så var chefen på arbetsplatsen, nära och alltid där. Det var guld värt känner jag idag.

    Kolleger är också  viktigt,guld värt. Det är något som jag saknar mycket idag, för idag har jag ingen jag kan bolla med, som jag  ser i stunden i samtalet,  förutom på möten.  Att lösa saker telefonledes, jo men visst.  Att reflektera ihop se  den andra, i stunden när man pratar och funderar, det saknar jag. Idag är det mera att jag ringer någon, det är inte alls samma sak.

    Förr då när jag jobbade tillsammans med kollega, så kunde denna ifråga sätta, ta upp saker som jag inte tänkt på.  Bara en enkel fråga som hur tänker du nu, eller kan vi se det från ett annat håll.  Eller som min grymme kollega alltid sa:  Vems paket är det.  Idag känner jag en trygghet inom mig när jag råkar minnas hans fråga. Då brukar jag stanna upp och tänka ett varv till.

    Att arbeta med kollegor gör i alla fall mig bättre, det ger mig en möjlighet att göra ett bättre jobb. Ensam är inte stark, team kan göra underverk.  I alla fall är det så för mig.  Nu säger inte alla dessa ord att jag inte klarar av ensamarbete.  Nej det är inte så jag menar. När man jobbar i team, så finns det  mycket som jag gör själv. Men skulle det behövas pratas om något ,delas något så är det  så att  någon eller några gånger under passet möts man, pratar och tänker ihop, bollar och stöttar upp.

    Jaha så tänker jag men det är ju jag det 🙂

    Lev idag just nu

    Nu ska jag försöka mig på lite cykling igen.

  • Att lyckas för mig är kanske inte det samma som för någon annan

    jag kom just att tänka på något. Idag gjorde jag lite bokföring  och för mig är att lyckas att få in siffrorna så att det blir noll. Det är ju det som det går ut på Debet och kredit ska ta ut varandra och det ska bli noll.  Just det börjar jag få koll på.

    När jag skriver att jag lyckats så är det alltså noll och siffrorna på banken stämmer överens med det som är i bokföringen.  Nu slog det på ett öre och det tror jag till och med revisorn står ut med.  Eftersom det snart är nytt år och momsen ska vara inne innan nyåret tror jag det är så har jag detta året eller i alla fall det senaste halvåret försökt få in siffrorna där de ska varje månad.  I början gjorde det nästan ont att göra just sådana där uppgifter.  Men idag klickar jag in mig utan att få till  ångest innan.  Därtill så har jag tagit bort lite duktighetssymtom från själva görandet, cialis tänker tankar som att om det blir fel så har jag världens bästa revisor.

    Nu skulle jag  kunna låta revisorn göra allt jobb men jag har bestämt mig för att det här är något jag ska kunna.  I alla fall det där med att föra in de månads sakerna.  Träffa revisorn Bara när det är dags för deklaration.  För många år sedan hade jag ett annat företag  där jag även då anlitade revisor.  Då var det en gång i månaden  med kassa, troche bokföring och en himla massa papper.

    Men jag har lärt mig. Även om  Revisorn borde ta mig lite i örat, för  ibland råkar papper hitta endast till bokhyllan. Då  han  får sortera för att jag vart stressad och bara lagt in det lite hur som helst.  Men jag har lärt mig idag har papperna en plats, en pärm och de ligger  i pärmen i nummer ordning.  Nu kanske inte det är att lyckas för att  ha riktigt koll på vad allt står för och  hur jag tänker för att förstå det har jag inte riktigt gjort. Men siffrorna är lika  banken har lika mycket som finns i bokföringen och för mig är det att lyckas.  Det där med att förstå får bli när jag gör det årliga besöket hos revisorn.   Tänka sig att nu när jag skriver det här så får jag inte ens ont i magen av att tänka på det kommande besöket.

    Det är att lyckas för mig.  En vackert regnig dag ska jag till sist  känna att jag har full koll på det här med bokföring.  Tänka sig så tänker jag att jag är en bit på väg.  Det finns dom som är bra på det här med redovisning och bokföring dom har till och med betalt för att göra sånt. Så helt bra på uppgiften behöver jag inte bli men jag behöver bli så bra så att, revisorn inte behöver  be till gudar för att få ordning på papper. 🙂  Har till och med börjat fundera på om jag inte skulle gå en utbildning i det där med bokföring. Fast ännu är det bara en fundering.

    Ha en fin kväll, lev idag just nu …..

    Själv ska jag på kalas och det ska bli kul.

  • Trivselhus gör att man kan drömma sig bort och vila

    ibland önskar jag att jag var född med tummen där den ska vara så att jag var lite händig.  Så att jag kunde renovera, here bygga, prescription skruva  och allt sånt där. Men nej då här är tummen mitt i handen.  I veckan gjorde vi en övning där vi  skulle göra instruktioner om hur man sätter ihop en kontakt. En sådan där man sticker in i väggen med två metall piggar på. Att göra instruktionerna var ingen konst till och med så hittade jag på ett eget verktyg för att få gjort det enklare.  Så att man skulle slippa hålla koll på sladdar och skruvar.  När vi sedan skulle göra grupp arbete om det då skulle en av gruppmedlemmarna instruera mig och jag skulle göra ut ifrån hennes instruktioner.  Jo då då sattes tålamodet på plats. Då blev det svett pärlor i pannan och jag kände hur stressen åkte upp och ner i kroppen av hennes lugna metodiska röst när hon förklarade.  Men ihop den det fick jag fast jag inte vet åt vilket håll en skruv ska skruvas.   Är det åt höger så spelar det inte någon roll för just höger och vänster är sånt som jag inte har riktigt koll på. Jag är bra på andra saker till exempel så är jag väldans bra på att dagdrömma, surfa runt på nätet och hitta spännande saker.

    Jag är bra på att göra ingenting, struktur är sånt jag är bra på fast egentligen handlar det mera om att jag har så stort behov av struktur så om jag inte har det så gör det ont i kroppen på mig.

    Idag har dagen gått åt till att halta runt, städat lite och bara vilat mig från denna vecka som faktiskt har vart ganska jobbig.  Två dagars utbildning,  ett arbetspass, där det gick åt mycket tid till att få koll, struktur och återigen koll på vad som hänt på jobbet under tiden när jag inte jobbat.

    Vilotider är för mig surftider när jag surfar runt kollar in olika inredningar, möbler tyger och allt annat som är intressant.  Trivselhus, Jo jag säger bara trivselhus.  Snacka om att det går att dagdrömma fantisera och få drömmar. Jag som sagt att jag aldrig mera ska vara husägare börjar inse att jag pratar i nattmössan.  Gediget  vackert och så rent på något sätt.

     Vintage Living kallar dom modellerna för just deras bilder skulle jag kunna förlorar mig i, flera månader. Tänk vilken känsla att vakna så på morgonen frågan är om det inte hade vart lika mysigt om det regnat på bilderna för husmodellerna är skönheter i sig.

    Kanske är det bra att jag har tummen mitt i handen för det finns dom som kan och då är det dom ska göra sånt det dom är bra.  Minns just nu hur det var när jag och maken målade om huset och jag satt på altanen och målade.  Skrev om det i min bok om hur slipdammet råkade hamna på de nymålade ytorna och hur hela vardagsrummet badade i slipdamm, målarfärgsburkar och penslar. Jo jag föredrar att kalla mig impulsiv.

    Så det är allt bra att vi är bra på olika saker vi människor jag på mitt och det är inte att måla om och sånt. Trivselhus dom är bra på hitta stil, fånga gedigenhet och få mig att fantisera koppa av genom att bara besöka deras sida.

  • Kryckan har blivit en säkerhetsåtgärd.

    Träning ger färdigheter som börjar bli hanterbara.  Idag gick jag ut med hunden 🙂 till och med utan kryckan.  Underbart kompisen fick vara hemma.  Just att kompisen fick vara hemma handlar om rädsla. Rädsla över att få så ont som jag haft, stuff så den har fått följa med som en säkerhet. Men idag fick mod bli min kompis och det gick bra, fast det blev en kort tur med hunden.

    Idag ska jag jobba vet att det kommer bli en del steg,  så idag tänker jag att kryckan får följa med om det blir samhällsbesök.  Men idag som en trygghet inte som en nödvändighet.  Idag är min kumpan kryckan en säkerhetsåtgärd mera än ett hjälpmedel. Men mod tränas nu och det lär jag få göra ett tag.

    Innan jobbet blir det träning och idag är det även en fastedag. Så här efter två utbildningsdagar behövs den. Utbildningsdagar har ju så många ät-stunder, så idag känner jag att kroppen ska få vila från just mat.

    Har fått inbokat en föreläsning men den kommer att vara först i Januari. Den kommer att göras på Ågrenska och det är en kvällsföreläsning. Annika Bengtner Ska även vara med under kvällen. Förhoppningsvis kommer jag då vara så frisk i min höft så jag inte ens tänker på den. 🙂

    Lev idag just nu……

    Nu ska jag vänta på att dottern ska köras till jobbet, jag ska passa på att handla sedan blir det en tur på cykeln och lite träning för höft och knä.

     

  • Supported Employment.

    Det känns som nytt, for sale det här med utbildningen. Det känns intressant och spännande men huvudet är fullt av saker som måste sorteras. Organiseras och tänka sig, store så ska jag läsa på gör häftet till något som blir förståeligt  på mitt sätt. Nu efter två dagars utbildning behöver jag smyga i på min kammare och läsa tänka och pröva mig fram. Det har varit två dagar fullproppade med information som gjort huvudet fullt av tankar, men tankarna och huvudet ska få vila fram tills på torsdag. Då går jag av de sista timmarna för veckan och ska ta mig än häftet med all kunskap. Det är lite så jag måste göra för att få till mig kunskap och göra den till min. Läsa, skriva ner och göra om det till ord som jag gör till mina. Det kommer bli många timmar framför datorn, många timmar som jag skriver  ner tankar och sorterar gör det till tankar som hänger ihop för mig.

    Många grupp arbeten har det varit många reflektioner som varit nyttiga och nu är det mera kammararbete tills nästa gång. Tydligen skulle vi få en halv eller heldag där emellan, där vi skulle samlas igen, vi som gått utbildningen.  Det tror jag är bra, när vi vilat in den kunskap vi nu har fått prova på verktygen. Diskutera och sedan  gå de två sist kommande utbildningsdagarna.  Tänkte jag skulle ta och ringa min vän som redan håller på med det, och få höra hennes reflektioner från hennes sätt att arbeta.  Men det får jag göra när kunskapen landat lite grann.  Supported Employment heter utbildningen som ska göras till en arbetsmodell i vår kommun.  Det får bli tummen upp får vår lilla kommun.

    Lev idag just nu…

    Just nu väntar jag på bilförsäljaren som ska ringa på dörren, sedan ska jag cykla en stund igen.