En hel dag med spännande upplevelser.

börjar med Ågrenska tankar, case jobb förändingar, drug dotterns lägenhet och till sist självklart Angel Power :). Bättre än så blir det liksom inte när man har en helbra dag.

I morgon bär det av till Göteborg. Närmare bestämt ner till Ågrenska och till kunskapens marker.  Utsikten på Ågrenska är vidunderlig otroligt vacker vilket tid på året du än kommer dit.  Jag ska prata om Adhd,skola. Nu var det längesedan jag var ute och pratade inför människor och inte utan att det känns i magen.  Har lagt sista handen på arbetet i dag, på eftermiddagen och nu är det bara packa ihop det som ska packas ihop.

Dottern har varit här hemma idag en stund hjälpte mig fixa till håret lite grann.  När vi var klara så körde vi henne hem. Hon  har nämligen flyttat till grannbyn en mil bort. Idag var det första gången vi fick komma och titta. Lilla pluttan har blivit stor har till och med skaffat vuxenpoäng i formen av ICA kort och IKEA kort. Tror hon blir mer och mer lik sin mamma.  Jag som aldrig har en krona i plånboken men har svårt att stänga den ändå efter som den är så full av alla kort som jag lyckas samla på mig.

Idag hade vi möte på jobbet, ett spännande möte och tänka sig att jag tror att lite av framtidstron och en smygande känsla av just den där känslan som fann innan, har börjat komma tillbaka.  Den där känslan och förhoppningen om att jag verkligen har världens bästa jobb.  Det är ny tänk i organisationen, det doftar Vår på något sätt. Det doftar förändring där det vår verksamhet mera kommer att formas till det boende som jag verkligen vill jobba i.  Schemat jag gjort möttes med hoppfullhet tror jag och nu äntligen ska det nog komma att bli kollegiala arbeten.  Ensamarbetet kommer att vara minimalt och jag kommer äntligen att arbeta med kolleger.

Nyhetstänk, och förändringar det är min motor, jag ser alltid ovanför hustaken när jag ser nytt och förändringar, är oftast inte rädd för dom. Så nu surfar jag på vågen på något sätt.

Och till sist idag fick jag även det lilla fina paketet som jag skickat efter från Angel Power, men så mycket orientalisk doft så jag bara sitter här och myser spännande dofter från Indien.


Lev nu just nu så gör vi framtiden. Men detta genom att vara i dagen just nu.

ADHD och flickor forskning

ADHD flickor

Det är Svenny Kopp som pratar  forskning ADHD och flickor. Något av det viktigaste hon säger i filmen är att vi måste lyssna på den egna upplevelsen, patient och att föräldrarna har alltid rätt. Har själv erfarenheten att inte få rätt när vi gjorde utredningen för första gången på ett av barnen.  Då var det jag som fick diagnosen dålig mamma, purchase som ställde för stora krav.  Men när vi sedan kom till de mera utbildade breddgraderna blev det både dyslexi och ADHD.  Som tur var hade vi kvar vår spännande doktor som hade de buskiga ögonbrynen. Vår Dampdoktor som innan var den som gjorde att vi började trampa upp nya vägar. Vägar till läkning.

När jag var liten så funderade jag själv ganska så mycket på varför ingen förstod. Varför det va så svårt att göra det som fröken sa till mig. Varför jag inte fick in alla ord som skulle stavas rätt.

Svenny pratar även om att sluta vara så dramatisk, help här handlade det om  pojkar och flickor att pojkar slänger ut bänken medan flickan däremot blir inåtvänd, har trasiga kamratrelationer, även att det bor depression inom henne.

Tänka sig att för några år sedan träffade jag denna fantastiska kvinna, gav henne boken jag skrivit.  Sedan när hon läst titeln på boken log hon med hela ansiktet och med värme i ögon och röst sa hon:  Du kunde inte ha en bättre titel.  Just det ögonblicket minns jag som det var igår. Av just det ögonblicket blir det värme i magen på mig. Och tänka sig jag har även hört och sett att hon har pratat om min bok när hon är ute och pratar om ADHD.

Lev idag just nu. Historian är redan gjord och idag just nu påverkar vi framtiden.  Nästa vecka är jag på Ågrenska och pratar igen 🙂

Gruppförändringarnas miljö

clip_image001

Jag har just lärt mig genom en intressant kvinna att vi svenskar är mindre bra på det där small talk. Nu visste jag väl det kanske innan, seek men hon beskriver det i sin blogg ibland. Vi här i Sverige är mera bra på att prata väder.  Skriver jag just nu och ser ut genom mitt vardagsrumsfönster. Pudersnö och isande kyla i mitten av april. Är det aprilväder? 

Jag uttalar mig inte om det men i alla fall är det ett väder. Kanske är vi svenskar bra att prata om väder då vi är så beroende av det. Våra soliga dagar är ju få vissa år, och vintern är ju så mörk och kall. Är det därför vi pratar väder i alla sammanhang?  Vi är ju inte så bortskämda med sol och ljus som så många andra länder är. Eller är det vår inställning som ställer till det?

Nu hade jag inte tänkt skriva om väder och vind utan om att kortis och sonen är inte på samma våg längd. Kan hända att sonen vuxit ifrån det, Det kan vara så, men det kan också handla om den så viktiga miljön.  I går satt jag och kollade på  filmklipp av Johanna Björk. ADHD konsulenten från Ågrenska. Det var då påminnelsen kom upp till mina tankar.

Kortis har haft stora FÖRÄNDRINGAR  i sin verksamhet.  Det är bekräftat av både Verksamhetsledaren och av kortis ledaren.  Personalen är ny, de tre gamla i personalen är utbytta, till tre nya.  Ingen av den lite äldre staben är kvar. Utan  på ett halvår har dom helt bytt ut och bort till tre nya. Kortis har även flyttat till ett annat hus. Personalen har övertagit strukturer och rutiner som de egentligen inte har haft full koll på, varför dom haft dessa rutiner.

Här tänker jag Asperger hinder i kubik, fast egentligen är det mera Miljö. Jag tänker att det är miljön som är en stark länk i den kedjan.  Nu är jag säkerligen allt för kaxig och säkerligen tyken i mina ord. Men jag tänker på andra sammanhang. När det handlar om grupper när man arbetar med en grupp överhuvudtaget, så är miljön viktigt viktig. Sker det en förändring så startar gruppen från början igen och deltagarna i gruppens hierarkier är i svajningar. Själv är jag särskild beroende av det.

Jag kan bara gå tillbaka ett antal år i tiden när jag jobbade på ett behandlingshem där vi skulle göra om och göra helt om. Från att vara en grupp på 9 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare blev vi 6 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare som var ny samt tre familjeterapeuter. Vi var ändå samma personal förutom avdelningsföreståndaren som i och för sig var känd i huset men från en annan avdelning. Där till kom det en Psykolog som var helt okänd av i alla fall mig. Just den här tiden var en stor omvälvande tid för mig.

Men nu när jag ser tillbaka, så var det även det att det var en stor förändring för gruppen.  Nu tänker jag inte gå in mera på det mera än att det kändes att arbetsgruppen var i gungning.  När det sedan efter några månader byttes till ännu en ny avdelningsföreståndare blev det kaos i mig efter som jag just hade vant mig vid den avdelningsföreståndare vi just fått dit. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om honom. Han var en rak man som sa vad han tyckte och pratade ett rakt språk som jag alltid hela tiden förstod.  Hans hela jag utstrålade tydlighet och trygghet.  På några veckor eller någon vecka blev det sedan en ny avdelningsföreståndare som jag inte heller kan säga något ont om. Men sådana förändringar gör ont i just mig. 

Nu åter till Kortis och deras förändringar som varit där gör att jag nu med Johannas ord kan lägga puzzlet i sin helhet. Personalbytet och byte av verksamhetsledare samt gruppchefen för kortisverksamheten gör ju en stor omställning i personalgruppen den gungar alltså.

Vår lilla kille som är på kortis en helg i månaden, medan de andra i hans grupp är där varannan helg. Jag tror inte att han på riktigt har haft möjlighet att komma in i gruppen då han är där så sällan. Till just denna situation är vi bovarna i dramat. Vi vill inte ha mera och vi tror inte det är bra för våran kille att vara där mera än någon gång i månaden. Han trivs bäst hemma i sitt rum. Vilket inte är den optimala lösningen.

Jag tänker så här vår kille har inte haft möjlighet att sätta sin fot i gruppen. Varje gång han kommer till gruppen så börjar gruppen om från början på något sätt.  Där till har det under ett halvt år varit stora omställningar i personalgruppen vilket gör personalgruppen i svajning. Den som säger något annat tror jag har fel. Svajning i personalgrupper gör svajning i den grupp som är störst behov av tryggheten. Dvs barngruppen som är på kortis för att semestra från tjatande föräldrar, trötta föräldrar och är där för att prova på nyheter andra aktiviteter än det som  familjelivet erbjuder.  Nu kan jag inte uttala mig om andra föräldrar men jag misstänker att vi är en grupp som ofta är trötta, vi är trötta på att strida om saker som egentligen ska vara självklarheter, så som skola, och andra tillhöranden, Vi är trötta på att se ensamheten som vi så gärna tillskriver våra barn. Vi tror ju ofta att våra barn lider av kamratlösheten, men där är det nog mera vi som lider av att våra barn inte har samma behov av kamrater. Vi är trötta på att behöva strida om Dusch, tandborstning, byte av kläder, äta mat, strider om att sova. Här skulle jag kunna göra listan lång, men blir trött av att bara tänka.

I alla fall så är det en av anledningarna till att vi velat ha kortis verksamhet, att han någon gång i månaden ska slippa höra oss tjata om allt. Att liksom andra kan ta över och för min egna del så har jag tänkt att det spelar inte så stor roll om han inte borstar tänderna just den helgen eller äter eller sover eller , eller eller bara han slipper höra oss. Samtidigt som det varit viktigt att de andra i familjen här ska slippa höra oss tjata, att vi ska kunna göra något annat än att bara ha koll på ….

En inte för allt för liten sak utan en som varit viktigt för mig är även att jag och maken ska kunna underhålla och ta hand om vår relation som vi har.

Nu har sonen sagt tack men nej tack.  Han har alltså reagerat fullt normalt på en inte så onormalt bra situation. Redan i höstas  kände vi nog av det, även om vi inte ville se det. Redan efter sommaren var det något som var fel.  Vi lyssnade inte och trodde det bara var allmänt likt honom.

Den grupp som varit är inte, finns inte idag och den nya grupp som har blivit är inget som vår son vill tillhöra. Jag tror det handlar om allt för många förändringar på en allt för kort period. Miljön påverkar.

Det kan man till och med se i en skolklass som bara byter lärare. Jag såg den skillnaden när min stora son bytte från sexan till sjuan och hade sin Ove som var specialpedagog. Han gjorde skillnad han var en sådan där vuxen som såg bortanför hindren. Såg tillgångar i stället, såg det som var bra och gjorde mera av det bra.

Just sådan gör att det finns så lite tid till att fokusera på det som är mindre bra.

Min dröm är att vi ska se tillgångarna och lyfta fram just tillgångar. Det gör att o-tillgångarna blir mindre synliga och att våra barn får en ärlig chans till att känna att dom duger.

Alla människor har tillgångar. Varför ser vi oftare till Otillgångarna och tränar på dom?

Oj, Ja just det ja, höll alldeles på att glömma att nästa vecka då pratar jag en stund på Ågrenska.  Det ska bli kul. Dessutom kommer jag lära mig massvis igen och så sådana dära  komihåg tankar, som jag fick igår när jag kollade in filmklippen

Återblick av Ågrenska den 24 nov 2011.

En kunskapens dag. En dag då jag lärde mig massvis. Dagen som var en heldag på Ågrenska. Svenny Kopp berättade intressanta kunskapshöjande saker om flickor med autism på morgonen. Efter fika framtill lunch så berättade hon om flickor med ADHD.

Jag till och med kände tårar som rann ner för min kind. Tårar som visade sig av pilarna som stack till när hon pratade om kvinnor. Hur vi ännu idag är navet i familjen.  Men det var inte det som gjorde ont. Det vet jag ju liksom redan innan.

Det som gjorde ont är att hon antagligen innan igår, tadalafil flertalet gånger pratat om det långt, and långt innan.  Kunskapen liksom finns långt innan igår.  Och inte handlar det om navet inte om att vi kvinnor liksom gör marktjänsten och håller i alla trådar.  Utan det onda som gav mig tårar är att när hon pratade om svårigheterna som många med ADHD har. De svårigheter i att hålla garderober uppdaterade, there minnas alla dessa Utvecklingssamtal, tandläkare tider, läkartider, födelsedagar läxor som jag och min familj kapitulerat över sedan många år. Rädslan som bor inom mig om hur framtiderna ska bli för mig, mina barn.

Kommer min styrka att finnas kvar, kommer jag att hålla ända fram? Kommer det komma en dag när jag kan stå och se ut över landskapet av historia och känna att Yes! vi fixade det. Vi står här och vi rev stormarna. Men det viktigaste av allt Kommer jag  att slippa se en dålig urusel Självkänsla i mina barn som vuxna? Kommer de att känna att de duger i alla lägen? Precis som dom är.

Jag vill till och med sträcka mig längre än så. Utanför mina cirklar. Kommer Barn som växer upp idag slippa springa i kapp sin egen värdighet.

Ja, Svennys ord gjorde ont.  Jag misstänker att då hon läser min bok, som hon fick med sig igår. Kommer att säga att jo den kvinna som skrivit denna bok vet hur det är att vara navet i familjen och ibland inte reda ut den konst som det är att vara en duglig, klok  och Tid passande strukturerad framförhållen mamma.  

För just det är mina svårigheter,  just det är det som gör ont, när jag tänker att barn växer upp och kommer att uppleva samma svårigheter med sina barn.  De kommer också uppleva den rädsla, som bor inom mig i min mamma roll. Där jag i åratal kämpat med att mina barn ska få behålla sin heder,  få en uns möjlighet att bygga upp en liten, liten allt så viktigt sak som just är livsnödvändig.  Vilket är sin syn på sig själva att dom duger precis som dom är.

Så att inte dom gör som jag gjorde.  Jag som la allt kraft på att låtsas vara så klok, normal och allt vad det innebar.  För det är just det som är svårt att liksom stå ut med att inte passa in i den normala mera alldagliga normen.  Jag är ju liksom mera specialtstöpt i en annan liten form.

Som man idag säger mig att det kallas ADHD. 

Oj oj inte fick ni veta så mycket om Svenny Kopps kunskaper här, utan endast min erfarenhet av detta magiska ögonblick.

Annika pratade Om flickor och hur svårigheter och flickors egna ord beskriver sin adhd.  Hon har ju träffat många av oss. Jag har fått förmånen att under lång tid ta del av hennes kunskap.  Jag har oxå förmånen att ta del av hennes föreläsningar inte alla men en del. I vissa av dom får jag ju berätta om mina egna erfarenheter. Men mest får jag hjälpa henne med Datorn för jag har liksom mera koll på den än henne. 

Om det nu skulle vara så att min make eller min son skulle komma förbi och läsa här så hade dom skrattat och himlat med ögonen.  Sagt nått om att en blind leder en blind för deras uppfattning om mina datorkunskaper är att jag vet var på- knappen är,  av-knappen är den som är när jag ligger och tittar i taket.

Ojdå, det blir ett långt inlägg idag. Men måste få in lite om Johanna Björk.  Som för mig känns som tydligheternas tydligheter även om hon ibland glömmer av att säga att man ska räkna till fem inne i sitt eget huvud.  Min pappa berättade en gång om hur han lurade vuxna genom att titta dom mitt på näsan istället för att titta dom i ögonen. När min farmor berättar om den historien så lyser hela hennes ansikte av min fars klurighet.

Johanna tog även upp Uthållighetstiden.  5 minuter,  Avledningseffekter i kaos.  Men det viktiga med en fråga och mindre ord i samma fråga istället för att ställa en till om svar uteblir. 

Jag är nog inte så bra att återge, men rekommenderar er alla att någon gång ta er tid att lyssna på alla dessa tre duktigheter där liksom förståelse, acceptans och kunskap är de tre pelare som bara finns där som de är.

Namnlöst-1

Händelserika dagar. I morgon är det Ågrenska :) igen men då som åhörare.

Tänker skriva kort inlägg.  Trött men ändå är detta en helt annan trötthet än den  gamla vanliga tröttheten. Denna trötthet är mera en trötthet i välbehag en trötthet där vila hjälper. En trötthet där energipåfyllningar inte är svåra att fylla på.  Förra Torsdagen var ju då jag föreläste, doctor fredagen gick åt till jobba lite med i vägskickningar av böcker. Lördagen/ Söndag arbetstecken, måndagen röja hemma.

I går Gbg för utbildning på familjestödsenheten tillsammans med Bräckediakoni. Utbildningen igår var fantastiskt givande och återigen vill jag slå ett slag för det med delandets tecken.  14 deltagare var vi som var där och så fantastisk spännande att få ta del av andras erfarenheter.  Att se vilken kraft som bor i sådana sammanhang. 

Även det med hur lika vissa erfarenheter är, hur lika våra rädslor ibland är. Men framför allt vilken kunskap som växer fram i just dessa sammanhang.

Jag vill passa på att tacka för att jag fick ta del av denna utbildning. Vill passa på att tacka för att jag att jag fick vara i sammanhang där kraft växer fram och hur det liksom bara bor förståelse i sammanhanget.

Tack!

I kväll är jag redan i Gbg i morgon är det utbildande igen denna gången är det Ågrenska och  Svenny Kopp, Annika Bengtner , samt Johanna Björk som står för all kunskap. 
Det ska bli spännande att får ta del av all denna kunskap, som bor hos dessa människor där ska jag bara sitta och lyssnaBlinkar hela dagen. 

Men nu ska det först sovas lite grann.  Lev idag just nu så …….. ska det sovas.

Torsdag 17 nov Ågrenska

Varför blir det som det blir? Steg 2
17 november på Ågrenska

Innehåll:
Detta är en påbyggnad på steg 1 utifrån frågeställningar och önskemål från deltagare på steg 1 utbildningarna. Eftermiddagen är indelad i tre stationer/teman, sovaldi 1 timma på varje. Deltagarna blir uppdelade i tre grupper och går igenom alla stationer under eftermiddagen. Det ska även beredas tillfälle till frågor på varje station.

Teman/stationer:


1. Föräldrarollen, föräldraperspektivet. Hur upplever föräldrar till barn/ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sin situation i mötet med skola, fritids, socialtjänst, BUP och LSS? Hur kan vi som personal underlätta?

2. Förhållningssätt – Bemötande – Strategier riktade mot förskola, skola.
Mer redskap och verktyg.

3. Om OCD, tvång, tvångstankar, tvångshandlingar och Tourettes syndrom.

Föreläsare:
Johanna Björk, ADHD konsulent, Ågrenska, Annika Bengtner, pedagog,
Familjestödsenheten och Carina Ikonen-Nilsson, förälder.

Målgrupp:
Alla som har gått Steg 1 ”Varför blir det som det blir”.
Tid:
15.00-18.30.
Pris:
375:- + moms. I priset ingår fika.
Anmälan:
www.agrenska.se/kurser

Ågrenska Nästa Vecka….

Torsdag den 17 november är jag i GBG, click närmare beskrivning är Ågrenska. Där jag sak ge en bild av mina erfarenheter som förälder. Kommer att bli spännande….

 

Innehåll:
Detta är en påbyggnad på steg 1 utifrån frågeställningar och önskemål från deltagare på steg 1 utbildningarna. Eftermiddagen är indelad i tre stationer/teman,
health 1 timma på varje.

Deltagarna blir uppdelade i tre grupper och går igenom alla stationer under eftermiddagen. Det ska även beredas tillfälle till frågor på varje station.

Teman/stationer:

1. Föräldrarollen, discount föräldraperspektivet. Hur upplever föräldrar till barn/ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sin situation i mötet med skola, fritids, socialtjänst, BUP och LSS?
Hur kan vi som personal underlätta? 2. Förhållningssätt – Bemötande – Strategier riktade mot förskola, skola.
Mer redskap och verktyg. 3. Om OCD, tvång, tvångstankar, tvångshandlingar och Tourettes syndrom.

Föreläsare:

Johanna Björk, ADHD konsulent, Ågrenska, Annika Bengtner, pedagog, Familjestödsenheten och Carina Ikonen-Nilsson, förälder.

Målgrupp:

Alla som har gått Steg 1 ”Varför blir det som det blir”.

Tid:

15.00-18.30.

Pris:

375:- + moms. I priset ingår fika.
Utskriftsvänlig inbjudan (pdf-dokument, 270Kb, öppnas i nytt fönster)

Compassen är hemkänsla för mig, där har jag möjlighet att ladda energi samt Självkänsla……..

Compassen Vad är det?  Jo det är en förening där jag känner mig hemma. Där jag får tillåtelse att vara just sådan som jag är.  Men det är så mycket mera.

Compassen tillsammans med Familjestödsenheten som är knutet till Ågrenska ordnar i GBG olika former av sammanhang.

Q gruppen-träffar där kvinnor  med Npf träffas, hospital pratar, story fika  mm.  De ordnar intressanta föreläsningar, den senaste med Petter och gänget var nog  den populäraste. Tyvärr så var biljetterna slut innan jag fick tag på några, så det missade jag.  Compassen ordnar varje höst vinter en trevlig tillställning där föräldrar träffas diskuterar och blir klokare. Eller jag, blir så mycket klokare av alla som är där. Samtidigt får jag energi av att få befinna mig i situationer i acceptans, så jag slipper skärpa till så mycket. Sånt tror jag vi alla behöver. Mamma fika är också en sak som Compassen ordnar.

Har inte nämnt allt som händer och sker,  utan bara det som ploppar upp just nu. Intresseförening likt Attention, fast Compassen mera är närmare medlemmarna, för mig känns det så.  Jag känner mig mera hemma i Compassen. 

Compassen är mera matnyttig känner jag. Det är en förening som passar mig.  Nu är det inte så att jag uteslutit föreningen Attention utan även där har jag ett medlemskap. Det ena utesluter inte det andra så att säga.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: