Malix.se

Etikett: kortis

  • Ett assistansbolag fick kalla kårar när hon frågade mig.

    Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende.  Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ.  Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat.  Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig.  Assistans något som jag inte minns  hette det.  Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts.  Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.

    Tror tjejen insåg att här var  det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande.  Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag.  Borde ju istället vara:  Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.

    Istället fick jag då höra Hopp,hejdå.  Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.

    Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat.  Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.

    BOK-0011-e1326972514227-191x300

    Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.

  • kunden ska välja företaget inte tvärt om

    att välja bort det som ska vara till hjälp och rekreation för barn som kanske inte har det riktigt som andra, ed valde företaget bort. Dom gjorde det enkelt för sig. Dom gjorde det, treatment för att de saknade kunskapen. Jag jobbar själv inom området och inte utan att det ibland är en utmaning att gå till jobbet. Men problemen som blir på jobbet, beror  på att människorna jag tar hand om, har vissa svårigheter. Mitt jobb är ju att hitta till de möjliga stigarna, hitta till de vägar där människorna som bor i boendet, blir mindre funktionsnedsatta. Hitta sätt som gör att de är o-handikappade, kan leva som vanliga människor trots sin funktionsnedsättning. Få ett rikt liv. Jag jobbar inom kommunen, vi kan inte välja och sålla bort våra kunder, för vem skulle ta sig an jobbet då?

    Det kortis vi använde oss av, där vi var kunder, var ett privat företag, då kan dom lätt kasta bort jobbiga människor. Vår son var jobbig, tyckte dom. Honom kastar vi bort, sådana kunder vill vi inte ha.  Den privata välfärden har det privilegiet, de kan kasta bort människor. De behöver inte skaffa sig mera kunskaper för att mera tillgodose klienterna. Jag tror det är det som är skillnaden mellan privata företag som tar hand om människor och från de kommunala. Kommunala insatser som kan resultera i svårare fall väljer kommunen inte bort, utan då söker man sig mera kunskap så att det fungerar.

    Skaffa kunskaper behöver inte de privata alternativen göra.  Det blir konstigt i mina tankar för kunden väljer ju företaget, inte ska det vara tvärt om. Men det är just det som blivit, företaget valde bort kunden. Jag tror det är så det blir, när företag inte behöver gå ut och ragga kunder, utan kommunen väljer företaget för att slippa starta upp eget? Snacka om orättvis fördelning, det privata alternativet kan välja sina kunder, slipper ha den insyn som de kommunala alternativen har. Den kommunala tjänsten får ta hand om det som de privata väljer bort.  Att arbeta med människor är aldrig vinstdrivande, ändå skaffar sig riskkapitalbolag skolor, vårdhem och till och med då kortis hem som de sedan tjänar pengar på av våra skattekronor.

    Nej, Jag är inte för de privata alternativ där de tjänar pengar på att välja bort och sortera ut människor. Det blir en skev fördelning och en konstig väg för den enskilda, där du om du behöver hjälp inte får ha för stora svårigheter. För då har du inte längre en möjlighet till att välja, utan då väljs du istället av företaget.

    Det blir konstigt i mitt huvud, den osynliga hand som finns i konkurrensen försvinner, för kunderna väljer varan i ett privat alternativ, kunden väljer varan beroende på kvalitet och pris.

    Men i den privata välfärden väljer företaget kunden i stället för tvärt om.

  • Gruppförändringarnas miljö

    clip_image001

    Jag har just lärt mig genom en intressant kvinna att vi svenskar är mindre bra på det där small talk. Nu visste jag väl det kanske innan, seek men hon beskriver det i sin blogg ibland. Vi här i Sverige är mera bra på att prata väder.  Skriver jag just nu och ser ut genom mitt vardagsrumsfönster. Pudersnö och isande kyla i mitten av april. Är det aprilväder? 

    Jag uttalar mig inte om det men i alla fall är det ett väder. Kanske är vi svenskar bra att prata om väder då vi är så beroende av det. Våra soliga dagar är ju få vissa år, och vintern är ju så mörk och kall. Är det därför vi pratar väder i alla sammanhang?  Vi är ju inte så bortskämda med sol och ljus som så många andra länder är. Eller är det vår inställning som ställer till det?

    Nu hade jag inte tänkt skriva om väder och vind utan om att kortis och sonen är inte på samma våg längd. Kan hända att sonen vuxit ifrån det, Det kan vara så, men det kan också handla om den så viktiga miljön.  I går satt jag och kollade på  filmklipp av Johanna Björk. ADHD konsulenten från Ågrenska. Det var då påminnelsen kom upp till mina tankar.

