🇸🇪 Svensk version – renskriven
När man försöker fuska – och misslyckas med det också
GB → Läs inlägget på engelska här:
Jag, som aldrig riktigt har koll på det man ska ha koll på…
Hmm. Dumt. Men jag lär mig visst inte.
Igår satt jag och läste Arbetspsykologisk testning. Jag upplevde ångest över att jag inte pluggat tillräckligt och kände panik över ett test som jag trodde skulle vara inlämnat idag.
Begreppsdugga.
En massa frågor om validitet, reliabilitet och annat smått och mindre gott.
Jag hade tänkt att fuska lite – genom att skicka in en icke godkänd version först och sedan göra om den för att få ett bättre resultat.
Mmmm… nej.
Det är inte okej att fuska.
Och det är inte likt mig heller.
Jag fuskar inte ens i dataspel. För mig är fusk ett misslyckande. Det tar bort det roliga – både i spel och i livet.
Men den här gången gjorde jag ett undantag från mina egna regler. Jag blundade och åkte snålskjuts en gång. Jag klickade i svaren utan större engagemang, läste frågorna och litade på det som först kändes rätt.
Det jag inte riktigt kunde svarade jag på med vetskapen om att jag ändå skulle kunna göra om testet tills jag blev godkänd. Jag hade till och med räknat ut en lös “fuskstrategi” – hur jag matematiskt kunde eliminera frågor för att landa rätt nästa gång.
Jag tittade inte ens i mina anteckningar.
Jag klickade på “skicka” och förväntade mig:
Icke godkänd. Gör om.
Hahaha.
Snacka om att bli blåst.
Testet kom tillbaka – godkänt.
64 % rätt.
Min strategi föll platt. Jag hade totalt missat att för att inte bli godkänd måste man ju hamna under 60 %. Strategin borde ju ha varit att sikta på minst 45 % fel…
Men det ultimata hade varit att kolla inlämningsdatumet.
Sista inlämningsdag är den 23 mars.
Nästa månad.
Jag hade alltså en hel månad på mig att i lugn och ro läsa mina böcker och plugga vidare. Utan att hitta på fuskstrategier som jag – trots mina uträkningar – ändå inte klarade av.
Snacka om värdelöst.
Jag kan inte ens fuska när jag försöker.
Eller är det så att fusk faktiskt är svårt?
Är det en färdighet?
En förmåga?
Kan man träna upp fuskgener?
Är det arv?
En inlärd överlevnadsstrategi från evolutionen?
Var det en väg att lyckas överleva och föra gener vidare?
Nej… nu flummar jag.
Nu ska jag sova.
Och om bra fuskare är en evolutionär framgångsfaktor så är det bara att inse:
Jag tillhör de mindre begåvade fusk-hjältarna.
På min gravsten kan det stå:
“Denna kvinna dog av oförmågan att genomföra ett bra fusk.”
Kanske är det en sådan utbildning jag borde gå? Undrar hur många högskolepoäng en kurs i avancerad fuskstrategi ger.
Fast jag lär väl ändå inte bli godkänd.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om fusk.
Det handlar om rädsla att inte räcka till.
Om stressen som får mig att vilja ta genvägar, trots att jag vet att jag inte vill gå den vägen.
Jag försökte lura systemet, men egentligen försökte jag lura min egen oro.
Och kanske var det därför det inte fungerade.
För någonstans vill jag göra rätt.
Även när det är jobbigt.
Även när jag tvivlar.
Så jag misslyckades inte med att fuska.
Jag lyckades vara mig själv.
🇬🇧 English version
When You Try to Cheat – and Fail at That Too
SV → Läs inlägget på svenska här:
Me – the person who never quite keeps track of what actually matters.
Hmm. Silly. But apparently I don’t learn.
Yesterday I was studying Work Psychology Testing. I felt anxious about not having studied enough and panicked over a test I believed was due today.
A terminology quiz.
Questions about validity, reliability and other academic delights.
I had planned to “cheat” a little – by submitting an intentionally failed attempt first, then retaking it for a higher score.
Mmmm… no.
Cheating isn’t okay.
And it isn’t like me.
I don’t even cheat in video games. To me, cheating removes the joy – both in games and in life.
But this time I made an exception. I clicked through the questions without much engagement, trusting my first instinct. The ones I wasn’t sure about I answered anyway, thinking I could simply retake the test.
I even calculated a loose “cheating strategy” in my head – how to eliminate answers mathematically next time.
I didn’t check my notes.
I clicked “submit” and expected:
Not approved. Try again.
Hahaha.
It came back approved.
64%.
My strategy collapsed completely. I had forgotten that to fail, you actually need less than 60%. Brilliant.
What I really should have checked was the deadline.
March 23.
Next month.
I had a whole month left to calmly study.
And here I was, inventing cheating strategies I couldn’t even execute properly.
I can’t even cheat successfully.
Maybe cheating is actually hard.
Is it a skill?
A talent?
An evolutionary survival strategy?
If good cheaters are an evolutionary advantage, then I suppose I won’t make it.
On my gravestone it could say:
“She died from the inability to execute a proper cheat.”
Perhaps I should enroll in Advanced Cheating Strategies.
Though I probably wouldn’t pass.
Your Voice – Between the Lines
This wasn’t really about cheating.
It was about the fear of not being enough.
About stress pushing me toward shortcuts I never truly wanted.
I tried to trick the system, but really I was trying to quiet my own anxiety.
Maybe that’s why it didn’t work.
Because somewhere inside I want to do things honestly.
Even when it’s hard.
Even when I doubt myself.
So I didn’t fail at cheating.
I succeeded at being myself.
Lämna ett svar