Vi borde göra något

Hemma igen, thumb ett fredags pass klart.

Städade idag   istället för i torsdag, health   har ju  en  kvar glömd institutions rutin som   just är  torsdags städning.

Denna  rutin har ju  vart lite si och så  med den sista tiden.  Mycket för att jag studerar,  men även  för att barnen  är ganska så trötta,   efter dagarna i skolan. Torsdag städningen  fyller inte längre det syfte som det gjorde förut.  Utan nu  en orsak till konflikt.    Idag  städar vi  på torsdag eller  Lördag  istället, det funkar. Lill killen funkar bättre i skolan, när den hemska torsdagen  inte  längre är över honom. Lördagen verkar  vara en bättre dag,   för  just  sådant  fördriv.   Just nu strömmar Kalle baah ut ur mina  högtalare.  Jag gillar   deras musik och  framför allt deras texter.   Gillar  låtar  som har ett budskap.   Har inte  riktigt  fått klart för mig  vad  deras musik står för   eller  om den är droginfluerad?  Eller är det   bara   dunket i den,  som gör att folk  uppfattar det  som  drogmusik?   För mig  är det inte   droginfluerat,   eller   jag uppfattar den inte så.  Nu är det ju inte så att jag  har så  stor koll på  drog,   drog influenser längre,   för   jag har liksom tappat  fokus på   att se  om  någon  använder sånt,  eller  om  det luktar mm. Hade koll  på  vart  folk vände sig,  vem som höll på. Mycket berodde det på att jag   hade en  liten flicka,  som var i sådana kretsar.  Idag bor hon  på annat håll  och jag  behöver inte  vara misstänksam längre.  Det var  från början  hennes  pojkväns musik,    som jag nu har  tagit till mig.

Pojkvännen  hon hade, har  jag ingen koll på längre.   Ibland är mina tankar  hos han,  tankar på vad han gör hur det har gått.  Lever han,  vart lever han?    Då jag  träffade han  sista gången,  var han sliten.  Hans vackra  ansiktet såg trött ut,  ögonen  som  i början var eld,   verkade ha slocknat.  Smutsig var han , trampade  vatten.

Han fanns inte längre kvar,   hoppet  hade dött  empatin  verkade vara någon annanstans.  Känslan jag fick den gången. var att han lika  gärna skulle kunna slå ner mig,   stjäla  den sista hundra lappen,  utan att bry sig.  Det är synd  för  han var en sådan fin kille,  utan knarket en liten kille  som bara ville  bli bekräftad, uppskattad  och älskad.   För att slippa  känna  saknaden  av kärlek,  och känslan av att han inte  duger,   så  tryckte han i sig  gifter som  tog död  på det fina i han.

Det är synd,  vi borde göra mera,    vi borde  jobba mera,  emot drogerna,  vi vanliga dödliga  borde  kämpa mera,  skaffa oss mera kunskaper,  mera tid  för att  se till att våra ungdomar inte  börjar.

Min  kamp  och mitt  engagemang  borde  inte ha dött  vart tog det vägen?   Vad är det som gör att jag  nu lever i min lilla bubbla,   och inte  orkar vill  eller   gör  nått?

Ör det för att jag inser att det inte spelar någon roll, eller  har jag blivit  sviken, och besviken,  på  att jag inte kunde  hjälpa?   Vad beror det på?

att vara

Jag är trött, advice Jag trött , store trött och  åter trött.  Mina tankar flyger och far.  En stund tänker jag  att  det  är  ok, look nästa stund så är det inte ok.  Min  ambitionsnivå är på gränsen under noll.    Tröttheten, sitter  som ett band runt huvudet.   Har försökt att koppla av,  tänka snälla tankar, försökt att inte tänka,  och hittat nya tankar.

Men återkommer till det som ligger mig varmast runt  hjärtat,  eller det  som i alla fall ligger i min närhet,  Mina  tankar om  hur det ska bli,  hur ska det funka i framtiden,  med skolan  och  min lilla pojke.  Känner mig  isolerad,  samtidigt som jag känner att  detta är en bra lösning.

Jag känner mig som en bra mamma som orkar med mera nu,  än för ett par  månader sen.  Jag är en  bättre  och en tål modigare, mamma idag.

Jag  tänker mer  efter innan och  försöker hitta nya vägar,  nya spår att följa.  Just nu står jag  i en återvändsgränd,  som gör att jag  måste vända om,  börja om.  Gå tillbaka,  för att pröva en annan korsning.   Tar jag steget så vill jag känna  säkerhet, att där jag sätter ner foten  är det fast mark.  Här  känner jag inte terrängen,  marken är inte stum,  och  minsta steg fel upplever jag  som att  fallet   ligger  för nära in på.  Vet inte om jag  orkar ta mig upp,  vet inte om mina ben  är stadiga.

Min tjänstledighet är  just nu en bra lösning. Min  lilla kille  har det lugnare, och har inte  lika mycket  förändringar nu  som för ett par månader sen.  Men  är detta en bra lösning?  Detta är ju  bara  på låtsas, detta är ju inte verkligheten.   Mammor och pappor  arbetar,  för att försörja sin familj och för att se  till att barnen för det dom ska få.   Mammor  är inte hemma  hela dagarna.  Jag är det   försvinner   några få helger   då min  make  är hemma  då jag kan  arbeta utan att  ha tankar på  hur  han har det i skolan. Behöver inte  vara rädd för att  jag skall behöva åka iväg för att hämta upp honom.   Men idag, är jag rädd för telefonen, om den ringer på dag tid.  Rädd för att hans  fröken skall ringa ,säga att han  inte går att hantera, rädd för att jag   ska  få uppleva  samma sak som de upplever i skolan,  att jag inte kan hantera honom. Att han ska hitta på dumheter,  som jag inte kan   göra något åt. Att  han ska tröttna.

Att de andra barnen skall tröttna på att alltid visa hänsyn,  att inte kräva så mycket.   En dröm jag har  idag   som känns så långt bort är just att  få ägna mig  åt mina  andra barn. Bara  dem,  utan att  något skall komma  emellan.  En  hel dag  där  det bara är vi,    där mina tankar  är bara hos dem,  till hundra procent  utan att behöva  tänka på vad som kan hända  eller vad  som sker  med  min lilla kille.

Jag skulle  vilja slippa vara rädd för framtiden,  slippa oroa mig för  att jag kanske måste välja  jobb.  Jag är rädd för att min chef och mina arbetskamrater skall tröttna på att jag är tjänstledig,  att jag tillslut inte har ett jobb att vara tjänstledig ifrån.  Jag är  rädd för att jag inte skall orka,  att jag inte skall klara av det som jag vill klara av.   Jag är  trött!  Jag är trött på alla mina tankar som  far runt i huvudet på mig.  känns som en motorväg eller autoban,  vilket det nu har varit  för länge……  vill att mina tankar skall  återgå till en  liten slingrig  grusväg där det som högst går att köra i  70…….

Nu behöver jag mera  varmt kaffe.  En ny dag är kommen, en  ny dag  med nya  tankar , ny händelser,  under och  ljus glimtar.

Idag har jag betämt mig för att  aktivt   slå bort alla mina oros tankarm mina rädslor.  Nu  när jag har blivit  medverten om dem så kan jag oxå se att dessa tankar handlar inte om just nu   utan mera i framtiden.   Det  är ju bättre att jag  tar hand om dem när de kommer   för just nu  i denna stund  är mitt största problem att kaffe i koppen är slut  och det problemet  går ju att lösa

Minnen till EVA DAHLGREN

Söndag morgon, seek min familj har vaknat. Själv  vaknade jag  vid  6.30.   Låg kvar i sängen fram till  8  tog mitt kaffe  och  njöt. Sortify på  Eva D. i ännu  en dag.