    Kortis har haft stora FÖRÄNDRINGAR  i sin verksamhet.  Det är bekräftat av både Verksamhetsledaren och av kortis ledaren.  Personalen är ny, de tre gamla i personalen är utbytta, till tre nya.  Ingen av den lite äldre staben är kvar. Utan  på ett halvår har dom helt bytt ut och bort till tre nya. Kortis har även flyttat till ett annat hus. Personalen har övertagit strukturer och rutiner som de egentligen inte har haft full koll på, varför dom haft dessa rutiner.

    Här tänker jag Asperger hinder i kubik, fast egentligen är det mera Miljö. Jag tänker att det är miljön som är en stark länk i den kedjan.  Nu är jag säkerligen allt för kaxig och säkerligen tyken i mina ord. Men jag tänker på andra sammanhang. När det handlar om grupper när man arbetar med en grupp överhuvudtaget, så är miljön viktigt viktig. Sker det en förändring så startar gruppen från början igen och deltagarna i gruppens hierarkier är i svajningar. Själv är jag särskild beroende av det.

    Jag kan bara gå tillbaka ett antal år i tiden när jag jobbade på ett behandlingshem där vi skulle göra om och göra helt om. Från att vara en grupp på 9 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare blev vi 6 behandlingsassistenter och en avdelningsföreståndare som var ny samt tre familjeterapeuter. Vi var ändå samma personal förutom avdelningsföreståndaren som i och för sig var känd i huset men från en annan avdelning. Där till kom det en Psykolog som var helt okänd av i alla fall mig. Just den här tiden var en stor omvälvande tid för mig.

    Men nu när jag ser tillbaka, så var det även det att det var en stor förändring för gruppen.  Nu tänker jag inte gå in mera på det mera än att det kändes att arbetsgruppen var i gungning.  När det sedan efter några månader byttes till ännu en ny avdelningsföreståndare blev det kaos i mig efter som jag just hade vant mig vid den avdelningsföreståndare vi just fått dit. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om honom. Han var en rak man som sa vad han tyckte och pratade ett rakt språk som jag alltid hela tiden förstod.  Hans hela jag utstrålade tydlighet och trygghet.  På några veckor eller någon vecka blev det sedan en ny avdelningsföreståndare som jag inte heller kan säga något ont om. Men sådana förändringar gör ont i just mig. 

    Nu åter till Kortis och deras förändringar som varit där gör att jag nu med Johannas ord kan lägga puzzlet i sin helhet. Personalbytet och byte av verksamhetsledare samt gruppchefen för kortisverksamheten gör ju en stor omställning i personalgruppen den gungar alltså.

    Vår lilla kille som är på kortis en helg i månaden, medan de andra i hans grupp är där varannan helg. Jag tror inte att han på riktigt har haft möjlighet att komma in i gruppen då han är där så sällan. Till just denna situation är vi bovarna i dramat. Vi vill inte ha mera och vi tror inte det är bra för våran kille att vara där mera än någon gång i månaden. Han trivs bäst hemma i sitt rum. Vilket inte är den optimala lösningen.

    Jag tänker så här vår kille har inte haft möjlighet att sätta sin fot i gruppen. Varje gång han kommer till gruppen så börjar gruppen om från början på något sätt.  Där till har det under ett halvt år varit stora omställningar i personalgruppen vilket gör personalgruppen i svajning. Den som säger något annat tror jag har fel. Svajning i personalgrupper gör svajning i den grupp som är störst behov av tryggheten. Dvs barngruppen som är på kortis för att semestra från tjatande föräldrar, trötta föräldrar och är där för att prova på nyheter andra aktiviteter än det som  familjelivet erbjuder.  Nu kan jag inte uttala mig om andra föräldrar men jag misstänker att vi är en grupp som ofta är trötta, vi är trötta på att strida om saker som egentligen ska vara självklarheter, så som skola, och andra tillhöranden, Vi är trötta på att se ensamheten som vi så gärna tillskriver våra barn. Vi tror ju ofta att våra barn lider av kamratlösheten, men där är det nog mera vi som lider av att våra barn inte har samma behov av kamrater. Vi är trötta på att behöva strida om Dusch, tandborstning, byte av kläder, äta mat, strider om att sova. Här skulle jag kunna göra listan lång, men blir trött av att bara tänka.

    I alla fall så är det en av anledningarna till att vi velat ha kortis verksamhet, att han någon gång i månaden ska slippa höra oss tjata om allt. Att liksom andra kan ta över och för min egna del så har jag tänkt att det spelar inte så stor roll om han inte borstar tänderna just den helgen eller äter eller sover eller , eller eller bara han slipper höra oss. Samtidigt som det varit viktigt att de andra i familjen här ska slippa höra oss tjata, att vi ska kunna göra något annat än att bara ha koll på ….

