Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig. Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv. För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.
Jag skriver inte för att tjäna pengar. Jag skriver för att andas.
För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara. För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta. När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.
En morgon vid sjön.
När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker. Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra. Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag. En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank. Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan. Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv. Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.
Ord som väntar.
Ibland kommer inte orden direkt. De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar. I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner. Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.
Det finns många ord inom mig. Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar. Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.
Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig
Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig. Kanske blir den personen lite mindre ensam då. För då är vi två – och två är alltid mer än en.
Kanske finns det någon som blir inspirerad. Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se. När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.
När berättelser möts
Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra. Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår. Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.
Det är därför jag skriver. Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor. För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.
Jag skriver inte för att världen ska lyssna, utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.
Frågor till dig som läser
Vad väcker mina ord i dig
Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan
AHA – mellan raderna
Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram. När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.
Mellan raderna
När jag delar mina ord blir jag mindre ensam. Och när du läser dem blir du det kanske också. Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.
Varför jag skriver Reflektion
Att skriva är som att andas ut efter en lång dag. Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta. Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.
Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i. Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt. Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag. Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson
Why I write is more than words on a screen. It is a lifeline, a way to understand myself and the world around me. Sometimes I wonder if there’s someone out there who recognizes themselves in my writing — someone who, by reading, finds comfort, stillness, or perhaps the courage to start writing, too. Because when we share our words, a sense of connection is created – and two will always be more than one.
To understand what I feel but can’t always explain. To give space to thoughts that otherwise grow too many, too strong, or too silent. When I write, I find my way back home to myself – one breath at a time.
Sometimes the words don’t come right away. They wait, as if they need time to mature before becoming sentences. In that silence, something important happens – things I don’t yet understand, but still feel. That’s where the words are born, slowly, as if they’re searching for me as much as I’m searching for them.
There are many words inside me. Words carrying memories, scents, voices, and dreams. Words that have been quiet for too long, but eventually want to come out – not to be read, but to be free.
A Morning by the Lake
When I finally drove to the lake, the sky was magically beautiful. I loved every centimeter of the road that led me there – the trees along the way shimmered in golden light as the sun tried to break through the autumn air. At the lake, everything was a quiet performance for whoever happened to be watching – and that morning, that someone was me.
A small squirrel climbed playfully in a tree while the surface of the lake lay mirror-still. The water was ten degrees, the air cold, and together they created a silver mist that rose like breath from the surface. It was refreshing, life-affirming, and breathtakingly beautiful – a moment where every cell in my body awakened to life. A perfect way to begin the day: a gift to myself, a loving way of greeting the morning.
Morning by the lake. The water was perfectly still, the mist rising like breath – a reminder of why I write: to breathe, to feel, and to be right here, right now.
Why I Write – When Someone Recognizes Themselves
Maybe there’s someone out there who receives my words and feels something familiar. Maybe that person becomes a little less lonely. Because then there are two of us – and two are always more than one.
Maybe someone out there becomes inspired. Someone who, by reading my blog, dares to share their own words and feel the same quiet joy I feel every morning when I open up malix.se. When I see a little hello from another part of the world, a new flag, or just numbers whispering that someone took the time to read – it feels like a silent conversation.
When Stories Meet
Someone reads about Oskar – the child who finds school harder than most. Maybe it brings comfort to a parent fighting for their own Oskar in a world that doesn’t always understand. Maybe it brings hope – a sense of not being alone, a will to keep going, to find small insights, new thoughts, and strength in knowing that others are trying to understand too.
That’s why I write. Not for applause or statistics – but for the closeness between words, between people. So that there will be a place where everyday life can breathe, where sorrow can speak, and where joy can whisper its quiet thank you.
I don’t write so the world will listen. I write so that someone, somewhere, perhaps today, will feel that we are two.
Questions for You, the Reader
What do my words awaken in you?
Have you ever written to understand, rather than to explain?
What does it mean to you to share something personal – big or small – with another person?
AHA – Between the Lines
Words are not born from a need to be seen, but from a longing to reach out. When someone recognizes themselves, something quiet but profound happens – meaning takes form in the meeting.
Between the Lines – My Voice
When I share my words, I become less alone. And when you read them, perhaps you do too. Together we create a space where life can be what it truly is.
Why I Write – Reflection
Writing is like exhaling after a long day. It’s not always neat or beautiful, but it’s real. And in every text, in every sentence, there’s a piece of the stillness I seek – and sometimes find.
Quote
Live today, right now. Right now is always a place to rest, a place to dare to feel. Yesterday isn’t here, and we can’t change it. What we have is now – and tomorrow will be the memories we make today. How do we want to create them? I want to create memories filled with moments of kindness, respect, and authenticity. Right now is what matters. – Carina Ikonen Nilsson
När bloggen växer – även när jag själv tar det lugnt
Den här veckan har jag inte gjort så mycket. Jag har inte delat på Facebook, inte lagt ut något på LinkedIn och knappt skrivit något nytt. Ändå visar veckostatistik malix.se att ni har fortsatt att läsa, dela och hitta hit. Det gör mig både rörd och nyfiken – för det betyder att orden lever sitt eget liv nu. De hittar ut, även när jag själv vilar från tangentbordet.
Att just dessa inlägg hamnar i topp känns som ett kvitto. De handlar alla om stillhet, närvaro och att våga vila i det som är. Kanske är det just där vi möts – i pausen mellan orden. Det är fint att se hur veckostatistik malix.se varje vecka berättar sin egen lilla historia om möten, tystnad och växande.
Varifrån ni läser
Läsare från Sverige, USA, Indien, Irland och Danmark har hittat hit den här veckan. Det känns fint – som att mina ord på svenska fått små vingar och flugit längre än jag trodde.
Frågor till dig som läser
Hur känns det för dig när du tar en paus – kan du vila utan att känna dig lat?
Har du märkt att något växer, just när du slutat anstränga dig?
Kanske är det där magin händer, i mellanrummet där vi bara är.
Mellan raderna – min röst
Bloggen växer, inte för att jag trycker på knappar, utan för att jag har låtit den bli äkta. Jag tror att när man delar något sant – något som känns på riktigt – så hittar det alltid hem till rätt människor. Det är samma sak i livet: det som är äkta behöver inte ropas ut, det räcker att det får finnas.
AHA – mellan raderna
Jag inser att min blogg inte längre är något jag måste driva framåt. Den har blivit ett levande rum – ett hem där tankar och känslor får slå rot. Och ibland växer det mest när jag inte gör någonting alls.
Reflektion
Jag är tacksam. För varje besök, varje klick, varje stund du stannat upp här inne. Jag har inte delat, inte marknadsfört, inte kämpat. Ändå lever bloggen. Det får mig att tänka – kanske handlar allt om tillit. Att våga låta det som ska växa, växa i sin egen takt.
Ett varmt tack för att du besöker min blogg och läser mina ord. Det betyder mer än du tror.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.– Carina Ikonen Nilsson
This week, I haven’t done much. I haven’t shared on Facebook, barely posted on LinkedIn, and I haven’t written anything new. Still, blog statistics malix.se show that you’ve continued to read, share, and find your way here. That makes me both moved and curious – because it means the words now live a life of their own. They travel, even when I rest from the keyboard.
It feels like a quiet confirmation. These posts all share a theme – stillness, presence, and courage to rest in what is. Maybe that’s where we meet – in the pause between the words.
Where you’re reading from
Readers from Sweden, the United States, India, Ireland, and Denmark have visited the blog this week. It’s touching to see how words written in Swedish, later translated into English, can find wings and travel further than I imagined.
Questions for you, dear reader
How do you feel when you slow down – can you rest without feeling lazy?
Have you noticed that some things grow the most when you stop pushing?
Maybe that’s where the quiet magic lives – in the space where we simply are.
Between the Lines – My Voice
The blog grows, not because I push buttons, but because I’ve allowed it to become something genuine. When you share something real – something that truly feels – it always finds its way to the right people. It’s the same in life: what’s true doesn’t need to be shouted. It just needs to exist.
AHA – Between the Lines
I’ve realized that my blog is no longer something I need to drive forward. It’s become a living room – a home where thoughts and feelings can take root. And sometimes, the greatest growth happens when I do nothing at all.
Reflection
I’m grateful. For every visit, every click, every moment you’ve paused here. I haven’t shared, marketed, or tried to push anything – yet the blog is alive. It makes me think – maybe it’s all about trust. To let what is meant to grow, grow in its own rhythm.
A warm thank you for visiting my blog and reading my words. It means more than you know.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits a little further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Idag är första dagen på resten av mitt liv. Just nu är den bästa dagen på resten av mitt liv. Den började med glädjen över att få full pott på min första inlämningsuppgift – och slutade i reflektioner om en dröm: att någon gång delta i en Kay Pollak workshop på Morkulla.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget kom jag faktiskt iväg på ett morgonbad. Jag har så många omtänksamma badsystrar, och idag pratade vi lite om badtider. Ännu är inget ändrat – det är ju fortfarande ljust ute, men för mig hade det passat bättre att bada lite senare. Det får bli när det mörknar på morgonen.
Badet var härligt. Det var nästan lika varmt i luften som i vattnet, någon grad varmare i badet faktiskt. 11 grader på land och 12 i vattnet. Det var härligt sprudlande och så mjukt att vakna till. Höstens färger har börjat bosätta sig i omgivningen, och det gjorde sjötavlan så vacker i morgonljuset.
Jag fick tillbaka min första inlämningsuppgift från utbildningen jag just nu studerar till samtalsterapeut. Man kunde få tio poäng – och jag fick full pott.
Det gjorde mig så glad att jag var tvungen att ringa maken med en gång. Första uppgiften klar. Nu var den kanske inte så svår, så det är möjligt att fler också fick full pott. Men ändå – vilken glädje det gav! Dessutom blev som ett kvitto på att jag valt rätt väg.
En stilla morgon i vardagsrummet. Kaffet, orden och bloggen – allt på en gång, precis där dagen börjar.
En Kay Pollak workshop på Morkulla jag gärna hade gått
Jag har ju precis lagt ut mycket pengar på utbildningen jag går nu, vilket gör att jag inte har möjligheten att delta i den här workshoppen. Men åh, vad lockande det hade varit.
Tänk att få tillbringa en hel helg tillsammans med andra som, liksom jag, försöker leva mer närvarande, ärligare och mera i sitt autentiska jag. Jag tror det hade varit både spännande och lärorikt – att möta människor som lägger bort sina masker och vågar vara helt sig själva.
Kay Pollak workshop Morkulla
Jag har aldrig tidigare deltagit i något liknande event, men tanken på det väcker något i mig. Tänk att få leva ihop med Kays ord en hel helg. Att öppna upp kanaler för nya tankar, där jag påminns om att tankar bara är tankar – och att de går att byta ut.
Dessutom tränar jag mig ofta i att ifrågasätta mina egna tankar: är de sanna, vad skulle någon annan tänka, och har jag egentligen bevis för att det jag tänker är sant?
Det är en övning som förändrar mycket, och kanske är det just det som är kärnan i Kays filosofi – att våga välja tankar som gynnar en själv.
Tidigare har jag skrivit om hur tacksamhet i vardagen kan förändra hela dagen. Därför känns den här reflektionen som en naturlig fortsättning på det – att se hur tankar och tacksamhet hör ihop.
Kay Pollak och tanken om att välja sina tankar
För många år sedan var jag på en föreläsning där Kay pratade i tre eller fyra timmar. Vilka timmar det var.
Jag minns hur jag skrattade åt mig själv, åt mina egna små begränsningar – och samtidigt växte jag. De där timmarna fick mig att växa som människa, som kollega och som mig i mig.
Redan då hade jag läst hans böcker och sett hans filmer, men att se honom live, i det ögonblick där orden verkligen händer, var något helt annat. Det var inspirerande, varmt och lärorikt på ett sätt som stannat kvar.
Att längta till en Kay Pollak workshop
Jag önskar att jag haft några tusenlappar över just nu – för då hade jag åkt. Men kanske kommer ett nytt tillfälle.
För en dag vill jag sitta där, i stillheten mellan orden, och träna mig ännu mer i att välja de tankar som ger energi. Tills dess fortsätter jag min resa här – i mina studier, i vardagen och i orden som hjälper mig att växa.
“Jag tränar mig i att byta ut tankar som inte tjänar mig, mot de som får mig att växa.”
AHA – mellan raderna
Det är lätt att tänka att utveckling kräver stora steg eller resor till nya platser. Men ofta börjar växandet i det lilla – i en tanke som byts ut, i ett nytt sätt att se på sig själv. Att välja sina tankar är att ta ansvar för sitt inre liv. Det är där förändringen börjar.
Mellan raderna – min röst
När jag skrev det här kände jag både tacksamhet och längtan. Tacksamhet över att ha kommit hit, att få studera något som känns rätt i magen. Men också längtan – efter djupare samtal, fler möten och att fortsätta växa i det sanna, det autentiska. Det är kanske där jag är just nu – mitt i en rörelse mot något större.
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta skapande: Stöd mig via PayPal
Fråga till dig som läser
Har du någon gång varit på en workshop eller föreläsning som verkligen förändrade något i dig? Eller har du, precis som jag, längtat efter att delta i något men fått välja att vänta? Dela gärna dina tankar i en kommentar.
Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här mer än i spår av gårdagen. Jag kan inte göra om något i gårdagen – men idag, just nu, har jag möjligheter att påverka morgondagen. Det är i alla de nu som är – där jag lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
Today is the first day of the rest of my life. Right now is the best day of the rest of my life. The joy of getting full marks on my first assignment was the beginning. It ended in reflections about a dream. I dream to one day take part in a Kay Pollak workshop at Morkulla.
Before I sat down to write this post, I actually made it out for a morning swim. I have such thoughtful swimming sisters, and today we talked about swim times. Nothing has changed yet – it’s still light outside – but I think it would suit me better to swim a little later in the mornings. That will have to wait until it gets darker at dawn.
The swim was wonderful. The air and the water were almost the same temperature, maybe a degree warmer in the lake. 11 degrees Celsius at land and 12 in the water. It was bubbly, soft, and such a gentle way to wake up. Autumn colors have started to settle around the lake, painting the scene in warm, quiet beauty.
My first assignment i my therapist training program
I just received the results for my first assignment in my therapist training program. The maximum score was ten points – and I got them all.
I was so happy that I had to call my husband right away. The first assignment, done and passed. It might not have been the most difficult task, so maybe others got full marks too. But still – what joy it brought! It also became proof that I have chosen the right path.
A quiet morning in my living room. Coffee, words, and the blog – all at once, right where the day begins.
A Kay Pollak Workshop at Morkulla I Would Have Loved to Attend
I’ve just spent quite a bit of money on the education I’m taking right now, which means I can’t afford to attend this workshop. But oh, how tempting it would have been.
To spend an entire weekend with others who, like me, strive to live more consciously, honestly, and authentically. I believe it would have been both exciting and deeply meaningful – to meet people who dare to take off their masks and be completely themselves.
Kay Pollak Workshop Morkulla
I’ve never attended anything quite like that before, but the thought of it stirs something within me. To live with Kay’s words for an entire weekend – to open channels for new thoughts, to be reminded that thoughts are just thoughts, and that they can be replaced.
Moreover, I often practice questioning my own thoughts: Are they true? How might someone else see this? What proof do I really have that what I think is true?
It’s an exercise that changes a lot, and perhaps that is the essence of Kay’s philosophy – to dare to choose thoughts that serve you.
Earlier, I wrote about how gratitude in everyday life can transform an entire day. This reflection feels like a natural continuation of that – seeing how thoughts and gratitude are connected.
Kay Pollak and the Idea of Choosing Thoughts
Many years ago, I attended a lecture where Kay spoke for three or four hours. What hours they were.
I remember laughing at myself, at my own small limitations – and at the same time, I grew. Those hours made me grow as a person, as a colleague, and as myself within myself.
By then, I had already read his books and watched his films, but seeing him live, in that very moment when the words happen, was something else entirely. It was inspiring, warm, and deeply insightful in a way that has stayed with me.
Longing for a Kay Pollak Workshop
I wish I had a few extra thousand kronor right now – I would have gone. But perhaps another opportunity will come.
One day, I want to sit there in the stillness between words, practicing even more to choose the thoughts that give me energy. Until then, I continue my journey here – in my studies, in everyday life, and in the words that help me grow.
“I practice replacing the thoughts that don’t serve me with those that help me grow.”
AHA – Between the Lines
It’s easy to think that personal growth requires big steps or trips to new places. But often, growth begins in the small things – in a thought that changes, in a new way of seeing yourself. Choosing your thoughts is taking responsibility for your inner life. That’s where transformation begins.
Between the Lines – My Voice
When I wrote this, I felt both gratitude and longing. Gratitude for having come this far, for studying something that feels right in my heart. But also longing – for deeper conversations, more genuine meetings, and to keep growing in authenticity. Maybe that’s where I am right now – in the middle of a movement toward something larger.
If you enjoy what I write and want to support my continued work: Support me via PayPal
Question for You
Have you ever attended a workshop or lecture that truly changed something in you? Or, like me, have you longed to take part in something but had to wait? I’d love to hear your thoughts in the comments.
Live today, right now. Yesterday no longer exists, except in traces of what was. I can’t redo anything from yesterday – but today, right now, I have the chance to influence tomorrow. It’s in all the “nows” that I live and breathe.
Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.
Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till. Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.
För en stund stannade jag upp. Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.
När siffror blir berättelser
Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror. Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag. Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig. Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.
Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det. Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.
Att fortsätta välja glädje
Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver. Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna. För att dela något äkta. För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.
Så tack, Kay. Och tack till dig som läser. Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.
En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.
Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val
Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå. Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.
Men så blev det inte den här gången. Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan. Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.
Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.
Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera. Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv. Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något. Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.
Reflektion
Ibland behöver vi inte stora gester. Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords. Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning. Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.
Fråga till dig som läser:
När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?
AHA – insikten
Det behövs inte mycket för att väcka mening. Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram. Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.
Mellan raderna
Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd. Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant. När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”. Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här: Paypal.
Prenumerera på bloggen
Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser? Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket. Prenumerera här
Sometimes, something small can make the whole day shine. Yesterday, when I opened LinkedIn, I saw that Kay Pollak had liked my post — the one where I wrote about blog statistics and how numbers really tell stories about meetings between words and people.
For a moment, I paused. Not because a “like” is such a big thing, but because it came from someone whose words have followed me for years. Someone who has reminded me that we choose our own thoughts, our perspectives, and our reactions. He’s the voice in my head that keeps whispering that my happiness is my own responsibility — and that I create it by choosing thoughts that give me more joy.
When Numbers Become Stories
I’ve watched my blog’s statistics grow week by week. But when I look at the numbers now, I no longer see numbers. I see encounters — small digital footprints of people who paused for a moment in my everyday life. Maybe someone smiled. Maybe someone recognized themselves.
That’s what makes writing alive — when words land, awaken something, and become part of someone else’s thoughts.
And yesterday, when Kay Pollak pressed “like,” it became a symbol of exactly that. A small confirmation that what I write truly reflects his message: that our thoughts create our world.
To Keep Choosing Joy
That small moment reminded me why I write. Not for numbers, not for statistics — but for the conversation between the lines. To share something genuine. To create quiet meetings between people, even in the noise of the digital world.
So thank you, Kay. And thank you to everyone who reads. You remind me that words have power — and that it’s always worth choosing joy, even in the smallest of ways.
On the Bridge Toward Stillness
I walk out on the wooden bridge toward the calm water — a moment of reflection and the meeting between words and silence.
A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.
About Kay Pollak’s Workshop – and My Own Choice
I know that Kay Pollak is currently holding a weekend workshop — one I’ve been thinking for a long time about joining. It would have been exciting, to meet myself deeply in that space, where both words and silence speak equally strong.
But not this time. Instead, I chose to invest in my training to become a conversation therapist, a decision I made just a few days ago. Kay’s workshop was tempting, but it’s an expensive course, and right now my finances don’t allow for another investment.
Or perhaps it’s me who doesn’t allow it — because I’ve already chosen to put my resources into another kind of journey, one that’s also about understanding, meeting, and growing.
It feels a bit double. A part of me would have loved to sit there, in the middle of his workshop, listening and reflecting. At the same time, I know that the path I’ve chosen now is mine — and that it too leads to a meeting with myself. Maybe there will be more chances, maybe not. Kay is getting older, and I feel an ambivalence knowing I might miss the opportunity. But for now, this is how life looks, and I choose to feel gratitude for what I do have the chance to do. Still, it would have been such a beautiful thing to attend a workshop with Kay Pollak.
Reflection
Sometimes we don’t need grand gestures. Sometimes, a single little click — a like — is enough to awaken something big inside. It’s not about validation, but about recognition. About understanding that what we send out into the world actually lands somewhere. And it also reminds me that I carry a great responsibility for what I send out.
Question for You
When was the last time you had one of those small moments of joy — one that meant more than you first thought?
AHA – The Insight
It doesn’t take much to create meaning. A single “like” can become a little lantern in the dark — a reminder that what we share truly reaches someone. Maybe that’s how life works: we plant tiny seeds of words, thoughts, and warmth — and sometimes, when we least expect it, something blooms.
Between the Lines
Behind numbers, statistics, and blogs, there’s always a person who longs to be understood. I don’t write to be seen, but to share something true. And when someone — like Kay Pollak — sees that, it becomes a quiet “I understand.” Right there, in that moment of recognition, something big happens.
Idag tog jag ett stort steg och följde mitt hjärta – jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut. Det känns som att en ny dörr öppnats efter att jag stängde en annan i somras. Ett avslut blev en början, och nu står jag på tröskeln till en resa fylld av glädje, förväntan och nya möjligheter.
Jag har länge funderat, tvekat lite, räknat fram och tillbaka – men nu är det gjort. Jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut.
Jag betalade direkt, ur mitt sparade. 19 900 kronor. För många kan det låta mycket. För mig är det en trygghet – jag slipper skulder och vet att det är betalt och klart.
Pengarna är borta från kontot, ja – men i stället har jag fått något ännu större: en möjlighet.
Att våga öppna en ny dörr
Kay Pollak skriver om hur vi ibland måste stänga en dörr för att en annan ska kunna öppnas. I somras stängde jag en dörr – jag sa upp mig från mitt jobb. Det var svårt, men nödvändigt.
Nu står jag på tröskeln till något nytt. Jag har öppnat en ny dörr och vågat kliva ut. Ett avslut är alltid en början på något nytt – även om man inte ser det direkt.
Och just nu känns det som om jag står mitt i början.
Glädjen i att investera i mig själv
Jag känner mig så glad och förväntansfull. Det är som om en ny dörr öppnats, och jag har vågat kliva in. Jag vet inte exakt vart vägen leder – men jag vet att den är rätt för mig.
Det här är en investering i mig själv. Och kanske är det just det som gör mig allra mest stolt idag – att jag tycker jag är värd det.
Morgonbad med sockerdrickskänslor
Det blev i glada steg jag närmade mig sjön idag, med vetskapen att jag redan gjort det jag funderat på så länge. I flera år faktiskt. Ett och ett halvt år har jag på mig att göra klart kursen.
Det var i lycka jag gick där till mitt bad. Kroppen var full med sockerdrickskänslor redan innan jag doppade mig – men det var så härligt att ta stegen ut i sjön. Jag till och med simmade lite, bara lite. Värken i nacken försvann en stund och dagen började så som den alltid ska börja.
Tacksamhet och framtidstro
Därefter blev det att åka hem och utforska utbildningen jag ska närma mig. Så spännande, så roligt – och äntligen gjorde jag det jag funderat på så länge.
Men det var maken som sa: “Nu tycker jag du gör det. Du har inget att förlora på det, du kan, och du har funderat länge.”
Vad jag ska med den till vet jag inte ännu – det får vi se. Men nu är jag i startgroparna och jag är så taggad.
Frågor till dig som läser
Har du någon gång stängt en dörr i livet – och upptäckt att en annan öppnades?
Vad betyder det för dig att våga ta steg in i något nytt?
Om du skulle investera i dig själv just nu – vad skulle det vara?
Skriv gärna en kommentar, jag vill höra dina tankar.
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget säger mycket om mig. Att jag äntligen tycker att jag är värd att satsa på. Att jag vågar. Att jag inte längre står kvar vid dörren som stängdes i somras, utan öppnar en ny.
AHA – min insikt
Ett avslut är inte slutet. Det är början på något nytt – även om man inte ser det i stunden. Precis så känns det idag.
Ett frostigt morgondopp tacksamhet Kay Pollak var det som fick denna morgon att glöda. Här berättar jag hur naturens stillhet och en oväntad trafiksituation vilket blev en levande övning i självkärlek och närvaro.
Solen lyser in genom fönstret. Jag sitter i soffan med dubbla sockar, en kopp kaffe och en filt om mig. Kroppen mår alldeles förträffligt just nu och det beror på att jag för en stund sedan kom hem från ännu ett morgondopp tacksamhet Kay Pollak.
Ett bad där det visade sig all vackerhet du kan tänka dig.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak
Blunda en stund och följ med mig i stunden. Här bor du i ett frostigt gräs under fötterna, där till en sjö som ryker mer än vanligt. Samtidigt som alla steg du tar ger dig bilder av vattnet som klarnar även av bryggan som växer fram framför dig. Ön längre ut blir tydligare och tydligare för varje steg.
Kylan från luften smeker benen och ansiktet. Höstluften är fuktig men samtidigt frostigt frisk, vilket är en märklig blandning som nästan bjuder in till en egen dans av stillhet. Dessutom ger mötet med ekorren dig en extra känsla av närvaro när han sprang upp till trädet. I allt detta runt omkring dig så är allt tyst och stilla. En man ror sakta ut på sjön, men ju längre bort han kommer, desto otydligare blir han.
Din kropp saktar ner, tankarna blir klarare och känslan i kroppen är nu, just då, i denna stund.
Hur blev din känsla i kroppen? Vilka bilder fick du med dig? Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mejl – jag läser det som kommer och svarar på alla ord du sänder.
Tacksamheten som återvänder
När jag skriver orden här upplever jag stunden på nytt. Samma rofyllda känsla flyttar in i kroppen igen. Därför är det just de stunderna jag vill samla på. Det är i de stunderna jag mår mer än bra. Dessutom ger jag mig själv självkärlek som bara växer.
Detta morgondopp tacksamhet Kay Pollak blev en inre påminnelse om att små ögonblick kan bära hela dagen.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak ord i mitt liv
Jo, jag har igen snöat in på Kay Pollak. Jag lever mer i hans ord just nu än jag gjort på flera år. Jag bor i känslor av tacksamhet, och därför är det lätt att hitta mina tacksamheter.
Och i dag fick jag en extra övning på vägen hem.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak En bil, en risk – och ett val
En bil låg väldigt nära bakom mig. Framför mig kom flera mötande bilar. Ändå började bilen bakom köra om.
Jag valde att hålla hastigheten, men när jag såg hur nära det var för den mötande trafiken saktade jag in så att han snabbt skulle kunna komma in i filen igen.
För en vecka sedan hade jag kanske tutat, muttrat något fult och suttit kvar med irritation. Men nu, med Kay Pollaks ord i tankarna, blev det annorlunda.
”Här har vi någon som har väldigt bråttom. Det är nog bra att hjälpa honom så att han inte krockar. Det måste vara jobbigt att vara så stressad.”
Jag kände tacksamhet – över min egen uppmärksamhet, över att inget hände och över möjligheten att träna mig i att byta ut sicken idiot mot stackaren han måste vara stressad.
Kanske hade något hänt som han måste skynda sig till. Därför kände jag tacksamhet till mig själv som bromsade in, till situationen som gav mig en chans att öva på att välja vad jag ska tänka. Därför blev denna morgon ett tydligt exempel på hur tacksamhet kan förändra allt
Fakta: Vad tacksamhet gör i kroppen
Minskar stress – kroppen producerar mindre kortisol.
Stärker immunförsvaret – tacksamma människor blir mer motståndskraftiga mot infektioner.
Förbättrar sömn – känslor av tacksamhet gör det lättare att varva ner.
Höjer välmåendet – dopamin och serotonin, ”må-bra-hormoner”, frigörs när vi aktivt tänker tacksamma tankar.
Att som i dag stanna upp vid sjön och i bilen är alltså inte bara en fin upplevelse. Det är ren hälsoträning för hjärna och hjärta.
Ett liv fyllt av små tacksamheter
Nu, när jag sitter här, ser jag hur många tacksamheter som ryms i en enda morgon:
Sjön och dimman
Ekorren som visade sig
Bilen som blev en läroplats
Kay Pollaks ord som hjälper mig att leva här och nu
Det är sådana ögonblick som bygger självkärlek och stillhet. De visar att tacksamhet kan bo i nästan varje sekund.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om mer än en vacker morgon. Det är min påminnelse om att jag kan välja mina tankar. Jag tränar mig i att låta tacksamheten ta plats, även i situationer som annars kunde fylla mig med ilska.
AHA – mellan raderna
Att bromsa för en stressad bilist blev en övning i medkänsla. Det är en påminnelse om att små val förändrar stora känslor. Jag kan faktiskt välja att möta världen med ett öppet hjärta.
Reflektion
Att skriva detta är ännu en övning i att stanna upp. Varje minne – vattnet, dimman, den stressade föraren – fyller mig med lugn och tacksamhet.
När man unnar sig ett morgondopp, då får man bjuda sig själv på lyxmackor. Det är riktigt gott med riktigt goda mackor och en kopp varmt kaffe efter ett bad.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
