Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Etikett: tillgångar

  • stuktur

    strukturella planer. Just nu är jag på väg att bryta ett beteende som vanligtvis är normalt för mig. Jag brukar köra huvudet i sanden flytta tankarna från mig till göromålssaker för att slippa ta tag i det som jag borde ta tag i. Jag går i KBT och lär mig om OCD, sovaldi sale och vad i mig som triggar fram stressen vilket hjälper mig att trötta ut både kropp och själ. Stressen finns ju som en vanligt förekommande känsla hos mig.

    OCD är mina tvångstankar och mina små bacillfobier. När jag är stressad eller i situationer där jag inte riktigt har koll på vad som skall göras.

    Jag arbetar ensam i mitt arbete, mind Jag hjälper människor att bli så självständiga som möjligt. HAHA just nu känns det sjuk, view tomt och till och med horibelt. Vet ju själv inte ens när det är dax att ta på jackan för att gå iväg till avtalade möten. Det är just nu min make som håller i den strukturen.

    Sorg, massor av sorg, Jag känner tårar som borde gråtits för länge sen. Dessa hade gjort mindre ont då, för i dag vill de inte ens komma fram, de ligger och bränner bakom ögonlocken men ögonlocken är skölden som motar bort det. Den ögonlocken som vanligtvis i sådana här situationer brukar vara upptåg, hitta på något nytt, köpa en ny dator, skriva bok, byta jobb, flytta med mera.

    Men jag har valt att stanna kvar inte fly och fäkta, utan stanna kvar se vilka skärvor som kan lagas och ställas tillrätta. Sorgen är inte här för att jag ska bryta upp och fly för flykten hinner i kapp mig här skall iställer ärmarna kavlas upp blå stället skall på, Jag skall på något sätt våga mig ut och be om hjälp i struktur. Tänka sig ord som inte ens finns på min karta skall jag försöka stava till i sömnen, struktur strukatur konstruktur nej endast struktur, är det som skall till jag ska inte ens fly i i arbeta dygnet runt, eller jaga dammråttorna med pensel, inte ens toalettknappen skall poleras utan det som skall polleras är just bara mina strukturella avsaknader. Här behöver jag hjälp. Här behöver jag någon som vänligt men bestämt hjälper mig att synliggöra det som just nu är så osynlig. Vad det är som får i gång stressen som lurar hela tiden.

    Hejja mig, Jag ska verkligen ta tag i det. Jag som till och med tillbringade tre dagar i ensamhet utan tryggheten i min mans klokhet, jag som tränade och tränade i massor under tre dagar att själv veta, när jag ska åka, när jag ska packa ihop och påbörja och slutföra dagarna. Utan att ens min make knystade att nu är det dax. Tiden passade jag ganska bra, för jag behövde inte stå och vänta en timma på att kursen skulle börja. Bara någon halvtimma eller nått för tidigt va jag. För ett eller i alla fall två år sen hade jag varit på plats någon timma eller två innan ens någon hade tänkt på att vakna.

  • En morgon hemma

    Den började bra, see det är smaragd-värde att vakna hemma i sin egen säng. Den första dagen efter borta sovande. Morgonen började bra, link kaffe och tysthet. En liten mindre incident öppnade upp för att pysa ut stress-symtomerna så morgonen blev som den blir ibland. Men jag var för trött för att orka reagera, det som brukar vara tvärtom. Jag var för trött, glad över att vara hemma. Även idag blir det en liten resa till gbg. Tre dagar av kunskap, känslor, och lärorika möten, visade mig inte tröttheten från på eftermiddagen igår, endrofinerna började sippra ut migrän-huvudvärken hittade mig. Idag lär jag betala priset för de tre dagarna. I morgon är det en hel dag jobbet. Tröttheten jag känner idag måste hinna flytta ut tills i morgon. Utbildningen tog på krafter av reserverna men idag känner jag att det var värt varje reservoar av dessa krafter, Attityduppdrags ambassadör. Hmmm, Jag föredrar att kalla mig Attityduppdrags-ambassadör, Hmm känns konstigt i tanken att jag redan varit där, ännu ett mål är uppfyllt av mig i mig. Det är fantastiskt…….

  • Trötthetsro och tacksamheter…..

    Vilka upplevelser och kunskaper jag har fått förmånen att uppleva. Livkunskaper i kraftpaket som just nu ger min kropp och mina tankar trötthetsglädje. Glädje över att få vara med, seek fått förmånen att ta del av andras liv och deras kunskaper. För mig har dessa dagar blivit tankar och känslor om tacksamhet i härligheter. Som jag redan innan upplevt så är det viktigt att träffa andra med liknande, fast oliknande upplevelser det ger mig förståelse, förlåtelse och alla de små illasinnande skamkänslorna får flytta ut. Flyta ut i ett öppet hav bli vita skummande vågor i stället för skämsupplevelser. Attityduppdraget känns som en himmel i en nysprungen vår av kunskaper. Så i tiden, så förjordat viktigt, och så rätt. Tänka sig att den lilla flickan från en annan del av världsunder är en del. Att jag får förmånen att åka med på tåget till att få dessa erfarenheter. För mig är det fantastiskt.

    TACKSAMHETER som vilar i glädje som visar sig i tårar som inte gör ont. Otillgångarna är mina tillgångar, som ger mig kraft i att jag är jag. Visst mitt lokala sinne i omgivningar, mina okoncentrerade förmågor som ibland ställer till det, ger mig i dag kraft till att vara viktiga ouppfångade tillgångar. Jag får kraften till att kunna påverka och möjligheten till att påverka så att andra har möjligheten att slippa alla mina år av konstighetsförmågor. Visst konstighetsförmågorna finns där men för mig blir de tillgångar. Jag vill och önskar att andra skall få uppleva samma härlighetskänslor som jag just nu känner. Även om tröttheten är hos mig så brinner något inom mig och just nu känns det som kraften är hopp. Hopp om att attityder och kunskaper skall segla på samma våg, att kunskaper skall mota bort och polera upp fördomar till sagornas värld. Där jag är jag, där jag och du kan åka på samma våg i våra egenheter spegla oss i våra olikheters skönheter. Där våra sårbarheter blir våra styrkor.

    Vi är alla människor, även om vi är olika det är olikheten i oss som gör oss vackra i vackerheten.

  • Tacksamheter skall det jobbas med ………

    Min uppfattning och klokhet försvann igår, ask fast inte hela sanningen, en del av den.  Under en period sen jag började jobba igen, har det hänt en del. Min bok trycktes, vilket i sig var en upplevelse, jobbet har förändrats, där jag idag känner att jag har mindre koll.

    Många små bitar kan läggas till ett pussel, idag resulterar pusslet i att jag behöver höja upp min sertatolin halt. En obeskrivlig håglöshet, sorgsenhet inom mig har fått ett fäste i mig, mina tankar har landat en nivå längre ner, detta ska tydligen en liten tablett hjälpa mig upp med. Det strider inom mig för tabletten tar inte bort orsaken bara symtomen.

    I alla fall tänker jag så, jag är ingen läkare har inte deras medicinska kunskaper, utan bara min egen sanning och klokhet. Natten gick till att fundera, på vad jag ska göra.  En sista tanke innan jag somnade, blev att jag gör ett försök, en period ska jag prova om tabletten, kan hjälpa mig att hitta tillbaka, till den kvinnan jag egentligen är. Den mera positiva och harmoniska kvinnan.

    Men tillsammans med mitt beslut om att prova tabletten, så bestämde jag mig även för att ta tag i de saker som jag nu slarvat med en lång tid.  Mig själv, just nu är jag i gamla ljulspår, där allt jag skrivit om är långt borta, för jag har inbillat mig att jag inte har tid, tid till att ta hand om mig själv. Min tid till att ta hand om flickan, som bor inom mig. Jag är otroligt duktig på att få andra människor att växa se sitt värde, men mitt värde har under en tid nu inte haft  första prioritet.

