Kategorier
Malix

Den första siffran i statistiken i år inom kriminalvården.

 

Ett ljus har slocknat, thumb ett liv har brunnit ut alldeles för tidigt. Ett ljus slocknade någon flyttade in i en annan dimension. Någon som jag tyckt väldigt mycket om. Någon som jag önskat allt gott. Idag är han en siffra i statistiken om självmord på fängelse. Just nu sitter jag med kaffe, order fötterna på skrivbordet det verkliga skrivbordet inte det på datorn. Tangentbordet har jag i knät. Under fyra dagar har jag bott i historian, Min egna historia med minnen från pojken som en gång från första början var någon som jag  tyckte väldigt illa om. Första minnet av hans namn grep tag om hjärtat när jag fick veta att min speciella tjej hade rymt hemifrån ner till Köpenhamn närmare bestämt till Kristiania.

Dit åker ju inte unga människor för att leta efter monument som tillför dom kunskaper som kan vara till nytta i skola eller stora tentor. Det gjorde inte heller dessa ungar, då för alla år sedan. Dom åkte ju dit för de var intresserade av vad man kunde få tag på där. Det är inte så att det är kläder eller vackra tavlor. Nej tavlorna som finns där gör man själv, i form av stigar på villovägar.

Hur som helst  Den speciella tjejen kom hem efter några dagar, jag och min gamla moster åkte till gbg och hämtade henne. Under en lång tid, var det sedan snurrigt och krångligt lite så att jag till och med inte minns. Kanske vill jag inte minnas, eller så har det fallit i glömska. Killen som hon åkt med hamnade på behandling, som dom gör när sådana problem finns, Tjejen flyttade till familjehem, och tiden flöt på. Den speciella tjejen flyttade från familjehemmet och flyttade hem till mig och mina barn. Tiden gick och en natt frågade tjejen om jag ringde snuten. För den lilla killen var utanför i stulen bil, och en kompis som inte bara var farlig, utan rejält påverkad. Jag lät pojken komma in, prata med tjejen en liten stund. När jag tyckte den lilla stunden varit, så knackade jag på hennes dörr och sa att nu får det räcka.  Killen lämnade vårt hem, jag ringde polisen berättade om att han var påverkad och att han hade en mindre trevlig kompis med sig i den stulna bilen.

När jag kom ut dagen efter och skulle köra min bil. Så hittade jag min bil sönderslagen. Vilka tankar och känslor jag hade om den lilla pojken, ska jag inte prata om nu men det var inga snälla tankar. Några veckor efter händelsen råkade det sig så att han råkade hamna i en situation där han träffade en av mina dåvarande kolleger. Situationen han var i gjorde honom orolig att han skulle råka på mig. Så han frågade kollegan om det kunde vara så att jag skulle dyka upp.

Många vändor och en dag var han återigen ren från droger och kom hem till mig trotts alla tråkigheter som han ställt till fick han flytta in i mitt hjärta.  Jag har många fina minnen av killen, många samtal som vi har haft om livet och livets olika villkor. Det finns till och med en tenta jag gjort om ungdomar och droger där jag utgick från delar av hans liv. Nu måste jag tyvärr svälja gråten och vila mig från skriverierna nu gör det ont igen.

En kväll för några år sedan jag tror det var den 8 november 2009 så fanns det ett brev på min facebook. Ett brev där han förklarade att livet hade varit trassligt ett tag.  Själv hade jag under hans trassliga tid gjort en mental begravning av honom. Tänt ljus här hemma och låtit han bli begrav i mina tankar för jag trodde att han hade dött.

Han hade suttit inne varit inlåst, men nu var han drogfri, berättade han. han hade gift sig och hade en son. Han ville så gärna att jag skulle träffa hans familj, han skulle till och med flytta till vår lilla by. Någon gång i November kom han och hans lilla fru hit med den lilla prinsen som jag och min maken nu har förmånen, att få vara farmor och farfar för. Även om vi inte är dom biologiska farföräldrarna.

Min dotter fyllde, år min vän var här tillsammans med sin fru. Minnet från den dagen är att hans osäkerhet, och hans skörhet. Samtidigt som jag minns ljuset i hans ögon. Han var så lycklig, så glad samtidigt så avvaktande emot min make och min bror. Jag inbillar mig att han var rädd för dömande som säkerligen mött honom genom livet.

Ja minns Semledagen då han och hans familj var här, jag hade berättat för honom att vi skulle göra semlor. Han fråga om det inte var jobbigt att göra. Vi gjorde dom tillsammans jag och han.  Min make minns just semlorna, att han blivit så fascinerad av att killen tyckt om semlorna så mycket.  Många stunder av lycka var det under just den här tiden.

Jag har ett minne av att han ringde mig en morgon och berättade att det var rea på 32 tums platt tv. Men att han inte hade pengar just då, Jag förstod hans ärende och sa att vi åker inom kort.  Jag hörde i hans röst hur rädd, och förundrad han var, när han ärligt frågade hur jag kunde lita så på honom. Vi åkte runt en hel dag och letade tv apparater, efter många timmar åkte vi hem med en 42 tums tv som han skulle betala i efter hand.

Han, frun och den lilla killen skulle samma dag åka bort och äta middag. Jag minns då hur hela hans kropp och hela han, bara egentligen ville sitta hemma och titta på deras nya tv.  Jag minns hur han och min son la ner massvis med timmar på vår källare dom kämpade flera dagar med att få ordning.

Efter ett tag fick drogsuget igen tag om hans kropp, på riktigt, Jag minns hur jag under några månader vandrade i tankarna, undrade om han fortfarande var hemma. Gick upp tidigt på morgonen, för att se om han var inne på MSN, när jag såg att han var inloggade blev jag lugn.

Vissa dagar komma han ner och bara var här, vissa dagar bråkade han med sin fru gick hit och frågade hur man gör när man bråkat och inte vill bråka det bara blir så.  Jag kände hur det blev ett avstånd mellan våra familjer.

En dag berättade min son att killen hade tagit Heroin igen, och hans fru var hos någon. Frun och jag var ovänner. Något hade kommit emellan oss, jag hade klampat in i saker som jag inte borde klampat in i.  Jag minns min sons rädda ögon och jag minns hans sorg, över att våran vän hade ramlat tillbaka.  Jag minns min egna ilska och mitt hat, över alla djävla droger och vad dom ställde till med. Jag sörjde att han igen var förlorad i en värld som sakta tar död på allt som är mänskliga känslor och människor.

Men den dagen som han hade tagit droger eller om det var dagen efter åkte jag och hämtade  hans fru. Jag bad om ursäkt över mina övertramp. Just då var det många vändor och mycket som ställde till det. poliser besöktes, och alla mjuka minnen fick vila.  Det har hänt så mycket som inte var bra, men jag tänker att det inte var han, utan alla dessa djävla kemiska preparat som gör honom till en känslokall zombie. Det var inte han, kanske gör jag det för att skydda mig, men det är så jag väljer att tänka.  Det som är han som jag kändes dör när drogerna äter upp honom och hans psyke.

I Alla fall nu har ljuset i honom brunnit ut. Han är åtet 2013 första självmord som lyckades i en cell på Kumla. Det gör mig ont, jag har alltid velat honom allt gott, jag har alltid velat att han skulle få ett bra lyckligt liv till sist.  Men han valde annorlunda, det gör mig så ont att han inlåst, ensam, inte såg hans egna fina sidor. Det gör mig ont att han mötte sina demoner,  trodde på alla spöken och uppfattningar han hade om sig själv, Det gör ont i mig, att han inte såg sina fina sidor.  Det gör ont att han inte orkade en gång till. Samtidigt som jag inser att människan inte orkar hur mycket som helst.  Han hade fått sin beskärda del av allt ont och lite till som gör att man till sist inte orkar. Det gör ont att han nu är en siffra i kriminalvårdens statistik.  Jag råkade känna en kille som hamnade på fängelse, en enda kille och den kille orkade inte längre.

Idag  nu  redan för länge sedan hade jag suddat ut alla dumheter som varit, för jag vet att dumheterna inte är sånt som han ville att de skulle ske,  Hans kropp gjorde dumheterna men det var inte han i sig, som gjorde allt. Nej det var alla dessa förbannade vidriga droger. Han var en osäker liten pojke i mina ögon, en liten ensam pojke som haft en allt för hård värld att leva i. Dessutom stod han aldrig riktigt ut med det vanliga livet, han kände att han aldrig passade in.

 

Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta vännen, dina fina sidor, dom som var du i dig.

Tack för alla fina minnen, klokheter och allt ljus som jag såg i dina ögon när du var lycklig, När du visade upp din familj för mig, tror aldrig jag sett någon så stolt och full med lycka som just då när vi träffades på ICA.

Vila i frid, och vi kommer att ses igen, det känner jag i mitt hjärta.

Nu sitter du där upp högt upp i det blå och ser ner på oss vanliga grå

 DSC00048

Kategorier
Malix

Droger, politiker eller vanlig dödlig så är alla lika inför den lagen.

som missbrukare så finns det inga gräddfiler…..inte heller är det vackert. Till och med så att det är Ovackert.

I går kväll hade jag tänkt skriva ett inlägg om den unge herr Petzell, check tragiskt när en ung människa dör. Det är det alltid. Som förälder vill jag inte överleva mina barn. Vår önskan som förälder är att våra barn ska leva, ha ett bra liv och leva längre än oss själva. Oavsett vad våra barn dör av, så är det tragiskt.

När våra barn väljer vägar som är lidande, när vi ser lidandet och när vi som föräldrar inte har förmågan att hjälpa dem i livet. Så är det tragiskt!  I kampen mot droger är vi alla vi som står på utsidan, maktlösa.

Droger är droger, knark är aldrig vackert. Oavsett vem som nyttjar, så är det likväl smutsigt. Äter upp människan som nyttjar, hans / hennes familj. Drogen blir det viktigaste i människans liv, familjer går sönder, barn blir osynliga och oviktiga i drogarens liv. Trasigheten i människan som nyttjar drogen blir mera än trasig, ju längre tid drogen har bestämmande rätten.  Spelar ingen roll vart ifrån du kommer, vem du än är så blir drogen aldrig vacker mera än i den korta stunden. Den gör att ångesten flyr i berusningsögonblicket. Men när den sakta sipprat ut igen, tar ångesten dig sedan med storm. Droger, berusningsmedel skapar tunnelseende, glorifierar guldkantar just i stunden, i ruset, men tar död på det som är vackert i människan.

En ung människa har dött, en människa har dött före sin tid. Egentligen spelar åldern inte någon roll, det är tragiskt att någon dör pga droger och beroende framkallade medel. Att substitut utanför människan tar herraväldet över dennes liv.

Droger är inte vackert, knark är inte vackert någonstans.  Spelar ingen roll vem du är, droger dödar. Där står vi alla inför samma faktum, det finns inga gräddfiler i missbruksvärlden. Inga genvägar inte heller tänker jag att den som väljer droger tar den lätta vägen fram. Den är kantad med massvis med gropar och taggtråd.

Missbruksvården bra eller inte, för vissa funkar det. Att det funkar det kommer inifrån människan själv. Motivation är motorn till allt, men motivation är inget som bara surrar för att du lyckats hitta den. Man måste ge den näring, man måste se vinsterna för att orka hålla lågan vid liv. Hittar man inte till varför man gör en sak, så stannar motorn. Man kan inte sluta knarka eller missbrukar för andra människors skull, utan man slutar för sin egen skull. Förändringsarbete är ett arbete som är svårstartat och inte gjort på en natt. Ingen människa träder ur sina cirklar om han eller hon inte behöver.  I missbrukarens värld finns också cirklar. I missbrukarens värld är du någon också.  Som missbrukare har du också en identitet, är någon i sitt sammanhang.

Lägger du sedan av med drogen. Vem är du då. De cirklar du hade i den världen försvinner, vänner i den världen försvinner, då du lämnar drogen. Du blir väldigt ensam.  Vännerna från drogvärlden måste du välja bort det ni hade gemensamt var drogerna. Vännerna i den välden väljer också bort dig, när du på allvar slutar. Du blir ett hot. Du blir någon som klarade av.  När du lämnat din trygga cirkel av vänner, vem är du då? Den nya drogfria välden känner inte igen de erfarenheter och de sammanhang du lämnat du har ingen att dela med. Om du inte har kommit i kontakt med NA eller andra sådana sammanhang.

Jag kände en kille en gång, den finaste unga man du kan tänka dig, då han är drogfri. Hans liv har varit droger sedan han var liten. En gång då han var drogfri sa han något som jag tar med mig i livet. Jag tror han var 18 år just då. Han sa att: jag är en ung människa i en gammal mans kropp jag har erfarenheter av smutsigheter som vanliga människor inte ens kommer upp i om de fyller 90 år.

18 år och erfarenheter av smutsigheter gör ont i mig, ingen människa ska behöva ha det.  Inget väsen över huvudtaget.  Det är tragisk när människor dör, det är tragisk när lågan inom människor hålls vid liv av droger. När drogen bestämmer över människan. Det är tragiskt, fult och ovackert, men inom knarkvärlden finns inga gräddfiler, i den världen står de alla lika nakna och sårbara det leder till död. Där finns inget vackert. Där är alla lika in för den lagen, de dör oavsett om du är politiker eller någon som tillbringar sina dagar på Plattan.

Det finns inget vackert i det.

 

Kategorier
Barn Malix Skola

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.