grått mulet trist. När jag vaknade halv sju, for sale så var det som en dimma utan för fönstret. Det var tyvärr inte dimma, utan snö som föll. Börjar jag tröttna på denna snö? Jag det gjorde jag redan i augusti, innan vintern gjorde sitt intrång. Redan då längtade jag tillbaka till sommaren. Värme,sol salt vatten måsar som skriker efter mat barn som gråter vid stranden, människor som sitter och små pratar på sina filtar då de solar. Det sista är min favorit. Ibland kan man höra så mycket av okända människor. Jag är en tjuvlyssnare. behöver inte någon bok med mig till stranden. Utan två människor som samtalar, gör att min fantasi skenar iväg.
De behöver inte heller säga något speciellt, jag fantiserat ihop någonting om dem, då de inte sitter och umgås på stranden.
Jag drack vin räcker, sen har jag börjat på en ny historia eller kaffebrygga gick i sönder , jag blev så jävla glad ,arg mm. Det räcker för mig, sen kan jag fantisera ihop de vildaste fantasierna om kvinnan som just berättat för sin vännina.
Då jag kommer hem på kvällen, så kan jag sätta mig vid min dator och skriva ner mina historier. Men under vinter tid torkar min fantasi ut den sinar, dör och fylls av tomhet. Just vid den här tidpunkten, brukar den dra igång på allvar. jag riktigt längtar ut till att fylla på fantasi behovet.
Jag längtar efter första dagen jag kan ta mig ut till stranden, låtsas sova för att ligga och höra vad grannen har att berätta. För att sedan gå hem med mina fantasier, fylla ett par tomma word dokument med ihop fantiserade historier om mamman, tjejen ,eller väninnan som var med.
Det är härligt att ligga där på det varma berget, smyg lyssna på hur deras kväll varit, eller hur billigt det var, eller att den djävla ungen har inget vett. Lite kul blir det när man tänker på hur mamma breder ut sin upplevelse om dottern eller sonen som är totalt befriad från hjärn substanser.
Leker även med de tankar hur lyckas man få en son utan hjärna? Beror utlandet om att man själv upplevt sig totalt utan hjärna? Var det så som den mamma blev bemött i sin ungdom? Kände hon sig sådan, eller fick hennes omgivning henne att bli det? Hur skulle hon annars kunna likna sin son med hjärn befrielse om hon inte vandrat in i det området själv?
Jag ser mina barn som kloka, nyfikna och lite lata, för det är ju så som jag upplevt min ungdom. Lat var jag, tankar hade jag säkerligen, även om jag aldrig hann i fatt dem. Nyfiken var jag och är jag dessutom ville jag att det skulle hända saker, spännande saker, och roliga saker, annorlunda , lätta och framför allt spännande saker. Min tonårs period var spännande, rolig och ibland hände kanske mera än vad det borde göra.
Dessutom har jag under min yrkes karriär arbetat med ungdomar under lång tid.Vilket idag gör att det är svårt för mina barn att ha kul utan att deras mamma tänker i samma barnor, inom min känner jag när jag skall ana ugglor i mossen. Redan vid första meningen kan jag ibland känna att nej du lilla flicka, det där stämmer inte nu tar vi det en runda till.
Sen jag slutade som behandlings ass så har det i och för sig blivit lite lättare att lura mig. I dag är jag inte riktigt lika misstänksam, som för några år sen.
Konstigt men för några veckor sen, sa min dotter till mig att hon tyckte jag skulle börja jobba med ungdomar igen.
Jag funderade på vad det var som hon saknade från den tiden. Har idag kommit fram till att det kan vara att jag blivit lite mera gammal, lite tantig, men en insikt som jag inte kan göra mig av med.
Är att jag har kanske blivit mindre uppmärksam idag, mot vad jag var då jag arbetade med ungdomar. Jag tror jag blivit mera mossig i mina känslor, blivit mera mamma en mera gullig mosig mamma som kanske inte ställer de rätta frågorna.
Detta gör mig lite rädd. Har jag släppt för mycket på kontrollen, är det otydliga gränser för mina barn ? Saknar de gränserna som jag kanske hade förut?
Är de rädda och osäkra i den frihet de kanske fått mera av idag, än för några år sen? Borde jag kanske anta mera tydlighet och vara snävare i mina gränser idag än vad jag är? Eller är mina barn bara rädda för vad som finns där ute?
Min dotters förra lärare var en underbar äldre kvinna, Skinn på näsan hade hon, hela hennes person utstrålade respekt, rättvisa och ordning.
Min dotter älskade denna fröken, hon sa ofta att Birgitta var en bra men bestämd fröken. Ofta sa hon även att det är så härligt med Bigitta mamma , för ni säger och menar samma saker och då förstår jag. Ni bestämmer så mycket, ni säger till när det blir fel.
Men är det bra??
Är det så kanske att jag varit alldelse för bestämd med mina barn, så att min dotter inte känner att hon kan stå på egna ben, eller är det så att det är det som hon behöver?
Jag tror det är både och, hon gillar att veta var gränserna går hon blir trygg då, och hon känner kanske att hon inte riktigt kan lita på sitt eget omdöme ännu. Därför behöver hon någon som visar henne vägen, någon som säger till henna att nu lilla flicka saktar du ner farten lite grann. Nu är det så lilla flicka att du kanske behöver vara hemma, träna dig på att uppföra dig, lära dig att bla bla bla . ….
Min lilla flicka blir trygg då…….
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.