    I natt lovade jag mig själv just detta, nu ska jag, nu måste jag ta hand om mig, igen.  Ska riktigt kavla upp ärmarna och en kort period inta tabletten som läkaren skrev ut, där till åter igen göra de saker som jag innan dagligen gjorde. Mina tankar skall åter igen bli bara tankar inte min verklighet, mina tankar skall återigen bara vara tankar. Genom att jag aktivt återigen tränar mig på att leva just nu, inte bara till orden och meningen utan just nu är inte imorgon, inte om en timma eller nästa år, för det är just nu, och just nu har jag inte problemen som jag i tankarna sätter upp som stora murar.

    Egentligen så är just nu, inget som jag sett. Jag har inte tittat på det som i mitt liv är bra, jag har länge glömt mina tacksamheter. Dessa behöver återigen få fäste i mig. Tacksamheter om att faktiskt leva just nu, att andas, sitta här framför min dator och bara vara här.  Lyfta blicken se den vackra snötäckta miljön utanför mitt fönster och låta mina fingrar dansa över tangentbordet.  Tacksamheten av att bara finnas till, få uppleva mitt liv tillsammans med min familj, alla människor jag träffar som lär mig så mycket. Just sådana saker som vi tar för självklarheter, är egentligen inte självklara utan små under av underverkshets minuter i härligheter. Jag finns, jag har fått möjligeheten återigen, få lära mig att jag måste först och främst ta hand om mig själv, se till att jag mår bra. Då sker under, då har jag möjligheten att uppleva, det vackra i livet. Just nu, just nu ska jag ta mig i min okrage och åka till stan för att skämma bort mig själv lite extra.

    Idag ska jag leva just nu, utan en massa värderande tankar. Mina tankar ska få bli tankar, inte verkligheter!

  • Samhörighet är viktigt i ADHD…..

    En långdag i bilen, ed åkte redan klockan åtta. Kom inte hem från klockan var närmare fem. Då hade vi hunnit med både Vbg och Bäckefors. Arbetsterapeuten hade ordnat en grupp kvinnor som har ADHD, cialis där vi fick mera kunskaper.  Det är känsla att träffa andra med samma diagnos, ampoule på något sätt vilar det förståelse och acceptans, utan att jag behöver be om det. Dynamiken blir till, av att vi på något sätt förstår varandra. För mig är den känslan fantastisk. I Vänersborg blev det även tillfälle att prata om min bok."Jag föredrar att kalla mig impulsiv."

    Fast efteråt kände jag mig lite mycket, jag liksom slant in i ett sammanhang, där jag inte skulle ta plats. Men av någon konstig anledning blev det så ändå. Den konstiga anledningen är jag ganska van med,det brukar bli så. Helt plötsligt kommer jag på att OJDÅ, då satt jag här igen och pratade. Hoppas innerligt att inte de kvinnorna som höll i sammanhanget tog illa upp, för som vanligt blev det bara så, jag tänkte inte på det. Min vanliga gamla sanning som jag så ofta få vila mig i.

    Tyvärr så missade jag idag mötet i Göteborg med Annika Bengtner.  Även här blev det konstigt, för då jag bokade in det mötet var det tomt i almanackan. Men den näst kommande veckan dök det de andra mötena upp så jag fick avboka. Synd, för Annika har en förmåga att få mig att må riktigt bra där känns det som jag fyller på energibanken.

    Reflektion av dagen, är att jag ännu en gång kommit på hur viktigt det är att inte isolera sig, att träffa andra i samma situation. Att få tillgången till att kunna sitta ner  prata och lyssna känna samhörighet. Det är inte så ofta som det finns tillgång till att göra det.

    Jag skulle vilja att det var en del i behandlingen, för människor med ADHD, det hjälper, stärker och ger energier. Det borde varit så redan då jag  den soliga dagen gick ut med den gula lappen, som innehöll ordnationen av Concerta.  Inte så att jag blir av med mina svårigheter och o-tillgångar. För de finns där, men som ett mirakel lyckas de bli till tillgångar i just dessa sammanhang.

  • Handisam, attityduppdraget.

