Malix.se

februari 2025
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
2425262728  

Kategori: Malix

  • En blomsterbukett skulle få en blomma till i Höst. 🙂

    jag är trött, story får jag säga så? Ja det får jag. Vad är jag trött på då? Jo, viagra jag är trött på att människor inte vågar ta ansvar över sig och sitt. Jag är trött på Okunskap, sovaldi trött på attityder och på att rädslor florerar utan att det finns ett uns gruskorn av sanning i den rädsla. Rädslor har vi alla det är inte så att jag tillskriver rädslorna till en kategori av människor utan jag är mera trött på rädslor, framför allt mina egna rädslor som i bland hamnar i fatet framför mig.

    Samtidigt inser jag att det är när dom hamnar där, på fatet serverade av mig själv till mig. Som jag har möjlighet att titta på dom, känna efter och smaka vända vrida på dom som det finns en möjlighet till utveckling.  Mina rädslor förminskar mig, i mina känslor och mina kunskaper. Det är när jag ser och vågar se att här ligger det mitt framför mig uppfattningar, som jag tillförskaffat med endast av en anledning, som har sitt ursprung utifrån en rädsla. Rädsla över något som jag själv inte har grepp om. Något som är okänt och nytt för mig, något som jag inte känner igen, som jag inte vet hur jag ska närma mig eller få en klarhet i. Det är då jag liksom hellre sticker huvudet i sanden och tycker illa om, inte vågar titta på påriktigt för.

    När jag sedan om jag tar mod till mig, vågar titta på det, känna efter och vågar undersöka min rädsla så har jag möjlighet att se det vackra och bli mindre dömande.  Det är när jag vågar se situationer, människor och händelser utanför, bakom rädslan som det blir mera nära sanningen, det är då som jag utvecklas blir rikare i kunskap.  Mina egna rädslor och mina fördomar, berättar saker om mig, just nu sitter jag här och är rädd för en blombukett som jag blev serverad i måndags.  En blombukett som egentligen är en metafor om relationer.

    Relationer är något som vi alla har, relationer som antingen är goda eller mindre goda så är det relationer.  Här sitter jag just nu i fåtöljen och är rädd. Rädslan handlar om att jag antog utmaningen i mina sinnen. Det handlade om att jag ska ut och möta någon som jag ska våga prata om det som är viktigt. Sådant som är viktigt på riktigt, något som kan lära mig mera om mig själv. Just nu sitter jag och sorterar koderna i mitt uppdrag, tittar på de relationer jag idag har och har haft. Det både blir bubblande och stillande inom mig. Vilka relationer är viktiga för mig?

    En fråga som hoppat upp i huvudet på mig är, hur uppfattar andra människor mig och är den uppfattningen då något som är nära min egna sanning eller en sanning som jag vill vara.

    Är det så att jag är rädd för relationer? Eller är relationerna jag har rädda för mig. Är jag i så fall en rädsla? Eller är djupheten i relationer något som är en rädsla i mig. Är jag rädd för djupheten, är djupheten något jag behöver vara rädd för? Vad är det som gör att jag just nu sitter här och är rädd för att tillförskaffa mig en ny vacker blomma i min bukett? Vad är det som bor i min rädsla?

    Vad är det som gör att jag är rädd? Jag har människor runt omkring mig, som jag vill ha runt omkring mig. Men är det så att det finns människor som jag inte vill har omkring? Är det isåfall för att vi saknar djupheten i relationen?

    Eller är det så att djupheten som finns i relationen, är en djuphet som inte passar mig? Är det i såfall en djuphet som jag är rädd för?

    Är det så att jag är rädd för djupheten, eller är jag rädd för att skadas av min djuphet som jag lovat mig själv att jag ska våga ta steget i nu?

    Nej det finns så många frågor, så jag får lova mig själv att bena upp det här. Jag får försöka svara på en fråga i taget. Kanske är det så att varje fråga som jag ställer mig i tankarna, har tio kanske till och med hundra svar.

    Det här har blivit stort för mig och om det nu finns hundra svar vilket svar, ska jag då välja eller kan jag ha alla hundra till svar?

