Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen.
En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat.
Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.
Read this post in English ->Gratitude and Healing That Always Remain
Tacksamheten som följt mig
Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där
Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig.
Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort.
Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet.
Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.
Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan.
De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.
När orden landar i mig
Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit.
Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut.
När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.
I den stunden har det bott mycket tacksamhet.
Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat.
Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.
När känslorna hittar hem
När tacksamheten helar
Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt.
Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden.
De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.
Känslan har blivit ett aha.
Ett tack till det som en gång skyddade mig:
Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.
Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande.
De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa.
Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.
När jag landar i mig själv
När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag.
Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv.
Jag landar i mig själv.
Tankarna blir klarare.
Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.
Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet.
Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika.
Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.
När vi blir mindre oss själva
Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande.
Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.
Men långt där inne i oss bubblar något.
Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar.
Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.
Det är inte jag.
Och det är inte du.
Det är ett jag byggt av andras förväntningar.
Vi blir stela, återhållsamma och tysta.
Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.
Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland.
Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne.
Det handlade om mig.
Hela vägen.
Och jag är så tacksam över att jag hittade det.
När isen smälter och värmen återvänder
När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt.
Det är som att jag långsamt börjar andas igen.
Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.
Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån.
Det är min egen värme.
Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.
Ibland känns det ovant. Nästan för stort.
Men det är också djupt befriande.
För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras.
Den blir inte lika trång.
Jag blir inte lika liten.
Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande.
Det är bara sant.
När modet växer i det lilla
Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant.
Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare.
Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.
Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg.
Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga:
Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.
Det är i de små stegen som modet växer.
I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar.
Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.
Små förändringar – samma träd, samma plats
Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö.
Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan.
Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat.
Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.
En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.
De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut.
Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig.
Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer.
Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.
Att bli en god vän till mig själv
Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan.
Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.
Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv.
Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.
Då rensade jag inte trädgården från blommorna.
För jag såg dem för vad de var – blommor.
Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs.
Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats.
Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.
Tacksamheten som alltid finns där
När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig.
Som en stilla ström under allt det andra.
Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.
Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget.
När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna.
När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.
Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter.
Den bor i mig nu – som en mild värme som säger:
Du är här. Du är hel. Du får ta plats.
Reflektion – ur mitt jag
När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel.
Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem.
Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala.
Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv.
Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt.
Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.
AHA – mellan raderna
Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare.
Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit.
Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?
Slutord – Resan fortsätter
Resan är inte klar.
Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong.
Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget.
För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.
Och om jag får uppleva att vakna i morgon,
då börjar nästa del av resan.
Den som kallas livet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal
Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg:
Prenumerera här
Avslutande ord
Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu
Idag fick jag vara temperaturmäterska. Graderna pendlade mellan 9,4 och 9,1° – en stilla påminnelse om att förändring börjar i det lilla
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