    I dag fick jag ett samtal av kvinnan som jag känner sådan tillit till. På måndag ska vi träffas.  Ska bli spännade att ta del av hennes kunskaper. Kbt, health ska bli spännande.  Arbetet funkade bra igår alla extra timmar jag gjort känner jag nu ger utdelning, Nu i efterhand känns det  vara värt mödan.  Idag på morgonen tänkte jag att det spelade ingen roll att ta på broddarna under skorna, skulle ju bara till bilen.  På väg till bilen precis utan för trappan var det lite halt, så idag  fick jag prova på en saltomortal utan skyddsnät. Nu var den säkerligen inte så grasiös och vacker,  slog mig  ganska rejält i höften och armbågen.  Samtidigt som jag landade hade jag  synen framför mig hur enkelt det hade varit att ta på de broddar som låg på golvet.  Vissa straffar gud med en gång.

    Tänkte skriva lite om den satsning som är på gång med attityduppdraget, som är ett spännande och viktigt uppdrag in för årsskiftet.Det kommer att utbildas attitydambassadörer.

    Men kom på bättre tankar  jag klipper ut informationen som jag fick i mitt mail. En jätte satsning för att förändra attityderna i samhället.

    Läs vidare här:

    Kampanjlänen är beslutade

    Västra Götalandsregionen, Uppsala och Västerbottens län blir kampanjlän under 2010 och 2011. Det innebär att länen kan få nära 1 miljon kronor vardera under de två åren till lokala aktiviteter. Men vi i projektgruppen vill understryka att kampanjen behöver hjälp genom en mängd samarbeten i hela landet.

    » Läs nyhet om kampanjlänen på Handisams webbplats

    » Uppmana dina kontakter att anmäla sig som möjlig samarbetspartner

    Nära 300 attitydambassadörer

    Snart har över 300 personer anmält sitt intresse att jobba som attitydambassadörer. Under projekttiden ska minst 75 personer utbildas, så just nu pågår en grannlaga uppgift att välja ut vilka 25 som kommer att utbildas i en första omgång i februari 2010. Kampanjlänen kommer att prioriteras, liksom att få en jämn fördelning mellan bland annat kön och ålder. Vill du ha mer information? Kontakta Anita Odell, anita.odell@nsph.se.

    25–45-åringarna har sämre attityder

    Opinionsundersökningen om allmänhetens kunskaper och attityder till psykisk sjukdom och psykiska problem planeras att vara klar i slutet av januari. 2053 personer har intervjuats av opinionsföretaget Novus. Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (Cepi) tolkar och bearbetar all data. Några preliminära siffror visar att vår målgrupp bland allmänheten, 25–45-åringarna, har sämre attityder till psykisk ohälsa än de intervjuade som helhet.

    Vi planerar att lansera resultatet av undersökningen med ett pressmeddelande. Ännu är det oklart om det går att göra regionala jämförelser. Är det möjligt kommer regional statistik att stå i pressmeddelandet. Då behöver vi ha regionala talespersoner att hänvisa press till. Vi behöver också hjälp att puffa för nyheten till lokalpress och lokalradio. Tipsa om lokala talespersoner till mig, anki@handisam.se.

    Attityduppdraget byter namn

    Under januari 2010 byter attityduppdraget namn. På senaste referensgruppsmötet presenterades en hel lista med aktuella namn. Utifrån synpunkter och referensgruppens diskussion har Liedgren design jobbat vidare med fem namn. Styrgruppen har nu (16 december) beslutat att gå vidare med två namn. Vi återkommer så fort det nya namnet är beslutat.

    Är du knäpp, eller?

    Förra veckan hade Dagens Nyheter en artikelserie om vad negativa attityder till psykiska sjukdomar och psykiska funktionsnedsättningar innebär. I första artikeln presenterades vår attitydkampanj.

    » Läs första artikeln om Marie Rånge (därifrån finns övriga fyra artiklar länkade)

    Fortsättning följer

    Jag planerar att regelbundet skicka information till oss som berörs av projektet. Skicka gärna mejlet vidare till andra som kan vara intresserade av innehållet men som inte sitter i referensgruppen. Jag sätter ihop en adresslista för framtida utskick. Mejla mig, anki@handisam.se, att du vill ha den här typen av information i framtiden.

    God jul och Gott nytt år!

    Till sist vill jag passa på att önska en god jul och gott nytt år till alla som firar helgerna. Till alla andra önskar jag en skön ledighet.

    Med vänlig hälsning
    Anki Grundelius, kommunikatör i Attityduppdraget

    www.handisam.se/attityduppdrag

    08-600 84 14
    anki@handisam.se
    Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
    Arenavägen 63
    121 77 JOHANNESHOV

  • Tillgångsfabriker borde springa upp åt i kurs, Aktiekursen uppåt för tillgångsfabriken.

    tänk om det var så att det fanns ett företag som tillverkade tillgångskrafter. Om företaget fokuserade på människors tillgångar där vi fick växa i våra tillgångar så mycket vi bara orkade med. Just i de tankarna vaknade jag i i morse. Ordet som  nästan var som en tavla framför mig var just Tillgångsfabriken. Visst är det ett vackert namn!

    Kaffe tystnad och målar penslar. Kan jag begära mera? Nej inte jag, seek det har varit en perfekt morgon för min själ. Även om internet krånglade då jag skrev min skrivpuff så jag fick skriva om allt, så gör det inget. Jag hade ju mina färger att ta till istället. Även vårat lilla samhälle är täckt av snö, snön lyser upp mörkret och till och med i mig infinner sig lite julkänsla. Jag som inte ens gillar denna stresshögtid. Just nu känner jag att jag ändå gör det. Kanske är det för att jag detta året inte stressar, inte känner press. Redan i somras visste jag om att min jul skulle vara en arbetsjul. Julafton firar  vi hos svärmor, kanske inte jag men maken och barnen. Ska jag med beror på hur sömnen på jobbet blir.

    Att jag jobbar i jul har gjort att jag bestämt mig för att inte lägga en massa tid på tomtar och pynt. Här hemma är det bara ljustakar i fönstrena och lite stjärnor. Det får räcka för i år.  Förra julen hade jag pyntat, och hade två överhängande tentor framför mig, en omtenta och en tenta  om Femfaktorn och andra olika teorier. Då satt jag dagarna i enda och pluggade till och med drömde om Freud och Carl Rogers. I år är det målartag och skrivtag.

    Min bok säljar sidan visar ännu att boken finns, och att den säljer. Vissa dagar blir jag euforisk över att jag gjorde det. Tänk att jag, jag skrev och gav ut min bok. För mig är det stort, rent av fantastiskt, för jag trodde inte hade bara en dröm om att skriva, nu sitter jag här och kan titta tillbaka på dagen då jag  höll boken i min hand. Overkligt känns det, som om det ännu bara är en dröm som jag drömt.

    Men på mitt skrivbord, vid sidan om mig på ett stafli står min bok uppställd. Den liksom på minner mig om att det verkligen har hänt.

    Jag föredrar att kalla mig impulsiv, smakar på titeln. Jo, jag för nog det, jag föredrar att kalla mig författare. Nej, det känns ännu lite overkligt. Nej jag föredrar att kalla mig, mig, sådan som jag är, med mina tillgångar och otillgångar, tillgångarna är flera än otillgångarna. Det gör tillgångarna i mig bättre, de är tillgångarna i mig som jag ska fokusera på. Tillgångarna är stigar gångar av bra saker med mig, till och med min frustrations och ibland ilskan blir en tillgång för den visar mig att här, just nu i ilskan gömmer sig något som jag behöver träna på…….

  • Caroline af Ugglas

    var idag med i tidningen attention, ask där hon sa något, search som jag blev lite stött på.  Här handlade det om att hon inte ville att dottern skulle ha diagnosen ADHD, fast skolan reagerat och ville hjälpa till. Nu säger jag inte att det var fel! Men jag tror att den rädslan hon känner för själva diagnosen, kan bli  ett hinder för andra barn när föräldrar läser. Andra som har barn, som kanske har lite svårigheter i skolan.  Ser tillbaka på historian här hemma när jag var livrädd, för att man skulle stämpla min son. Minns hur jag slogs och kämpade för att han skulle få vara som han var, även i skolan. Då  diagnos för mig var något farligt. Det var innan jag och min son träffade den fantastiska ”Dampdoktorn” med de buskiga ögonbrynen. Han som såg min son, som han var som lyste upp mina ögon, gav mig kraften. Att orka lite till, att se och kämpa så att min son fick rätt hjälp.

    Jag ser ju mera diagnosen som en tillgång, har ju som sagt skrivit en bok om just det.

    Adhd är inget funktionshinder i mig utan i samhället.  Framför allt så är det i skolan, det stora problemet är. Där är ju ADHD en symtom, på en skola, som vill att alla skall vara stöpta i samma form, man har inte kunskapen och inte heller de rätta resurserna.  För att stödja och uppmuntra de barnen, som inte är så fyrkantiga.  Rädslan i Hennes uttalande handlar, om föräldrar en sådan som mig,  sådan som jag var för många år sen, när det inte funkade.

    När jag var en jobbig, gapig tiger som vaktade min sons heder.  Då innan jag själv hade kunskapen om just ADHD, med den sviktande självkänslan som ADHD diagnosen liksom bjuder på.  DÅ var jag rädd, rädd för att en stämpel skulle göra min son sjuk.

    Idag vet jag och är hundra mil klokare.

    I dag är ADHD en nyckel, en nyckel som hjälper mig och min son att få den hjälpen han behöver. Även om man ibland undrar i vilket århundrade man är i, så är det en hjälp i förståelse och kunskap. Inom honom själv kan han känna stolthet, och förbi se vissa små hinder, samt växa i sig själv, varje seger blir en vinst i honom, svårigheter i ADHD sammanhang där han lyckas växer han. Där han mera misslyckas, får han en  större förståelse för att det kanske inte blev som han tänkt.  Nu skulle jag kunna byta ut han, min son, orden till mig själv.

    För även för mig, är det i dag en mera vilsam och behaglig kvinna i mig. Mina mål som  kanske inte  är helt raka, som ibland är hinder som visar sig i ord  av  som: nej jag tänkte inte på det eller, nej det hade jag inte en tanke på. Eller jag glömde, så kan jag liksom krama om mig själv och ha en förlåtande attityd emot mig själv,som visar mig att  i tillgången så är just det här  en liten otillgång, här behöver jag träna mera eller be om hjälp.

    Som jag skrivit innan så kräver inte jag, att  en blind skall använda ögonen ingen annan heller, hoppas jag.  Förhoppningsvis så ger man en blind, andra hjälpmedel som gör det lättare för honom eller henne i dennes vardag.  Min ADHD kräver kanske inte en ledarhund eller glasögon, utan en eftertänksam och mera förstående omgivning där man inte dömmer min glömska eller impulsivitet som lathet och dumhet.  För just i mig i min adhd så är det så att nej jag glömde av det, eller jag tänkte inte på det. Lappen som jag skulle minnas tappade jag bort den försvann och det var inte för att jag var slarvig utan jag har liksom inte ens i minnet att jag inte minns var jag la den.

    Tidsuppfattning för mig är något som jag inte har förmågan att känna riktigt, utan behöver min  make som hjälper mig  att planera för nästa steg. Ojdå ser att ämnet blev lång i sammanhängande och hoppigt min ursäkt hmm mitt lilla piller  som jag idag tog tidigt är ute sen länge.  Koncentrationen som är lite mera flyktig i mig, är just nu på flykt, inte hemma eller sover redan.

    Jag ser i ett lite längre perspektiv än  af Ugglas just nu. Dottern kanske byter skola, till en mindre konstnärlig och förstående  omgivning där dotter för att slippa alla depressioner som  Caroline själv haft  kanske just skulle behöva den lilla extra kryddan av Concerta som kanske skulle hjälpa henne slippa sorgsenheten som också den ibland bor i just diagnosen.

    P.s. Höll på att glömma det jag från början blev så glad över. Att i tidningen var även det lite julklappstips om olika former om  ADHD där av en som är speciell för mig, Min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

    Klicka på länken så kan den beställas där. D.s.

  • Mitt stafli och jag är kompisar igen

    Hurra! Hurra hurraaaaaaa!

    Kände lite ångest igår när jag satt här vid min dator, buy cialis Tankarna snurrade på. Tänk om jag tagit upp staflit i onödan. Tänka om det inte kommer ett målat streck på min  tavla.

    Hjälp jag kan inte! hjälp Hur Gör Man!. ….

    Det är ångest att måla för mig, det är ångest att skriva för mig ändå skulle jag inte kunna vara utan det. Min kreativa sida är något jag fått på köpet, gör jag inget så får jag ångest , ska jag börja göra nått får jag ångest. När jag sedan sitter där och  känner att nej, måste göra annat då skapas ångest.  Att jag ska till jobbet idag  ger mig ångest, för jag vill hellre sitta här måla hela dagen. Just i sådana här stunder gör adhd i mig ont.

    Först tar det en stund, innan jag kommer till staflit eller skrivandet. Sen skriver eller målar jag och glömmer av tiden, klockan går, tankar i sekunder som säger mig nu måste jag sluta, för nu måste jag packa ihop till arbetet.  Inget annat än mitt skapande bor i mig just nu, blir tokig av att slita mig ifrån mitt målande, jag vill inte. Sitter ännu i morgon rocken, skriver, kaffet är slut. Inser att jag borde  ta på mig packa ihop,  sedan göra mig mentalt redo för arbetet.  Där i ligger min ångest, idag hittade jag dit. Det var därför jag packade ner mina målar grejor sist. Det var så svårt att sluta i tid. Har jag väl satt mig där, så vill jag inte sluta.  Just nu  har jag börjat måla en  blå tavla,  vad det blir är jag inte klar med, mera än att tanken från början var att måla mina  avkortade tankar. Mina tankar som spinner runt  till det korupt slutar,  blir en ny annan tanke.  Vem skulle vilja se sådan konst? Ingen annan än jag själv. Men det är ju jag som målar, det är mitt målande och alla andra kreaktiviteter i mig som måste fram.

    Jag är just nu bara i början igen, tre, fyra år sen sist och redan hittade jag orsaken, till varför staflit fick bo i källaren efter ett tag. Nästan maniskt har det en dragningskraft till mig. När jag inte sitter där, skrattar det åt mig, när jag sitter där blir jag lite stressad av att inte kunna sitta kvar, för jag har annat att göra.   Men får svårt att slita mig.  Varför i hela världen ska saker vara så svårt, varför ska det vara så svårt att lägga ifrån sig sin pensel, varför ska det vara så svårt att sätta sig där? Vad är det som gör att jag utsätter mig för detta, varför kan det inte vara så att jag är mera tillfreds med vardagslivet, varför kan jag inte stå ut med vardags saker. Vara nöjd med bara skriva lite, bara måla en liten stund, älska att leva som alla andra?

    Nej, Jag gör inte det, för jag nästan måste  grejja och det är det, som är mina tillgångar, det är det som är adhd i mig, som jag i mig är ganska stolt över.  Men tiden som egentligen är gratis, gör att jag har andra saker att göra mellan varven.

    Tänk om det kunde vara så enkelt, att mina pengar ramlade in även om jag satt och målade hela dagarna. Då hade jag varit i lycka, hela tiden.   Att kunna sitta här och måla, skriva, vara mamma, och bara göra det som är mina intressen. Jag vet att ni tycker jag är naiv. Sånt är inte livet, tänker ni. Så är det, även jag är medveten om det. Men egentligen borde vi inte alla just få vara i dessa stunder alltid hela tiden. Jag hoppas i alla fall att jag kommer att stå ut med mina  avslut och avbrott,  vara i vardagen för att sedan smyga mig in till min lilla stor- rums-ateljé för att få vara fri igen en stund och bara vara jag, mina färger. Nu måste jag slita mig för denna gången. Ska till jobbet, ännu en gång. I morgon hoppas jag att jag åter igen kommer att kunna sitta här en stund.