Jag har en fantastisk känsla i kroppen. Tänk att jag har förmånen att få uppleva den känslan att vara som alla andra. Nej, pharmacy lite lugn var nog det innan med, men inte helt för igår var jag i ett sammanhang där jag var som alla andra. Två stycken underbara kvinnor vilka ledde denna grupp, eller kanske var det tre har inte riktigt koll men i alla fall. Q gruppen, men inte bara Q utan Q gruppen, som även har lite bokstäver gemensamt. Vilka fantastiska kvinnor, det var underbart att träffa dessa tjejer. Jag hade kommit på plats, jag var som de alla andra, en ny känsla för mig. Nya människor, där fanns en kvinna som jag kunde spegla mig i. De hon sa hade kunnat ramla ut ur min mun. Våra intressen var av samma sort. Hon var intensiv, Hon syntes och hon hördes. Jag blev alldeles betagen av henne. Hade kunnat bjuda hit henne för att prata med henne i flera dygn. Fast igentligen så hade hela gruppen, av dessa tjejer kunnat komma hit. Jag tror att vi hade kunnat sitta och prata i flera veckor här, men vi hade behövt att någon hjälpte oss att hålla i tråden.
Det är en så härlig känsla, då man befinner sig i ett sammanhang där man får vara en del, där mina konstigheter är tillgångar. Nu är det inte så att jag aldrig har passat in, för jag har inte förmågan att själv se när jag är förmycket, inte i stunden. Utan då inbjudningarna slutar att komma, då dimper tio öringen ner att mmm Jag blev för mycket. Jag var för intensiv, jag pratade eller avbröt för mycket. Så var det inte i går, jag sa kloka saker, jag kunde saker och jag var accepterad och någon som var med. Nu kan jag inte säga att jag inte varit det förut, för det har jag. Men det lilla som är annorlunda som är stort för mig, är att jag blev förstådd. Jag blev accepterad med mina brister som inte ens är brister, inte där i det sammanhanget. Där var jag en tillgång.
I andra sammanhang är jag oxå det, men i en snäll-fil. Där kan jag få höra att: Vilka kloka tankar du har, men blablablabla.
Vilket kommer jag ihåg tror du? Det som är efter kommat, är det som ramlar in i röran. Blabla bla aa är det som jag försöker att jobba, med bli bättre på hela tiden. Bla bla blaaa är det som är min funktions nedsättning. I den vanliga världen, där alla skall vara lika, blabla bla är det som skolan berättar för våra barn, som det redan innan har helt klart för sig att de inte klarar.
Var tyst! Räck upp handen! sitt still! Sluta vässa pennan! Har du glömt böckerna?
I den vuxna världen är det: Avbryt inte , lägg inte så mycket kraft på det , Anteckna! Kom ihåg glöm inte! Allt detta kan redan Jag som har adhd jag är väl medveten om att jag inte skall avbryta, jag skall försöka komma ihåg, Jag skall slutföra det jag håller på med…….. Jag försöker att inte vara impulsiv, jag försöker att inte prata för mycket, tänka efter innan. Men kanske lurar jag mig själv, att nu har jag tänkt efter innan för jag hamnar i situationer som:
Tänkte du inte på det?
Eller visste du inte det innan?
Hur kunde du tro att det skulle bli annorlunda nu?
Men igår fick jag inte höra det en ända gång, utan det var en tillgång att du bablade på kursen, det var härligt att du pratade.
En Tanke som jag skall kura på nu, är att hur skall det gå till för att våra barn och ungdomar som är som jag skall slippa blablablaaa .
Hur gör man eller hur skall man får människor i skolan, fritids överallt i samhället att inte trycka i oss med blabla bla. Hur skall man göra för att stärka dessa barn och hjälpa dem till att inte bara ha med sig att de är så lata, okoncentrerad, impulsiva och för mycket.
Hålla! Samhället Jag vet att jag är För mycket! För Impulsiv! Koncentrerad och stavar som andra målar. Men jag duger fast detta finns; Jag är en människa med allt detta och det gör inte dig bättre…
Vi, du och jag är lika mycket människor, vi både du och jag har känslor. Jag blir oxå ledsen glad, arg och sårad. När vi säger till den lilla tjejen att nu sitter du och drömmer igen, så hon har hört det förut många gånger. Killen som har myror i brallan, vet att man skall sitta still i skolan men Som lärare kräver du saker som är helt omöjligt att göra, du ber honom om saker som inte finns. Vi kräver inte att babysar skall berätta för oss vad det vill, då de gråter. Vi kräver inte av dem att de inte får gråta………
Men av en 10 åring som har myror i kroppen, kräver vi att han skall lära sig att stå ut, vi kräver att han skall läsa och konsentrera sig.
Vi kräver att han inte skall få utbrott, då han skall läsa ett matte tal och samtidigt klura ut vilket räknesätt som skall användas. Samtidigt som fläkten som bara han hör, surrar lite ojämnt, har en ganska hög volym surr surrsurr. Tänk om jag krävde av dig, att du skulle ha tusen tankar som åker motorväg, samtidigt skall du ha myror i brallan, som du inte får borsta av dig. Du skall älska att köksfläkten surrar ojämnt och inte skall du heller störas av jag pladdrar på medan grannen ropar och fläsket i pannan nästan brinner upp.
Jag är annorlunda, det finns många som jag. Minst en i varje klass, men jag tror nog det finns flera än en! Som i unga år skall göra det omöjliga möjligt. För att de skall duga som människor, av andra och sig själva.
Att inte duga för sig själv, är det som gör ondast, och vi vet redan att du inte tycker att vi duger. Vi duger inte ens för oss själva, när vi är små. När vi är vuxna kämpar vi för fullt att ändå få lite självkänsla, egen värde och uppleva känslan att vi duger! För det gör vi, vi duger med och utan brister för vi är alla gudomliga varelser som lever och har rätt att leva ett härligt och fullvärdigt liv. Jag är en tillgång för dig, lika mycket som du är en tillgång för mig. Vi är människor som lever här på jorden för att lära av varandra… Tillsammans…..
Idag skall jag leva, igår finns inte längre och i morgon har jag inte i mina armar
men
Nu har jag just nu och det är det som jag kan göra något åt
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.