Känslor som fastnar i kroppen kan skapa reaktioner långt innan tanken hinner med. I det här inlägget skriver jag om vad som händer när känslor fastnar i kroppen, varför det sker och hur jag försöker förstå känslorna istället för att trycka bort dem.
Read This Post In English -> English Version – When Feelings Get Stuck in the Body
När kroppen minns det huvudet glömt
När känslor fastnar i kroppen reagerar jag ofta snabbare i kroppen än i tanken. Ett tryck över bröstet, spända axlar eller en känsla av att luften fastnar. Det är sådana kroppsliga signaler som berättar att något gammalt väcks, inte något som faktiskt händer här och nu.
Som barn hade jag känslor jag inte hade ord för. Kroppen tog emot det jag inte kunde uttrycka. Den höll ihop det som ingen annan såg. Därför är det inte konstigt att de gamla reaktionerna fortfarande kan komma fram – kroppen fortsätter tills jag visar att jag är redo att ta över.
När jag stannar upp och lyssnar märker jag ofta att känslan inte hör till idag. Det är en gammal reaktion, ett gammalt minne som kroppen visar mig för att jag kan hantera det nu. Då kan jag säga:
“Jag hör dig. Det här är gammalt. Du skyddade mig då. Jag klarar mig nu.”
Och det i sig är en del av läkningsprocessen.
Flykt, kamp eller att stanna kvar – mitt val idag
Förr reagerade jag oftast med flykt eller kamp. Flykt kunde vara sängen, musik, tystnad, att sluta känna. Kamp kunde vara ilska, irritation eller försvar. Det var mina sätt att överleva.
Idag försöker jag göra något annat: jag stannar kvar.
Det betyder inte att jag alltid klarar det, men det betyder att jag försöker. När jag stannar kvar ser jag att känslorna inte är hot – de är information. De visar var det gjorde ont en gång, och varför reaktionen blir stark idag trots att situationen är liten.
Då behöver jag inte prestera eller försvara mig. Jag behöver bara fråga:
“Tillhör den här reaktionen idag – eller tillhör den historien?”
När jag gör det faller dramatiken bort.
Jag får tillbaka lugnet.
Att lyssna på kroppen – utan att döma
När känslor fastnar i kroppen är det lätt att döma sig själv. Att tänka att jag “borde” vara över något. Men känslor fungerar inte så. Kroppen reagerar före logiken.
När axlarna höjs, magen knyter sig och luften fastnar vet jag att en gammal känsla är aktiv. Då försöker jag inte trycka bort den. Jag försöker förstå vad den egentligen säger:
Är det ensamhet?
Litenhet?
Sorg?
Rädsla att inte räcka till?
Känslan behöver tid. Och ord. När jag hittar orden tappar känslan sin styrka.
Ibland säger jag tyst:
“Förlåt att du behövde skrika. Jag lyssnar nu.”
Det lugnar mig.
Och det lugnar kroppen.
När gamla känslor dyker upp i vardagen
De starkaste reaktionerna kommer sällan när det händer något stort. De kommer när något litet påminner kroppen om något gammalt – ett tonfall, en blick, ett ord.
Då kan kroppen säga:
“Nu blir du avslöjad. Nu blir du liten igen.”
Det här handlar ofta om gammal skam och gamla berättelser från en tid då jag inte hade ord eller trygghet.
Det kommer också ofta när jag står i mitt stora jag. När jag är trygg, närvarande, rak. Då kan någon annan – som känner sig osäker – reagera. Inte för att trycka ner mig, utan för att min styrka påminner dem om något i dem själva.
Men idag vet jag att jag inte ska krympa mig.
Inte gå ner i samma nivå.
Inte överge mig själv för att någon annan ska känna sig större.
När jag står kvar i mig själv blir både jag och relationen tryggare.
Läkningen i att förstå sig själv
När jag förstår varför jag reagerar som jag gör, behöver jag inte längre kämpa med mig själv. Jag behöver inte pressa, dölja eller förklara bort. Självkärlek blir något naturligt – en följd av förståelsen.
Då blir frågorna:
“Vad behöver jag nu?”
“Kan det vänta tills jag landat?”
Jag väljer idag de tankar som ger mig lugn istället för den automatiska tanken som drar ner mig.
Det är små skiften.
Men de gör stor skillnad.
Små steg – stora förändringar
Det är i de små stegen det händer. När jag stannar upp och frågar:
“Måste jag fortsätta så här?”
“Finns det en bättre väg?”
När jag ser de små sakerna som fungerar, när jag känner tacksamhet för att jag vaknade, skrev, kände – då händer något i mig.
Och så finns hon där: den lilla flickan i mig som behövde mer än hon fick. Jag kan inte ändra hennes historia. Men jag kan ge henne omsorgen nu.
Det gör skillnad.
För henne.
Och för mig.
Mellan raderna – min röst
Det jag inser mellan raderna är att allt jag känner har en förklaring. Det är inte konstigt, det är gammalt. Och när jag ser det för vad det är blir det lättare att möta mig själv med respekt istället för krav. Det gör mig lugnare, för då vet jag att jag inte behöver förändra allt på en gång – jag behöver bara förstå det som händer i mig.
Aha – min insikt
Min aha här är att läkning inte handlar om att ta bort känslor, utan att förstå dem. När jag förstår varför något känns stort, då minskar trycket i kroppen av sig själv. Jag behöver inte slåss med mig själv längre. Jag behöver lyssna, inte prestera.
Reflektion – min tanke idag
Min reflektion är att jag börjar lita på mig själv på ett nytt sätt. Det känns ovant men bra. Samtidigt vet jag att jag aldrig blir klar. Man blir aldrig klar. Utveckling är något som måste hållas levande. För börjar jag somna i min utveckling, då smyger de gamla sanningarna tillbaka igen. Det är därför jag fortsätter skriva och förstå – det håller mig vaken i mig själv.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
