Droger, politiker eller vanlig dödlig så är alla lika inför den lagen.

Förord – om en text från 2012

Den här texten skrevs 2012, i en tid då debatten om droger präglades av ilska, sorg och vanmakt. Den kom ur ett föräldraperspektiv, ur rädsla och ur kärlek.

Jag skrev den i samband med att den unge politikern William Petzäll gick bort – men texten handlar inte om honom som person. Den handlar om droger. Om beroende. Om den maktlöshet som uppstår när människor förlorar sig själva, och när föräldrar står bredvid utan att kunna rädda.

Språket är hårt. Orden är kompromisslösa. Det var så det behövde låta då.

Idag har jag mer kunskap om trauma, anknytning och compassion. Jag vet mer om varför människor fastnar – och hur svårt det är att ta sig loss. Samtidigt står jag fortfarande fast vid en sak: droger är inte vackra. De romantiserar inget i längden.

Jag låter texten stå kvar som den är, för att den är en del av min historia, min utveckling och mitt sätt att se världen just då.

Läs den som ett tidsdokument. Läs den med varsamhet.

Droger, politiker eller vanlig dödlig – alla är lika inför den lagen.

Som missbrukare finns det inga gräddfiler.
Det är inte vackert.
Tvärtom – det är ovackert.

Igår kväll hade jag tänkt skriva ett inlägg om den unge herr William Petzäll. Det är alltid tragiskt när en ung människa dör. Som förälder vill jag inte överleva mina barn. Vår önskan är att våra barn ska leva, få ett bra liv – och leva längre än vi själva. Oavsett vad våra barn dör av, är det en tragedi.

När våra barn väljer vägar som innebär lidande, när vi ser det lidandet och när vi som föräldrar saknar förmåga att hjälpa dem – då är det tragiskt. I kampen mot droger står vi alla på utsidan maktlösa.

Droger är droger. Knark är aldrig vackert. Oavsett vem som använder dem är de lika smutsiga. De äter upp människan som använder, hennes eller hans familj. Drogen blir det viktigaste i livet. Familjer går sönder. Barn blir osynliga och oviktiga.

Trasigheten i människan blir större ju längre drogen har makten. Det spelar ingen roll varifrån du kommer eller vem du är – drogen är aldrig vacker, mer än i den korta stunden av rus. Den flyr ångesten för ett ögonblick, men när ruset klingar av kommer ångesten tillbaka med storm.

Droger skapar tunnelseende. De glorifierar i stunden – men dödar det som är vackert i människan.

En ung människa har dött. En människa har dött före sin tid. Egentligen spelar åldern ingen roll. Det är alltid tragiskt när någon dör på grund av droger och beroendeframkallande medel – när något utanför människan tar herraväldet över hennes liv.

Droger är inte vackert. Knark är inte vackert någonstans. Det spelar ingen roll vem du är – droger dödar. Där finns inga gräddfiler, inga genvägar. Och jag tror inte att den som väljer droger väljer den lätta vägen. Den vägen är kantad av gropar och taggtråd.

Missbruksvård – bra eller dålig – fungerar för vissa. Men när den fungerar, kommer det inifrån människan själv. Motivation är motorn, men den måste få näring. Man måste se vinsterna för att orka hålla lågan vid liv. Slutar man för någon annans skull stannar motorn. Förändringsarbete tar tid. Ingen kliver ur sina cirklar om det inte är nödvändigt.

I missbrukarens värld finns också cirklar. Där är du någon. Du har en identitet.

När du lämnar drogen försvinner de cirklarna. Vännerna försvinner. Du blir ensam. Du blir ett hot – någon som klarade det. Den nya, drogfria världen känner inte igen dina erfarenheter. Om du inte hittar till sammanhang som NA eller liknande, står du ensam.

Jag kände en gång en ung man – den finaste man du kan tänka dig när han var drogfri. Hans liv hade varit droger sedan barndomen. När han var 18 år sa han något jag bär med mig:

“Jag är en ung människa i en gammal mans kropp. Jag har erfarenheter av smutsigheter som vanliga människor inte ens kommer upp i om de lever till 90.”

Arton år. Sådana erfarenheter gör ont. Ingen människa ska behöva bära det.

Det är tragiskt när människor dör. Det är tragiskt när lågan i människor hålls vid liv av droger. När drogen styr människan. Det är fult. Ovackert.

I knarkvärlden finns inga gräddfiler. Där står alla lika nakna och sårbara. Det leder till död.

Där finns inget vackert.

Efterord – det jag vet idag

Idag vet jag mer.

Jag vet att missbruk sällan handlar om moral eller svag karaktär, utan om smärta, trauma, regleringssvårigheter och ett nervsystem som söker lindring. Jag vet att beroende ofta är ett försök att överleva – inte att förstöra.

Jag vet också att identiteten i missbrukets värld fyller ett tomrum. Den ger sammanhang, tillhörighet och struktur när inget annat gör det. Att lämna droger innebär därför inte bara att sluta använda – utan att förlora ett helt liv, ett helt “vi”, och ofta sig själv.

Med den kunskapen skulle jag idag skriva mjukare om människan. Mer medkänsla. Fler nyanser.

Men jag skulle fortfarande skriva hårt om drogen.

För det finns inget vackert i att barn blir osynliga.
Det finns inget vackert i att familjer går sönder.
Det finns inget vackert i att ångest tillfälligt bedövas – för att sedan komma tillbaka starkare.

Compassion betyder inte att blunda.
Medkänsla betyder inte att romantisera.

Idag ryms båda perspektiven i mig:
– sorgen över människan
– och tydligheten inför drogen

Den här texten får stå kvar som ett vittnesmål från en tid då jag ännu inte hade alla ord, men där känslan var sann.