    Vilket svar är det rätta?

    Här hoppar konflikter in i mig Konflikter, relationer på något sätt hör dom ihop, i ämnet här.

    En ny fråga hoppar fram som jag måste se.

    Vad är viktigt för mig?  Är det viktigare för mig att ha rätt? Eller  viktigheten att ha goda relationer?

    Hör dom ihop i storheten som jag liksom har i de  Cirklarna som är större större? Är det i såfall viktigt att hitta rätt svar av dom hundra?

     

    Det här har blivit stort för mig.

    Lite så är det ju för mig, ofta är det ju så att saker blir stora för mig.

    Så är det med många saker för mig, det blir stor intensivt och sedan slocknar lågan efter ett tag. Ibland med en gång, ibland har  jag intresset längre perioder.  Men just det här är sånt som alltid har följt med mig. Frågor som kan ha många svar, ofta är det  så med tankar och känslor där finns det flera svar, flera frågor och ibland till och med ofta att frågor kan ha olika svar till och med många, för mig är det så ofta, att färgerna och svaren kan vara många.

    En blomster bukett skulle få en blomma till, ja så var tanken från början.

  • Etik Människan och så jag då 🙂

    Oj oj oj, online vilken härligt trevlig inspirerade dag det varit idag.  Är hel nöjd med dagen och alla klokheter jag fått till mig idag. Jag gillar Freud det får man säkert inte säga men jag säger det.

    Idag har jag varit på utbildning, treat Etik och människan var temat, Egon Rommedahl stod för kunskaperna och tankar av hans ord skapade så många tankar, AHA och ja men visst så har jag inte tänkt men oj vad spännande och Yes vad häftigt.

    Känner hur hela mitt inre är fullt av känslor i magen och hur det nu så här i efterstunden ploppar upp ja men så sa han och men oj det där var guldkorn.

    Det här var spännande vid fika vid två presenterade han skrifter som jag egentligen kände att min arbetsgivare skulle köpa och stå för kostnaden. Men eftersom chefen var med och sa att det inte var tanken. Kände jag att det var skrifter som jag måste ha, som jag skulle kunna ha nytta av ändå.  Det fick bli mitt företag, IFR  som stod för kostnaden.  Att finna sin egen väg är ena skriften,  sedan ett litet Etik block.  Etik värdegrunder och allt vad det är, är saker som jag har ett stor intresse av.

    En så vacker dag och en så härligt inspirerade dag. Är så full av mjukheter och upplevelser av dagen.

    Tacksamhet, ja idag vilar jag i tacksamhet, har kunskaper i ett häfte som jag ska ta del av. För det känner jag tacksamhet.

    Gå in på Egons hemsida så hittar du mycket inspirerade tankar och kan läsa om hans tjänster.

    www.romedahl.nu

  • Pellets reparatörer sökes.

    Vi eldar med pellets hemma hos oss. Under dom år vi har haft pellets, sale har det inte varit annat än problem. Problemet är inte själva pannan, capsule nej den är säkerligen bra. Det är själva skötseln av den, som är problemet. Jag har under hela tiden frågat efter ett service avtal. Där dom som sålde pannan till oss skulle komma en gång om året inför vintern för att liksom serva pannan. Så som man gör med en bil till exempel.  När vi köpte pannan kostade den närmare 70 tusen. Brännaren som vi köpte året innan kostade 25 tusen. Hela kittet har vi nu haft i ca 6 år under dom sex åren har vi fått lägga ut massvis med pengar på reparationer. Minst en 5 tusen kronor per år.

    Bolaget som vi köpte pannan av har kommit hit och hjälpt oss, när det varit kris. Lovat att återkomma vissa gånger, men struntat i att komma tillbaka. Varje gång det varit något fel, har dom anklagat oss att vi varit slarviga inte skött det en och det andra. Nu har pannan stått still sen i våras.  Nu måste vi hitta någon som kan som ser det viktiga i att hjälpa oss på riktigt. Inte bara ge oss nödhjälp. Sotaren som vår här i våras berättade grundligt om att det är bolagets som ska vara till hjälp och bolaget som har hjälpt oss har skyllt på sotaren och vårat handhavande.

