Kategori: Malix

Ett lite senare inlägg. Jobbade i morse när jag kom hem vart det att åka till dottern för att hon skulle färga håret på lilltösen. Ja den där tonårstiden vad man håller på. Själv gjorde jag sånt men min blonda hår blev allt mer blont under min tonårsperiod. Denna lilla tösabit blev svart hårig. Så nu ser hon ut som alla andra tjejer i sin ålder.

När hårfärgandet vart klart, vart det att åka hem för att laga mat. Raggmunk, bacon och lite blodpudding. Mums va gott det var Raggmunken stekte jag från färdigköpt smet från Lindahls. Guda god men, tyvärr vart med vetestärkelse i så jag smakade bara, för gluten är inte sådant jag äter. Ska prova att göra egna raggmunkar utan gluten.

När maten vart intagen blev det en tur till Fritidscenter i Trollhättan. Maken hade kollat in en Husbil på nätet. En Bustner, Vi gillar Bustner. Bilen vi tittade på var fin, men några år äldre än den vi har. Ingen lyx som syntes, Ingen myskänsla. Sängen var fel för oss. Lite dyr och den hade gått lite längre, än vår bil. Nej, det var inget för oss men, det fanns en taksäng och det vill vi igen ha. Vi vill ju att tösa-biten ska känna, att här är hennes kryp in. Men lägga en två hundra tusen bara för det, är lite mycket tyckte vi.

När vi åkte ifrån affären, gjorde vi en överenskommelse. Vi ska inte frångå våra krav, bara för att vi ska ha en tak-säng. Vi vill ha Queen bed eller lång-bädd, och vi vill ha lull lull, LullLull med stort L. Mysfaktorn ska finnas. Jag vill ha plats för min dator. Det ska gå att gå upp sitta i fåtölj eller soffgrupp på morgonen för mitt morgonkaffe. Gott om plats för mig att blogga i husbilen. Dessutom ska den vara nyare, än den vi har. När vi gjort vår överenskommelse kom vi framtill att LVL^, som vi kallar vår bil. Den husbil vi har idag, passar oss som handen i handsken. Fast utan tak-sängen. Vidare tankar är att om något eller några år, kommer inte lilltösen vilja åka med oss. Då passar vår husbil oss perfekt. Det gör den idag också, vi har varit ute en del och ingen av oss har klagat på att den är liten. Nej, det blev ingen ny husbil för oss idag. Utan vi har en bra, fin bil som vi är helnöjda med.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen. Soff-häng eller soff-slummer en stund.

Imorgon är en ledig dag fast vi ska göra ett skolbesök och lite annat här hemma.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu.

idag vaknade jag sent, för sent, för sent för att bada, för sent för att kunna mota bort huvudvärken, som hittat fram. Försökte bota det med dusch, och noga omsorg av mitt hår. Försökte även med kaffe, lite sött och till sist huvudvärkstablett. Men för sent för allt idag. Den kommer att göra sig påmind under hela dagen. Jag brukar vakna innan makens klocka ringer, men i natt har månens växande påverkat min sömn. Vilket ledde till att makens klocka ringde, maken hade omsorg om mig och smög sig upp. Smög sig upp utan att jag märkte det. Så brukar det inte vara men, ibland händer det. Där av blev det inget bad för mig idag. Idag har det istället blivit soffhäng, stickat lite på tröjan som jag håller på med. Snackat med dottern på telefonen. Lille Alfred var allt med på ett hörn. Idag skulle dom cykla tillsammans med andra barn. Ett bad skulle dom hinna med och fånga dagen på deras sätt.

Jag ska fånga min dag på jobbet. Men jag börjar sent idag, för att sova jour. Frågan är om det blir sovande jour eller vakenhet. Hoppas det blir sovande jour, då finns det möjlighet att bota huvudvärken.

Vi firar 2 månads jubileum här idag. Nu har vår nya lilla familjemedlem bott hos oss i 2 månader. Jag känner det som det varit så väldigt länge, som att hon alltid bott här. Vi gjorde vår egna lilla firandet av detta. Hon med att vara inne på sitt rum, jag med att förbereda mig för jobbet. Vi får fira det hur vi vill, tänker jag. Det fungerar för oss.

Dotterns sambo har blivit arbetslös. Man köper inte lika mycket grus idag som innan. Beror säkerligen på att allt blivit så dyrt. Men han har redan fått erbjudande om ett nytt jobb. Men då behöver han vara borta på veckorna. Jag sa till dotter, men ta det vi hjälps åt med Alfred. Men då ses vi ju bara två helger i månaden jag och Sambon, sa dottern. Prata med din arbetsgivare, sa jag. Vi löser vi allt det andra, tillsammans. Vi får se hur det blir. Blir det så kommer jag och maken få vara morfar och mormor ganska så ofta, med att hämta och kanske till och med lämna på dagis. Det kommer att funka, det ska gå, har man dom tankarna så fungerar det på ett eller annat sätt.

Nog för nu…

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

Ett litet senare inlägg idag. Det var hemfärd idag. På morgonen satt jag mest och stickade och kollade nyhetsmorgon. Hade verkligen inte en tanke på att Blogga. Men nu så, nu är middag intagen och tiden är min en stund. En stund här på jorden.

Husbilen är utplockad och allt är klart för nästa färd. Avställd tills vi igen ska åka iväg. Nu har verkligheten med mamma, kommit i kapp mig. Mina syskon har pratat om mammas stundande begravning på Messenger. Just nu har jag inte orkat engagera mig. Jag måste få lite luft i systemet.

All skit som varit omkring börjar ge sig till känna i kroppen. Har ont i axlarna och känner oro inne i kroppen. Rastlösheten ger mig, rastlösa rörelser i kroppen. Jag såg bilder på min mamma, där hon ser så levande och glad ut. Den bilden har inte jag, inom mig. Inom mig ligger hon och flämtar efter luft, stirrar tomt framför sig och till sist tar det sista andetaget. Sorgen börjar hitta hit. Även om jag verkligen hatade när mamma ringde, då hon var förvirrad. Just nu saknar jag det. Saknar att säga till henne att nej, så är det inte. Nej det måste du drömt.

Snart är vi där, då när vi ska mötas i kyrkan, det kommer att göra ont. Jag kommer att gå sönder en smula. Igår snackade jag med maken, om att jag känner av den där tråkiga känslan av sorgsenheten, det känns som att den kommit för att stanna.

För ganska så många år sedan var jag i en djupare depression. Likt då som nu var inget roligt. Svårt med sömnen, massor av rastlöshet, hopplösheten hittade fram. Likt då, som nu. Inget är roligt, men jag vet att om jag slutar göra sådant som jag vanligtvis brukar göra, är jag där i det svarta hålet av sörja. När jag inte kunde sova då, gick jag upp för att slippa ångesten, som bodde i kroppen när sömnen uteblev. Nu ligger jag kvar och låter sömnen återigen hitta mig, om än det bara är för kortare stunder. Jag vägrar ta sömntabletter, för dom gör mera skada än nytta.

Jag gör saker, fast jag inte har lust till det. Jag vet att en dag kommer lusten att göra, vara där igen. Men jag måste vara ärlig emot mig själv, låta mig vila, stå ut med sorgsenheten. Prata om den här känslan, våga säga, jag mår inte så bra. Tanken har slagit mig, jag kanske behöver hjälp av en doktor men, jag känner att ännu är jag inte där. Eller så är det så att gör jag det nu, slipper den definitiva deppen komma. Men jag gillar inte tabletter, så jag ska försöka ett tag till. Behöver kanske röra mera på mig. Ta tag i mina promenader igen. Dom har jag slutat med, sedan jag börjat bada året om. Nog för idag. Nu ska jag landa mjukt ner i soffan, fly bort från mig själv en stund. Kolla in en bra film och slippa mig själv. Bo någon annanstans…..

Lev idag just nu,…. nä vill inte men, det finns inga alternativ tyvärr. Just nu gäller och här gäller inte att gilla läget, bara att observera och acceptera läget. För just nu gäller… Igår är borta och förbi. Morgondagen kommer först i morgon.

Kommer jag att kunna skratta, utan att jag aktivt gör ett val att skratta. Men tiden får gå och läka det som bor och bott i tiden, just nu, innan det där förlösande leendet och skrattet kommer att hitta fram.

