Malix.se

Etikett: Avslut

  • Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.

    Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.

    Midsommar utan kransar men med minnen

    Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

    Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

    Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.

    När stillheten gör sig påmind

    Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

    Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

    Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.

    Sill, potatis och en nyfiken smak

    Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

    Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.

    En förmiddag med Alfred

    Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

    Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.

    Matte i sandlådan och glass i solen

    När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

    När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.

    Pokémonkramar och ett sista farväl

    Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

    När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.

    Ett samtal som slöt cirkeln

    Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

    Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
    ”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

    När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
    ”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

    En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
    Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

    Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

    Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.

    Avslutande ord

    Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
    Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

    Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

    Hashtags:
    #midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

  • Avslut och nybörjartider.

    Avslut och nybörjartider.

    Idag var det inte en så där jätte tidigt morgon, men ändå tidig. Vaknade vid sex gick upp drack mitt kaffe och försökte vakna. Alla utan jag och katten sover.

    Jobbade igår, en inte så lång dag men, långsam. Ändå såg jag till att ha saker att göra. Fixade lite i tvättstugan. Lagade mat, dukade fram lite extra fin för det var helg.
    Jag tycker sådant är viktigt att duka inbjudande. Inte kostar det speciellt med ansträngning heller. Dessutom tycker jag det är roligt när klienterna uppskattar det. När dom säger men va fint du har gjort. Dom behöver inte säga det, jag tycker det är roligt att göra det, känner att sådant är viktigt.
    Dom bor där hela tiden, jag är där på korta tider. Det är deras vardag, kan deras vardag lysas upp med lite dukat bord, är det en viktig saker för mig. Kan jag göra det lite extra bra med de små medel som att duka inbjudande, är jag nöjd. Jag fyllde på papper i våra pappershållare plockade med saker som jag brukar göra. Tiden gick långsamt, jag hade sådan värk i min kropp.

    En eld i kaminen

    Eftersom magen krånglar lite, åt jag inte tillsammans med ungdomarna utan väntade tills jag kom hem. Gick ner i källaren tände i kaminen skulle lägga mig i soffan för att kolla nyheter. Det var där jag somnade. Sov gott under hela tiden elden flyttade in i kaminen. Vaknade när den nästan brunnit ut. La in mera ved satt och hängde i soffan. Veden börjar ta slut. Vi behöver fylla på med ny ved. Vi har beställt av en kille men vet inte när vi kan få den.

    Den där elden i kaminen är så rofyllt. Jag skulle kunna sitta där i timmar, titta in i elden som sprakar. Värmen blir så mjukt behaglig, den gör att jag mår så bra i min själ. Jag är så glad att vi äntligen slog till, satte in en kamin. Det är så härligt i en grå mulen dag att starta en brasa. Mysigt att sitta där och höra hur elden får veden att brinna. Ser framemot alla kvällar som ligger framför mig nu under hösten. Då när elden bor i kaminen. Måtte vi få ved snart.

    Avsluten av årstider

    Kanske beror denna nya kunskapen om årstidernas viktigheter för mig, på att sommaren uteblev i år. Kanske är det därför det är extra viktigt att ha avslutet och nybörjartiden nu. För att liksom sätta punkt för den förlorade sommaren.
    Men är den förlorad? Vi gjorde ju saker. Vi var ju i Norge och upptäckte alla fina platser där. Vi har ju utnyttjat vår bil, sovit massor av nätter i husbilen.
    Våren var fantastiskt lång och vacker. Även om jag inte badat så mycket i år så har jag ändå badat. Barnbarnen har lärt sig simma, Några dagar vid sjön har det varit. Redan under påsken kom kortbyxorna på. Känningarna och kortbyxor har används flitigt trotts väder och vind. Men visst vissa dagar har det varit lite kallt.

    Min Amerikanska vän

    Jag har en amerikans vän. En gång sa hon till mig att hon tyckte svensken var konstig. Dom går och fryser hela vintern för att det är kallt. När våren och sommaren kommer då fryser dom då med. För då plockar dom av sig alla kläder för att det är sommar, även om det är kallt. Jag är nog den där svensken i hennes tankar. Det var nog mig hon beskrev.

    Nej nog mumlat av mig.
    Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    Carina Ikonen Nilsson