Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
Sitter i soffan och dricker den där andra koppen kaffe. Försöker stå ut med kroppen. Igår var jag på Thaimassage igen. Denna gången var det en annan kvinna, som stod för massagen. Hon jag brukar gå till, har semester. Den här kvinnan var lite äldre men i gatan, hon visste vad hon skulle göra för att det skulle göra ont. Varje punkt hon tryckte på gjorde så ont, det inte gick att inte göra läten. Men när hon tryckt tillräckligt och när det gjort ondare än ondast, så försvann värken. Idag känner jag mig mörbultad. Nackvärken som jag haft så länge känns inte.
Jag gjorde ju massage förra veckan med. Då gav värken med sig under några dagar. Tror det var på lördagskvällen den kom tillbaka. Jag hoppas att det hjälper längre denna gången. Nästa vecka ska jag dit igen.
Jag har fått vitamintabletter från en vän. Jag vet inte vad jag känner av dom. Det är tredje dagen jag äter dom idag. Man skulle få energi av dom. Det vet jag inte om jag fått ännu, man skulle sova bättre det gör jag inte. Jag vaknar en gång i timman för att gå på toa. Men jag sover längre. I två nätter i rad har jag sovit 8,43 minuter visar min Garmin klocka.
Men något som jag märkt, är att jag är inte hungrig. Det är jätte konstigt, jag brukar ha en ät och sovklocka inbyggd i kroppen. Men den har försvunnit. Kanske inte sovklockan men ät klockan, är som bortblåst. Det var vitaminer för att få energi. Kanske har jag mera energi eller i alla fall känns det som att tröskeln, inte är så hög som den varit. Det är riktigt dyra tabletter. Jag ska äta dom här jag fått och se om jag mår bättre, har mera energi. Nu kanske tabletterna inte alls har med hungern att göra. Men det var när jag började ta dom som det nästan känns olustigt, i kroppen när jag ska till och äta. Eller inte olustigt, utan jag äter mindre. Igår åt jag två gånger. Frukost vid åtta och middag på kvällen. Jag var kanske lite hungrig när jag skulle äta middagen. Men det räckte med det jag lagt på tallriken och efter det var jag nöjd. Har ännu inte ätit frukosten är inte hungrig. Självklart ska jag äta frukost. Men idag får det bli en lättare frukost. Lite fil kanske inte havregrynsgröt som jag brukar äta.
Idag ska vi på kalas, Lilla Emilia fyllde år på Onsdagen. Nu är mitt lilla barnbarn 7 år gammal. 7 år och har börjat grundskolan. Hon kan redan läsa och håller på att lära sig klockan. Nu ska hon få presenterna, vi har köpt till henne. Hon fick en smart klocka från sina föräldrar och vi har köpt klockskydd med pärlor på. Hon börjar bli stor och har sagt att hon inte vill ha leksaker. Hon kommer att få en Väska som hon kan ha sin mobil i. En liten sådan där väska med kedja och lite flärd grejer. Dessutom ska hon få pengar. Känns lite tråkigt att inte köpa saker till hennes dockskåp som jag gjort innan. Tydligen är det nedplockat för det inte var roligt längre. Det är lite så livet är, man går in i saker för att sedan flytta in i andra saker.
Nej nu ska jag göra annat. Nu ska jag ta tag i dagen. Ha en fin dag och trevlig helg.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Två dagar utan att jag bloggat. Flera dagar väldigt länge till och med, utan att jag badat. Torsdag, Miénères sjukdom utan bad. Fredagen trött så jag känner mig nockad, och Alfreds kalas plus sova i husbilen.
Igår ha soffhäng med dotter och trött, plus två filmer på rad och en tur med husbilen till Melleruds Vita Sannar. Husbilkväll där jag sov mest.
Idag hem från campingen packa ur bilen, tvätta, och sola i trädgården. Lite Prosseco och Apperol i glaset och söndagsgrill med maken. Hänga tvätt mellan varven och lufta tomaterna och gurkorna. En härligt härlig Söndag, där Miéneres sjukdomssymtom var helt borta. Men anfallet i torsdags höll alltså i sig i symtom tills igår. Idag kände jag inte av någon svajighet eller tröttheten, som bott i kroppen. Nu så här i efterhand inser jag att tröttheten som var oändligt trötthet, är en symtom från torsdagens anfall.
Fult ord, jag vill inte vara med i just dom känslorna och symtomen. Jag vill inte. Fast det spelar ju ingen roll vad jag vill, utan det är att inse läget. Behöver inte gilla det, utan bara acceptera att det ibland blir så. Får lära mig att uppskatta dagarna emellan dom där vidriga anfallen. Gå från rädslan som gör sig påmind, dagarna efter. Det går inte att sticka under stolen med rädslan, att den har börjat bygga bo i mig. Tänk om det händer när jag jobbar, tänk om det händer då jag kör bil, tänk om…. tänk om…. Just dom där tankarna hjälper mig inte, det har dom aldrig gjort och kommer aldrig att göra….