Förödelsen är stor här i Töreboda. Träd som knäckts ligger i ordningplockat längst vägkanterna, tak som blåst av. Men det mesta var iordning kom plockat då vi kom fram till Campingen. Maken ringde till campingen innan vi åkte, för att kolla av hur det var med el och sådant. Många som campar här, men vi lyckades få den plats vi ville ha.

Det blev en liten känsla av sommar innan, kvällen kom. Kvällen kan jag inte säga att den var ljum. No, no i stället riktigt kall, ingen ljum sommar kväll. Kylan gjorde att vi satt inne i Lvl^ och hängde.

Det var härligt att vakna upp här i husbilen i morse. Jag har sovit tungt och känner mig utvilad. Även om min klocka visar annorlunda. Jag sa till min kollega igår när jag pratade med henne, att nu ska vi åka husbilen och nu ska prosecco flöda. Jag är en riktigt dålig drinkare jag för flaskan är obruten och det stackars glaset med vin jag tog i går, hällde jag ut häften av. Så det där med flödande vin blev ett halvt glas.

Idag ska vi gå i till stan se om vi hittar en frisör till lillflickan. Hon vill klippa sig. Hon behöver klippa sig, för luggen är inte en lugg som ramar in hennes vackra ansikte. Utan något som hänger ner och döljer hennes ansikte. Kanske ska även jag klippa till mig lite. Håret har blivit lite för långt. Himlen är klar blå och solen visar sig. Poolen kommer att besöka tänker jag och en liten eftermiddagsgrill ska bli till idag.

Sonen fick gå till vårdcentralen igår med. Men för att lägga om och kolla av såret på armen. Sjuksköterskan sa att det ser bra ut men, att han ska tillbaka nästa vecka. Det berättade han, när han ringde. Han äter antibiotika och värkmedicin. Förhoppningsvis lägger sig infektionen och allt blir som vanligt igen.

Snart stundar begravningen för mamma, sedan vill jag att allt ska vara som vanligt. För jag orkar inte med mera tråkigheter nu, sorgen och oron börjar ta ut sin rätt. Gråten sitter på insidan, vill ut men ligger och lurar, gör ont inom mig. Igår var det en dag där tårarna brände men, inte ville fram, orkeslösheten fick motas bort. Egentligen skulle jag vilja lägga mig ner och bara skrika, skrika tills rösten försvann. Sova, ligga i sängen och inte prata med någon. Gömma mig, gråta och bara vara. Men skulle jag tillåta mig det, ramlar jag nog på riktigt. Då är det inte säkert att jag orkar gå upp ur sängen igen. Det kommer en dag när mitt leende hittar fram, utan att jag medvetet anstränger mig igen. Den dagen kommer men, den är inte här ännu.

Nog klagat från mig. Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu blir en dag i solen. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.

När ska detta sluta? Jag vet verkligen inte vad som händer, det känns som att livet och alla händelser går i kedjor. Stora svarta kedjor som är obrytbara. Sonen fick igår åka till vårdcentral, för armen sa att det här blir inte bra. När han kommer dit så var det en sköterska som sagt, att hon aldrig sett något liknande under sina 25 år som sjuksköterska. Dom fick skära i armen för att få ut varet som hade samlats, penicillin och kom tillbaka imorgon om det inte blir bättre. Redan då han låg på sjukhuset så var armen illa där ann. Ilsket röd och rejält svullen. Men utan att dom kollar upp det, får han åka hem. 2 dagar hemma och ett vårdcentral besök. Om nu jag tröttnat så undrar jag hur mycket sonen tröttnat, den stackaren! To be continued…

Idag åkte jag till sjön igen, vattnet kändes kyligt men, det var bara en känsla för tempen visade på lite över 19 grader. Idag bjöd en av badsystrarna på fika. Kaffe, te, saft, smörgåsar och hallongrottor. Jag tog en kopp te som värmde gott i min frusna kropp. Ett fasligt gott te som jag tänker köpa hem.

Vi satt alla och småpratade och jag mös. Det är en sådan härlig, fin mjuk känslan som flyttar in i mig av vår gemenskap. Jag börjar inse att nu får jag ta mig i kragen, bjuda på den där tänkta fikan jag ska bjuda på. Vet bara inte när och hur. För bakar gör jag knappt. Sådant jag bakar passar inte till mina badsystrar, för jag bakar sockerfritt, fullkornigt och endast nyttigt. Inte ens här hemma, är mina bakverk uppskattade. Jag får klura ett tag till. Eller så får jag gå och köpta något gott till mina fina badsystrar.

Idag när vi kom till sjön så vart en fiskare i båt redan där. Något rött stod vid trappan ner till badet. Först var det svårt att urskilja vad det var för något.

Det visade sig att någon hade redan hoppat i badet och ställt sina stövlar prydligt vid den lilla bad-trappan.

Kvinnan badade redan och var nästan klar när vi kom. Jag har träffat henne två gånger innan. Alltid när vi ses är hon så härligt trevlig. Samtidigt som jag skriver meningen så inser jag att varför skulle hon inte vara det? Man kan ju inte annat än att bli på ett härligt humör när man badar där vid sjön.

En av mina badsystrar som jag inte sett på länge, var med där vid sjön idag. Det är alltid så härligt, att prata med henne. Hon får själen att flytta några snäpp upp till det bättre.

Nu sitter jag och väntar på vad som skett mera med sonen. Vill inte ringa om i fall att han sover. Så jag får vänta tills jag vet att han är vaken. Är läget under kontroll så blir det en husbilshelg är det inte så vill jag inte åka. Då vill jag vara hemma om han igen blir inlagd på sjukhuset. Då vill jag vara nära. Annars om allt är bra blir det Töreboda. Vilket är en trevlig liten stad med mysiga gator att vandra och där campingen har pool.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen är inte här. Just nu gäller.

Timman var tidig idag, när jag vaknade. En snabb koll på mobilen, världen eller i alla fall i min lilla värld, var det lugnt. Inget meddelande som var farligt. Lugnt drack mitt kaffe.

Sonen fick lämna sjukhuset igår, inget hittades. Vilket är skönt. Men han får inte köra bil på ett tag. Det var en sådan fin skön känsla, att träffa sonen på hemmaplan igår. Visst han var trött, det såg man i ansiktet. Armen var illa svullen. Jag var noga med att kolla av hela honom, om jag såg något som var konstigt. Han är igen hemma, men ska ta det lugnt i en månad. Livet börjar återvända till normalt. Rädslan finns där i mig, kommer han att igen ramla ihop? Kommer vi göra denna turen en gång till? Men jag får välja att inte tänka så, utan njuta av lugnet som infinner sig. Njuta av att han är hemma, njuta av att han just nu har lite lugn och ro, inget att stressa iväg till. Han hann komma hem innan mammas begravning. Om det nu är något att hinna hem till.

Jag tror det är viktigt att säga farväl så som man ska göra. Tror den där stunden i kyrkan, är en viktig stund där man samlas. Man säger hejdå och gör det definitiva avslutet. Även om jag känner att det var mera definitiv då, i den stunden hon dog.

Jag väljer att inte tänka på det nu. Det räcker med tråkigheter för flera år framåt. Nu vill jag andas och njuta av stillheten som blivit till i mig.

Idag valde jag att åka milen till badet. Träffa mina fantastiska badsystrar, simma några hundra meter. Hade med mig hårschampo och tvål, upplevelsen skulle bli total frihet. Att tvätta håret i sjön är total frihet, att stå där i sjön och tvåla in hela kroppen, är total frihet. Stillheten som blir till i varje simtag, är så fantastisk. Vattnet som omsluter mig, armarna och benen som mjukt tar mig fram i sjön. Simtag för simtag, att det var ett stilla duggregn och lite vågor gjorde stunden helig. Mina badsystrar gör stunden helig.

Mina fina, underbara badsystrar som bara finns där… Jag känner sådan stor tacksamhet, över att dom finns. Lite vänliga ord, vårt stilla badande det gör min morgon. Just de där stunderna gör mig hel, ger mig styrka och ger mig så mycket glädje. Även om jag kanske är dålig, på att visa det. Men jag uppskattar just dom där morgonstunderna. Alla borde ha förmånen att ha badsystrar.

