bortvald-arkiv - Malix.se

Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

Idag ska vi gå till valurnorna i alla fall ska jag det.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 14 september 2014

i Malix

mina tankar så här in för stunden jag ska lägga min röst. Det här hänt mycket under de här åren av de blåa herrarnas styre. Jag har fått mera pengar i plånboken det har jag. Men är det verkligen det jag prioriterar? Lite mera i plånboken för mig, viagra sale har ju även gjort att det finns människor som inte sett något alternativ till att leva. De har tvingats ut till meningslösa jobb som inte funnit. Människor har tjänat pengar på andra människors lidande. Faserna har varit tre, buy och vid trefasen har människors värde suddats ut.

Våra apotek har sålts ut. Skolor har blivit guldgruvor som sedan satts i konkurs. Privata alternativ har funnit men inte för de där svåraste fallen, för då blir du bortvald. I vår familj har vi upplevt det två gånger eller närmare sanningen en och en halv gång. Först va det den privata kortis-verksamheten som läskade pengar genom att förklara för lss handläggaren att just vårt fall var en av de tuffaste. Hallå om nu inte vår son hade haft så stora problem och varit inom lss så hade vi ju inte från början ens sökt hjälp. Vi sökte inte ens hjälp för att vi skulle ha det lättare, utan för att han skulle komma ut och uppleva andra saker. Vi sökte hjälpen för att han behövde träna på det sociala samspelet. Men efter ett tag gav kortis-verksamheten som var privat upp förklarade att de inte kunde ta hand om vår son. Han blev bortvald. Just nu är han avstängd från sin skola, Lite grann känner jag att även de äskar pengar och att detta är en markering. Eller så är det så allvarligt att han om en månad inte ens har möjlighet att gå i skolan.

Skolor har stängts, vissa barn inom barnomsorgen får vatten och knäckebröd, äldre människor får gå med blöjtyngda blöjor. Privata välfärds företag slutar att betala skatt och hamnar hos kronofogden, för uteblivna skatter. Inom sjukvården går personalen på knäna.

Men det värsta av allt vilket jag tycker är vidrigt är våra flykting bostäder, integrations-verksamheten. Här är det under all kritik. Här täljer man inte utan hugger ut verkligen hugger ut stora guldblock. Privata företag tjänar hur mycket pengar som helst på människors utsatthet. Bert Karlsson skulle aldrig bedriva flyktingverksamhet om han inte tjänade pengar.

Nu menar jag inte att det är fult att tjäna pengar det gör jag inte. Men när man tjänar pengar på människors lidande och det är mina skattekronor som betalar då blir jag grinig. Välfärden är inget någon ska tjäna pengar på, mina skattekronor känner jag sak gå till det som det från början är tänkt till. Vinster i välfärden? Hur kan det bli vinster i välfärden? Det går inte att tjäna pengar på vård om vården är bra? man tjänar inte pengar på att behandla vårda det kostar pengar.

Nej idag ska jag och maken gå till valurnorna jag ska lägga min röst, Mitt hjärta ska vara med i själva röstandet. I grunden är jag vänstervriden, så mycket det bara går men med nyanser av grönt jag väger blir det röster på vänster eller blir det Fridolinröster? Egentligen önskar jag de satt i samma parti men så är det ju inte. Jag röstar rött i alla fall. Jag är innerligt trött på de blå herrarnas charm för just charmen den saknas. Och jag är rädd för vad alliansen skulle kunna ställa till med de har ställt till med tillräckligt känner jag.

Rösträtten är något vi ska värna om, du röstar väl?

Inkompetens är farligt…

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 juli 2013

i Malix

Ja vad säger man? Just nu är jag ganska så besviken men även lättad. Nu slipper jag se hur inkompetenta människor hanterar vår son. Stöd och resurs är stöd och resurs för barn som inte ställer till det. Dom behöver mjuka hanterbara barn, shop barn som inte ställer till som gör det man säger till dom. Gör inte barn det dom vill man ska göra, så tackar dom för sig och lägger skulden på barnet.

De har också gjort allt dom kan har vi fått höra när vår son pratar mobbning. När personalen var hemma i helgen så förklarade jag för honom att om de gjort allt de kan så hade inte sonen känt sig mobbad. Då hade han inte haft upplevelsen av att vara mobbad på kortisverksamheten. Men nu sitter vi här med kvittot i handen, de saknar kompetens. Men skyller det på att vår son är svår att hantera.

Hade han varit mera formbar så hade dom klarat av honom enligt verksamhetsledaren. Hade han varit mera formbar så hade vi inte ansett att vi hade behövt avlastning, enligt mig. Fast kortis vistelsen har egentligen inte varit för att vi ska få avlastning. För mig har det varit att han ska få möjligheten att göra roliga saker, vara fri från oss och vårt tjat. Få prova på saker som vi inte provar på. Få vara i ett annat socialt sammanhang än bara med oss.

Han är farlig säger dom, jo visst är han. Vuxna människor säger att vår son är farlig, Han väger 53 kg. Du kan nästan blåsa omkull honom om du vill, verktyget som behövs för vår son är tid. Tid med stora bokstäver och förutsägbarhet, samt en massa tålamod. Men just det kortis vi har haft saknar just de där underverks orden förutsägbarhet, tålamod, och tid.

Nej han är inte farlig, men han kan bli arg. Arg blir han när han upplever det som att man trampar honom på tårna, eller om det finns orättvisa, eller då han inte förstår. Nej även om jag är besviken så är jag lättad, glad till och med. Besvikelsen handlar om att vuxna människor som anser sig ha kompetens och kunnande för de där speciella barnen, väljer bort vår son. Att de utan att blinka väljer bort någon som är behov av.

Bortvald, på grund av att han är annorlunda han passar inte in i mallen för barnen på kortis.

När man pratar om vår son så behöver han lite mera stöd än vanliga barn. Han behöver viss hjälp med att förstå att när man hoppar över lunchen så hoppar man inte bildligt över den utan man utesluter den. Om du kastar ett öga på något, så tar du inte ut ögat och kastar det på något, utan du ser på något.

Nej tack, men massvis med nej tack. Just deras kompetens passar inte in i vår familj, vår son kräver lite mera sofistikerad kunskap. Där vuxna människor kan se till att han inte upplever att han är mobbad. Där vuxna människor kan ligga steget före, och undanröjer hinder. Nej tack, besvikelsen handlar om att vi litade på att dom kunde sitt arbete. Besvikelsen handlar om mig, att jag trodde på de fagra orden, svalde dom och bortsåg från min egna magkänsla, om att det inte stod rätt till på stället. Att jag försökte förklara bort sånt, som jag kände, just där ligger besvikelsen. Nej tack! Dom erbjöd sig att trotts att de saknade kompetens, kunde lösa kortis veckan. Den vecka som de hade lägerverksamhet. Så att vi skulle kunna göra det vi planerat. Men nej, tack, aldrig att jag skulle lämna bort mitt barn, till någon som redan innan förklarat för mig att de inte kommer kunna hantera situationen. Det skulle i mina ögon, göra mig till en väldigt dålig förälder.