En lördag.
En helt vanlig lördag.
Det är grått ute.
Inne hos oss doftar det kalops.
Idag ansträngde jag mig lite extra och började med maten tidigt, redan vid halv tolv.
Nu har vi intagit min favoriträtt – skånsk kalops med rödbetor och potatis.
Jag lyckas inte få den lika god som min farmor brukade.
Men smaken tog mig trettio år tillbaka i tiden, till farmor och farfars kök.
Tallrikarna på bordet var stengods från England, med en brun rand och en blomma i mitten.
En bordstablett under tallriken och en servett i knät.
Farmors inlagda rödbetor – odlade i hennes egen trädgård.
En burk med hemmakokt lingonsylt.
Farfar satt vid bordet och ställde den ständiga frågan:
“Finns det inte lite lingon som passar till det här?”
Farmor tog burken och ställde den bredvid honom.
Farfar drack öl till maten.
Jag och farmor drack skummjölk.
Hos farmor fanns det alltid grönsaker.
Små barn – och speciellt inte jag – gillade inte grönsaker.
Men hemma hos farmor var det inget att diskutera.
Grönsakerna skulle ätas upp.
Annars blev det ingen efterrätt.
På sommaren hägrade jordgubbar med ovispad grädde.
Fast ibland hann jag och farfar ut till jordgubbslandet före farmor.
Då blev det istället glass.
Eller en bakelse med vaniljsås och chokladkräm.
Mums.
Vilken underbar farmor och farfar jag hade.
Jag var äldsta barnbarnet, vilket nog gjorde att jag blev ganska bortskämd av mina farföräldrar.
Allt jag gjorde var gudomligt i deras ögon.
Min farfar var aldrig arg.
Han har aldrig sagt ett ont ord till mig.
Farmor var också snäll, men mer ordentlig och noggrann.
Jag var tvungen att tvätta händerna.
Borsta tänderna.
Ha rena, hela kläder.
Och på kvällen skulle kläderna vikas ihop och läggas på stolen.
När mina barn var små passade min farmor dem när jag jobbade.
Så mina barn fick också uppleva grönsakerna, ordningen, att vika kläder och vara noggranna.
Äpplet faller inte långt ifrån trädet.
Jag vet att jag är väldigt lik min farmor.
Ibland städar jag nästan sönder mig själv.
Jag tycker om att laga mat och pyssla om mitt hem.
Ibland åker till och med servetterna fram.
Inte lika ofta som hos farmor – där låg det alltid en servett i knät.
Då tyckte jag nog att det var lite jobbigt.
Idag ser jag fördelarna.
Jag fick lära mig så mycket av dem.
Farfar lärde mig att räkna, ramsor och att “tjuva” jordgubbar i landet.
Han lärde mig att prata tyska – enligt honom.
Han lärde mig att hantera farmor.
Han lärde mig att älska prinsesstårta, geléhallon och att doppa ostmackan i hans kaffe.
Farmor lärde mig att vara noggrann.
Att laga mat.
Att uppföra mig som en dam.
Och framför allt – att älska havet, bada och simma.
Jag är oerhört tacksam över att jag har haft så många vuxna människor omkring mig,
som visade mig så mycket olika saker – sådant jag har nytta av idag.
Vad hade jag kunnat?
Och hur hade jag varit
utan mina nära och kära?
🇬🇧 English version
A Saturday, an Ordinary Saturday
A Saturday.
An ordinary Saturday.
It is grey outside.
Inside, our home smells of slow-cooked beef stew.
Today I made an effort and started cooking early, already at half past eleven.
We have just eaten my favourite dish – Swedish “kalops” with potatoes and pickled beetroot.
I can never make it quite as good as my grandmother did.
But the taste carried me thirty years back in time, into my grandparents’ kitchen.
The plates were stoneware from England, with a brown rim and a flower in the middle.
A placemat underneath. A napkin in the lap.
Grandmother’s homemade pickled beetroot.
A jar of lingonberry jam.
Grandfather sat at the table and asked his constant question:
“Isn’t there some lingon that would go well with this?”
Grandmother placed the jar beside him.
He drank beer.
Grandmother and I drank skimmed milk.
There were always vegetables at my grandmother’s table.
Small children – especially me – did not like vegetables.
But at her house, vegetables were not optional.
They had to be eaten.
Otherwise there was no dessert.
In summer, strawberries with cream were waiting.
Though sometimes Grandfather and I reached the strawberry patch before Grandmother.
Then there was ice cream instead.
Or pastries with vanilla sauce and chocolate cream.
What wonderful grandparents I had.
I was the oldest grandchild, and perhaps a little spoiled.
Everything I did was divine in their eyes.
Grandfather was never angry.
He never spoke a harsh word to me.
Grandmother was kind too, but more proper and meticulous.
Hands had to be washed.
Teeth brushed.
Clothes clean and whole.
And at night, clothes were folded and placed neatly on a chair.
When my own children were small, my grandmother looked after them while I worked.
So they too experienced vegetables, order, folded clothes and careful routines.
The apple does not fall far from the tree.
I know I am very much like my grandmother.
Sometimes I clean almost too much.
I love cooking and caring for my home.
Sometimes even the napkins come out.
Not as often as at her house – there it was always a napkin in your lap.
Back then, I thought it was a little annoying.
Today, I see the gift in it.
I learned so much from them.
Grandfather taught me numbers, rhymes and how to “steal” strawberries.
He taught me German – according to him.
He taught me how to handle Grandmother.
He also taught me to love princess cake, jelly candies and dipping my cheese sandwich in his coffee.
Grandmother taught me to be careful and thorough.
To cook.
To behave like a lady.
And above all – to love the sea, swimming and bathing.
I am deeply grateful that I had so many adults around me
who showed me so many different things –
things I still carry with me today.
What would I have known?
Who would I have been
without them?
Lämna ett svar