    Nu är jag trött på att inte bli hjälpt på bästa sätt, nu är jag trött på att bara få nödhjälp. Har någon något tips om någon bra firma, som är duktiga på att sätta kundens önskemål i centrum, så tar jag tacksamt emot hjälp, för dom vi haft nu är under all kritik.

    Det kan ju inte vara rimligt att man varje år ska behöva lägga ut flera tusen kronor, på att få Värmepannan att fungera. Den borde ju funka, om den servades på riktigt. Det jobb vi fick till oss var vårt var att rengöra den en gång i veckan. Inte att det skulle kosta 5000 kronor per år i reservdelar och annat.

    Är tacksam för alla tips om firma som är bra som har förmågan att ge  oss den service som vi gladeligen betalar för.

  • Droger, politiker eller vanlig dödlig så är alla lika inför den lagen.

    som missbrukare så finns det inga gräddfiler…..inte heller är det vackert. Till och med så att det är Ovackert.

    I går kväll hade jag tänkt skriva ett inlägg om den unge herr Petzell, check tragiskt när en ung människa dör. Det är det alltid. Som förälder vill jag inte överleva mina barn. Vår önskan som förälder är att våra barn ska leva, ha ett bra liv och leva längre än oss själva. Oavsett vad våra barn dör av, så är det tragiskt.

    När våra barn väljer vägar som är lidande, när vi ser lidandet och när vi som föräldrar inte har förmågan att hjälpa dem i livet. Så är det tragiskt!  I kampen mot droger är vi alla vi som står på utsidan, maktlösa.

    Droger är droger, knark är aldrig vackert. Oavsett vem som nyttjar, så är det likväl smutsigt. Äter upp människan som nyttjar, hans / hennes familj. Drogen blir det viktigaste i människans liv, familjer går sönder, barn blir osynliga och oviktiga i drogarens liv. Trasigheten i människan som nyttjar drogen blir mera än trasig, ju längre tid drogen har bestämmande rätten.  Spelar ingen roll vart ifrån du kommer, vem du än är så blir drogen aldrig vacker mera än i den korta stunden. Den gör att ångesten flyr i berusningsögonblicket. Men när den sakta sipprat ut igen, tar ångesten dig sedan med storm. Droger, berusningsmedel skapar tunnelseende, glorifierar guldkantar just i stunden, i ruset, men tar död på det som är vackert i människan.

    En ung människa har dött, en människa har dött före sin tid. Egentligen spelar åldern inte någon roll, det är tragiskt att någon dör pga droger och beroende framkallade medel. Att substitut utanför människan tar herraväldet över dennes liv.

    Droger är inte vackert, knark är inte vackert någonstans.  Spelar ingen roll vem du är, droger dödar. Där står vi alla inför samma faktum, det finns inga gräddfiler i missbruksvärlden. Inga genvägar inte heller tänker jag att den som väljer droger tar den lätta vägen fram. Den är kantad med massvis med gropar och taggtråd.

    Missbruksvården bra eller inte, för vissa funkar det. Att det funkar det kommer inifrån människan själv. Motivation är motorn till allt, men motivation är inget som bara surrar för att du lyckats hitta den. Man måste ge den näring, man måste se vinsterna för att orka hålla lågan vid liv. Hittar man inte till varför man gör en sak, så stannar motorn. Man kan inte sluta knarka eller missbrukar för andra människors skull, utan man slutar för sin egen skull. Förändringsarbete är ett arbete som är svårstartat och inte gjort på en natt. Ingen människa träder ur sina cirklar om han eller hon inte behöver.  I missbrukarens värld finns också cirklar. I missbrukarens värld är du någon också.  Som missbrukare har du också en identitet, är någon i sitt sammanhang.

