Elden i kaminen – och värmen i arbetsgruppen

Det brinner en eld i kaminen.
Här är det varmt och skönt nere i källaren.
Jag hatar verkligen att frysa.
Här eldar vi så att vi slipper känna av kylan från utsidan.

Landskapet utanför är vitt. Snön är ett faktum.
Men jag klagar inte — här i vår lilla by är snön hanterbar. Inte alls som nere i Vänersborg och Trollhättan där det är massor av snö och svårt att köra bil. En lätt fot på gasen, inga hårda inbromsningar. Det gjorde att jag kom hem utan incidenter.

En varm eld i en kamin en vinterdag — en bild som symboliserar gruppdynamik i arbetsgrupper, trygghet och värmen i en arbetsfamilj.

Och det är som om värmen från kaminen följer med inåt också, in i tanken om hur en arbetsgrupp fungerar.
För gruppdynamik är lite som en eld:
När den brinner rätt värmer den alla. När den falnar fryser man.

När verkligheten kommer ikapp

Verkligheten börjar komma ikapp mig nu.
Framtiden ligger inte där framme längre — den står snart i dörren.

Den arbetsgrupp jag just nu har… den kommer att försvinna.
Mina kollegor kommer att arbeta på andra avdelningar.
Den avdelning jag idag arbetar på kommer att byta inriktning.

Och idag slog det mig:
Det bor en sorg i mig.

Snart är tryggheten i nära kolleger — det som varit min arbetsfamilj — något som bara finns i minnen.
Minnen från klienter.
Minnen från kollegiala sammanhang.
Minnen av oss som grupp.

När gruppen löses upp – och en ny ska formas

Helt nya kolleger är det kanske inte, för jag har mött dem i olika sammanhang.
Men jag har aldrig jobbat med dem på det sätt som jag snart kommer att göra.

Jag har haft tryggheten i min nuvarande grupp.
Här har min arbetsfamilj funnits.
Snart står jag i något nytt:

nya kolleger
ny avdelning
ny inriktning
ny dynamik

Och hur mycket man än försöker vara trygg i förändringen går det inte att komma ifrån:

Varje ny arbetsgrupp börjar i gråzonen.
Vi kommer alla att famla lite. Känna oss för. Leta efter vår plats.
Det är så gruppdynamik fungerar.

Varje liten förändring påverkar dynamiken

Det behövs inte en total omorganisation för att skaka om en grupp.
Det räcker med att en kollega slutar eller en ny börjar.
Då förändras gruppens struktur.
Då växlar dynamiken — ibland som ett andetag, ibland som en storm.

Och inför det som väntar känner jag både:

förväntan
oro
nyfikenhet
och sorg

För gruppdynamik handlar inte bara om funktion.
Den handlar om känslor.
Relationer.
Det vi byggt tillsammans.

Arbetsgrupper och trygghet

De kolleger jag får kommer från en annan avdelning. En grupp som redan har sin egen rytm och sitt eget VI.
Nu ska två grupper mötas. Två kulturer. Två sätt att tänka. Två sätt att göra.

Det är inte farligt — men det är känsligt.
Det är en process.

Och även om jag inte är rädd för att få nya kolleger, så är jag i det där mellanrummet där allt är på väg att förändras.
Det är när tankarna bor i kroppen som det kan kännas som mest.

Men jag vet också:

**En arbetsgrupp kan bli stark igen.

Det tar bara tid, mod och lite tålamod.**

Vara där borta i framtiden – längtan efter strukturen

Jag hade helst velat att vi redan var där.
Där i det nya.
Där allt har fallit på plats.
Där vi hittat strukturen.
Där vi hunnit säga:

“Vi är en bra arbetsgrupp.”

Men dit kommer man inte utan vägen dit.
Och vägen dit är den delen som oftast glöms bort när man pratar om gruppdynamik.

Det är väntan, prövandet, omtag, missförstånd, små justeringar — allt det som bygger gruppen.

Avslutning – innan elden brinner ut

Jag ska sluta tänka på det just nu.
Det finns ingen vits att springa i tanken när kroppen behöver vila.

Jag ska njuta av elden.
Värmen.
Kvällen.

Och veta att hur mycket gruppen än förändras — så fortsätter dynamiken att byggas, steg för steg, tills något nytt växer fram igen.

Reflektion – Mellan raderna

Det som bär i gruppdynamik är aldrig rutinerna.
Det är aldrig schemat.
Det är aldrig uppdragen.

Det är relationerna.
Modet.
Värmen.
Viljan att bygga ett nytt VI.

Och det är just det du gör nu, Carina — du ser dynamiken innan den ens hänt.
Det är en styrka.

Fråga till läsaren

Hur känns det för dig när en arbetsgrupp förändras?
Och vad bär du med dig från de grupper som en gång var dina?

Signatur

Lev idag just nu, igår finns inte kvar i annat än minnen.
Morgondagen kommer först imorgon.
Just nu gäller alltid.

Tänker skriva om en tjej, purchase hon har svårigheter i att komma ihåg, patient har svårigheter att inte göra samma sak tills det funkar. Ibland funkar det efter tionde gången, en annan gång kan det vara så att hon till sist ger upp. Det var förändringar på hennes jobb. Hon gillade inte förändringar. Denna gången viste hon att den förändringen som nu hade blivit kommer göra att hon inte kommer nå upp till det som förväntas av henne. I stunden som hon insåg så blev hon rädd. Hon insåg att Hjälp nu Behöver hon hjälp!

Hjälpen hon bad om fanns inte inom räck håll, hon blev ledsen, frustrerad och tårarna gick inte att mota bort. Tårarna gjorde att hon kämpade febrilt pappret blev vått. Chefen hade fullt upp med att hitta ord som skulle ta fokus från kvinnans tårar. Men oavsett det fanns inga ord som torkade tårarna. Utan en ren och skär vilja av tårbäraren själv. Tårarna som visade sig vittnade om att kvinnan var i sin funktionsnedsättning. Känslan som flyttade in blev att skyll dig själv. Den hjälp hon så väl behövde, som egentligen fanns inom räckhåll om viljan hade funnit blev en illusion och historiska minnen gjorde sig påminda. Nej det tar för mycket kraft, små människor behöver andra människor för att bli stora. Inte genom att att människor får vara i sin storhet utan mera för att låta dem veta om hur värdelösheten finns där. Små människor är rädda för människor som vågar visa sin svaghet, vägrar se svaghetens styrka utan ger en extra putt så att den som håller på att falla ramlar fortare hårdare så det gör mer ont.

Nej, vi har ännu långt att vandra , ännu så är det långt väg kvar. Funktionsnedsättning? Nej det är inte självklart att du får den hjälp du behöver. Nej, inte alls! Det är liksom inte nog med en de vardagliga svårigheterna. Nej det är inte alls så att det är en självklarhet att du får den hjälp du behöver. I alla fall inte om du har en funktionsnedsättning som inte syns, som liksom bara känns.

Det är synd tycker jag, för nu är vi i 2011 Nu är det liksom inte försvarbart! Hade det varit för 20 30 år sedan då hade det varit skillnad. För då visste man inte bättre! Idag finns ju kunskapen, men viljan saknas. Just därför är (H)järnkoll viktig, därför är det viktigt och helt rätt i tiden att (H)järnkoll finns.

Det borde vara mera 2011 att låta människor få vara i sina tillgångar än i sina otillgångar.