Etikett: kalas

  • Vitaminer som ska ge energi.

    Vitaminer som ska ge energi.

    Sitter i soffan och dricker den där andra koppen kaffe. Försöker stå ut med kroppen. Igår var jag på Thaimassage igen. Denna gången var det en annan kvinna, som stod för massagen. Hon jag brukar gå till, har semester. Den här kvinnan var lite äldre men i gatan, hon visste vad hon skulle göra för att det skulle göra ont. Varje punkt hon tryckte på gjorde så ont, det inte gick att inte göra läten. Men när hon tryckt tillräckligt och när det gjort ondare än ondast, så försvann värken. Idag känner jag mig mörbultad. Nackvärken som jag haft så länge känns inte.

    Jag gjorde ju massage förra veckan med. Då gav värken med sig under några dagar. Tror det var på lördagskvällen den kom tillbaka. Jag hoppas att det hjälper längre denna gången. Nästa vecka ska jag dit igen.

    Jag har fått vitamintabletter från en vän. Jag vet inte vad jag känner av dom. Det är tredje dagen jag äter dom idag. Man skulle få energi av dom. Det vet jag inte om jag fått ännu, man skulle sova bättre det gör jag inte. Jag vaknar en gång i timman för att gå på toa. Men jag sover längre. I två nätter i rad har jag sovit 8,43 minuter visar min Garmin klocka.

    Men något som jag märkt, är att jag är inte hungrig. Det är jätte konstigt, jag brukar ha en ät och sovklocka inbyggd i kroppen. Men den har försvunnit. Kanske inte sovklockan men ät klockan, är som bortblåst. Det var vitaminer för att få energi. Kanske har jag mera energi eller i alla fall känns det som att tröskeln, inte är så hög som den varit. Det är riktigt dyra tabletter. Jag ska äta dom här jag fått och se om jag mår bättre, har mera energi. Nu kanske tabletterna inte alls har med hungern att göra. Men det var när jag började ta dom som det nästan känns olustigt, i kroppen när jag ska till och äta. Eller inte olustigt, utan jag äter mindre. Igår åt jag två gånger. Frukost vid åtta och middag på kvällen. Jag var kanske lite hungrig när jag skulle äta middagen. Men det räckte med det jag lagt på tallriken och efter det var jag nöjd. Har ännu inte ätit frukosten är inte hungrig. Självklart ska jag äta frukost. Men idag får det bli en lättare frukost. Lite fil kanske inte havregrynsgröt som jag brukar äta.

    Idag ska vi på kalas, Lilla Emilia fyllde år på Onsdagen. Nu är mitt lilla barnbarn 7 år gammal. 7 år och har börjat grundskolan. Hon kan redan läsa och håller på att lära sig klockan. Nu ska hon få presenterna, vi har köpt till henne. Hon fick en smart klocka från sina föräldrar och vi har köpt klockskydd med pärlor på.
    Hon börjar bli stor och har sagt att hon inte vill ha leksaker. Hon kommer att få en Väska som hon kan ha sin mobil i. En liten sådan där väska med kedja och lite flärd grejer. Dessutom ska hon få pengar. Känns lite tråkigt att inte köpa saker till hennes dockskåp som jag gjort innan. Tydligen är det nedplockat för det inte var roligt längre. Det är lite så livet är, man går in i saker för att sedan flytta in i andra saker.

    Nej nu ska jag göra annat. Nu ska jag ta tag i dagen. Ha en fin dag och trevlig helg.

    Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    Carina Ikonen Nilsson
  • Dagarna efter….

    Två dagar utan att jag bloggat. Flera dagar väldigt länge till och med, utan att jag badat. Torsdag, Miénères sjukdom utan bad. Fredagen trött så jag känner mig nockad, och Alfreds kalas plus sova i husbilen.

    Igår ha soffhäng med dotter och trött, plus två filmer på rad och en tur med husbilen till Melleruds Vita Sannar. Husbilkväll där jag sov mest.

    Idag hem från campingen packa ur bilen, tvätta, och sola i trädgården. Lite Prosseco och Apperol i glaset och söndagsgrill med maken. Hänga tvätt mellan varven och lufta tomaterna och gurkorna. En härligt härlig Söndag, där Miéneres sjukdomssymtom var helt borta. Men anfallet i torsdags höll alltså i sig i symtom tills igår. Idag kände jag inte av någon svajighet eller tröttheten, som bott i kroppen. Nu så här i efterhand inser jag att tröttheten som var oändligt trötthet, är en symtom från torsdagens anfall.

    Fult ord, jag vill inte vara med i just dom känslorna och symtomen. Jag vill inte. Fast det spelar ju ingen roll vad jag vill, utan det är att inse läget. Behöver inte gilla det, utan bara acceptera att det ibland blir så. Får lära mig att uppskatta dagarna emellan dom där vidriga anfallen. Gå från rädslan som gör sig påmind, dagarna efter. Det går inte att sticka under stolen med rädslan, att den har börjat bygga bo i mig. Tänk om det händer när jag jobbar, tänk om det händer då jag kör bil, tänk om…. tänk om…. Just dom där tankarna hjälper mig inte, det har dom aldrig gjort och kommer aldrig att göra….

    Jag måste nu hjälpa mig själv att hitta tillbaka till det som var innan torsdagen. I veckan ska jag till Stockholm på utbildning, i detta bor rädslan. Men jag vägrar, på riktigt vägrar att stanna hemma. Bara för att jag är rädd för att det kan komma ett anfall. Nej kommer inte på frågan. Jag har lovat mig själv att inte tänka på det och lovat mig själv, att när rädslan upptäcks så ska jag genast mot bort och backa ur känslan. Jag vill inte bli inlåst i mitt hem, bara för att jag är rädd. Nops no, no…. inte jag inte. Här ska jobbas med att acceptera och låta tiden då det händer, vara rädslor inte där emellan. Här ska jobbas om det så blir på heltid med KBT tankarna som behöver få rum i mig.

    Ha en fin Söndag. Lev just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller och just nu svalkar drinken jag har i glas och soffan väntar. Just nu gäller.

    Carina Ikonen Nilsson