Jo så är det. Men det tar på krafterna. Inom mig bubblar känslor som en källa. Om ni tänker er en varm lerkälla, order eller som en långsamt kokande havregrynsgröt där varje bubblar liksom samlar kraft för att bubbla upp. Just så känns det inom mig just nu.
Inte vågar jag lita på, inte heller vågar jag känna efter riktigt så mycket som jag skulle gjort. Historian säger mig att jag ska inte vara så himla känslig. Känner ni igen? Kanske gör ni det eller så gör ni inte det.
Men just nu har jag själv känt att jag ska sluta vara så himla känslig. I alla fall just nu bara gå rakt fram, utan att titta sidledes. Inte heller vika av eller stanna upp för reflektion. Det har varit en jobbig tid. Inte nog att jag varit sjuk, jag har slagits med rädslor om faserna 3, slagit med okunskaper som jag fått gå steget upp med. Slagit med mig själv om att inte tappa den sista gnistan eller tråden. Jo, riktigt så illa har det känts och varit. Ett halvt år med felmediciner som inte funkat, utan gjort mera skada än verkan. Is i magen skulle jag ha, men den isen tinade upp alldeles för fort. Det största felet jag gjorde var nog att jag förlitade mig på andra istället för att lyssna på kvinnan som bor inom mig. Nu tar jag inte bort någons yrkes kunskap i meningen. Mera än min egen för jag har liksom glömt av att förlita mig på mig själv. Helt och hållet förlitat mig på yrkes människor som har det som yrke att ta hand om människor som inte mår så gott.
Inte nog med att jag varit sjuk. Så var det så under ett par månader, att min arbetsplats var stängd för mig. Man sa att jag var för sjuk och gömde sig bakom en falsk mur där det skulle påskina att man tänkte på mitt bästa. Så att jag inte blev för sjuk.
Men tack vare min egna klokhet, en facklig representant, samt mail och samtal med Personalansvarig och min egna kraft, så ska jag nu få återgå till mitt arbete. Min första dag i pröva var i går då var jag på ett möte och där efter ett kortare samtal med min verksamhetschef. Idag skall jag få prova på, att vara i verksamheten.
Misstänksamhet bor hos mig och ångest över att inte veta vilka vatten som jag simmar i, gör sig påminda men just nu väljer jag att förlita mig på min simkunnighet. Jag är en bra simmare och kan vila mig i varje simtag. ”Liknelse med arbete” Flyter på det som kan flytas på dvs min egna förmåga. Dessutom har jag en mailar vän som jag delar tankar med. Som ger min respons och klokheter i att vara och ha varit i samma situationer. Hon ger mig kunskaper och aha-tankar som ger mig förståelse om varför vad det är som gör att det blir tokigt i mig. Hon ger mig svar och ger mig bekräftelser och svar på frågor som jag slåss med.
Ett svar som jag ofta vilar mig i är svaret som hon gav mig i att vi har en känslighet när vi möter andra vi liksom nosar upp tvivelaktigheter, och går i gång på oärligheter och känner av när det bor baktankar och ljug i saker.
Vad vill jag säga med det?
Jo jag vill ge mig själv lite upprättelse och kanske till och med ett förlåt till mig själv. För att jag vägrat, eller låtit mig blunda för saker som varit uppenbara.
Nu i återblicken och återtåget ska jag ta lärdomen till min egen källa. Låta den bli min kunskap och återigen se det som ska ses. Det gäller att jag står på mig så ingen annan gör det.
Har jag vunnit?
Vad fanns det iså fall att vinna?
Nej, det var ingen tävling för mig, det handlar inte ens om vem som har rätt och fel för mig.
Är det någon som vill ha rätt eller fel så får det stå för dom. Det säger mera om dem, än om mig. Vems fel eller inte, är inte viktigt. Utan det som nu är viktigt är att det som är historia, är historia inget som vi kan förändra. Framtiden påverkar vi i det vi gör just nu!
Just nu ska jag ta på mig lite mera kläder än min morgonrock. Ladda för eftermiddagen och kvällen då som jag ska känna mig för i min nygamla yrkesroll.
Historiska upplevelser ger oss kunskaper om hur vi kan påverka framtiden.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
. Host host, 