    Lägger du sedan av med drogen. Vem är du då. De cirklar du hade i den världen försvinner, vänner i den världen försvinner, då du lämnar drogen. Du blir väldigt ensam.  Vännerna från drogvärlden måste du välja bort det ni hade gemensamt var drogerna. Vännerna i den välden väljer också bort dig, när du på allvar slutar. Du blir ett hot. Du blir någon som klarade av.  När du lämnat din trygga cirkel av vänner, vem är du då? Den nya drogfria välden känner inte igen de erfarenheter och de sammanhang du lämnat du har ingen att dela med. Om du inte har kommit i kontakt med NA eller andra sådana sammanhang.

    Jag kände en kille en gång, den finaste unga man du kan tänka dig, då han är drogfri. Hans liv har varit droger sedan han var liten. En gång då han var drogfri sa han något som jag tar med mig i livet. Jag tror han var 18 år just då. Han sa att: jag är en ung människa i en gammal mans kropp jag har erfarenheter av smutsigheter som vanliga människor inte ens kommer upp i om de fyller 90 år.

    18 år och erfarenheter av smutsigheter gör ont i mig, ingen människa ska behöva ha det.  Inget väsen över huvudtaget.  Det är tragisk när människor dör, det är tragisk när lågan inom människor hålls vid liv av droger. När drogen bestämmer över människan. Det är tragiskt, fult och ovackert, men inom knarkvärlden finns inga gräddfiler, i den världen står de alla lika nakna och sårbara det leder till död. Där finns inget vackert. Där är alla lika in för den lagen, de dör oavsett om du är politiker eller någon som tillbringar sina dagar på Plattan.

    Det finns inget vackert i det.

     

  • 20 år då är man vuxen.

     

    Imorgon fyller min son år. Idag för 20 år sedan stod jag i köket och gjorde äpplekaka ala svärfars recept vilket är gudagott.  Jag höll även på att storstäda hela lägenheten, mind pluggade engelska för jag skulle ha ett stort prov i veckan efter.  Hade just nu haft en lektion i matte och mina skolböcker låg på köksbordet, bland alla dessa formar som jag skulle göra till pajer. Hade ju en föraning om att det inte skulle bli lätt att bli mamma, hinna med bakning och sånt.  Därför hade jag bunkrat upp med en massa formar, gjorde äpplekakssmet för om jag minns rätt 20 kakor. När  alla äpplen var skalade och skurna i bitar, ringde dom från Östra. Eftersom jag hade en lite annorlunda blodgrupp, samt för att jag var immuniserad, så var det extra koll på mig och lilla Felix som låg i magen. Vi gjorde kontroller 1 gång i veckan. Och jag hade varit på kontroll dagen innan. Där de räknade konstiga saker i mitt blod.  Nu idag för 20 år sedan ringde dom från Östra, ville att jag skulle komma upp med en gång för det var lite höga värden.

    Jag försökte förklara för dom att jag inte hade tid just nu. För hela köket var fullt med pajskal och skalade äpplen, dessutom var det ju tre hela veckor kvar innan jag skulle bli mamma, jag skulle ha prov i engelska och där till ett test i matte så jag hade verkligen inte tid att föda barn just nu.  Sköterskan i luren skrattade, sa att det nog inte skulle bli så som jag hade planerat, att det faktiskt var viktigt att jag kom upp till Östra nu med en gång.  Jag la på luren ringde min man berättade att vi behövde åka till sjukhuset.  Efter en koll fick vi tid dagen efter för då skulle vi bli föräldrar.  Vi åkte hem. Jag fortsatte att baka och städa, maken åkte till sin karate träning men skulle åka vägen förbi sina föräldrar som bodde i Frölunda. När pajerna var klara och lägenheten var i ordning plockad för rengöring fick jag ont i magen. Ringde min mamma som sa att det var bättre jag ringde till sjukhuset. Efter jag ringt sjukhuset, ringde jag mina svärföräldrar. Men maken hade hunnit därifrån. Svärfar fick sätta sig i sin bil och köra till makens träningslokal. På den tiden var det  innan mobiltelefonens intrång i vårt liv. Då det var mera jagande för att få tag på folk. Jag kan se min svärfar med  sin finlandssvenska dialekt rusa in i träningslokalen och ropa på sin son. Jag kan se  min svärfars blick framför mig och hur han nästan spricker av spänning över hur det blev. Lägenheten blev inte städad den dag, maken kom hem vi åkte iväg till förlossningen med väska och skolväska för jag tänkte jag kunde plugga mellan värkarna.  Barnmorskan som hjälpte oss sa att hon aldrig varit med om att någon pluggade glosor och grammatik i en sådan situation.  Men det gjorde jag, och två veckor efter det att vår son föddes gjorde jag mitt engelska prov och klarade det galant. Det är lite  konstigt med just min dyslexi, för jag har inte alls samma svårigheter att stava på engelska som jag har på det svenska språket. Så det är synd att jag inte är född som engelsk, då hade jag liksom inte haft dyslexi.

    Felix har alltid varit en glad kille…….

    redan som treåring alltid velat ha smörgåstårta Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livetpå sin födelsedag. Självklart får han det även denna gången Foto: Sonens frukost till i morgon då han fyller 20 han är värd allt han kan önska sig. Är en stolt mamma över hur bra han fixar till allt.det är felix vii ska fira som på riktigt nu vandrar in i vuxen livet

    Idag, just den här dagen är alltid en stor dag för mig. Alltid just idag kastas jag tillbaka till den där märkliga dagen och timmarna innan min son Föddes.

    I dag  är hans sista dag som tonåring, imorgon är han en ung vuxen. En ung vuxen som har en väldigt stolt mamma. Nästan så att hon spricker. Han har kämpat så mycket och han kämpar samt löser saker så bra, varje gång. Han är en stark duktig ung man som har livet framför sig. Grattis älskade unge, min lilla prins som redan nu är stor.  Nu börjar ditt vuxna liv, nu ska du stå på dig, så ingen annan står på dig. Du kan vara stolt över dig själv och lycka till med alla dina steg framåt.

     

  • Vad blev det nu?

    Idag gick jag in på den här spännande sidan igen. Tänkte att det kanske var flera som hade tankar och hade skrivit i sin blogg. Men ack nej, buy antagligen så har de inte som jag lediga dagar i rad. Jag arbetar som habiliterings assistent. Mitt arbete går ut på att få människor med funktionsnedsättningar att få ett så självständigt liv det bara går. I mitt arbete känner jag att jag ibland har en fördel av att jag själv har ADHD. För jag vet ju liksom från insidan hur det är, när fokus hoppar från tuva till tuva. Vet att ett ord leder till ett helt annat ord som har en helt annan situation eller betydelse. För mig behöver inte blå betyda färgen blå utan det kan bli vinter, eller vågor till och med konsum eller känsla i magen.

    Jag vet när det är svårt att hantera den där stressen som ibland kan vara jobbig.  Nu inser jag att du inte behöver ha ADHD för att ha svårt med stress. Men jag inbillar mig att det ändå är lättare att hantera om du inte har variabler som är inom ADHD. Jag tänker även att om Du saknar variablerna, har förmågan att minnas när du gjorde det där förra gången. Egentligen är det en liknande situation från förr, så du har kvar ett minne som du kan plocka fram och sätta in i den nuvarande just nu situationen. Vilket gör att du lättare hittar strategier som hjälper dig hantera. Det gör liksom inte jag, jag glömmer av från förra gången. Det enda minnet som hinner ifatt mig, är den där obehagliga känslan i kroppen. Jag blir även så obehagligt medveten, känner så mycket att jag liksom inte hinner med att ta fram strategier, för dom har jag glömt av, är mera  bara i känslan.

    Dessutom är det så att Jag i min vardag har betydligt mera stress situationer, mera saker som kan orsaka stress. Den sårbarhet som bor i mig för stress situationer gör att jag är mera känslig för just sånt där som blir lite snabbt.

