Kategorier
Husbil

Mareld rent sagolikt.

Just nu sitter jag i vår lilla bil och dricker mitt kaffe. Från sängen hör jag hur maken är långt inne i sin sömn. Det känns lugnande i mig att höra hans andetag. Datorn har jag i mitt knä, fötterna på en hopfällbar stol, men en filt på.

Jag älskar verkligen sitta här och skriva. Det gjorde jag även då vi hade husvagn, men det här är annorlunda mera mysigt. När jag går och lägger mig på kvällen, ser jag redan då framemot att vakna. Göra mitt kaffe och sedan packa upp datorn för att skriva. Det ger sådan ro, sådan avkoppling. Nästan som musik att höra hur tangenterna trycks ner och bildar ord, i ett flöde. När jag sitter här så känns det som orden aldrig tar slut. Men för att inläggen inte ska bli för långa, så bestämmer jag mig för att sluta.

Vi åkte till Fjällbacka, för att maken ville visa mig vad mareld var för något. Jag hade aldrig sett det, innan jag kom hit. Mareld är alger som lyser upp om natten, ett försvar emot andra djur. Rör du vid vattnet så bildas ett blågrönt ljus i vattnet under några sekunder. Vilket var riktigt häftigt att se. Natten till Lördagen gick vi ner till havet, för att se detta fenomen. En upplevelse, lite overkligt sagolikt. Även månen vart vacker den natten, där den lös och speglade sin glans i havet. Maken som fotograferar har bilder, som jag inte ännu kommer åt. Ska se om det blir något jag kan lägga ut här, om några dagar.

Något jag kan lägga ut är bilden som jag lyckades ta med min mobil från gårdagens strapats då vi besteg Vetteberget.

Det var inte enkelt att få till bilden, utan människor. Men vid ett snabbt ögonblick efter väntan, att ingen skulle gå under den häftiga stenen, lyckades jag. Visst är det en häftig bild. Jag vart för ivrig med att börja strapatsen upp för det stora berget, vilket gjorde att jag efter turen upp, var för slut i upplevelser för att ta mig under stenen.

Idag börjar vi vår färd hemåt igen. Imorgon börjar veckans jobb, med jobbhelg framför mig. Så ut på tur med husbilen, lär det inte bli denna veckan. Vi får se om det blir någon mera tur denna höst. Eller om vi rent av redan nu gjort vår sista tur.

Fast så illa kan det ju inte vara, vi har ju precis köpt ny husbil, inte skulle vi kunna nöja oss med bara det här. Nej, det måste till någon eller helst några turer till, med vår lilla Hobby TomCar. Hur skulle det annars se ut.

Lev idag just nu, Igår finns inte här. Morgondagen kommer först i morgon, där borta i framtiden som du ännu inte kan göra något åt. Just nu, det är här i just detta nuet, du kan göra något åt. Ha en fin dag. Godmorgon.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Kategorier
Husbil Malix

På promenad genom stan..

Tror det är Gessle som sjunger något sånt. Vi är i Fjällbacka kom hit redan igår med vår lilla TomCar. Tog en promenad redan igår i nyhetens behag. Idag gick vi mera på upptäcktsfärd. Dagen började bra här i vår lilla TomCar. Räkfrukost, efter frukosten blev det en promenad ner till byn Fjällbacka. Solen visade sitt milda ansikte emot oss på promenaden. Stegen var lätta, tanken om att bestiga berget som heter Vetteberget, fanns.

Just här utmanades jag av mina rädslor. Så här i efterhand känner jag det som om jag bestigit något stort. För mig var det här stort, för att vara på höjder är inte bara kittlande utan till och med vidrigt.

Jag tog alla trappor i etapper. Gjorde inte som maken som tog alla i ett svep. Jag däremot stannade till vid de olika etapperna, för att samla mod till att ta en etapp till. Vågade inte titta ner eller ut på omgivningen. Jag fokuserade på steg för steg. Den lilla etapp där trappan hängde utanför berget, gick jag utan en tanke i huvudet. Tittade på bergväggen, hjärtat bankade i bröstet så det kändes som det satt på utsidan. Allt var som en vidrig hemsk åkattraktion på Liseberg, som man inte ens vill eller vågar åka. Men som man åker för att alla andra åker. Alla stegen visade på 13 trappor i smart-klockan. Det var högt.

Väl uppe på toppen så måste jag erkänna, att det var värt alla känslor av panik, ångest och rädslor. Vilken underbar utsikt så fantastiskt vackert. Så vidunderligt vackert. Fast det var så vackert, så skulle jag aldrig i mitt liv ge mig upp för alla dessa trappor igen. Aldrig, no way, never, nops inte en chans. Men idag var jag modig, jag och mitt mod segrade. Trodde inte jag hade den där stora modheten inom mig. När jag stannade efter första trappetappen sa jag till maken, gå du jag stannar här. Därefter så jobbade jag med mig själv i massor. Hade själv-prat om att jag kommer att ångra mig, jag inte en fegis utan det är bara att andas, andra vågar hela tiden bla bla. Vilket till sist ledde till en seger i tapperhet i mig. Som verkligen tog mig upp.

här var första etappen av trappor var jag sa till maken att han fick gå upp själv.

Nu när jag sitter här med Datorn i knät känner jag hur stoltheten och modigheterna finns här inne i lilla mig. Alla trappor, jo det var värt det, Jag gjorde det och jag fick uppleva Fjällbacka från det där höga berget.

Jag gjorde det på riktigt, verkligen jag gjorde det. Men nog tjatat om detta. Lev idag just nu, igår är historisk vilket dagens upplevelse kommer vara i morgon. Just nu gäller och just nu är just här och just nu, i denna stund. Det är här, just nu, vi påverkar och lever. God kväll.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson