Vilken röst  jag håller på att få låter som jag druckit whisky i   flera dagar.

Nu tänkte jag inte ta upp det här, online utan  mera mina tankar om  något  som är  ganska vanligt.

Tänk en  arbetsplats   två människor i gruppen går inte ihop  i denna grupp.

De  befinner sig på  två olika öar.   De har lite arbetskamrater   runt om kring sig, search   som  gör allt för att inte  hamna i  elden.

En stund   är  man   hos den ena, store   och  i nästa  hos  den  andra.

Hela  gruppen   även chefen  vet  att dessa två  inte  kan dra  jämt.

Men  för att inte hamna i knipa  så  säger man inget. Chefen   gillar inte konflikter   och  tycker inte om att  säga  saker som  kan   ställa  till det.

Chefen skulle  vilja  be  dessa  två  att  knip i hop käften och  gör det ni har betalt för.

MEN  denna  chefen vill  vara en i gänget , vill  vara  en som   man kan lita  på   som   de anställda   tycker   att  vi har en   bra chef,  vi  får  göra  lite som vi vill  bara  vi gör det vi ska.

En chef skall ju faktiskt  se till  ATT ETT ARBETE  BLIR UTFöRT På BäSTA SäTT FåR VERKSAMHETENS BäSTA.

En chef skall  se till att de  anställda arbetar,  göra det  som skall göra,   antingen  på ett bra  sätt  med glädje, eller  håll käften och jobba.  Så krast   det är det man har betalt för.

Gilla läget,   man behöver inte   älska sina arbetskamrater.

Men man behöver  samarbeta  om det  är  det  som krävs!

För verksamhetens bäst  är det som gäller,  sen  om jag inte  tycker  om han eller henne,  har inte  med saken att göra.

Utan min  uppgift  är  i det  läge då jag inte  älskar min  arbetskamrat,   att lyssna,   sätta  gränser   och  se till att samarbeta.

Det är ju inte bara min uppgift,  utan även min  arbetskamrats uppgift.

Han  eller  hon   skall  lyssna,   sätta gränser  och  se till att bidra  till vårat samarbete.

Antingen  gör  vi det  på ett bra  sätt, eller så gör vi det  på ett dåligt sätt.

Det är inte det viktiga,   utan  det viktiga är  att vi utför jobbet som vi har betalt för.

Dessutom är det ju även så   att min  chef,  har  samma arbetsuppgifter.

Hennes  jobb är se till att vi  utför jobbet   för verksamhetens bästa!

Hon behöver inte  sitta  och lyssna  på vare sig  mitt eller min   arbetskamrat,    om hur jag  eller  han  tycker om  varandra.

För  det  är  skit  prat,   vilket inte ingår i en  chefs arbets-beskrivning.

Skulle det nu vara så att jag  och min  arbetskamrat  har ett behov  av  att prata  skit, hos  chefen  så  är  det    chefens uppgift  att vi  gör  det   tillsammans.  Båda  jag  och arbetskamraten och   den  chef  vi  nu  kan  tänkas ha.

En  utbildning  som  jag  gick, där  jag  fick lära mig  om  familjeterapi   våran  ledare  var…..

  Maths Lundsbye sa något som   jag snappade upp.

Arbetsgruppen har den chef som de förtjänar. 

Det är  arbetsgruppens ansvar att se till att chefen  gör det han ska…..

Det finns  lag om att inte mobbning  för  förekomma  i skolan.

Men hur i helvete  skulle vi kunna få  ungarna i skolan att uppföra sig och inte mobbas.

När  inte ens vi vuxna   vågar  vara vuxna nog och  stå upp för  våra  arbetskamrater?

I   vissa arbetsgrupper  finns det  subgrupper.

Vissa arbetsgrupper  måste ha en syndabock,  det måste finnas en   som   gruppen   behandlar illa,  för att de skall känna sig bättre själv.

Men  vad är det  som gör mig  eller dig  bättre,  för att Kalle  är  så dålig?

Hur gör det oss bättre?

På vilket sätt blir vi bättre,  bara för att han  är  så dålig???

Inget,  vi blir inte  bättre,  utan snarare tvärt om.

Vi  blir lika  dåliga,  om  inte sämre.

Vi mår sämre.

För    när vi kommer hem   och ser  oss  spegeln,  så kan vi inte  ärligt  se på oss själva   och säga att…..

Jag har varit  det  bästa JAG KAN VARA IDAG

  Jag har ansträngt mig  för att göra mitt bästa idag.

För  hade  jag  gjort det,  så hade jag ju  i stället lyft upp Kalle.

