Jag kan välja och ska välja mera

Solen bor på himlen, illness och jag bor i den. Den förra vackra dagen bodde vi i bilen, Köpte spis. Igår skulle vi åkt in till Uddevalla och köpt bänkskivor och ordnat med diskbänk mm. Men där tog vi vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att tänka på Rom. Att Rom inte byggdes på en dag.  Det impulsiva i min fick inte fritt spelrum, i dag kan jag andas och idag har jag fortfarande kvar saker att göra. Diskbänken får vara den finns ju där ändå.  Vi kan ju faktiskt köpa bänkskivor en helt annan dag. Man kan göra saker under en längre period.

Jag skriver nog orden mest för mig själv. För att jag ska se dom skrivna och inte simma ut i uppgifter som till sist blir alldeles för stora för att bli klara.

Men, skulle min terapeut säga, är det inte ADHD att bara göra hälften?

Jo, det kanske det är, men att åka och impulsköpa både kyl, frys och spis är nog mera ADHD, skulle mitt svar vara.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Allt behöver inte heller vara Dampens fel eller o-fel. Men visst är det så alltid. Luften har gott ur mig för stunden energi som bodde i förändringen har försvunnit. Bänkskivorna får vänta till sedan nu vill jag göra annat än att göra om och göra nytt.  Nu idag väntar husvagnen, idag ska vi bara vara och njuta av de här dagarna i vår lilla husvagn som jag bara för  några dagar sedan funderade på om jag skulle sälja.  Om eller hur vädret blir spelar ingen roll det bliir husvagn ändå. Regnsmatter är härligt i husvagn, sol är ännu härligare men vädret kan jag inte styra över. Jag kan styra över min inställning till vädret.

Idag när jag vaknade kom jag på att jag nu varit utan Concerta i ganska så många dagar,  Idag är jag som jag var innan jag fick min diagnos. Helt utan kemiska preparat. Det är skillnader i idag och i då när jag åt Concerta tiden.

Jag är mera impulsiv, har  svårt för det här med att följa tråden. Planering och på och avsluta, sover middag gör jag och vaknar tidigt som attan det gör jag. Men som jag mådde den sista tiden med Concerta så vill jag inte må igen.  Det är till och med så att jag kan brusa upp och bli arg utan att jag tänker efter. Vilket är dumt för det är inte värt alla dom känslorna och det som argheter ställer till med.  Just argheten tar på krafterna och nu ska jag försöka hitta tillbaka till det där som Kay Pollak pratar om att välja.  Jag måste försöka komma på innan ilskan sätter in att jag kan välja att tänka annorlunda. Jag gjorde det innan tabletten så nu ska jag dit igen. Ska skriva lite små lappar som påminnelser med frågor på.

Kan jag välja ett annat sätt att förhålla mig till det här. Någon annan kanske hade tänkt annorlunda. MM. Jag kan välja mina tankar så nu ska det till att arbeta med det igen. Det har liksom inte behövts under Concerta tiden för då har tankarna hunnit med, idag är det mera som jag står där med en ICA påse argheter och öppnat påsen innan jag tänkt att jag ska knyta lite till.

Så här får provas på att lära mig knyta ett varv till, det ska göra tillsammans med små påminnelse lappar om att jag KAN VÄLJA MINA TANKAR OCH DÄR  IGENOM FÖRÄNDRA KÄNSLORNA I KROPPEN.

IMG_20110611_125145

Lev nu just nu, igår är historia, idag gör vi framtidens val. Vägen tillbaka finns alltid men vägen fram är den vi bygger själva

Kortis av tre försök lyckades dom med två. Dom arbetar med människor! Då får dom inte misslyckas ….

vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två.  Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av.   Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.

Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två.  Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen.  Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom.  Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son.  Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.

De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga.  Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården.  Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.

Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och  rensar trädgården på  sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.

De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen.  De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten.  Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?

Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?

Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.

Det är väl självklart att  då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med.  Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor.  Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.

Våra barn har ju problem med  sociala situationer, även när det inte är konflikter.  På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar.  Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁

Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De  två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig.  Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga  vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.

En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son,  de  hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).

De hade behövt lära sig  hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det  som skedde,  berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda.  Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen.  Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.

Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.

Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.

Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja  vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.

Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.

Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag.  Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar.  I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ.  Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem.  Inte ett pling har det varit i vår telefon.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: