Vem är jag om jag inte skriver? Det är en fråga som följt mig genom gårdagen, när kroppen sa ifrån och orden inte längre bar på samma självklarhet. I det här inlägget utforskar jag vad som händer när skrivandet tystnar, när SEO och teknik tar över, och hur en vanlig, trött morgon kan öppna upp för en djupare förståelse av mig själv. Jag länkar också till några tidigare inlägg som berör samma ämnen – som När kroppen reagerar innan tanken och När känslor fastnar i kroppen – eftersom de hänger ihop med den resa jag befinner mig på.
I går morse kände jag mig sjuk. Jag hade frusit under natten och satt här och frös när jag gjorde inlägget som skulle postas. Efteråt kom en märklig känsla av att något inte riktigt stämde. Det var som om orden jag skrivit inte längre var mina, som om något i mig hade tröttnat. Det blev för mycket SEO och för lite av mig själv, och det väckte en fråga jag inte kunde skaka av: vem är jag om jag inte skriver?
Vem är jag om jag inte skriver – när orden tystnar?
Det är egentligen en fråga jag inte ens vill behöva ställa, men som jag samtidigt känner att jag måste utforska. För vad gör jag när jag inte skriver? Jo, jag städar, lagar mat, tar hand om min familj. Jag slösurfar, dricker te, isolerar mig. Men allt det där är inte hela jag. Det är inte den delen som är nyfiken, vetgirig, intresserad av människor och psykologi – det där som inte går att ta på men som ändå styr så mycket. Precis det jag skrev om i Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning.
En långsam morgon som lärde mig mer än jag trodde
När olusten drog in över mig igår valde jag därför något annat. En lugn morgon. Jag bäddade sängen långsamt, gick runt i morgonrocken, kände mig nere. Morgonbaden uteblev flera dagar i rad, och även idag valde jag att inte trotsa kroppen. Feberkänslan och tröttheten fick styra, och jag lyssnade.
Efter en stund framför datorn tog jag fram min studiebok, läste en stund och reflekterade. Men när det blev nog visste jag att jag behövde luft. Jag åkte ner till samhället, gick till apoteket och handlade sådant som får mig att må bättre. Små saker, men viktiga. Det kändes som att varje handling bar mig lite grann.
Små steg tillbaka till mig själv
När varorna låg i bilen gick jag till frisören. Det var egentligen inte planerat, men stegen tog mig dit. Jag har långt hår, alltid i tofs, tungt att tvätta och kamma, och jag tycker inte om när det ligger i ansiktet. Men jag har bara uthärdat det. Igår var det dags för förändring. Jag bokade en tid – och idag ska jag dit. Jag vet inte hur kort det blir ännu. Det får jag känna när jag sitter där. Kanske börjar förändringen just här, i det lilla.
När jag kom hem igen kändes det annorlunda. Inte som om allt var bra, men som att något skiftat. Som om jag tagit ett steg mot mig själv. Små handlingar i vardagen blev som små markeringar av att jag fortfarande finns, även när orden tystnar. Kanske är svaret på frågan “vem är jag om jag inte skriver?” inte ett ord, utan just detta: jag är fortfarande jag, även då. Jag lever också i mellanrummen. Jag är inte bara mina texter.
Och för att förstå allt detta lite bättre läste jag även en bit om återhämtning och pauser på 1177.se (extern länk), för att påminna mig om att kroppen ibland behöver mer tid än hjärnan vill erkänna.
Reflektion
När jag ser på gårdagen inser jag hur lätt det är att tappa bort sig i allt man tror att man måste göra. SEO, meta, struktur och teknik är bra verktyg – men de får inte bli mina gränser. Kroppen visade mig att jag behövde vila, sakta ner och göra plats för mig själv. Jag är inte mindre Carina bara för att jag inte skriver lika mycket en dag. Jag är fortfarande jag även när det är tyst.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om ett blogginlägg eller en dålig dag. Det handlar om identitet. Om att jag ibland glömmer att jag är en människa först och en skribent sen. Jag behöver mina ord, men jag behöver också tystnaden. Jag finns inte i rutorna som ska bli gröna – jag finns i känslorna, i stegen mot apoteket, i vilan, i beslutet att boka en klipptid. Där bor min röst.
Fråga till dig som läser
Vad händer med dig när en del av dig tystnar för en stund – och hur hittar du tillbaka?
Carina Ikonen Nilsson
Igår är historia och är inte här. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller. Det är här livet händer. Carina Ikonen Nilsson.
När kroppen reagerar innan tanken kan det kännas både förvirrande och överväldigande. Ibland kommer en olust smygande som sätter bo i kroppen långt innan hjärnan förstått vad som händer. Den gnager, trycker och tar plats — utan att ge ord eller förklaringar. I det här inlägget skriver jag om varför kroppen reagerar så snabbt, vad det betyder och hur man kan möta känslorna innan de växer sig för stora.
Eller en stilla olust som sätter bo och ligger kvar, gnagande i timmar.
Kroppen reagerar innan du ens hunnit tänka en enda tanke. Det är inte konstigt. Och det är inte farligt. Det är biologi.
En kropp som reagerar innan tanken hinner ikapp. En kvinna som bär både vatten och historia. Det här är mitt inre landskap – där känslor talar först och orden kommer senare.
När kroppen reagerar innan tanken – vad det egentligen betyder
Det kan gnaga inom mig, streta emot och nästan krama åt i bröstet. Andningen hamnar högt upp i halsen, som om kroppen inte vill släppa fram luft eller ord. Det är som att något vill fram, men språket står still och ekar tomt. Kroppen kramar om hjärtat och ger mig känslor som jag inte alltid förstår. Ofta brukar badet hjälpa — det kalla vattnet som får allt att sjunka ner en stund. Men ibland bor känslan kvar ändå, som om den bestämt sig för att stanna en stund till.
Ibland är det en dröm som spökat under natten, något gammalt som dykt upp utan att jag bett om det. Kanske har jag tolkat ett ögonkast som något hotfullt eller nonchalant, eller hört ett tonläge som kastat mig tillbaka till en annan tid. Det är sådana små händelser som kan få kroppen att prata högre, i form av känslor som inte hinner få ord. Förr kunde det ofta komma när jag åkte hem från jobbet — de där dagarna när bemötandet inte blev bra, eller när en kollega med sitt kroppsspråk fick mig att tro att jag varit flat, fel eller för mycket. Då reagerade kroppen långt innan jag ens försökte förstå varför.
När kroppen går före tanken – psykologin bakom
Det märkliga är att kroppen aldrig ljuger. Den reagerar på sådant jag inte alltid hinner uppfatta med huvudet, och ibland känns det nästan som om den försöker skydda mig från något som inte längre är farligt. Nervsystemet gör bara sitt jobb, även om det ibland känns överdrivet eller jobbigt.
Axlarna spänns, och hur jag än försöker går det inte att slappna av. Det är som att gå på glödande kol eller spikar, och vågorna i magen kommer som de alltid gjort – samma gamla känsla som genom hela historien visat att jag “gjort fel”. Just nu när jag skriver känner jag både axlarna och vågorna, inte för att något hänt idag, utan kanske för att själva skrivandet väcker det som funnits där så länge. Det säger mig att jag är inne på ett spår som är viktigt.
Ofta är det här känslor från urminnes tider, sådant jag burit med mig utan att förstå det. Och här måste jag hitta ett sätt att lugna mig själv: andas stilla, låta känslan få bo i kroppen en stund och stå ut med den. Bekräfta den. Säga tyst: “Du får vara här, men du är så gammal nu att du borde ha lugnat dig.” Jag vill inte bära skammen i kroppen för känslor som spökar från förr. Det är saker jag måste ta hand om, inte fly ifrån.
Vad gör man då – när känslorna kommer innan orden?
När känslan väl sitter där, när kroppen redan hunnit reagera, måste jag hitta sätt som lugnar mig istället för att låta reaktionen styra. Det handlar inte om att trycka bort något, utan om att hålla mig själv genom det.
Nu är tiden inne för att andas långsamt, verkligen smaka på andetagen och låta hjärtat sakta ner. Jag andas in genom näsan, håller kvar en liten stund, och släpper sedan ut luften långsamt tills det inte finns något mer att släppa taget om. Samtidigt försöker jag reda ut var känslan kommer ifrån. Ofta hittar jag min lilla flicka inom mig – hon som ser ledsen ut och fortfarande bär på allt det gamla.
Jag ber henne sätta sig hos mig. I tanken lägger jag armen om henne och säger lugnande: “Det där var länge sedan. Du är trygg nu. Jag skyddar dig.” Ibland bjuder jag oss båda på en kopp te i tanken, bara för att skapa stillhet och omsorg. De dagar jag har badat brukar känslan vara mindre kännbar, för vattnet har ett sätt att stanna världen, lugna ner och skapa plats att andas.
Tankar dyker upp, som till exempel: “Vad är det värsta som kan hända?” Och bara den tanken gör något med kroppen. Den lugnar ner sig, mjuknar, som om något släpper taget inuti. Ofta är det ju historien som gör sig påmind i nutiden, och då får jag klura ut vad det var då och vad som faktiskt är situationen idag. De behöver inte ens likna varandra. När jag ser det, brukar känslan långsamt simma ut och lugnet får bo kvar igen.
En öppning inför veckan
När jag ser allt det här lite tydligare – hur kroppen reagerar, varför den gör det och hur jag kan möta den – märker jag också hur det påverkar mina relationer. För när jag förstår mig själv på insidan, blir jag också lugnare på utsidan. Reaktionerna blir mjukare, orden renare och jag står stadigare. Och kanske är det där det börjar: i det som känns innan tanken hunnit tänka klart.
Fråga till dig som läser
Känner du igen det där? Att kroppen reagerar långt innan du själv förstått varför?
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna handlar den här texten om något mer än kroppens signaler. Det handlar om modet att stanna kvar i sig själv, även när det känns obehagligt. Om att våga möta det som viskar från förr, utan att skamma sig eller fly.
Och det handlar om mildhet. Mot den där lilla flickan inom mig som fortfarande försöker förstå världen. Mot den vuxna jag som ibland blir trött på att historien fortfarande känns i kroppen.
Mellan raderna är det här en text om att ta tillbaka makten, inte genom att vara hård — utan genom att vara varsam.
Reflektion – från mig till mig
När jag läser mina egna ord känner jag hur mycket av mitt liv som levts i tyst kroppskunskap. Hur många gånger jag reagerat innan jag förstått varför, och hur ofta jag dömt mig själv för det.
Men nu ser jag något annat. Att kroppen inte är i vägen. Att den inte överdriver. Att den inte är ett problem som ska lösas bort.
Kroppen är en berättare. Och kanske är det just därför den talar först — för att jag äntligen är någon som lyssnar.
Carina Ikonen Nilsson
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, med allt det gamla som ibland följer med in i dagens kropp. Morgondagen väntar längre fram och får vara som den blir. Men just nu — i det här ögonblicket — får jag lyssna på kroppen, låta den tala först och möta den med lugnare steg. Det är här livet händer. I känslan som sakta mjuknar. I andetaget som landar.
Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning – inte som en tanke, utan som en känsla som bor i kroppen. En tacksamhet som växer fram i mötet mellan naturen, föreläsningarna, skrivandet och de där små ögonblicken då jag känner att jag landar i mig själv. Den här texten handlar om tacksamhet och självläkning, en resa från kroppen till hjärtat. Det är ett av alla steg jag tagit på vägen till att bli helare samtidigt till att bli min egen vän.
Tacksamheten och självläkningen som alltid finns där
Jag har funderat mycket den här veckan på hur tacksamheten bor i nästan allt som rört sig i mig. Hur naturen har funnits där, sida vid sida med alla föreläsningar jag lyssnat på och de bad jag gjort. Från regn och blåst till en morgon där solen speglade sig i vattnet. Kylan som omsluter mig, stegen upp ur sjön och den härliga känslan när kölden förvandlas till värme.
Tacksamhet över känslorna som bor i kroppen, och en otroligt stor tacksamhet över alla föreläsningar som Flow Summit Sweden har presenterat under veckan. De har gett mig tankar och kunskaper, möten med andras perspektiv som sedan landat i mig och format nya tankar – tankar sprungna ur mig själv.
När orden landar i mig
Jag har lagt tid på att sätta orden i bloggen, och det har känts levande i mig när jag suttit där och skrivit. Jag har skrivit inifrån – och låtit orden ta vägen ut. När jag blivit klar med ett inlägg har jag känt mig klar på ett helt annat sätt än innan. Dagens ord har på något sätt landat.
I den stunden har det bott mycket tacksamhet. Dagen har kunnat börja först när inlägget blivit postat. Då har jag börjat lyssna på nya föreläsningar, tagit in de ord som levererats till mig och låtit dem landa i mig, på samma sätt som mina egna ord får landa hos andra.
När känslorna hittar hem
När tacksamheten helar
Jag har hittat och kopplat känslorna i kroppen till de historiska händelser som en gång hänt. Jag har lagt känslorna där de hör hemma, och hittat nya sätt att känna tacksamhet över att just de känslorna faktiskt var bra – en gång i tiden. De hjälpte mig då, men jag ser nu att de inte längre är utvecklande idag.
Känslan har blivit ett aha. Ett tack till det som en gång skyddade mig: Tack för att du hjälpte mig då – men nu behöver jag inte dig längre.
Nu ser jag hur vissa känslor inte längre är hjälpande. De gör mig liten, hämmad, och hindrar mig från att växa. Att se det, och kunna tacka dem innan jag släpper taget, har blivit en form av tyst frihet.
När jag landar i mig själv
När ceremonin sker – den som bara tar några sekunder – känner jag mig närmare mig själv, i mitt jag. Jag känner tacksamhet över att jag inte längre behöver reagera på samma sätt som förut, och över att jag hittat en nyckel till att bli helare, renare i mitt uttryck till mig själv. Jag landar i mig själv.
Tankarna blir klarare. Jag ser att det aldrig handlade om att skydda mitt jag – utan om att ta, och behålla, den plats som faktiskt är min.
Genom livet upplever vi saker. Vi ser, känner och gör för att skydda oss, för att skapa någon form av trygghet. Ibland tystar vi ner oss själva när vi egentligen vill skrika. Vi låter sången inom oss stanna upp – för att omgivningen behövde tystnaden, och mindre plats av oss.
När vi blir mindre oss själva
Vi blir mindre och mindre oss själva, kanske för att omgivningen är krävande. Där, i vår litenhet, hittar vi ibland en falsk trygghet – en trygghet som var hjälpsam just då, i den stunden.
Men långt där inne i oss bubblar något. Som en seg sörja, eller som knäcksmet som kokar – tills den till sist stelnar. Och när den har stelnat, då har det lilla jaget inom oss formats till något som mest liknar omgivningens förväntningar.
Det är inte jag. Och det är inte du. Det är ett jag byggt av andras förväntningar.
Vi blir stela, återhållsamma och tysta. Det är där vi behöver rensa upp, ställa den stelnade sörjan i vatten – precis som vi gör med kastrullen när vi kokat knäck.
Vi gör det genom att hitta till källan av de känslor som spelar oss spratt ibland. Precis som jag skrev i inlägget Blogga på två språk – Vi är två som vågar – det handlade egentligen inte om henne. Det handlade om mig. Hela vägen. Och jag är så tacksam över att jag hittade det.
När isen smälter och värmen återvänder
När jag börjar tina upp den stelnade massan inom mig händer något stillsamt men kraftfullt. Det är som att jag långsamt börjar andas igen. Platsen i mig som tidigare var hård och stel blir mjuk, och det uppstår rörelse där stillheten en gång bott.
Jag märker hur det finns värme i kroppen – en värme som inte kommer utifrån, utan inifrån. Det är min egen värme. Min röst som återvänder, min kraft som kommer hem.
Ibland känns det ovant. Nästan för stort. Men det är också djupt befriande. För när jag tillåter mig att vara jag, då börjar världen omkring mig också förändras. Den blir inte lika trång. Jag blir inte lika liten. Jag tar plats – och det är inte längre skrämmande. Det är bara sant.
När modet växer i det lilla
Det blir större, för jag hittar till vintern i det lilla – till stillheten, kylan, skönheten i det som är naket och sant. Allt omkring mig känns större, och jag blir modigare. Modigare än jag kanske vågat vara tidigare.
Det kan vara något så litet som att skriva en kommentar på hennes blogg. Att våga hylla att vi båda använder två språk, att säga: Jag ser dig. Jag vågar stå bredvid dig, inte bakom.
Det är i de små stegen som modet växer. I de små rörelserna där jag inte längre gömmer mig, utan deltar. Och kanske är det just där – i det lilla, i det enkla, i den stilla vintern inom mig – som jag blir som mest levande.
Små förändringar – samma träd, samma plats
Varje morgon har jag stått vid samma träd, vid samma sjö. Jag har tagit samma bild – men aldrig har den blivit likadan. Vattnet har skiftat från blått till grått, från blankt till krusat. Ljuset har bytt ton, himlen har talat olika språk.
En bild varje morgon – samma träd, samma plats. Fem dagar av förändring.
De små förändringarna har blivit en påminnelse om hur livet rör sig, även när det ser stilla ut. Precis som trädet står där, stadigt och tyst, har jag fått stå i min egen stillhet och se hur något förändras inom mig. Det är i det lilla – i nyanserna, i skiftningarna – som livet händer. Det är där tacksamheten och självläkningen får synas utan att behöva bevisa sig.
Att bli en god vän till mig själv
Kanske handlar inte allt det här om just den här veckan. Men det är ett av alla steg jag tagit för att nå dit jag är idag – till platsen där jag är jag, och där jag faktiskt är en riktigt god vän till mig själv.
Jag är en fantastisk och fin människa, i mig själv. Och det var jag också som barn – den lilla som inte visste hur världen fungerade, men som trodde på magin och såg blommorna i sitt inre.
Då rensade jag inte trädgården från blommorna. För jag såg dem för vad de var – blommor. Mitt vuxna jag, däremot, rensade bort vissa och kallade dem ogräs. Men nu ser jag att allt det där som växte i mig hade sin plats. Varenda blomma, varenda tagg, varenda färg – allt var jag.
Tacksamheten som alltid finns där
När jag ser tillbaka på veckan känner jag hur tacksamheten hela tiden har följt mig. Som en stilla ström under allt det andra. Den har bott i badet, i orden, i föreläsningarna, i mötena och i tystnaden efteråt.
Den har följt mig när jag hittat till gamla känslor, tackat dem och släppt taget. När jag vågat skriva, vågat se, vågat känna. När jag tinat upp det som varit stelt och vågat ta min plats.
Tacksamheten är inte längre något jag måste leta efter. Den bor i mig nu – som en mild värme som säger: Du är här. Du är hel. Du får ta plats.
Reflektion – ur mitt jag
När jag ser tillbaka på orden jag skrivit känner jag hur jag blivit lite mer hel. Jag har mött de delar av mig som en gång skyddade mig, och jag har tackat dem. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare – den som länge väntat på att få tala. Det är som att jag äntligen har börjat leva i takt med mig själv, inte emot.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna andas något stillsamt: en kvinna som inte längre kämpar för att bli förstådd, utan som förstått sig själv. Hon står kvar i sin egen värme, även när vinden blåser kallt. Hon har slutat be om ursäkt för sin känslighet, och börjat se den som sin största styrka. Genom tacksamhet och självläkning har jag börjat höra min egen röst tydligare.
AHA – mellan raderna
Det som en gång var en försvarsmekanism har blivit en lärare. Jag inser att självläkning inte handlar om att bli någon annan, utan om att komma hem till det jag alltid varit. Tacksamheten är inte ett avslut – den är början på något nytt.
Fråga till dig som läser
När kände du senast tacksamhet över något litet – något som kanske ingen annan ens märkte, men som förändrade din dag?
Slutord – Resan fortsätter
Resan är inte klar. Men jag tror att jag har hoppat på rätt tåg, från rätt perrong. Vägen framåt är längre än jag kan se just nu – men det gör inget. För jag sitter i rätt vagn, med mig själv som sällskap.
Och om jag får uppleva att vakna i morgon, då börjar nästa del av resan. Den som kallas livet.
Stöd mitt skrivande
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete, kan du göra det här: Stöd via PayPal
Eller prenumerera på bloggen för att få nästa inlägg direkt i din inkorg: Prenumerera här
Avslutande ord
Igår är historia som gett mig dagens kunskaper i just detta nu, morgondagen kommer kanske även det bli något som gett mig kunskaper i detta nuet. Det säger mig att varje nu är viktigt det kan hela rena och vara, Det som gäller är att våga se, våga uppleva, reflketera och leva just här i detta nuet just nu
Carina Ikonen Nilsson Idag fick jag vara temperaturmäterska. Graderna pendlade mellan 9,4 och 9,1° – en stilla påminnelse om att förändring börjar i det lilla
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
This text is about gratitude and healing — not as an idea, but as a feeling that lives in the body. It grows quietly in the space between nature, words, and those small everyday moments when I find myself again. It is one of many steps I’ve taken on my way to becoming whole — to becoming my own friend.
This week I’ve been thinking a lot about how gratitude seems to live in almost everything that moves through me. How nature has stayed close — side by side with the lectures I’ve listened to and the cold morning swims I’ve done. From rain and wind to a morning when the sun mirrored itself in the water. The cold embracing me, the steps out of the lake, and that wonderful moment when chill turns into warmth.
Gratitude for the feelings that live inside my body, and deep gratitude for the many talks from Flow Summit Sweden – Day 6. They brought new thoughts and insights — encounters with others’ perspectives that later landed in me, shaping new thoughts of my own.
When Words Land Inside Me
I’ve spent time putting my words into the blog, and it has felt alive in me while I write. I write from the inside out, letting the words find their own way. When I finish a post, I feel finished in a different way. The day’s words have somehow landed.
In that moment, there is always gratitude. The day can begin only once the post is shared. Then I start listening to new lectures, taking in new words that are delivered to me — letting them settle within me, the same way my own words might settle within someone else.
When Feelings Find Their Home
I have traced the feelings in my body back to the moments they were born. I’ve placed them where they belong, and found new ways to feel gratitude for what once kept me safe — feelings that were right for their time. They helped me then, but I can see now that they no longer help me grow.
That insight has become my quiet aha. A thank you to what once protected me: Thank you for helping me then — but I don’t need you anymore.
Now I can see how certain feelings have turned from helpers into barriers. They make me smaller, hold me back, and keep me from growing. Seeing that — and thanking them before letting them go — has become a silent form of freedom.
When I Land in Myself
When the inner ceremony happens — one that only takes a few seconds — I feel closer to myself, to my own being. I feel gratitude that I no longer react in the same ways, and that I’ve found a key to being more whole, more honest in how I express myself to me. I land inside myself.
My thoughts become clearer. I realize it was never about protecting my identity — it was about taking, and keeping, the place that is mine to hold.
Through life we experience things. We see, feel, and act in ways meant to protect us, to create a sense of safety. Sometimes we silence ourselves when we want to scream. We let the song inside us fade because those around us needed quiet — and less of us.
When We Become Less Ourselves
We grow smaller, sometimes because the world around us demands it. In that smallness, we find a kind of false safety — one that may have helped us once, in that specific moment.
But deep inside, something keeps bubbling. Like thick syrup or toffee that simmers — until it hardens. And when it finally sets, the small child within us has become what the world expected us to be.
That’s not me. And it’s not you. It’s a self made from others’ expectations.
We become stiff, held back, and quiet. That’s when we need to soften again — to fill that hardened space with water, the same way we soak a pan after boiling sugar. We do it by tracing our feelings back to their source, to understand the small tricks they still play on us.
When I begin to soften that hardened space inside me, something powerful happens in silence. It’s as if I can finally breathe again. The place that once felt cold and rigid begins to move — warmth spreads where stillness used to live.
I notice that the warmth doesn’t come from outside, but from within. It’s my own warmth. My voice returning, my strength coming home.
Sometimes it feels unfamiliar, almost too big. But it’s deeply liberating. Because when I allow myself to be me, the world around me begins to shift too. It’s no longer as narrow. I’m no longer as small. I take up space — and it no longer scares me. It just feels true.
Small Changes – Same Tree, Same Place
Every morning I’ve stood by the same tree, beside the same lake. I’ve taken the same photo — but it never turned out the same. The water changed from blue to grey, from calm to rippled. The light shifted, the sky spoke different languages.
Those small changes reminded me that life keeps moving, even when it looks still. Just like the tree stands steady and silent, I’ve been standing in my own stillness, watching something shift inside me. It’s in the small things — the shades, the quiet changes — where life truly happens. That’s where gratitude and healing become visible without having to prove themselves.
Becoming My Own Friend
Maybe this isn’t all about this week alone. But it’s one of many steps that have brought me here — to the place where I am me, and where I truly am my own friend.
I am a beautiful, kind person — within myself. And I was that even as a child — that little one who didn’t yet know how the world worked, but who believed in magic and saw flowers growing inside her.
Back then, I didn’t pull the weeds from my garden. Because I didn’t see weeds — I saw flowers. As an adult, I’ve removed some of them and called them unwanted. But now I see that everything that’s grown in me has its place. Every flower, every thorn, every color — all of it is me.
Gratitude That Always Remains
Looking back, I can see that gratitude has always followed me. Like a quiet stream beneath everything else. It has lived in my morning swims, in my words, in the lectures, in the silences that came after.
It’s been there when I found old feelings, thanked them, and let them go. When I dared to write, to see, to feel. When I softened what was rigid and allowed myself to take space.
Gratitude is no longer something I search for. It lives in me now — as a soft warmth whispering: You’re here. You’re whole. You belong.
Reflection – from within myself
When I look back at these words, I can feel how I’ve become a little more whole. I’ve met the parts of me that once protected me, and I’ve thanked them. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice — the one that waited patiently to be heard. It feels as if I’m finally living in rhythm with myself, not against. Through gratitude and healing, I’ve begun to hear my own voice more clearly.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, something calm is breathing: a woman who no longer fights to be understood — she understands herself. She stands in her own warmth, even when the wind is cold. She no longer apologizes for her sensitivity — she sees it as her greatest strength.
AHA – Between the Lines
What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. What was once a defense has become a teacher. I realize that healing isn’t about becoming someone else — it’s about coming home to who I’ve always been. And gratitude isn’t an ending — it’s the beginning of something new. I realize that gratitude and healing aren’t an ending — they’re the beginning of something new.
Question to You
When was the last time you felt gratitude for something small — something no one else noticed, but that changed your day?
Support My Writing
If you enjoy my words and want to support my work, you can do so here: Support via PayPal
Or subscribe to get the next post directly in your inbox: Subscribe here
Closing Words
Yesterday has already found its rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now — this is where life happens.
Today, I got to be the temperature keeper. The water danced between 9.4° and 9.1°C – a quiet reminder that change always begins in the smallest of degrees.
The Journey Continues
The journey isn’t over. But I believe I’ve boarded the right train, from the right platform. The road ahead is longer than I can see — and that’s okay. Because I’m in the right carriage, with myself as company.
And if I get to wake up tomorrow, the journey will continue — the one we call life.
Trauma kroppen minns handlar inte bara om vad som hänt – utan om hur det lever kvar i kroppen. När nervsystemet blivit vant att skydda oss med kamp, flykt eller frysning fortsätter det ofta långt efter att faran är över. I den här texten vill jag visa hur kroppen minns, hur våra strategier uppstod för att rädda oss – och hur vi varsamt kan börja leva mer än bara överleva.
Ibland kommer insikterna när vi är redo att höra dem. För mig landade gårdagens föreläsning om trauma mjukt men ändå kraftfullt: det går att läka — och kroppen berättar när det är dags.
Trauma är påverkan – inte händelsen
Två människor kan vara med om samma sak men bära helt olika sår. Det som formar traumat är graden av ensamhet, maktlöshet och rädsla i stunden – inte rubriken på händelsen. Kroppen gör en snabb bedömning: “Tryggt eller fara?” och låter reaktionen stanna kvar som ett mönster.
Trauma kan låta farligt och kännas som något som sitter fast för alltid. Och det stämmer delvis — det du upplevt finns där. Men det går att rucka på, förstå, mjuka upp. Traumat är inte du. Det är en del av din historia.
När du plötsligt stelnar till, tappar bort orden, eller reagerar mycket starkare än situationen kräver — då kan du ha hamnat i ditt trauma. Det är kroppen som ropar:
“Här har det gjort ont förut.”
Då behöver vi nyfiket fråga istället för att döma oss själva.
Det här är trauma kroppen minns – och det påverkar livet idag.
Fakta & forskning – Vad säger vetenskapen?
Trauma handlar om nervsystemets reaktion, inte endast om själva händelsen (Bessel van der Kolk – The Body Keeps the Score)
Kroppen minns genom kamp–flykt–frys (Polyvagal Theory – Stephen Porges)
Barndomstrauma påverkar hjärnans stressreglering (National Institute of Mental Health)
Läkning sker genom trygghet och reglering av nervsystemet (Judith Herman – Trauma and Recovery)
Det vi inte kunde bearbeta då – bär kroppen åt oss idag.
Trauma kroppen minns – även när vi glömmer
Trauma kroppen minns syns ofta inte på utsidan, men känns tydligt i kroppen.
Det finns ett uttryck som ofta används i traumaforskning: The body keeps the score. Kroppen bär på en tyst kunskap om det som gjorde ont. Vårt nervsystem reagerar ibland snabbare än tanken — som om det fortfarande befinner sig i faran som redan passerat.
Ett ord, en lukt, en ton i någons röst, en blick — och plötsligt blir huvudet tomt. Bilder seglar förbi… eller kommer inte alls. Istället flyttar en känsla in, en obehagskänsla där du inte längre känner dig trygg i dig själv. Hjärtat rusar, kroppen vill fly — men du sitter kvar och ler som om allt vore bra.
Och minnen kan vara så olika. Du ser sorg och grådaskighet. Ditt syskon minns detaljer: en klänning, ett smycke eller en present. Själv minns du ingenting av det där — inte vem som var med, om du var glad eller ledsen. Bara kroppen minns.
Kroppen försöker inte ställa till det för oss. Den försöker skydda oss.
Trauma och överlevnadsstrategier – smarta lösningar i svåra stunder
Det vi ofta kallar “dåliga vanor” eller “konstiga reaktioner” är egentligen kloka lösningar som vårt nervsystem hittade när vi var små eller maktlösa. Strategierna räddade oss när det inte fanns andra alternativ:
Att bli duktig, tyst och skötsam
Att ta hand om andra istället för sig själv
Att sluta be om hjälp — för att slippa bli avvisad
Att göra sig liten för att inte ta plats som stör
Det kan visa sig i kroppen också: Att du blir vansinnigt trött och behöver sova länge. Att du stänger in dig, för du orkar inte känna mer. Att allt måste vara perfekt — annars känns du värdelös. Som att du måste prestera för att få existera.
Det är inte svaghet. Det är briljanta strategier av ett barn som behövde hitta ett sätt att klara sig i en värld som ibland gjorde ont.
När strategierna blir hinder
Det som en gång räddade oss kan idag hindra oss från att leva fullt. Vårt nervsystem registrerar fortfarande fara — även när vi är trygga.
Plötsligt:
säger vi ja när hela kroppen vill säga nej
drar vi oss undan när någon kommer för nära
tar vi ansvar för allt och alla — tills vi bränner ut oss
biter vi ihop och ler även när det gör ont
försvinner rösten när vi egentligen behöver den som mest
Det som en gång kändes levande, dör. Inget känns riktigt viktigt längre.
Och kroppen protesterar: pulsen höjs, huvudvärken blir din bästa och värsta ovän, magen krånglar och värken blir en ständig följeslagare. Kroppen säger ifrån.
Sanningen är att den har försökt prata länge. Men nu skriker den:
“Lyssna på mig. Ta hand om mig.” “Om du gör det — kan jag hela dig i hela ditt jag.”
Det är inte tecken på svaghet. Det är tecken på att du är redo för något nytt.
Min reflektion – från överlevnad till att leva
Jag har själv vandrat länge i överlevnadens spår utan att riktigt förstå det. Jag trodde att det bara var så livet var — att kroppen alltid skulle krångla, att jag alltid skulle behöva vara stark, att obehaget var något jag bara fick vänja mig vid.
Men nu börjar jag stanna upp och lyssna på det som protesterar inom mig. Jag vill förstå vad kroppen försöker säga, istället för att tysta den.
Jag ställer mig frågan: “Vad behöver jag just nu?” Vilka cirklar är jag i, och vad ber kroppen mig om?
Jag känner det så tydligt — kroppen gråter när jag bara går på och gör. Gör för att man ska, för att inte stanna upp. Men jag tröstar den genom mina kalla, närvarande bad. Där kylan värmer själen till stillhet. Där kroppen saktar ner och ger mig mina känslor och tankar en i taget. Där i vattnet, när värken försvinner och jag blir levande.
Och den känslan håller i sig i timmar efter ett bad.
När jag säger nej, händer det att kroppen applåderar: “Hurra! Du sa nej!” Och när jag säger ja, är det ett ärligt, själsligt ja:
Ja — till Stellas Lekland förra veckan. Ja — till att hämta Alfred efter träningen. Ja — till sjön idag. Ja — till att sitta här nu och låta mina ord bli viktiga.
Och ett extra ja: Att sitta här och skriva mitt inlägg utan dåligt samvete för allt jag inte gör under tiden. För det här är viktigt. Jag är viktig.
Mitt liv börjar fyllas av ja som jag vill leva.
Det går att läka
Carina Ikonen Nilsson
Trauma är inte det som hände — utan det som fortfarande lever kvar i oss.
Men det betyder också att läkning är möjlig. För det vi bär med oss, kan vi också möta och förändra.
När vi:
får vara trygga
blir lyssnade på
vågar sakta ner
säger nej när kroppen protesterar
väljer ja som vi kan stå i
… då händer det något. Då börjar kroppen lita på att det är nu och inte då.
Att bjuda mig själv till sjön och bada är ett steg i självläkning. Att säga: “Det kan vänta” — är självläkning. Att spegla mig själv och viska:
“Hej lilla du, du lever nu. Du håller rodret.” Det är självläkning.
Att säga: “Inte idag, jag är upptagen med mitt själ”, och låta mina ord få finnas först — också självläkning.
När jag tittar på gamla kort och hör hur min syster minns i ljus, där jag bara minns tomrum — och jag accepterar:
“Ja, det var då. Inte nu.” Då hedrar jag den jag var. Det är självläkning på riktigt.
När vi lyssnar på trauma kroppen minns, kan kroppen börja läka.
Kroppen som minns är också kroppen som kan läka.
Det får ta tid. Men varje andetag av självmedkänsla är ett steg mot ett liv där jag får känna mig levande.
Vi har alla strategier som en gång hjälpte oss att överleva. Och vi får behålla tacksamheten för det. Men vi får också varsamt fråga:
“Hjälper det mig idag – eller håller det mig kvar i gårdagen?”
Det är aldrig för sent att börja leva ett liv i takt med kroppen och själen. Det är faktiskt precis nu det sker.
Inget är för sent. Så länge det finns liv — finns det hopp. Man säger att hoppet är det sista som ger upp. Behåll ditt hopp, lev i ditt hopp och din tro på förändring.
Jag brukar säga öppet till mina ungdomar att alla är värda en andra chans. Den chansen tar slut först när andetaget tar slut. Så är det — en andra chans finns alltid.
Gick det inte denna gången? Prova igen. Och igen. Och lär dig något på vägen.
Du överlevde. Nu får du leva.
Fråga till dig som läser
Vilken strategi tror du en gång hjälpte dig att överleva – och hur kan du idag börja leva i stället?
Carina Ikonen Nilsson
“Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
När barn växer upp i konflikter eller starka känslor mellan vuxna kan ansvar och skuld hamna där det aldrig ska ligga – på barnets axlar. Det här är min berättelse om att ta vuxnas ansvar som barn, om otrygg anknytning och om den vuxna rösten som till sist växer fram.
Barn ska få vara barn. Inte bära vuxnas konflikter eller oro. Det är egentligen så enkelt.
När ett barn upplever att något är fel, när rösterna höjs eller känslor fyller rummet, tror barnet ofta att det är deras uppgift att fixa allt. Om de bara säger rätt, gör rätt eller tystar sig själva – då blir allt bra igen.
Jag hade en mamma som ofta gapade och skrek. Rösten satte sig i min kropp som en signal: Håll dig tyst. Gör dig liten.
Än idag kan samma känsla skölja över mig när någon höjer rösten. På en sekund är jag tillbaka i barndomen.
Jag minns en gång när mamma och pappa bråkade över en diskbänk pappa hade gett mig. Jag var vuxen och hade egna barn. Ändå stod jag där som ett litet barn igen. Tyst. Lät mammas röst fylla rummet.
Jag önskar att jag då hade haft rösten jag har idag. Att jag hade kunnat säga:
“Det här skadar mig. Det skadar mina barn. Och jag accepterar inte det.”
Men barnet i mig trodde att tystnad var trygghet. trygghet.
När barnet lever kvar i kroppen
Det följer med. Konflikter är fortfarande svåra. När två människor bråkar vet jag inte vem jag ska stötta. Jag försöker medla, förstå, jämna ut – som om det fortfarande vore mitt ansvar att hålla världen mjuk.
Jag säger saker som:
“Kanske mår den andra inte så bra…”
“Det finns säkert en gräns här någonstans…”
Jag glömmer mig själv.
I stundens hetta vet jag inte alltid vad jag behöver. Kroppen agerar först – rösten kommer sen.
Anknytningen – den strategi jag lärde mig
Jag gjorde det barnet gör: jag räddade relationen, även när det kostade mig själv.
Det blev en otrygg-undvikande anknytning:
“Om jag bara inte är i vägen så blir allt lugnt.”
Och en blidkande strategi:
“Om jag får alla att må bra, så är jag trygg.”
Det var min barndoms bästa strategi – och den följde med in i vuxenlivet.
Om jag hade fått en trygg anknytning
Om jag hade haft trygg anknytning som barn, då hade de vuxna tagit ansvar för sina känslor. Jag hade kunnat tänka:
“Mamma är arg – men jag är trygg.”
Jag hade sluppit bära skuld som inte var min. Jag hade fått vara barn och ändå veta att bandet håller.
Skillnaden – visuellt tydligt (tabell)
Trygg anknytning
Otrygg anknytning (undvikande/blidkande)
Barnet känner sig trygg även när en vuxen är arg
Barnet blir rädd och tystnar för att undvika fara
Barn får fortsätta vara barn i konflikter
Barn försöker lösa vuxnas problem
Känslor är tillåtna och välkomna
Barn lär sig dölja eller stänga av känslor
Jag är viktig och mina behov räknas
Jag ska inte vara till besvär
Vuxna tar ansvar för sina känslor
Barn tar ansvar för vuxnas känslor
Hur vi vuxna kan ge barnen trygghet
Jag vill att vi vuxna stannar upp och ser barnens verklighet. Att vi tar ansvar för det som är vårt – inte det som är deras.
Därför behöver vi:
Säga: “Det här handlar inte om dig.”
Visa: “Jag tar ansvar för mina känslor.”
Bekräfta: “Du får känna så.”
Hålla fast vid kärleken även när det stormar
Och när vi tappar kontrollen – be om förlåt. För barn ska inte rädda vuxna.
Idag är jag den vuxna i mitt liv
Jag övar på att säga:
“Vad behöver jag?”
Jag övar på att sätta gränser. På att låta barnet i mig vila. På att vara vuxen i min egen kropp.
Och varje gång jag lyckas – läker något.
Alla barn behöver trygghet. Och så gör även det inre barnet i mig.
Min sanning nu barn ska vara barn
Trygga barn är viktigt.
Jag måste vara vuxen.
Jag kan inte ändra hur det var. Men jag kan välja hur jag gör nu. Jag kan reparera bakåt genom att göra annorlunda framåt.
Barn ska få leka. Skratta. Vara trygga utan att vara räddare än de vuxna.
Det är vi vuxna som måste se till det.
Carina Ikonen Nilsson
Slutcitat
Igår är historia, det är i nuet vi kan göra något åt historien så att morgondagen blir ett resultat i att bli mera ansvarstagande vuxen och hela det lilla barnet. – Carina Ikonen Nilsson
Reflektion – Mellan raderna
Vad händer i dig när du tänker på ditt inre barn?
Fråga till dig som läser
Minns du något tillfälle när du bar ansvar som barn? Skriv gärna i kommentarsfältet.
Den här texten är skriven av mig som själv burit för mycket som barn, och som idag skriver för att ge andra barn – och vuxna med barnhjärtan – tryggare plats att stå på.
Igår var jag på mammografi. Den där väldigt gör ont-saken vi kvinnor gör vartannat år för att leva längre. Jag fick tipset att ta två Alvedon innan. Det hoppas jag verkligen att jag kommer ihåg.
Maskinen pressar hårt. Det gör ont. Men det är över snabbt.
På vägen därifrån kände jag en lättnad. En tacksamhet över att kunna gå hem, ta en kaffe och låta kroppen slappna av igen.
Den smärtan passerar. Alla smärtor gör inte det.
Där vattnet väcker mig
Idag steg jag ut i den tidiga morgonen, minus en och en halv grad i luften. Morgonrock, vantar, mössa. Badväskan i handen — som ett löfte till mig själv. Bilen körde milen till sjön. Den där milen jag kan på känslan nu.
Där väntade stunden där allt bara finns. Jag, sjön och andningen som hittar hem.
En plats där kroppen vaknar och bemötandet får landa i hjärtat.
Steg för steg ner i vattnet. Fötterna först — en chock, en viskning: “Nu är du här”. De hisnande andetagen som tar tag i mig när kroppen möter kylan.
Och så ögonblicket när allt stannar. Där tystnaden blir ljudet och nuet är allt som finns. Jag och vattnet, vi känner varandra nu.
När jag kliver upp igen brusar kroppen av liv. Som om blodet bubblar, som om någon lagt en brustablett i mig.
Milen hem, värmen från kläderna. Och kärleken i tacksamheten: att jag gav mig själv den här stunden där jag påminns om att jag lever.
Här. Nu.
Barn gör när dom kan bemötande i vardagen
I mitt arbete har jag länge burit med mig frasen: Barn gör när dom kan. Det låter så självklart, tills man glömmer bort det.
Som den där kvällen när en ungdom satt med luvan djupt nerdragen och vägrade prata. Inga svar. Bara tystnad. Jag kan bli frustrerad, men sanningen i stunden är ofta: han kunde inte.
Och om jag istället tänker att han inte vill då händer något i mig. Rösten blir lite hårdare. Axlarna höjs. Luften i rummet blir tunnare.
När vi tror på ovilja istället för oförmåga hårdnar våra röster och krav. Då är risken att vi förlorar varandra.
Barn gör när dom kan. Gör dom inte — då kan dom inte just idag. Det kan saknas energi. Kanske trygghet. De där orden saknas i ungdomen. Kanske känslan av att vara värd att lyckas.
Och där, i de små ögonblicken, lär sig barnet något viktigt: Inte bara vad som förväntas — utan vem jag är som vuxen när det skaver och blir svårt.
För barn lär sig alltid. Frågan är vad de lär sig av oss.
Jag har ibland glömt allt det här. Då har jag gått hem med en tung klump i magen.
Men de kvällar då jag hållit synsättet nära, även i bråk och stök, har klumpen i magen istället varit ett:
Yes, vi fixade det. Tillsammans.
För barn ska inte bära den sortens skam. Den sätter sig i kroppen, i självbilden, i hjärtat. Den kan bli en följeslagare som är svår att jobba bort.
Förlåt – när ansvaret ligger på mig
Att tappa ansiktet gör ont för alla. Men jag gör hellre det själv än att låta den jag möter tappa det.
Förlåt är ett läkande ord. Men bara när det inte bär med sig skuld.
Förlåt att jag gjorde så där, men det var för att du… Det där för att du förstör allt. Det är inte att säga förlåt. Det är att rättfärdiga det jag själv gjorde — och lägga skulden på dig.
Jag har ansvar för mitt beteende oavsett vad den andra gör. Om jag svarar otrevligt tillbaka är jag skyldig ett förlåt. Inte för att du gjorde fel, utan för att jag gjorde det.
Förlåt är inte att böja sig. Det är att hålla fast vid hjärtat.
Metod – Barn gör när dom kan i praktiken
När det blir svårt, pröva att ställa dessa tre frågor:
Vad saknas just nu för att barnet ska kunna lyckas?
Hur minskar jag skammen i situationen?
Hur hjälper jag barnet att behålla ansiktet inför andra?
Det här är barn gör när dom kan bemötande i praktiken.
Skam säger: Jag är fel. Läkande bemötande säger: Jag är värd att försöka igen.
Vi väljer varje gång vilket spår vi lägger i ett barns hjärta.
AHA – mellan raderna
Smärta i kroppen är tillfällig. Smärta från skam kan bli livslång om ingen fångar upp barnet.
Igår kan ge spår i någon idag och långt fram i livet. Därför är just nu det som är viktigt. Det jag säger idag kan någon annan bära med sig genom sitt liv. I nuet kan jag ta ansvar och välja hur jag ska bemöta.
Mellan raderna – min röst
Jag vill vara en av de vuxna som står kvar. Som ser förbi beteendet och möter behovet. Som väljer att värna värdigheten, varje gång.
Reflektion – Vad tar du med dig?
Vad händer i dig när du går från tanken han vill inte till han kan inte, inte idag?
Hur förändrar det dig? Hur förändrar det honom?
Det här är grunden i barn gör när dom kan bemötande.
När jag minns det blir relationerna lättare att bära.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. /Carina
Ibland handlar bloggstatistik och skrivandets rytm inte om siffror, utan om känsla. Den här veckan har jag börjat förstå hur min blogg lever sitt eget liv – andas, växer, flyter på vågor jag inte längre försöker styra.
Bloggstatistik och skrivandets rytm När bloggen börjar tala med egen röst
Det händer något när man vågar släppa taget lite. Den här veckan har jag delat varsamt. PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen fick en enda delning, sen fick den vila. Men Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande fick vandra lite längre. Kanske för att den påminde mig om något viktigt: att när teori möter känsla, då händer det något på riktigt.
Och det gjorde det.
Bloggen i rörelse – och Google på besök
Jag märker nu att bloggen bär sig själv. Den rör sig, nästan som en levande varelse. När jag tittade i min statistik såg jag något som fick mig att le: Google hade hittat till bloggen – på riktigt.
Under de senaste veckorna har 180 människor klickat sig in via sökningar på Google. De har sökt efter tröst, välmående, NPF, reflektion – och hamnat här, hos mig. Det känns nästan overkligt att tänka att orden hittar sin väg helt själva.
För det är lite så det känns nu: som att bloggen har börjat tala med egen röst, och att Google har börjat lyssna. Men det hände inte av en slump. Det kom genom att jag började utforska, förstå och lära mig hur Google faktiskt fungerar – steg för steg. Genom nyfikenhet, tålamod och små upptäckter fick jag syn på hur allt hänger ihop. Och i den processen växte också känslan av att kunskap kan vara stilla, mänsklig och mjuk.
Bloggstatistik och skrivandets rytm – när tekniken möter känslan
Ibland räcker det med att bara flyta med i vågorna – precis som när jag badar i sjön. Det skvalpar till, vattnet rör sig runt kroppen, och hela stunden blir ett – jag, vattnet och naturen. Kanske låter det märkligt att skriva så i ett inlägg om bloggstatistik och Google, men det känns så just nu: som att bloggen flyter på vågorna och solar sig i Google.
Det är inte siffrorna som betyder mest, utan vetskapen om att mina ord hittar hem. Att de faktiskt går att finna för någon som söker just det jag skrev – i ett tyst ögonblick någonstans i världen.
Bloggstatistik och skrivandets rytm – Google på besök
Den här veckan visade statistiken ungefär som tidigare: visningar varje dag, besökare från Sverige, USA, Irland och Australien. Men det jag fäster mig vid är inte antalet – utan rytmen. Den lever. Den andas. Och jag har börjat förstå hur allting hänger ihop.
Jag lärde mig att Google hittar till bloggen via något som kallas sitemap – en karta över allt jag skrivit. Att varje gång jag trycker på “Publicera”, skickas en liten signal till Google:
“Här finns något nytt att läsa.”
Det är lite magiskt, tycker jag. Och kanske är det det jag gillar mest: att tekniken inte behöver vara torr. Den kan få vara mjuk, begriplig och lite poetisk.
Att skriva med rytm – inte bara siffror
Jag har bloggat sedan 2009. Man kan tycka att jag borde kunna allt det här vid det här laget – hur Google hittar inlägg, vad en sitemap är och hur statistik fungerar. Men sanningen är att jag har lagt min kraft på att skriva, inte mäta. På att berätta, inte räkna.
Det fina med bloggstatistik och skrivandets rytm är att siffror kan bli känslor när man ser hur orden rör sig ut i världen
Kanske finns det fler där ute som känner igen sig. För ibland tar det tid att förstå hur mycket våra ord faktiskt rör sig, långt efter att vi skrivit dem. Och kanske är det just därför jag fortfarande bloggar: för att varje gång jag tror att jag förstått, hittar jag något nytt att lära – i både skrivandet och livet.
FAQ – om bloggande och uthållighett
Hur länge brukar en blogg leva? De flesta bloggar lever mellan 6 månader och 2 år. Många startas i inspiration men tystnar när tiden, modet eller riktningen tar slut.
Hur många bloggare fortsätter efter fem år? Bara omkring 5 %. De som gör det är ofta de som skriver av inre lust snarare än för att jaga följare eller statistik.
Vad kännetecknar de som bloggar länge? De har hittat sin egen rytm. De skriver när något vill bli sagt – inte för att kalendern säger “publicera nu”. De låter bloggen växa med livet, istället för att försöka passa in den i en mall.
Blir man någonsin färdig som bloggare? Egentligen inte. Precis som livet förändras skrivandet. Det är resan, inte målet, som gör att man fortsätter.
Hur länge har du själv bloggat, Carina? Jag började skriva 2009 – och 16 år senare skriver jag fortfarande. Det gör mig faktiskt lite stolt. För med min ADHD, där fokus ofta vandrar och intressen snabbt byts ut, är det här något jag burit med mig hela vägen. Kanske är det just här mitt flow bor – i orden, i texterna, i rytmen av att skriva mig själv vidare.
Och kanske har det också med min utbildning till samtalsterapeut att göra. För även där handlar det om ord – om närvaro, lyssnande och språk som gör skillnad. I samtalen, liksom i skrivandet, kan orden få bli den plats där förändring börjar kännas.
Vad är ditt eget råd till andra som vill skriva länge? Att skriva när du behöver, inte när du “borde”. Att låta bloggen vara en plats för andning – inte prestation. Och att våga följa det du känner, för där finns alltid riktningen.
Jag tror att bloggstatistik och skrivandets rytm hänger ihop – de berättar båda om rörelse, närvaro och liv.
Jag tror jag börjar förstå vad allt det här egentligen handlar om. Att skriva, läsa, andas – allt hör ihop. Orden har följt mig i sexton år, men det är först nu de börjat viska tillbaka. De har blivit mitt sätt att leva, mitt sätt att lyssna, mitt sätt att förstå världen – och mig själv.
Kanske är det så här det känns när man börjar andas på riktigt. Inte för att man måste. Utan för att man vill.
AHA
Jag inser att jag just kommit hit, till den plats där jag börjar förstå hur allting hänger ihop – mellan ord, teknik och tillit. Jag vill fortsätta utforska, men i min takt. Inte för att prestera, utan för att lära mig – på mitt sätt, på mitt språk, i min rytm.
Mellan raderna – där jag bor
Här finns en stilla stolthet. En känsla av att jag äntligen ser frukten av allt jag byggt sedan 2009. Jag lär mig, jag förstår, och jag växer – fortfarande. Kanske är det just det som är min väg: att aldrig bli färdig, men alltid vara på väg.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