I morgon vaknar jag på jobbet, badet får bli på fredagen i stället. Igår var vi och tittade på kaminer. Vi gjorde verkligen ett klipp. Om någon vecka kommer dom hit och kollar in om och hur, dom ska göra för att kaminen ska installeras. Det är ett rop på kaminer, i dagsläget. Europa skriker efter kaminer. Det har Putin sett till att det ska bli så. Men vi hittade en fjolårskamin, där vi fick en rabatt på 10 000, Den som stod i butiken och den valde vi. Hade vi alt annat så hade vi fått vänta ett halvår, på att få kaminen. Dom säljs slut innan dom kommer in i butiken.

Tänka sig, nu ska vi beställa lite ved, sedan kommer det bli källarmys hela hösten och vinter. Som jag längtar, jag som älskar att elda. Har åkte hem till dottern, bara för att få elda lite i deras kamin. Nu kommer jag snart ha en egen. Stänger dom av elen i vinter, kommer vi ha varmt och skönt ändå. Jag lovade min kollega, att om det blir kallt och strömlöst i vinter, då är hon välkommen att bo i källaren in till kaminen. Bergvärmen kommer antagligen denna månaden. Våra projekt för i år är snart i hamn. Nytt tak, bergvärme och kamin.

Nog för nu. Lev idag just nu. Just den här stunden skulle jag vilja stanna i njuta av länge. Just nu när badet är gjort håret är rent och min vetskap om att sonen är hemma igen. i Just det här vill jag leva just nu. Gårdagen är där i historian och morgondagen är något vi får se om den blir våran. Ta hand om dig, lev i nuet.

Tillbaka till det som är Jag. En lång väntan är det här. En lång vidrig väntan, där det känns som att tiden, står still men kräver energi i massor. Sonen var sämre igår, sov mycket under dagen. Senare på kvällen ringde han maken. Maken uppfattade det som att han igen kände sig bättre. En lättnad i allt som sker. Bor så många konstiga känslor, i min kropp just nu. Dåligt samvete för att sorgen med mamma, den måste just nu vila. Ovetskapen om vad läkarna kommer att se, tar mest plats och gör ont. Jag är rädd, så förtvivlat rädd att det ska gå helt fel. Tårarna bor bakom ögonlocken bränner men, vill inte trilla fram. Dom bor där i en hopplöshet som är bedövande. Svårt att sova, svårt att göra vettiga saker under dagarna. Svårt att hitta till och känna solen.

En dag till i väntan. Nu ska det till två läkare som ska syna MR röntgen. Kommer dom att hitta något? Vad kommer dom att hitta? Min lilla fina pojk. Nu är han kanske inte så liten längre, en vuxen man, två barns far men ändå, min lilla Felix-en. Jag önskar att jag kunde ta över hans åkommor så han var frisk. Det går ju tyvärr inte.

En ny dag. Natten var mest sömnlös, många tankar och en ambition om att ta mig till badet. Den ambitionen fanns inte nu på morgonen. Det blev att sitta i soffan, stå ut med huvudvärken och bara glo. Vart har allt det fina tagit vägen? Vart finns det där roliga i livet? Jag har försökt lyssna till rösten, av mamma som säger men se dig omkring, det finns så mycket vackert. Just nu, ser inte mina ögon och känslorna är dovt dova. Jag bara andas. Sonen har i alla fall ringt idag. Han lät trött och nedstämd. Idag skulle han till ögonläkaren i Uddevalla, för att göra en koll där. Antagligen blir han körd dit i sjuktransport. Blir han det inte så sa jag att jag kunde köra honom.

Igår var lilla Alfred här. Dottern och hennes sambo skulle till banken. Det blev en timma, av i alla fall glädje. Alfred är en vane människa som gillar att göra samma saker, här hemma. Igår var alla djuren viktigast. Först bondgården skulle lekas med. När jag kom med förslag, om att vi kunde leka ute. Men nej, det där gick inte, för djuren ska man tydligen leka inne med. Efter en stund blev det att plocka ihop bondgårdsdjuren, för att plocka fram Trex . Även de andra dinosaurerna, inte heller dom fick man leka ute med. När jag frågade, la han huvudet lite på sned och sa, men mormor du vet väl. Jag sa , okej jag vet och vi lekte gömme med de små djuren.

Alfred är en rolig liten kille med bestämda åsikter, är noga med hur man gör. När vi lekt klart, ville han visa sin mormor vilket är jag, hur man cyklar. Han hade precis lärt sig, tror jag. Han berättade att man har fötterna på tramporna, därefter trampar man fort. Vi tog en tur ner till samhället, den lilla lekplatsen för att leka affären det mesta i affären kostade 58 9 kronor. Därefter avslutade vi med fika på kafét. Glass, Festis och chokladboll blev det för den lilla mannen. Då var redan hans mamma och pappa klara på banken, dom var med inne på fiket. Det var Alfreds pappa som stod för kalaset.

Kvällen igår gick åt att kolla film. Maken hade köpt någon grej så att man slipper att joxa med Cromecast-en. Den lilla manicken gjorde tv till en smart tv, det blev enkelt. Allt sköt genom en fjärrkontroll.

Lev idag just nu. Fast jag vill inte ha just nu…. Nu är just nu ett faktum. Igår finns i våra minnen. Morgondagen kanske inte ens finns här. Så det är i nuet vi lever. Det är just nu vi tar våra andetag. Ta hand om dig.

Känner mig tom, tom och tung i kroppen. Inget är roligt men, jag gör för det är det man ska göra. Sonen ligger fortfarande på sjukhuset, snart stundar begravningen för mamma. Jag hoppas att sonen är frisk då.

Fast frisk? Jag misstänker att det här, kommer att ta tid. Vi kommer alltid att vara på vår vakt. Frågan är om den rädsla och bild som bor i svärdottern, då hon hittade honom. Om den någonsin kommer att tyna bort och försvinna??? Kommer den automatiska kollen av min mobil så fort jag vaknar, bli en ny vana eller kommer den att avta om sonen blir bra igen?? För jag har lagt till mig med en ny vana nu. Så fort jag vaknar klickar jag på telefonen, för att se om det har hänt något nytt på sjukhusfronten.

Idag berättade sonen att han har fått ont i armen, att det blivit infektion där nålen suttit. Det tänker jag inte är så farligt som fallet han gjorde. Det finns en orsak, kan botas. Värre är det med att dom inte vet varför han föll. Dom misstänker en blodpropp i hjärnan men, dom är inte säkra.

Jag vill ha den minsta diagnosen, den som svärdottern kommit framtill. Att han i fallet, slog huvudet och har en liten hjärnskakning. Visst jag vet enkelt och kanske inte nära sanningen men, för mig känns det skönt att tänka så. Fast jag vet även att då hade han kanske inte legat på sjukhus. Just nu är det okej att lura mig själv, känner jag.

Idag blir det en väntans dag. En dag i vänta på vad läkarna säger och vad dom ser på röntgen. Här hemma ska jag ta det lugnt, sticka, laga mat och vattna mina arma blommor som ser ut att dö torkdöden. Innan dog dom av vattningsdöden men, jag har helt glömt av dom små liven.

Maken ringde hem då han var på väg jobbet. Berättade att han på radion hört om att det kan bli så illa, att elen kan komma att stängas av, vissa stunder under dygnet på vintern. Detta gör dom för att klara av elförsörjningen, för industrin. I gatan hur kommer det då att fungera med bergvärme? Har vi verkligen kommit så illa till, att vi inte ska kunna ha el dygnet runt? Hur kommer det att gå för dom som har elbilar? Hur dyrt kommer det inte att bli för dom att ladda upp, sina bilar? Vart är vi på väg? Jag börjar inse att det där med en liten braskamin kanske inte bara kommer att bli för myset, utan kanske helt nödvändigt.

Vi kommer att ha stormöte här hemma, har jag bestämt. Nu ska vi bidraga mera för att spara ström, så vi slipper stänga ner under årets kalla månader. Visst jag inser att det lilla vi kan spara, inte kommer att hjälpa. Men vi kan göra vår del. Mysduschar får bli korta duschar, diska i maskinen gör vi på natten, även gör vi tvättandet på nätterna. Stänga av våra datorer, då vi inte använder dom ska bli en vana här. Jag är oerhört slarvig med det. Mest beror det på att jag tycker det tar så lång tid att få i gång datorn, när den ska starta upp. Kanske kan vi ha lite svalare, här hemma. Ett måste ska till, vi ska inte låta varmvattnet rinna i onödan. Egentligen tror jag om vi alla tog ansvar över det här med elförbrukning, kanske det hade blivit bra. Jag har varit en väldans slarver med el. Men jag ska skärpa upp mig. Kanske är det dags med det där med solenergi, på huset nu. Dumt att vi inte tänkte det när vi bytte taket.

