Igår var jag så glad över att jag inte hade värk i höften, find var så glad över att den där gnagande känslan i höften inte fanns.  Det gick enkelt att gå och jag började genast inbilla mig att nu var jag frisk, minsann att jag var bra nu.  Fram på kvällen började jag inse att jag hade hoppat över bäcken för tidigt för den där malande känslan kom tillbaka och det ganska så kraftigt.  När jag skulle sova var det som om det varit innan, igen.  Det gnagde rejält i natt som om det bor någon där inne i höften som hyvlar  i höften.  Just sådana här nätter vill jag inte uppleva men inser att de är ganska möjligt att jag kommer uppleva dom igen.

Jag måste nog inse att det inte bor några mirakel i just sådana här problem.  Det är liksom bara att inse att min höft är som den är.  Men sannerligen börjar jag tröttna. Tröttna på att ha ont, tröttna på att gå som om jag var 80 år, tröttna på att det spelar ingen roll om jag gör eller inte gör saker. Tröttna på att gå hemma och vara sjukskriven, tröttna på alla tankar som bor i sjukskrivenheten, så som ekonomi, tristess, och oroligheter som tänk om de säger att jag inte får vara sjukskriven. Jag som knappt kan gå, jag som vissa dagar funderar på om det är värt besväret att resa mig upp för att gå till köket.  Jag som  de sista timmarna innan jag ska gå och lägga mig börjat bli rädd för att gå till sängen. För jag vet hur ont det gör när jag vänder på mig.  I går trodde jag att nu har jag vilat tillräckligt, nu är jag minsann frisk igen, nu har jag inte ont. Antagligen satt jag för länge på stolen, eller så gjorde jag något annat dumt för i natt och idag är det onda tillbaka som den alltid har varit här.  Jag känner lite som om jag tappar greppet, känner saker som är lite hängande i luften med jobbet saker, saker här hemma som jag oxå borde ta tag i. Men jag kan inte. Idag är jag oerhört glad över att jag har två självgående dammsugare en i källaren och en på övervåningen. De gör ju att jag i alla fall slipper gå runt i massa smulor på golvet.