Pratat med honom ,  sagt  att så här  tycker jag.

Jag  hade  berättat för honom att,  när du sitter en  längre stund på rasten, inte diskar din kopp eller   skiter i att  ta hand om det som vi bestämt att du skall göra.

Så blir jag  arg  och ledsen,   för  jag blir stressad  och skäms över att jag inte hinner med  det som jag borde ha gjort.

Efter som pappren  fortfarande ligger på ditt  bord,  så kan ju inte jag  bli klar med mitt.

Jag blir arg och tror då att du struntar  i  om  vi får gjort det vi ska göra.

Jag vill bli klar med mitt arbete, så jag kan  gå hem  och känna mig nöjd med att jag har  gjort det jag ska.

  Jag   skulle  även   kunnat fråga  hur  Kalle  mår,  jag skulle kunnat berätta  för honom,  att jag inte  mår bra av våran  osämja.

Jag  skulle  vilja ta ansvar,  gör min del  så att vi  får ett bättre klimat  på jobbet.

Jag skulle kunna fråga honom,  om det är  så att  han  blir arg på mig  för något,  att det  är  viktigt för mig att veta i så fall vad  det handlar om.

För det gör att jag   skulle kunna  ta ansvar, och   inte  göra   så,  när  han är med,  eller   tänka på detta,   inte utsätta han  för sådant som gör honom  nervös eller arg.

Hur  kan vi   bli  bättre  av att Kalle misslyckas  eller   slarvar ??

Det  blir vi inte,  utan  om jag hjälper Kalle  bjuder in honom  i gruppens dans,  så blir vi bra   hela  gruppen.

Vad är det som är så svårt med detta?

Varför  finns det  sådana problem,  med  mobbning,  både i skola  och i yrkeslivet?

Mitt svar  blir,  att vi gör inte  vårat bästa!

Inte jag,  inte Kalle  och inte de andra i gruppen,  inte  chefen   och inte  chefens chef eller handledare.

Utan vi  är alla förlorare.

Kalle  mår dåligt,   översittaren mår dåligt,  gruppen runt om kring  har svårt att känna sig hela,  ärliga,  och reko.

Det finns ingen  vinst,  utan endast en förlust!!!!

Om jag  har en högre  befattning, än mina  arbetskamrater   så är inte jag en bättre människa.

Jag är inte  bättre en  den svagaste  länken,   men  ser jag till att stärka  den svaga länken,   så  blir   länken bättre  och  blir en vinst  för hela gruppen.

Om jag har rosa papper  att skriva  på,  vilket  säger att jag  är  lite  högre  och har lite  mera status,   så  är jag  fortfarande  en människa.

En helt vanlig människa,   som  går  på toa, äter,  blir  röd om näsan  när jag  blir  förkyld, det gör inte mig  bättre  än någon annan.

Vi är alla

UNIKA,

UNDERBARA VARELSER,

VACKRA,

KLOKA

   Vi har alla  samma rättigheter,   att  blir  respekterade  för  dem vi är.

  Med eller utan  vackra kläder,  bilar,  eller  fina  höfter,   eller  inte.

Vi  är  egna,  riktiga individer,  som vill  vara  respekterade,   bli  bemötta med   omtanke,  kärlek  och  respekt.

Hur enkelt som helst …

Vad är det som är så svårt med detta???

Jag har ett ansvar över mig själv!

Jag har ett ansvar, över  att kunna se mig i ögonen.

Då jag  står framför spegeln, skall jag  kunna ärligt säga att  idag, tog jag ansvar , visade mina  arbetskamrater   och mig  själv respekt.

Idag kan jag se mig  i ögonen  och  säga att  jag  behandlade alla,  runt om kring mig  med kärlek, omtanke   och visade   mina bästa sidor.

Idag  var jag  den enorma  gudomliga   varelse,  som  jag  är skapad till att vara.

Jag lät alla  runt  omkring mig,  vara lika gudomliga  enorma    varelser  som de  är..   …..

Då har jag tagit mitt ansvar,   då är jag ansvarsfull    över mig,    jag är respektfull mot mig själv.

Jag  är kärleksfull emot mig själv,   när jag låter  andra människor  får  vara som de är,  det  gör att jag  kan vara som jag är.

Det är ju  egentligen så väldigt enkelt.

VI kräver att våra barn inte skall mobbas,   vara dumma,  retas   och att de skall sköta sig……

Barn gör inte som vi säger,  de gör som vi gör

Så länge som vi själva inte kräver det av oss själva,   så kan vi inte  kräva det av  våra barn ….

Jag kan inte  förändra någon annan människa……

På väg dit…

      

Judas, purchase Judas, online Judas av att läsa  GPs recensioner av konserten igår,  säger mig att de läste  aftonbladet  innan de orkade ta sig till skrivandets stund.  Journalisten   verkar uppleva  skrivleda, fantasibrist,  och kan definitiv inte varit någon metal-freak!

Var han ens där?  I så fall  var han där  då de spelade?

Kanske  satt han där   i Scandinavium under  första perioden då  Frölunda spelade  i Lördags. Han missade   säkerligen   resten av matchen   då Frölunda spöade Djurgårdarna till  landet ingenstans….. Han höll säkerligen på det sämsta laget! Var en  borttappade Djurgårdare från stockholm på  besök  I Sveriges framsida….. alltså en wanabeeeee från Stureplans Robbinsons förlorare,,,,, Eller så är  han  född bakom en spårvagn i Möndal…..(Kolla in länken det säger allt!!!)

För han kan  inte  ha varit där  igår!  Eller så  tröttnade han, gick hem efter  första förbandet   som var totalt  värdelöst!

 Sångaren i bandet  var en  liten fet kille,  som  drömde om  att spela luftgitarr.                  Han  visste inte att micken var till för att sjunga i  inte spela gitarr.  Där  låg nivån på deras kompetens!  Sjunga visste han inte Hur man  gjorde,   gröten han  ätit på morgonen hade han inte svalt.

Förmodligen  så klarade han inte  av sång ,  passade på att skrika  bort de  sämsta takterna som aldrig infunnit sig  i deras studio.

Eller  är de utan studio och replokal  passade på att  öva lite innan Judas!   Hade han lagt ner  lika mycket  kraft på att försöka hålla takten till trummorna i dessa missljud, så hade han inte  varit  så tjock.   En lång  outhärdlig pina,  var  det första  förbandet!  De  var så kassa att jag inte ens  minns namnet på dem!

Blev inte bättre  av att Megadeath  intog scenen,  utan en  ända lång väntan.  Dessa band  borde vara hemma  och träna,  hitta en tråd och framförallt  stanna hemma!

        

NU  var ju  de förband till Judas,  Jag var där  för att uppleva  Rob Halfords brittiska  stämma!   Jag var där för att andas in Heavymetal när den  är som bäst!

Det var värt var ända sekund! 

Redan  färden i  från våran lilla by  fylldes jag  av förväntan…… Judas.

Det finns inte  att dessa killar skulle vara dåliga!

Jag  tror inte  de kan vara kassa!  Det finns inte på kartan.

Alla  låtar  var  och andades  Judas.  Visst   Rob   visar sig  på äldre dagar   upptäckt  att kläder är kul.  Mycket i sin  garderob visade han upp!  Men  varför inte,  som min dotter säger  som oftast. Han hade i alla fall kläder på sig.Kan man inte skylla andra musiker  för  idag.

Redan första låten  var jag tillbaka,  i  min  nu lite  ringrostiga  metal anda!  Som  smörjdes upp av  Judas redan efter  några sekunder.  Scandinavium hade allsång,  vi,  Rob Halfords  …… Även de Unga  nya  metal fansen  viste, Hur det skulle  låta. Vi  var många  gamla Judas fans, vi hade samhörighet,  vi  upplevde  Heavy brittish metal,  vi  var igen på  konsert  

De var grymma, kommer alltid  att vara,  Brittish steel!  Pain killer,  breaking the law, Robs röst är  och kommer att förbli  enorm!

Heavy metal när den är som bäst! 

    

Jag var på  Maiden i somras, igår  på Judas priest,  det ända som  skulle göra detta fullkomligt är  AC/DC i sommar.

Tyvärr så har inte jag biljetter  🙁 . Är det någon vänlig själ där ute som har en  biljett  över,  så finns jag.  🙂   Then  the show  i  complete…….

This is the Pain Killer  is this ………. Breaking  the law, 

HEAVY METAL

Judas Priest

Scandinavium, söndag

Publik: 4043,

 Metalheads som Rob Hartford kallar dem.

Dagen idag har  gått åt till att  bota migrän, store   den har gett med sig.  Men efter sådana attacker  så  får jag en  dov konstig känsla i kroppen. som att  jag  måste röra kroppen för att vara  vaken. Helgen är nu  här  ännu en gång. Familjen här  går i ide på fredagen  alla på sitt håll, physician tittar lite på tv tillsammans men sen smyger vi oss för oss själva igen. Ibland tycker jag det är lite synd  och funderar på hur andra familjer gör.  Denna form av familjesamvaro  har likson smugit sig på.  Datorns intrång i  våran familj, order kräver sitt.  Ibland  förbannar jag denna burk, samtidigt som jag ser att  det är så livet  är  här.

Visst  jag pluggar och  skriver min blogg och  spelar lite  mm.  Men  isoleringen som blir  en mysig  hemma kväll med familjen  finns inte  hos oss.   Vi äter något gott  tittar på tv eller  sånt.  Men sen   är alla på sitt håll. Barnen har kompisar eller sitter vid sina  datorer.   Min  kära make är  involverad  och har en  helig relation med sin dator.

Jag är  en dator änka , jag  konkurrerar med min mans dator  eller  jag blir brädad av min makes dator.

Såg ett intressant  program på tv för ett tag sen,  om  människor  som  levde sina liv vid datorn.  Detta programmet  satte i gång tankar hos mig.  En man som   levde sitt liv vid  sin dator  fick ett ultimatum  om han valde sin  familj eller sin dator.  Han valde  givetvis sin familj men  det har gjort mig  fundersam  och fått tankar att  snurra.

Vad skulle min  make välja?

Vågar jag fråga ?

Vågar jag ställa  en sådan fråga till min  make?

Ja, det vågar jag,  frågan vågar jag ställa.

Men  jag vet inte om jag  är mogen eller  vågar ta emot svaret på frågan.  Inte så att jag  är rädd för att leva ett liv utan  min  make,för  självklart skulle  han  om  det var det ultimata för att vi skulle vara en familj  välja mig  och våra barn.

Utan mera   så är jag rädd för vad det skulle bli för konsekvenser av  den ställda frågan.

För  frågan ställer vissa krav på mig.  Jag  skulle ju  själv  få  ta bort  timmar som jag sitter här.  Mina studie timmar skulle  bli mindre,   detta skulle leda till att mina resultat inte skulle bli  sådana som jag blir nöjd med.

Även den avkoppling som jag  finner här  vid min dator, skulle behövas inskränkas.

Det är ett sätt för mig att koppla av. Det är ett sätt för mig, att skingra mina tankar.  Eller  ett sätt  att få svaren  på mina tankar.  Genom att skriva   så  kommer svar  till mig,   som inte annars kommer,  de kommer inifrån mig utan störning av yttre påverkan.

Jag behöver  skriva, jag behöver  ha tid  med mina tankar: genom att skriva ner  saker  som jag funderar på så får jag en konversion med mig själv.  Tankarna blir tydliga och inte  så snabba, dessutom  så behöver mina  ärliga ner skrivna tankar  få svar.  Kanske inte   med en gång  just nu.

Utan de ligger här och gror de blir synliga.  Inte  så yra.

Det är här det blir konsekvensen  är jag  redo att ta bort  dessa  stunder för mig för att jag  skall slippa  ha snurriga tankar om  övriga familjens  datortimmar.

Det gör ont att tänka  så. För självklart så  vill jag att vi skall umgås prata och  ha det mysigt.  Men jag har även behov av att sitta här på min kammare och bara  finullig.

Jag och mitt tangent bord har  en relation.  Vi har en  terapi stund, där jag  skriver mitt  och tangent bord  ställer inge motfrågor,  ställer heller inga krav på att jag skall  ge  kloka tydligt svar, det kräver  egentligen inget  alls.

Mera än att  jag skall trycka ner tangenterna   så att  de bildar bokstäver  som sedan kan tydas i ord.  Vilka för mig  blir  meningsfulla rader som hjälper mig att skingra  tankar  hitta svar och  finna ro.  Det hjälper mig att  ha en relation med mig själv. En ärlig relation med bara mig, En kärleksrelation med mig själv.

Rogers pratade mycket om att  när  klienten kommer närmare sig själv  och  lever så som hon vill leva, då finner hon harmoni och utvecklas.  Jag tror det är svaret på min fråga.

När jag sitter här  och skriver, läser och tar hand om mig själv.  Då  är jag i ett utvecklande stadie  (kongruent) .Detta är jag, Jag är  sådan här. Att vi  i våran familj myser lite  och kryper in i  våra  små vrå-ar  så väljer vi att leva.  Vi behöver inte som andra familjer  umgås, bjuda på middagar,  gå ut och roa oss,  se människor  utan  vi är:

En familj som  gillar att  vara hemma, umgås  och  koppla av med våra datorer.  Vi behöver det för att skingra  oss ,  umgås med oss själva.

Min Blogg och jag  behöver egen tid  då är jag i ett kongurent tillstånd.