Skolan i Färgelanda, skyddar sig med Åtgärdsprogram.

 

Men det hjälper inte en liten flicka eller pojke.

Nu är artikel några dagar gammal men ändå aktuell. En ständigt nygammal nyhet som sätter ärr långt upp i livet. Så även om  artikeln är några dagar gammal, purchase så kommer inte  såren i den lilla flickan försvinna tyvärr. Dom kommer sitta i länge.

Såren har även gjort att den lilla flickan insett att alla vuxna är inte vuxna alltid. Vissa vuxna väljer att inte se, inte agera. Väljer att titta åt ett annat håll. Vad är det dom vuxna är rädda för?

Vad är det som gör att vissa vuxna tycker det är okey att barn till och med blir misshandlade på sin arbetstid?

För det är ju egentligen det skoltiden är. Det är våra barns arbetstid.

Inte någon skulle acceptera och gå tillbaka till ett arbete, där kamrater och chefer tycker det är helt okey att några få misshandlar en kollega.

Flickan går i Skolan här i Färgelanda.  Det spelar ju inte någon roll vart det sker men nu ligger det nära. Bara några hundra meter bort är det en flicka som mår dåligt. Som blir utsatt, några vuxna ser men har skydd framför sina ögon. Skydden gör att någon blir utsatt för mobbning och misshandel.

Skolan säger att dom vidtagit åtgärder. Jo, kanske har dom gjort ett försök, men de har ändå inte gjort tillräckliga försök.

För en liten flicka blir utsatt.

En lite flicka går till skolan varje dag, vet inte då hon går om hon kommer hel hem. Hon känner inte trygghet när hon går till skolan. Mamman till flickan kan inte skydda sitt barn, för  vi har skolplikt i det här landet. En mamma går här i Färgelanda med oro i magen för hennes flicka.

Skolan har vidtagit åtgärder säger dom.

Men hjälper det?

Hjälper det flickan?

Försvinner klumpen i magen för att skolan skyddar sig med att, de vidtagit åtgärder? 

Känner flickan sig helare mera duglig, för att skolan kapitulerat och tittar åt ett annat håll?

Är det mera okey att misshandla, nu när skolan har vidtagit åtgärder?

Jag vet när min son gick i småskolan att skolan skulle visa mig en förebyggande plan så de skulle förhindra mobbning.

Det tog flera år att få fram den fast de sa att de hade en.

Jag förstår mamman när hon tappat förtroendet för skolan, det gjorde jag oxå när min stora son var mindre. Jag tappade det helt, var ständigt orolig för att min son skulle bli utsatt. Hade ständigt tankarna på sonen i skolan. 

Det var många gånger som jag fick sitta och trösta en liten kille till son, som inte alls förstod vad det var för fel på honom.  Han kunde inte förstå varför. Tänk det kunde inte jag heller, mest av allt kunde jag inte förstå varför i hela friden skolan inte såg.

De gånger jag ringde vilket jag gjorde ganska ofta, var det krig! Lärarna gick ner i skyttegravar och det kändes som om jag och sonen befann oss på mark full och minor som bara väntade på att explodera. 

Inser att mina ord inte hjälper flickan och hennes mamma. Men kände att jag bara var tvungen att skriva.

Artikeln väckte känslor i mig, det väckte tankar…….

Nej så länge den lilla flickan går till skolan och inte känner trygghet, inte får blomma ut i sin egna blomma. Då känner jag att skolan gjort alldeles för lite. De åtgärder dom gjort, är inget värda. Så länge som flickan inte har möjlighet, att få vara precis den lilla flickan hon är.

Dessutom är mobbning, Misshandel enlig våra lagar inte okey till och med ett lagbrott.

 

 

Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

 

Mobbare är sina egna försvarsadvokater…..

Mobbning, cialis jo det är så att man genom utredning kommit fram till saker som jag redan som liten fick erfara. När min son var lite fick han erfara liknande upplevelser, remedy när min minsta son gick i den vanliga skolan i mellanstadiet, online så var det även då tal om att han var en del i det som han inte ser. Jo, visst är det så, men om jag gång på gång blir retad, illa behandlad kallad idiot, dampunge, bög och alla andra fulheter dag ut och dag in. Så självklart tröttnar jag, då smäller jag till sist till, kanske är det just den gången inte så farligt, men bägaren rann över. Jag fick en knuff eller någon sa men flytta på dig bla bla.  Det är bara det att jag hör samma sak i flera veckor. Fröken eller de vuxna får endast höra det i olycksfall då förövaren av misstag inte kollat vuxenfritt.  Själv får jag som fjärdeklassare, (än värre kanske till och med förstaklassare) höra det från den stund jag träder in på skolgården. Nyp, knuffar, ibland regel-aktiga slag, spottad på, illa sinnade ögonkast och kanske några som håller för näsan när jag går förbi. 

Redan innan har fröken himlat med ögonen och tycker att mamma är jobbig. Nu är den där morsan på gång igen. “har jag själv fått höra en gång av misstag.” när jag ringt då någon varit dum emot min son.

Åter till det jag skulle skriva om. Bägaren rann över jag slog till Kalle som kanske denna gång inte menade att knuffas.  Jag som dagligen blir utsatt för kränkningar, tänker mig inte för som mina kamrater för jag har inte koll på om någon vuxen ser. Eller kanske till och med så att jag vet att jag står ensam, inga vuxna bryr sig om jag blir kränkt. Så för mig spelar det ingen roll.  Vuxna ser i situationen att det ska till ett möte mellan mig, och kanske den värsta av mobbarna, eller till och med flera av mobbarna.  Fröken berättar det hon såg och säger tydligt att jag såg inte knuffen, de andra klasskamraterna berättar sin version, Kalle sin. Oftast är det ju så att Kalle har ganska många i klassen som står på hans sida. Varför vill jag inte ens tänka på. 

Jag mobbningsoffret får träda in i rättssammanhanget och bereda och vara min egna försvarsadvokat.  Mötet slutar med att Kalle ber mig om ursäkt, jag ber honom om ursäkt. Där ordet förlåt gör så djävla ont, att jag nästan kräks. Kalle trycker min hand lite extra hårt, då det obligatoriska  handslaget emellan oss skall till, för att fröken kräver det av oss. Fröken tycker att situationen löstes bra, Kalle är sur, det vet jag sen innan, jag är livrädd för att dagen ska ta slut och jag igen ska vara tvungen att gå hem från skolan.  För jag vet av erfarenhet att Kalle och nåra av hans kompisar står och väntar på mig.

Jo, det är mitt eget fel, vill man i skolan att jag ska lära mig.  För jag är så konstig, jag pratar för högt, eller för mycket, e för blyg, tjock, smal, ful, töntig, blek, äcklig…..

Det är så viktigt att köra ner i halsen på mig MIN EGEN DEL……… tycker De vuxna som bor i situationen.

Den delen, skolan historian ska jag leva med hela livet, även som vuxen glimmar dessa skolminnen fram……. Jo det gör ont även som förälder att veta, att mina barns erfarenheter av skolan, kommer att följa dom hela, hela deras liv.

Läs artikeln som jag länkar till och Måste vi snart inte göra nått åt dessa situationer.

Mobbning är inte tillåtet, ändå finns det.  Det finns till och med Vuxna som tar hand om dina barn, som ser mellan fingrarna då barn mobbar, blir mobbat.

Det är vår skyldighet till både mobbaren och mobbningsoffret att agera. Ingen i situationen ska behöva vara i den!

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: