Hur går det ihop? Hänger det ihop på något sätt?

Igår fick jag en inbjudan på FB, pharmacy av Anitha Östlund. Innan FB råkade jag komma i kontakt med henne i från ett annat forum Skrivpuffen som är utformat av Ann Ljungberg.

Igår blev jag alltså inbjuden till ett forum på FB, patient där Anitha ville samla sina skrivar vänner. Jag var alltså utvald. I samband med utvalandet så ramlade in konstigheter i mig. Alla började presentera sig på sidan, hos mig flyttade det in prestationsångest.

“Självkänslan” som borde finnas, fanns inte, försvann långt bort. Flertalet gånger gick jag in och försökte mig på att skriva en presentation om mig själv. Hade tankar om att men gud vad ska jag skriva, det hela blev på ett konstigt sätt jätte stort utan att jag riktigt fattade det. Ångest över en sådan sak är ju ganska dumt med tanke på att jag redan för tre år sedan, skrivit en bok där jag hela tiden egentligen skriver om mig själv. “ Jag föredrar att kalla mig impulsiv” heter boken. Dessutom är jag ute och pratar in för okända människor ganska ofta, både i små och stora grupper. Då står jag längst fram och pratar på, som om det var det enklaste i världen. Så det var konstigt att jag inte förmådde mig att skriva en presentation på en grupp sida.

Problemet för mig, var att jag hade titelfobi. Jag tittade runt på människorna som hade skrivit en presentation, blev mer och mer tillbaka dragen i mina ord. De var författare, redaktörer, lektörer och ja gud vet vad alla dessa människor hade för olika tiltar och roller, i skrivsammanhang. Vad skulle jag skriva i min presentation? Blev frågor som flyttade in i mig. Men gud ,vad ska jag skriva vad gör jag i den gruppen.

Asså snacka om självkänslodödstankar och förminskande ut i finger spetsarna. Ju längre tiden gick ju längre ner i skorna var jag. Senare fram på kvällen tog jag mod till mig och började skriva. Fingrarna riktigt dansade fram på tangentbordet och ångesten försvann ju fler ord som hittade till den lilla textrutan. Innan jag hann tänka efter tryckte jag på rutan sänd. Jag läste inte igenom det jag skrivit, vilket i och för sig inte är ovanligt för mig. För jag tänker ju inte efter innan. Det så omtalade efter-tänket är ju något som jag liksom saknar. Detta var inte orsaken igår, då jag klickade iväg min presentation. För orsaken att jag inte läste igenom presentationstexten, var mera känslor av en massa rädslor av att inte duga, inte passa in, i den lilla gruppen av namn.

Idag är alla konstigheter och alla tankar från i går, historia, upplevelser som jag från historian känner att de upprepar sig. Historian upprepar sig, då när jag inte är vaken, ser med mina självkänsloögon på mig och mina beteenden. Då har jag väldigt lätt för att höja andra människor till skyarna, medans jag själv försvinner ner till havets botten. Jag märker det inte ens. Vet bara att jag får svårt att ta mig upp till ytan efter ett tag.

Nej nu har jag skrivit nog idag. Texten här visar mig att jag måste ta nya tag i självkänslo-jobbet igen, jag har nog lagt det för länge åt sidan. Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och göra viktighetsarbete igen. Självkänsla är ju inte nått som ligger i skafferiet år efter år. Utan likt mjölk, så är det en färskvara.