Jag måste nu hjälpa mig själv att hitta tillbaka till det som var innan torsdagen. I veckan ska jag till Stockholm på utbildning, i detta bor rädslan. Men jag vägrar, på riktigt vägrar att stanna hemma. Bara för att jag är rädd för att det kan komma ett anfall. Nej kommer inte på frågan. Jag har lovat mig själv att inte tänka på det och lovat mig själv, att när rädslan upptäcks så ska jag genast mot bort och backa ur känslan. Jag vill inte bli inlåst i mitt hem, bara för att jag är rädd. Nops no, no…. inte jag inte. Här ska jobbas med att acceptera och låta tiden då det händer, vara rädslor inte där emellan. Här ska jobbas om det så blir på heltid med KBT tankarna som behöver få rum i mig.
Ha en fin Söndag. Lev just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller och just nu svalkar drinken jag har i glas och soffan väntar. Just nu gäller.
Tyvärr är det ju lite mycket så att just planering är det som är en svårighet i sammanhanget ADHD.
Idag blir det skriva av. I alla fall nu. Veckan har varit full av aktiviteter, enligt mig. Många andra skulle nog säga en vanlig vecka. Men eftersom jag har en viss energibortfall när jag gör saker så märker ju jag inte riktigt när reserven håller på att ta slut. Jag måste mera planera och hushålla med den energin som jag har. Jag tror att det är en av svårigheterna med min funktionsnedsättning. När jag gör saker så tar det energi kanske har jag inte hunnit fylla på depåerna redan innan så mätaren kanske redan står på ¾ delar energi.
Jag jobbade förra helgen, på måndagen hade jag möte. Möten tar alltid kraft av mig. Så när jag trippade hem efter mötet var depån dags för att fyllas på. Men istället fick jag packa väskan för att ge mig av till gbg. Sov hos min syster och hennes familj. Tisdagen sedan började tidigt. Snabb dusch, ner till stan och käka frukost på Steibrenner & Nyberg därefter spårvagnen till Sahlgrenska. Lite väl tidigt ute, men det känns bra när jag slipper ha andan i halsen för att jag stressat. Baksidan av att vara i så god tid som jag var dvs 1,5 timmar är att tiden blir lång att vänta.
Vad gör man när man väntar? Jo man FBar lite, rör sig lite går ut, går in köper kaffe, kollar in folk. Och därefter gör man om samma procedur vilket jag nog gjorde tre gånger om. Tills jag äntligen var i tiden då jag skulle göra det som skulle göras. Jag skulle träffa uppdragsgivaren och packa upp mina böcker i ordningställa det jag skulle ha till föreläsningen och jag skulle samla mig mina tankar och andas ut. Min Kbt tant har lärt mig det här med att stanna upp i stunden och rensa tankarna andas och andas bort stressen som jag så ofta upplever innan jag ska börja prata. Ett par andetag är vad som behövs sen är jag i stunden just nu och stressen vilar någon annanstans. Föreläsningen som jag gjorde gick bra.
Även hemresan gick bra. Dagen efter dvs onsdagen var en vilodag, då var jag ganska trött gjorde det nödvändigaste och vilade mesta tiden.
Torsdagen var den sedvanliga städare dagen i vårt hem och jag kan erkänna att jag inte varit för nitisk innan så det blev som en stor städare dag. Fast egentligen var det mera Dampryck, sådan där energiryck när man är överallt och ingenstans. Energi rycket som är då är energi av att bara hålla sig vaken. Då måste man liksom göra saker för att hålla sig vaken.
Innan min tabletts intrång i mitt liv hade jag dessa dampryck dagligen tills jag var helt utpumpad. Idag är de inte så påtagliga som de var innan. Då kunde min familj vakna tidigt på morgonen av att jag krigsdammsugade hela huset samtidigt som jag möblerade om och hängde tvätt. Förr slutade det alltid med att huset var mera i kaos efter, idag blir saker mera klara även om det inte alltid är så.
Efter mitt städryck så skulle jag göra mig i ordning för kalas hos en arbetskamrat, där vi skulle äta god mat och umgås. Efter som vi alltid jobbar ensamma så är just sådana tillställningar jätte trevliga och till och med nödvändiga.
Fredagen blev åter en vilodag nu var energinivån på under halv tank, jag lyckade få upp mätaren till 60. Lördagen var det återigen kalas. Denna gången var det min före detta svägerska som fyllde 50. Sista minuten handling av blommor och presentkort, därefter till kalaset. På vägen hem kände jag att nu var energidepån på upphällning, nu orkar jag inte mera. Samtidigt kom jag på att dagen som är idag, är kalas dag. Då är det så att jag och maken ska stå för kalaset. Maken fyllde år i onsdags, idag kommer hans kära moder dvs min Svärmor på besök.
Känner i skrivandet stund, att detta är en dåligt planerad vecka. Energin finns liksom inte kvar längre, bensinmätaren är just nu på reserven näst intill snustorr.
Men oavsett snustorr eller inte, så ska vi nu Iväg till affären och inhandla, för här ska göras smörgåstårta.
En lång vecka har det varit, nu går jag på sista valsen känner jag. Nu måste jag vila både kroppligt och själsligt. Mitt inre måste vila från allt vad sociala sammanhang heter. Imorgon ska vara en vilodag. Hm nej jag tittar inte i kalendern nu, det får bli sedan. Vill inte veta vad som ska ske i morgon. För just nu vill jag låtsas som jag har all tid i världen, att jag har en vilohetsdag i morgon. Skriveridag kanske till och med…
Känner att det kanske är dags att vila påriktigt det gör jag i husvagnen, tyvärr så är det inte ännu sommarlov så vi kan liksom inte sticka iväg hur som helst.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