    När jag var ung trodde jag att jag gillade och klarade av stress, ju mera jag hade att göra, ju bättre trodde jag att jag var. Idag inser jag att alla mina ha att göra saker, handlade mera om att jag slapp eller inte hann med att känna efter. Då visste jag inte heller vad ordet reflektion betydde på riktigt. Visste inte att det var sådant som människor gjorde och tog med sig, för att sedan använda i liknande situation/relation, för att hantera bättre nästa gång.  Den där hemliga inre rösten som så många pratar om, Hade jag inte tillgång till innan jag fick min medicin. Vilket är Concerta.  Concerta gör att jag får en långsammare takt i mina tankar. Får en lugnare takt i kroppen som sedan gör att jag blir mindre rastlös, får lättare att koncentrera mig.  Men den gör även att människor runt omkring mig blir mindre högljuda, mera humana och inte så tjatiga. När sedan tabletten går ur kroppen på kvällen, vilket den gör vid 18 tiden, beroende på när jag tar den på morgonen, så blir min omgivning mera tjatig igen. Jag blir lättare irriterad till och med arg. Får liksom svårare att hålla mig i skinnet. Hur man nu gör det. 🙂

    Nej, Nu blev inlägget så där långt igen, jag tror egentligen inte jag fick fram det som jag ville få fram. Utan det blev något helt annat, än jag från början hade tänkt mig. Men det är ju just det som är bland mina tillgångar. Hade jag använt mig av 1000 ord till så kanske jag hade kommit närmare känslan eller tanken, jag skulle skriva om men då hade ingen orkat läsa.  Dessutom är det inte helt säkert att jag skulle få till det jag hade i tanken ändå.

    Min bok

    Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

    kan köpas om du klickar på boken 

  • ADHD lära snabbt och nå dit.

    Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper.  Här spelar ADHD en roll tänker jag.

    Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran.  Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

    Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

    Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg.  Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

    Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

    Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga.  Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra.  Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit.  Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

    Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD,  för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet.  Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

  • Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

    Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

    Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

    Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

    Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

    Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

    Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

    Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

    Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

     

  • Utan Rök Ingen Eld

    Under fem års tid var jag en sådan där rökfri pina, mind rök  luktar äckligt, cure usch det stinker. Sedan gick det över till att men gud va härligt underbart, behöver inte ha koll på hur många cigg jag har. Var nog de senare åren en sådan där som inte tänkte så mycket på det att sluta röka alltså. Att inte röka hade blivit en vana.

    Då hände det sig på den tiden, för ungefär ett halvt år sedan, att jag av någon konstig anledning fick för mig att jag kan ju bara prova lite. Men jag kanske  ska prova lite, bara för att jag kan.  Tankar som snärjde in mig i provapå paket ramlade in som blixtrar.  Fem år av frihet försvann sedan efter en promenad ner till vår ICA butik.

    Inne på Ica kände jag mig som en brottsling som om jag skulle råna affären. När jag stod där i kassan visste jag först inte vilket paket jag skulle köpa men av gammal ovana blev det en blå Blend. När jag betalat missbrukspaketet kom jag på att det räcker ju inte bara med Cigg, man måste ju även ha nått som tänder eld på pinnarna.  Så det här första återfallspaketet blev att stå i kö två gånger för samma ärende.  När jag sedan inhandlat det där  paketet och tändaren så smög jag mig fram längst gatan, rädd att någon skulle upptäcka mig. Inbillade mig att människor som gick förbi mig såg på mig att jag hade inhandlat cigaretter.

    Efter som mitt nikotinberoende är av den sorten att det är ett missbruk, så gick jag ju inte helt öppet fram på gatan med en rykande pinne i handen. Nej jag väntade tills jag kom tillbaka till platsen som jag valt ut för att prova på lite.  Väl där så skakade mina händer fick knappt upp paketet. Tog mig en kopp kaffe och tände  den där stela vita pinnen, satte mig ner för säkerhets skull.  Vilket var tur efter som kicken av nikotin gjorde mig helt yr.  Jag  provade ju bara lite, men hade ändå 19 cigg kvar efter den där ödes ciggen.

    Återfall är en gång sedan lägger man av. Men mitt återfall blev snabbt en vana, som vilken missbrukare som helst var jag snabbt tillbaka i missbruket av nikotin.  Där ovanan slutade en gång för fem år sedan, där tog den återigen plus lite till vid igen. Redan efter några dagar var kroppens behov av nikotin så som det alltid varit innan jag slutade. Jag var fast i mitt bruk av cigg. Återfall är något man provar en gång och sedan gör slut på, för att återigen gå på samma ickeberoende bana igen. Missbruk är när man igen hamnar där som man var innan, när bruket av något får konsekvenser. När drogen vanan blir viktigare än du själv, när det du brukar bestämmer över dig, inte du om bruket. Missbruk gör att om du vill vara fri från ditt missbruk måste avhålla dig från det alltid, för tar du bara lite så är du fast igen.

    Jag gillar inte när ciggen bestämmer över mitt liv, för jag vill vara självstyrande.  Så därför har jag återigen bestämt mig för att sluta upp med mitt missbrukande beteende. För att göra det måste jag avhålla mig från ciggen. Alltså sluta. Vilket jag gjorde i söndags klockan 23.00.

    Har under  några dagar nu varit rökfri……

    Men har slagits med min missbruksdjävul inom mig.

    Då i form av tankar. Tankar som poppar upp utan föraning inte på något sätt hinner jag värja mig från alla nikotintankar som vill få mig på fall igen.

    Tankar som ger mig tips om  hur jag ska kunna hålla på med  mitt rökande på mera legitima sätt. Som om det nu finns det.

    Tankar som kan ser ut så här:

    Men jag skulle ju kunna röka bara på jobbet. Eller om jag köper ett paket så har jag det och röker bara när det är något alldeles extra. Det är ju bara det att då kommer allting bli något alldeles extra att äta frukost kommer bli extra,  att borsta tänderna, vilket kommer att resultera i att jag kommer förbli den rökare som jag inte vill vara.

    En tanke som kom just nu blev men du skulle kunna ha bestämda dagar då det är okey att röka. Helt plötsligt bor den där i mig och hoppar fram och tillbaka någon form att hoppfullhet flyttar in när jag sedan börjar fundera på var och vilka dagar.

    Fredagen är ju självklart en rökdag då. Sedan i tanken blir det även torsdagen, som är innan fredagen, det skulle ju också kunna vara en rökar dag. Som ett brev på posten som inte finns längre, kommer det nu en ögonlapps tanke fram, ja men det skulle ju funka fast  bara efter klockan 17 då.  Den tanken är där för att lura mig tro att ja har i alla fall koll på mitt missbruk. Jag bestämmer över mitt bruk. Eftersom jag då bestämmer mig för torsdagar e också okey, bara det är efterklockan fem.

    Men jag inser att vill jag vara fri från cigarettbruket, så ska jag inte lyssna på alla dom här tankarna. För dom bor endast här just nu, för att kroppen vill åt belöningen som i mitt fall är ett återfall av nikotin.  En sista tanke flyttar in men du kan ju prova bara lite du har ju inte ens gett det en chans.

    Nej jag kan inte ge missbrukaren i mig en chans, aldrig för då är det inte längre så att jag bestämmer.  Jag gillar att bestämma. Jag gillar att vara min egen, jag gillar att välja och väljer jag cigg då väljer jag inte längre utan ciggen väljer mig.

    Därför måste jag fortsätta detta krig med mig själv och mitt beroende. Jag har fem år att hitta tillbaka till, fem år när jag var en icke missbrukande person. När jag var en fri människa som inte var beroende av att planera inköp av gifter, som säkerligen sakta men säkert tillsist tar död på allt det friska. Just nu är jag inte en rökfri människa. Nej just nu är jag en människa som kämpar för att bli en rökfri människa. Just nu är jag en människa som slåss med tankar i mig själv.  Jag har ett krig i mig själv. Som jag faktiskt har tänkt vinna.

    Den där sista meningen gjorde vågor i magen på mig, hoppfullheten i sammanhanget nikotin försvann och byttes ut till sorg. Men Jag tänker ändå vinna detta krig, för jag gillar inte att vara beroende av något.

    I dag ska det även idag vara en RökfrihetsdagJ

     

  • Oppochnervisan

    Under två dagars tid, sickness fast mera sant är nog en vecka  men då har veckan innehållit fem dagar i förnekelseprocess och även sammanhanget, generic  ”det där det händer bara andra inte mig” sammanhang.

    Som en rejäl käftsmäll av hårdare slag träffade den mig i ansiktet, sick när jag hade fått tankar om ett inlägg.  När sidan visade mig error och jag hittade länkar som inte borde vara där.

    Under den första timmen såg jag bildligt hur jag liksom grävde upp en grav, la alla mina ord och tankar i en kista spikade på locket och började fundera över begravningstal.

    Nu kan jag tänka att någon ler skakar på huvudet och säjer ja ja och hon är min stora syster.  Min lillebror sitter just så där nu, dessutom börjar han himla med ögonen och säga som min pappa alltid sa när det var för mycket av något tä tä tä  tä tä.

    Men många ord har det blivit, många ord och mycket av mig  ligger just i den här bloggen. Så  det har varit långa många timmar med rädsla, sorg, och en massa onyttiga tankar om att ja ja skyll dig själv, klart  att det blir så, när ska du någonsin lära dig att, ha ha skyll dig själv, du som inte ens kommer ihåg att spara på dator, va va det jag sa. Här får nog plats ännu mera dumhetstankar om mig själv men det får räcka med dom jag skrev, ingen av dom är  medicin för att få bra och goda tankar som gör mig glad.  Ingen av dessa tankar som bott hos mig, är bra för min självkänsla så dom jag skrev får räcka.

    När sidan var helt borta fick jag nästan som hjärnsläpp 22 tusen tankar som nästan som en vulkan bombarderade mig, av dessa 22 tusen tankar fanns det då inte en enda  tanke som gav svar på den föregående. Vilda tankar, ledsen i själen och  rädd för att min  blog, vilket i sin tur gav mig tankar om att dom kapat hela eller alla våra datorer och bank bla bla dvs Katastroftankar.

    Så skrev jag på FB om just hackare och min blog. Vänliga själar gav mig uppmuntran. Och en kvinna som jag  i morgon ska belöna lite extra, genom att posta min bok” Jag föredrar att kalla mig Impulsiv” till hennes adress.  Som tack för den hjälp och det stöd hon varit de här två dagarna.

     

    Just nu badar jag i tacksamhetstankar, över vänliga själar, och det bor så många tankar känslor inom mig, så jag vare sig kan eller vill fokusera. Dessutom har herr Concerta smugit ut och lämnat min kropp, så koncentration är något som saknas just nu.

    Oppochnervisan

    tror just den här Emil sången är lite som som jag är nu

     

    Jag hade tänkt mig detta inlägg att det skulle handla om ADHD och kunskap, snabba vägar och impulsiva beslut, samt den där brutalt ärliga genen, som jag tror att många med mig har när det handlar om ADHD inom oss. Den där brutala ärligheten gör nog även att vi på något sätt alltid lyckas vara blåögda och tror att alla människor är lika ärliga tillbaka. Naivitet och godhet tro alla om gott.  Men redan nu  inser jag att  inlägget jag skriver är snurrigt och jag tänker att det kan vara svårt för er som läser att hänga med.  Så alla mina goda avsikter om att förklara och försöka beskriva får här utebli till ett annat inlägg. När jag och mina känslor och tankar är mera i samma läge och takt. För just nu är det så mycket som bor inom mig. Tror det är bättre när allt som hoppar och all gladhet som liksom pyser fram, lagt sig lite, då lär jag kunna fokusera mera.

    Så jag får städa upp lite i mina känslor och upplevelser innan jag skriver mera fokuserat. Men är så glad och tacksam över att jag fick tillbaka min blog och att jag faktiskt kan skriva i den.

     

    Tacksamheter i massvis över alla underbara själar som finns  där ute, som liksom bara finns där och skruvar på rätt skruvar och trycker på rätt tangenter när det behövs. Just sådan kunskap är okunskap hos mig, så igen tack för all hjälp jag fått min kära Fb vän. Tack .

    Lev idag just nu