Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Foreword I’m not under a blanket in Madrid. But I am under an awning in Borås. There’s no wind. The sky is mostly cloudy, though patches of blue peek through. A bird calls out now and then. A few campers are waking up. But here, at our spot, I’m the only one awake. A blog post is about to be born. And it happens – right now, in this very moment.
The Zoo – and That Feeling That Never Quite Leaves
We arrived in Borås yesterday. We went to the zoo, as we’ve done before. And yes, I always have mixed feelings about it.
It’s beautiful to see animals you’d never encounter otherwise. To hear knowledgeable, passionate staff talk about them with warmth and pride.
But then comes that other feeling. The one that settles like a stone in my stomach.
These animals… they don’t belong here. An elephant is meant to roam far and wide – not in slow circles inside an enclosure. It doesn’t look natural. It isn’t natural.
I know zoos do a lot of good. They work to preserve species. They educate. They raise awareness. And still. I feel it every time. It’s not freedom. It’s an attempt. And sometimes… attempts just aren’t enough.
Too Hot for Animals – and for Us
It was too hot. Really too hot. And we were far from alone – crowds of people filled the paths. The animals were hiding. And the kids with us… they just weren’t as interested this time.
Maybe it was the heat. Maybe it was the crowds. Maybe we’ve just seen enough now. Maybe we’re done. That’s what my daughter and I said on our way out. We’ve done our share of the zoo.
Still, there were sweet moments. We found shade. We had soft serve. The sandwiches and pancakes we brought disappeared quickly. The kids got absolutely soaked chasing fountains in the play area – laughing until it became contagious.
In that mess of water and squeals, there was something peaceful. A pause from the heat and the crowd.
Fifty Meters of Relief – and a Night with Sausages and Cards
After the zoo, we headed to the pool nearby. Not every day you get to swim in a 50-meter pool. It was a balm. For body and soul.
We swam, jumped, played. And I felt it – here I am. Here we are. Right now.
When we got back to the camper, my husband was grilling sausages. I made mashed potatoes. Everyone ate. It wasn’t gourmet, but we were hungry – and that made it good.
Later, we played Chicago with my daughter and her partner. I had a great hand – but their strange rules meant no one actually won.
Then we headed into town. Movits were playing in the city park. I’d only seen clips my daughter had posted on Facebook and thought, “Eh, not my kind of music.” But I was wrong. There was rhythm, groove, and lyrics that spoke to me. And they were from way up north – which warmed me. Creativity is alive across the whole country.
But that’s also when it began to scratch. That other thing. The thing that didn’t sit right.
When Night Falls – and the Kids Aren’t Home
There were so many people. Music, laughter, movement. And safety – thanks to the many police officers and security guards. It felt reassuring.
But then I saw them.
The kids.
Girls and boys. None of them older than 14. Many of them barely 12 or 13. Big groups. Makeup. Tough stares. Twitchy movements. Shifty eyes.
And I knew. I knew what I was seeing.
I’ve seen it before. In my job. In real life. These are kids who are getting lost.
And it wasn’t a judgment. It was experience. I could spot the ones who had already tried things. I could see the weight they were carrying – things they should never have to carry.
And all I could think was: Where are you, parents?
What makes you not see this? Do you really think your kids are little angels? Standing there – with fire in their eyes and the wrong people around them?
It tells me they’re not angels. And it should tell you the same.
You need to wake up. Not later. Now. It’s already late.
This isn’t a path kids “end up on.” It’s a path they’re pushed onto – when no one’s holding the door closed at home.
I was furious. And heartbroken. No child should have to be grown-up at that age. No child should be navigating drugs, threats, violence – because their parents can’t be bothered to be the boring adult who says no.
That’s what parenting is. It’s being the one who says: “No. You’re staying home.”
It’s checking in. Talking to other parents. Knowing where your kids are – really knowing.
Don’t you see? It’s scared kids who carry weapons. Scared, disguised kids who need parents.
No kid should need a weapon to feel safe in town. They should be home – with you – even if it means playing boring board games.
Don’t you get it? These are scared children. They hide behind Gucci caps and fake status. But it’s not real. It’s a shield.
It’s not cute. It’s dangerous.
And it’s on us.
My Friend, Her Films – and the Question We Don’t Ask
Lastly – a soft end. I want to share my friend’s YouTube channel again. She makes short educational videos for children – about feelings, about life. She works on them late at night, after her own kids have fallen asleep. She records, edits, narrates.
100% for her kids during the day. 100% for others’ kids at night.
And I wonder… when does she take care of herself?
Or maybe – maybe that’s how she does it. Through creating. Through giving. Just like I do it here – with my writing.
Maybe that’s how we save ourselves. One sentence at a time.
Closing Words
This post held a lot. About animals that shouldn’t be in cages. About children who shouldn’t roam the streets alone. About adults who shouldn’t hand over their responsibility. And about the small things – an ice cream in the shade, a laugh in a splash zone, a friend who gives her all.
It’s easy to lose your footing in this world. But maybe, just maybe – it’s in the small, everyday moments that we find it again.
I don’t write to be liked. Im write because the world hurts sometimes – and because I know we need to look ´. I carry experience, but also hope. And the guts not to look away.
Yesterday has already laid down in history. Tomorrow waits up ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support My Writing
If you’d like to support what I do – my words, my time – you’re welcome to contribute here: paypal.me
En härlig dag här hemma har det varit idag. Idag väntade vi besök. Fin besök idag. Fin besöket bjöd på grill. Hade även med sig fika. Det är alltid roligt när dom kommer hit. Det blir så glad och trevlig stämning. Dessutom är det alldeles tillräckligt att vara sig själv. Jag gillar sådana människor, där man är som man är och det får bli som det blir. Nu var inte alla med på vår middag, lillgrabben var på jobbet och storgrabben låg och sov då han som alltid dygnat.
Utan krussiduller och tillgjort.
Dagen har varit lugn och fin, bara lite dukning och iordning-görande av sallad, till maten våra gäster hade med sig. Det är konstigt, det är människor som nyss kommit in i vår familj. Men ändå känns dom, som om dom funnit i familjen hela livet. Några som vi är med bara för att utan krussiduller och massa konstiga borde bör och måsten. Jag hoppas verkligen dom tyckte det var värt att åka alla milen hit. Nu kommer det ta några eller någon månad innan vi träffas igen. Ser framemot nästa besök eller nästa träff.
Tropisk värme
Det känns nästan som att det är tropisk värme ute, fast det bara är en 20 grader så är värmen klibbande och fuktig. Jag sitter nere i källaren för här är det skönare nu. Som det regnat i dag, det har varit allt från skyfall till klibbigt dugg. Grå himmel allt som oftast, men när besöket var här tittade solen fram för att lys upp ännu mera.
Resten av denna dag blir soff-häng för mig. En bra film ska till och sedan jag och soffan. Gjorde ordning kaminen morse för att få till en eld i kväll. Men den elden får bli en annan dag för idag nu är det varmt här. Det behövs inte en eld för här är redan en behaglig rumstemperatur. Maken har planerat ett Borås besök till helgen. Djurparken och Camping. Ska bli så roligt. Dottern och hennes familj ska hänga med. Dom tar en tältplats och vi har som vanligt vår Lvl^2.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Carina Ikonen Nilsson
Sorry! This product is not available for purchase at this time.
När ljungen blommar är sommaren över, det sa alltid min farmor. Just nu öser regnet ner, blåser och är riktigt mörkt ute. Just nu åker vi 45: an ner mot Borås. Vi ska igen väga vår husbil.
Sommaren är över sa farmor. Om den blommande ljungen. Förr om åren har jag vägrat titta på ljungen. Vilket är dumt för ljung är vackert där den står ljust lila och lyser upp. Sommaren är över…. redan för några veckor sedan såg jag den blommande ljungen. Inom mig blir det små tårar, över att igen går vi emot det där mörka kalla. Jag vägrar inte än! Sommaren är inte över ännu. Det kan komma många fina dagar ännu. Det är bara Augusti. De där ljumna varma sommarkvällarna som man kan sitta ute på altanen. Dom missade jag, men ännu finns det hopp om att solen kan hitta hit. Visst finns det? Det får inte vara slut ännu…
Min farmor hade rätt i mycket men, just det där med blommande ljungen. Det vill inte jag att hon ska ha rätt i. Jag kan sträcka mig till att när ljungen blommar då är vi på sluttampen av sommaren. För varje liten dag här och nu, går en liten bit av mig sönder så här i höstens närmande. Mitt sinne blir lägre, en liten sten som gröps ut och gör min känsla dov. Det är nu jag måste ta hand om mig, mitt själv lite extra för att inte ramla. Får igen börja med att skriva min dagbok, plocka fram mina ritblock och pennor, måla mina tavlor. Se till att njuta av de där helgerna som vi åker ut och njuter av vår husbil.
Ljungen som blommar, min farmor sa även att se till att köpa färsk honung på hösten som är från ljungen. Farmor, min farmor hade rätt i mycket. Kanske är det så att farmor, även hade rätt i det där med sommaren och ljungen som blommar. Kanske var det hennes sätt att säga till mig, att nu är det dags att ta hand om din själ. Det är nu extra viktigt att se till att du mår bra.
Ja min farmor hon hade nog rätt ändå. Hon som så ofta blev missförstådd som så ofta själv mådde rätt dåligt. Kanske var det just det hon sa. När ljungen blommar, då är det dags att se till dig i ditt innersta. Då är det dags att hitta känslan in att må bra utan solen, havet och friheten som bor där i sommaren.
Nej nog om farmor och hennes visdom. Lev idag just nu, igår är historian, morgondagen är framtiden. Just nu går det att njuta av den vackra blommande ljungen. Gå ut och njut av den skira färgen av ljung som berättar för oss om att nu är de det där sista. Det där sista som vi fortfarande kan njuta av.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