Hon  är min tid, buy cialis det  var sådant jag hade  i min freestyle  på sommaren.

Eva är sommar för mig sommar kväll. 

Sommar kväll  i Kungsbacka, sommar dag i  Lerkil, Hanhals,  Särö. 

Hon  är havet. 

Hon  brusade i min  öron  en mulen dag, vid   Kungsbacka ån,  en brygga utan båt,   ett ritblock,kol  . …..  

Jag som ritade en av de bästa bilder  jag gjort någonsin denna dag. 

Tyvärr  har den  genom åren försvunnit. 

Kär var jag,  olyckligt kär,  ritade mina känslor satt under en  bro   på eftermiddagen, Eva i öronen,  kol på händerna, tårar som  rinner ner för kinderna  och en massa känslor i kroppen.  

Kärlek  som ung gör ont,  brusar  och  är så stor, så oförklarlig och stark. 

Det är  så härligt att minnas,  det gör ont i mig  när jag tänker på att även mina barn som  har  åldern inne i dessa omvälvande år. 

Det är ju  något  som vi alla skall uppleva, dessa vågor av känslostormar som brusar i  hela  kroppen.                                   

Gör ont, brusar  långsamt, fort  och  rör runt i våra då så oerfarna och sköra kroppar.

En massa känslor  som gör oss

yra,

febriga 

härligt

 levande. 

Som om inte  endast tonårskänslor borde räcka  dessa osäkerhetskänslor och  surrande  som  rör runt i  en tonårings kropp. 

Jag  tror det är viktigt  att vi  kommer ihåg  och minns  alla dessa känslor vi  själva hade som tonåringar det gör tror jag  att vi  kan förstå våra tonåringar .

Dessutom gör de oss 

hela, 

trygga,

för dem  vi är  idag,

som vuxna.

De ger oss en bekräftelse på  var vi i dag har uppnått i

trygghet,

lugn,  

den inre säkerheten

som smyger sig på genom åren….

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren har jag lyssnat på i dag. 

Här pratar vi inte  balsam för själen utan mera  konserverings effekt för själen.  Hennes röst  smeker  min själ, there tonerna till hennes röst bäddar in mig, cialis mina tankar  och mina ständigt pågående tankar  förvandlas till ett lugn som  gör att jag blir  dov, store full och tom samtidigt.  

Jag,  kan  ligga still  blunda och flyta bort.  Hon  tar ifrån mig min kraft och min lust  vill bara  flyta med  ligga   och flyta på  tonerna, hennes röst  som formar orden i texterna  gör att jag  förstår,  tankar som blir hela klara och så tydliga  av hennes ord. 

Denna underbara musiker  denna kvinna förtrollar  och  gör mig vänlig, mjuk och kärleksfull.   Detta har varit den bästa medicin emot  halsont och muskelvärk.  Känner mig  mycket bättre av hennes musik. 

Livet blir enkelt att leva av en dag med hennes musik. 

Tack Eva för all din musik…..

Tidig morgon

Som alltid  så vaknar jag tidigt.  Jag brukar vakna då kaffebryggaren knäpps på 6, tadalafil 21. Den är inställd på timer och det verkar  jag  också vara.  Idag snöar det massor, hela  landskapet är täckt av snö.  Det ser ut som  husen är inlindade i bomull.

Mina grannar sover ännu, det är tyst i huset, det är bara fläkten till datorn som surrar.  Snart kommer min dator ta en sista suck  känns det som.  Den är tre år fyllda och har varit en ständig hjälpreda.  Utan den hade jag inte klarat mig,  då hade inga brev blivit  skrivna, ingen kurs gjord.  Men nu är det bara att inse den  tar snart de sista andetagen, drar den sista sucken.

Det är lite med sorg i hjärtat som jag skriver det för  min lilla vän, har hjälpt mig så mycket.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: