Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge
Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.
Read this post in English ->When Grief Knocks Again
När tystnaden blir farligare än orden
Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.
I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.
Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.
När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns
För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.
Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.
Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.
Barnbarnen är utan skuld.
Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.
Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.
På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.
Farmor och en min fina faster.
När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.
Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.
Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.
Upplever dom samma skuld och skam?
Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?
Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.
När den där sorgen knackar på igen i stillheten
Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.
Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.
När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.
Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.
Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.
Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.
De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.
När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:
“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”
När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.
Dörren
Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.
Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.
Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?
Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?
En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.
Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.
Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.
Tiden som inte är oändlig
Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.
Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.
Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.
Efterklang
Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.
Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.
Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.
För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.
När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.
Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”
Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.
Slutord
När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.
Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.
Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.
Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.
När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.
Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig
Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971
Prenumerera:
Prenumerera på malix.se
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Professionellt men personligt
I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.
En tanke för miljön
I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.
Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/
