Veckan som gick var i småbarnstimmar.  På några få timmar kastades jag in från  att vara förälder till nästan vuxna barn till att bli  småbarnsskötare. Visst det var helt underbart att se hennes leende, for sale det var helt underbart att vakna till hennes jollrande, diagnosis och det var helt fantastiskt att se när den lilla tjejen upptäckte att hon faktiskt kunde ställa sig upp, stå på sina egna ben. 

Lika underbart som det var då lika tomt är det nu även om jag måste säga att små barn tar kraft. Tar på energin.   Denna vecka kan jag göra saker som jag vill, när jag vill, det kunde jag inte förra veckan. Då var det dammsuga när lillan antingen sov eller när hon gick med på att leka lite själv.  OCD tänk flyttade samtidigt in i mina tankar och vissa saker var riktigt tvunget att tillåta mig att tänka. Men vissa tankar fick jag stålsätta mig för att inte tänka. Vilket var att  jo små barn får vara på golvet de ska vara på golvet, hund golv små barn gav tankar om att det formligen frodades bakterier i mitt inre såg jag hur jag hade behövt  ta på saneringsdräkt och verkligen  utrotat alla små ilska farligheter. 

Jag blev genast medveten om hur det var när mina barn var små hur jag putsade skurade och kokade saker för att inget skulle hända dom. Just nu pustar jag ut ordentligt, över att just den ångesten nu är någon annanstans. Att jag inte just nu behöver slåss emot  bakteriehärdar som jag måste skydda en liten  tösabit.
Samtidigt som jag saknar hennes förmåga att få mig att vara i stunden, och förundras över hennes förmåga att intensivt utforska allt, som kommer i förbi hennes små händer. Hennes händer som nyper, klappar, slår, kramar. Hennes så underbart vackra ögon som med intensiv blick får mig att fundera på vem av oss som har mest klokhet. Jo hon vann hela tiden den lilla tösen. Hennes klokhet i enkelheten.  Hennes behov av bekräftelse, hennes omedelbara förmåga att få människor runt henne att göra saker för henne just då.  Att vi omkring henne stoppade upp med görandet bara för att göra saker som hon just då påkallade att vi skulle göra.

Det är inte ett uns osanning i orden jag skriver nu,  samtidigt som det ändå bor en saknad i mig, för hon lärde mig saker som jag under åren glömt av.  Det är skönt att denna vecka vara utan små små barn. Men vem vet nästa vecka är det kanske helt annat som pratar igen. Blir saknaden för stor så har jag några små små minnen av  förra veckan. Nappar i skåpet som ligger här och väntar tills hon kommer igen.  Haklappen som jag idag tvättar, blöjorna som jag ställde in i skåpet igen.

Dagen blir fin ser jag kaffet är slut och mina ord tar här slut för denna gång.

Lev idag just nu …………