Lev idag just nu, känns som ett skämt just nu men, det är det enda vi kan leva i. För gårdagen är ett resultat idag. Morgondagen vet vi inte ens om vi kommer att få……Just nu gäller och redan nu, ska jag börja med min nya omställning där jag ska bli mera energisparande. Här ska stängas av datorn när inlägget är klart. Vad ska du göra för att bli mera energimedveten och hjälpsam?

I går åkte vi till Uddevalla, vi hade bestämt med min svärdotter att vi skulle mötas på Uddevalla kalaset. Lilla Emilia ville träffa Helium och Musse. efter att vi varit där hade vi bestämt med sonen att vi träffas på Sjukhuset. Emilia var salig då hon fick se Helium och Musse. Som den försiktiga hon är, ställde hon sig fint i kö efter uppträdandet för att få krama dessa möss. Kramade de båda djuren och var nöjd med besöket.

När vi sedan gick och kollade in marknaden, sa hon till maken att dom var inte riktiga, utan utklädda människor. Detta för att maken skulle förstå. När vi gått ett varv runt den tunna marknaden, åkte vi sedan till sjukhuset.

Vi stannade till på Chop chop, hämtade lite mat. När vi kom till sjukhuset satt sonen vid entrén, väntade på oss i en rullstol. Hugo den lille mannen, bara är över året, blev jätteglad över att se sin pappa. Vi tog med oss sonen, gick vi alla ut för att hitta ett bord utomhus, för att fika. Det var tunt med fika bord utanför, vi fick gå in till cafét. Fråga om vi fick låna ett bord. Självklart berättade hon att dom inte brukade göra så men, det fick gå för denna gången. Där satt vi sju personer, åt vår mat. Till efterrätt köpte jag biskvier från cafét, till dom som ville ha. Tiden var för kort, kände vi. Vi ville umgås längre, tog med oss vårt skräp la i en papperskorg. Efter det gick vi ut i det fina vädret. Vi tog även en promenad inne i sjukhuset, för att få mera tid att umgås på. Men efter det var sonen trött, Emilia var trött och vi skildes åt. Jag ville att vi följde med sonen upp till avdelningen, men ack nej det ville inte han.

Det gjorde ont att se sonen i rullstol, det gjorde ont att säga hejdå. Men jag är så tacksam att vi gjorde det, att han verkar vara som vanligt. Läkarna misstänker att det är en blodpropp, den ska ha ställt till hans mående. Men det undersöker dom först på måndag. På kvällen satt jag och maken på altanen, njöt av solen. Svärdotterns mamma kom ner och gjorde oss sällskap. Hennes man hade jobbat, han var hemma. Nu är det en dag där vi inte planerat att träffa sonen, nu får vi vänta på svar, vad läkarna säger om vad som sker. Jag vill, jag vill att dom svaren vi får kommer att vara mjuka. Att det inte är så farligt som jag känner inom mig. Låt livet bli som vanligt igen.

Lev idag just nu. Igår vill jag ha tillbaka fast då utan vissa attiraljer och då är det inte igår längre. Morgondagen är inte ens säker att vi får. Just nu lever och andas vi. Just nu.

Det känns som jag just nu fått alldeles för mycket på min tallrik. Som om allt skvalpar och rinner över.

Sitter nere i källaren och skriver. Har inte skrivit på några dagar nu. I onsdags blev det jobb för mig. Det var ont om folk, jag fick ta ett jourpass i stället för att jobba till elva på kvällen. Under natten skickade min sons fru ett mess där hon frågade om jag var vaken. Just då var jag det inte, men jag svarade så fort jag såg messet. När jag såg det, fick jag en klump i magen. Hon brukar inte skriva om det inte ar allvarligt. Runt 8 på morgonen försökte dom nå mig på telefonen, men jag hörde inte. Min telefon är på ljudlöst då jag jobbar.

När jag åkte hem kl 9, ringde jag men inget svar. Ringde min make för att se om han hade hört något. Men det hade han inte. Efter en stund ringde sonens fru upp mig. Hon berättade att min son hade svimmat, av under natten och dom hade tillkallat ambulans. Ambulans männen var där men, dom hade frågat om sonen ville med. Men sonen hade sagt att han mådde bra. Han fick stanna hemma. Min svärdotter var så orolig, när hon pratade med mig. Hon kunde inte förstå att ambulansmännen inte tog med sonen för att kolla upp på riktigt. Han brukar inte ramla.

Lite senare på dagen gick sonen till vårdcentralen, för att kolla upp sig. Där ifrån fick han åka ambulans till Näl. Man misstänkte Hjärnblödning. När svärdottern ringde mig, var det som hela världen försvann. Något brast inom mig och gråten och ångesten kom från avgrunden. Allt stannade till och livet försvann.

Jag och svärdottern kom överens om, att hon skulle packa ihop saker för att komma till oss. Hon lät så hjälplös, så förtvivlad. Under tiden hon packade ihop barn och hund. Var det som om avgrunden öppnade sig, till en början satt jag bara där och kunde inte fatta vad som hände. Ringde min man som då började köra alla milen hem, han var på jobbet. Ringde till min vän och bara grät. Jag viste inte vad jag skulle göra. Men efter vårt samtal, var det som om något sa till mig. Res dig upp, du måste ta ett steg i taget. Du måste se till att ni får lite mat i er. Jag och stora sonen här hemma, började förbereda för soppa och paj. Den lilla familjen kom och vi åt mat. Några timmar förflöt, efter ett tag fick vi till oss att vi kunde besöka sonen på sjukhuset. Men man fick bara besöka två åt gången. Jag tog vår bil och svärdottern tog deras bil. Åkte till Uddevalla för att lämna hund. Sedan åkte vi till Näl där sonen låg.

Svärdottern och deras lilla Hugo gick först in och besökte. Jag och Emilia gick balans gång ute i hallen, utanför avdelningen. När svärdottern kom tillbaka tog jag med mig Emilia in. Emilia höll sig på avstånd från sin pappa. Hon var rädd och ledsen. När jag såg honom var han så hjälplös och liten. Jag iakttog hans mimik, försökte se om något såg konstigt ut. Emilia kramade sin pappa, efter en kort stund sa vi hejdå. Eftersom besökstiden var slut. På vägen ut berättade Emilia att pappa hade haft blod i munnen och näsan på morgonen, när hon vaknade. Jag försökte säga att nu är det inte någon fara, nu är han där dom kan laga pappa. Nu hade han inget blod i munnen utan nu såg det ut som att pappa var hel igen. Samtidigt som jag sa det kändes det som att jag ljög. Jag var själv livrädd.

Efter besöket åkte vi till Mc Donalds. Där efter åkte den lilla familjen hem till sig och jag till mig. Resan hem var jag livrädd. Rädd för vad som händer. Kommer läkare hitta vad som är fel, eller kommer dom skicka hem honom? Igår fick vi till oss att det inte var något med Hjärnan, på sonen. På eftermiddagen blev det bestämt att läkarna skulle undersöka och göra flera röntgen. Men dessa skulle göras på måndagen.

Vilket leder till att vi fortfarande inte vet. I mina tankar blir det katastrofer. Ska dom undersöka igen, för att dom misstänker? Eller vad händer. Varför ska dom göra samma undersökning igen? Beror det på att det inte går att utesluta, eller gör dom det för att de nu misstänker annat?

Jag tycker det hade räckt med att mamma gick bort. Det hade räckt med att förbereda begravning och gå på den. Min mamma sa alltid en olycka kommer sällan ensam. Just nu, så har hon verkligen rätt. Hur ska jag orka? Jag måste orka. jag måste orka stå på benen. Jag bara måste. Men jag skulle vilja gräva ner mig under jorden, för att ligga i fosterställning gråta skrika och sova. Om några månader kan jag komma fram igen, då vill jag att världen ska vara som vanligt. Jag är så förtvivlat rädd, ledsen och så trött. Men ännu så länge måste jag orka, jag måste ta ett steg i taget gör det jag kan, måste. Det ska gå.

Lev idag. Gårdagen vill jag inte ha tillbaka. Morgon dagen är inte här. Jag vill att morgondagen ska vara ljus full av hopp och bara massa vackert. Lev idag just nu, för se morgondagen vet vi inget om.