    En inte för allt för liten sak utan en som varit viktigt för mig är även att jag och maken ska kunna underhålla och ta hand om vår relation som vi har.

    Nu har sonen sagt tack men nej tack.  Han har alltså reagerat fullt normalt på en inte så onormalt bra situation. Redan i höstas  kände vi nog av det, även om vi inte ville se det. Redan efter sommaren var det något som var fel.  Vi lyssnade inte och trodde det bara var allmänt likt honom.

    Den grupp som varit är inte, finns inte idag och den nya grupp som har blivit är inget som vår son vill tillhöra. Jag tror det handlar om allt för många förändringar på en allt för kort period. Miljön påverkar.

    Det kan man till och med se i en skolklass som bara byter lärare. Jag såg den skillnaden när min stora son bytte från sexan till sjuan och hade sin Ove som var specialpedagog. Han gjorde skillnad han var en sådan där vuxen som såg bortanför hindren. Såg tillgångar i stället, såg det som var bra och gjorde mera av det bra.

    Just sådan gör att det finns så lite tid till att fokusera på det som är mindre bra.

    Min dröm är att vi ska se tillgångarna och lyfta fram just tillgångar. Det gör att o-tillgångarna blir mindre synliga och att våra barn får en ärlig chans till att känna att dom duger.

    Alla människor har tillgångar. Varför ser vi oftare till Otillgångarna och tränar på dom?

    Oj, Ja just det ja, höll alldeles på att glömma att nästa vecka då pratar jag en stund på Ågrenska.  Det ska bli kul. Dessutom kommer jag lära mig massvis igen och så sådana dära  komihåg tankar, som jag fick igår när jag kollade in filmklippen

  • Tillsammans gör vi underverk, tillsammans är ett vackert ord om du frågar mig.

    Ja inte ska man kasta skit, find utan att man kan sopa upp det efter sig. Så det är det jag tänker göra nu.  Ni som läst här på min blog, har antagligen upptäckt att det varit lite jobb runt kortis och den vistelse vår son har där.

    Nu ska jag meddela att dom visar framfötter, tar tag i det som ska tas tag i. Jag känner lite att dom nu förstår vad jag vill säga. Det känns som dom lyssnat till mina ord utan att sätta upp murar som försvar.

    Just i sådana stunder är det vittring av seger tillsammans. Att vi tillsammans kommer att gå ur krisen.

    Tillsammans är ett vackert ord det nästan glimmar om, det känner jag just nu.  Kanske för att det blev till ett magiskt telefonsamtal igår.

    I går ringde den nya verksamhetsledaren från Stöd och Resurs.  Redan i början gjorde hon rätt, Hon behövde alltså inte göra om för att göra rätt.

    Rätt redan från början är att hon frågade om jag hade tid. När hon sedan fortsatte och berätta att hon bara kunde beklaga, att det blivit så fel.

    Att dom nu ska ta tag i problemen och verkligen göra om och göra rätt. Att det var viktigt för dom att vår son skulle trivas, att det var viktigt för dom att vi kände trygghet.

    Dom har redan satt in en metodhandledare som är ett steg i att göra om och göra rätt. En annan av personalen som vår son kände förtroende för skulle vara den som var till för vår son.

    Hon förklarade att hon visst förstod, att hon i egenskap som chef ska se till att personalen förstår att det ingår i deras jobb att motivera, att det är det som är deras jobb. 

    Hon bekräftade även att det inte alls var så att vi skulle springa runt här och känna tacksamhet. Utan att vi alltid ska förvänta oss att dom gör sitt jobb. Det jobb som dom faktiskt har betalt för att göra.

    Samtalet igår ger mig tro och hopp om att allt, allt går att lösa. När den rätta viljan finns, tänka sig, Jag tror faktiskt att den finns igen. Jag tror den rätta viljan finns och jag tror att det faktiskt är så att det nu bara kan bli bättre.

    Men det är ju jag det, i mitt nötskal. För jag tror på människor, vi är i grunden alla goda och vill lyckas!

    Så även kortis och dess personal.

    Framtidstron sprudlar just nu.

    clip_image001

    Det finns en vilja och just viljan är så viktigt viktig.

     

  • Reflektionstankar om kortis och inte kortis.

    Idag på förmiddagen satt jag och kände lättnad, sale physician Det skulle ju varit en kortis helg. Men kortis helgen uteblev ju då kortis kapitulerade redan efter tre timmar. Idag blev jag medveten om att klumpen i magen saknades, inte för att jag vetat om att jag haft den innan med idag blev jag klar över att jag haft det de helger som varit kortis helger.  För idag kändes det så mjukt och gott i magen när jag satt och funderade. Kom på att idag behöver jag inte vara orolig över vad som hänt eller vad personalen skulle meddela om.

    Mina känslor säger mig att Kortis misslyckats, misslyckats med att göra det bra för vår son, göra det avkopplande för oss. Vi gör antagligen ett mycket bättre jobb utan deras hjälp. För vi slipper oroa oss för hur han har det, vilket humör han är på och vad som hänt.

    Nu ska det letas andra alternativ, för det vi har haft är inte bra. Dom har definitiv inte den kunskap dom behöver att ha.

    Fast samtidigt så tänker jag kanske ska vi låta bli. Kanske blir det bäst att inte ha något kortis. Men jag tror att det är viktigt för vår son att ha det, han behöver komma hemifrån, prova på saker.

    Det bor så många tankar i mig, så många känslor som kommer att ta tid att reda ut.

    Det viktigaste är att det blir bra för honom. 

    Tror att den bästa avkopplingen är när vi är i vår lilla husvagn. 

    2012-07-07 15.56.08

  • STÖD OCH RESURS I FYRBODAL! NEJ TACK VI KRÄVER MERA ÄN VA DE HAR ATT ERBJUDA.

    Vår lilla kille har en kortis vistelse var fjärde vecka.  Det har vi haft i två år tror jag kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit.  för ca ett halv år sedan längtade han dit frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade och att han hade hittat kompis och sånt. Dom gjorde massa roliga saker på lägret.

    Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen och det var ett helt underbart ställe tänker jag.  Efter ett tag var dom tvungna att flytta, story varför vet jag inte men istället flyttade dom till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Men platsen är säkerligen bra långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant.

    I somras hände något, pills som jag inte har en aning om men kontaktpersonalen som var för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen och sånt in för helgerna som vår lilla kille var där.  När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höst fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk, något i huset sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis. Något hände i sambandet för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen men mera än så var det inte.

    I slutet av förra året blev det en konflikt på stället där personalen kände sig hotade av våran grabb.  Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället och övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit.  Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk och personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är  178  lång väger 55 kg, när dom kom  hem  efter helgen så var det diskussioner och jag var rädd att kortis hade tröttnat och att han skulle förlora sin plats. 

    När vi pratade med vår kille så hade han svårt för att förklara situationen men det som kom fram var att han trodde att personalen också  förstod att killarna tyckte situationen var jobbig.  I vår killes huvud skrev situationen om i och med att han liksom  fått uppfattningen att personalen förstod.

    Någon i personalen hade sagt till honom: 

    Jag förstår att ni  blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela.  Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

    Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger och inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. 

    För i vår killes tankar blev det:  ja personalen förstår och ser att det är jobbigt.

    Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET  tydligheter där du hela tiden  säger det som gäller. Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han.

    Situationen slutade med att personalen blev så skärrad att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dom och inte ens då förstod dom vår lilla killes utsatthet.

    Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren  kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen.

    Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december.  Jag jobbade själv den helgen så jag var på jobbet när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel när maken ringde.  Dom hade ringt från kortis för vår son hade skapat konflikt denna gången handlade det om en mobil telefon. 

    Efter denna gången så har sonen varit på kortis två gånger och varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helgen var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den.

    Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille ville inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dom och lovade att återkomma när han pratat med mig.

    Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället och förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb liksom går ut på att se till att våran kille trivs och vill vara där.  Det ligger i deras jobb att möta vår son och göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där. Det skulle ju kunna vara så att vi har bestämt annat och inte varit hemma, vilket tur var att så inte var fallet för självklart får han åka hem.

    Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. 

    Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt Okompetenta. Tänker att dom inte har en aning om vad deras arbete går ut på.  Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag ser till vinsten i stället för till människan. 

    De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar.  Där till har dom sparkrav, denna helgen hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg och det gör dom endast för att underlätta för sig själva då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus för då måste dom ju Duscha innan och efter.

    Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ.

    För det är mycket som inte stämmer.

    1. Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan dom då  ha kvar huset och låta våra barn bo där på helger? Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes.  Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället skulle bli chef på stället.
    2. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.  Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen och jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.
    3. Dom ser mobiler som en A sak.
    4. Dom lyckades inte ens i tre timmar se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där, Han som har tyckt det varit jätte kul innan de bytte ut personalen.

     

    Jag tycker det borde granskas mera just sådana här saker kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.  Det borde vara mera viktigt för dom att se till att vi trivs med dom. Men så är inte fallet i det här bolaget frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

  • Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

    En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig.  I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade.  Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

    Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

    Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det.  Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade.  Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste.  Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

    Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak  väldigt allvarlig. A saker gör man.

    Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

    Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

    Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

    Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

    Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

    Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

    Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

    Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

    Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

    Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

    Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

    Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

    När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

    Vissa dagar kunde jag  nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

    Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

    Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

    Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

    förhållningsätt………….

    IMAG0216