bloggutveckling-skrivande-arkiv

The Power of Words in Everyday Life – When the Numbers Start Speaking

Ibland sker förändringarna samtidigt på flera plan. Bloggen växer, orden hittar nya vägar – och jag själv klipper av trettio centimeter hår. Det här inlägget handlar om ordens kraft i vardagen, om hur vi väljer att se på livet, vädret och oss själva – och hur våra ord formar verkligheten.

Du får inte missa fredagens inlägg!

Fredagens inlägg blir ett som skaver lite.
Det handlar om svartsjuka – den där känslan som ofta förväxlas med kärlek, men som i själva verket bottnar i rädsla.
Om hur tillit kan tystna, hur kärlek kan kvävas, och vad som händer när vi vågar se bakom kontrollen.

Det är personligt, rakt och viktigt.
Publiceras fredag morgon här på malix.se.

Read this post in English. ->Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

Det är just där ordens kraft i vardagen visar sig – i hur vi tolkar siffror, ord och känslor, och ger dem mening.

De senaste dagarna har jag följt min Google-statistik med nyfikenhet. Inte för att jaga resultat, utan för att förstå vad som händer bakom kulisserna.
Jag har sett hur inlägg jag skrev för länge sedan börjar vakna till liv igen. Människor söker efter ord som självläkning, tacksamhet och känslor som fastnar i kroppen – och landar här, hos mig.

Det betyder att texterna lever vidare – att de får ett eget liv i nätets tysta rum.
Google visar inte bara siffror. Det visar vad människor söker, och vad som faktiskt berör.
När någon stannar kvar en stund, när någon återvänder, när orden bär något äkta – då förstår algoritmen att här finns något värt att visa fler.

Jag skrev tidigare om hur jag följer statistik utan stress i inlägget Veckostatistik och tacksamhet i vardagen.

Det är just det jag vill skapa: en plats där äktheten får växa långsamt, i sitt eget tempo.

Före och efter – när trettio centimeter får vila

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Igår föll trettio centimeter hår till golvet. Kvar blev jag – lite lättare, lite friare, men fortfarande jag.

Carina efter klippningen – lätthet, förändring och ordens kraft i vardagen — Härligt när håret är kortare jag längtar tills jag tvättar håret och får uppleva känslan av hur lätt det är.

När ordens kraft i vardagen blir tydlig i samtalet

Frisörer har en förmåga att hålla igång samtal. Vi pratade om livet, jobbet och till sist – vädret.
Det där grå, regniga och tunga som många pratar om just nu.

Jag hörde mig själv säga:

Ju mer vi pratar om mörkret, desto mörkare känns det. Vädret kan vi inte styra, men vi kan välja hur vi känner inför det.

Och där, mitt bland hårslingor och speglar, slog det mig – våra ord skapar vår verklighet.
Om jag väljer att se november som en tid för vila, värme och ljus, så blir det också så.
När jag tänder ljus, drar filten om mig och dricker en kopp te, känner jag tacksamhet i stället för tristess.

Det är samma sak i allt: hur vi pratar om livet formar hur vi upplever det.
Säger jag att något är tungt, blir det tyngre. Säger jag att det finns ljus, så hittar jag ofta ljuset också.

När bloggen och livet växer samtidigt

Precis som håret behöver vårdas, behöver också orden det.
Bloggen känns just nu som en levande process – den växer fram i takt med mig.
Statistiken visar växande trafik, men för mig handlar det inte längre om siffrorna.
Det handlar om förtroendet mellan mig och dig som läser.
Att mina ord får landa hos någon som kanske just behövde dem den dagen.

AHA – mellan raderna

Det handlar inte om vädret, håret eller Google. Det handlar om att välja sitt fokus.
Att se möjligheten i det som är, i stället för bristen.
När jag väljer ljuset, tacksamheten och vilan, förändras inte världen – men min upplevelse av den gör det.

Ordens kraft i vardagen Reflektion – mellan raderna

Jag påminns om ordens kraft i vardagen – hur små skiften i språk och tanke kan förändra känslan av hela dagen.

Kanske är det just nu, i novembermörkret, som de största förändringarna sker.
När vi klipper bort det gamla, låter orden vila och väljer nya tankar.
Det är då ljuset hittar in, även om det kommer från ett tända-ljus snarare än solen.

Du kan också läsa När känslor fastnar i kroppen – och hur jag lär mig lyssna.

Avslutande ord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

Avslutande påminnelse

Glöm nu inte att kika in i morgon.
Då reder och benar jag i svartsjukan – den där känslan som kan trasa sönder både relationen och individen.
Ett ämne som berör, skaver och kanske också väcker igenkänning.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
Stöd via PayPal

Eller prenumerera för att inte missa nya inlägg:
Prenumerera på malix.se

Power of Words – When Change Happens on Many Levels

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

The blog is growing, the words are finding new paths – and I just cut off thirty centimeters of hair.
This post is about the power of words in everyday life, about how we choose to see life, the weather, and ourselves – and how our words shape reality.

Don’t Miss Friday’s Post

Friday’s post will be one that stirs a little.
It’s about jealousy – that feeling so often mistaken for love, but which in truth is rooted in fear.
About how trust can fall silent, how love can be suffocated, and what happens when we dare to look behind control.

It’s personal, honest, and important.
Published Friday morning here on malix.se.

Read this post in Swedish:

Ordens kraft i vardagen – När siffrorna börjar tala

The Power of Words – When the Numbers Start Speaking

Over the past few days, I’ve followed my Google statistics with curiosity.
Not to chase results, but to understand what happens behind the scenes.

Posts I wrote long ago are coming to life again.
People are searching for words like self-healing, gratitude, and feelings stuck in the body – and they end up here, with me.

That means the texts live on – taking a life of their own in the quiet rooms of the internet.
Google doesn’t just show numbers. It shows what people seek, and what truly moves them.

When someone stays for a while, when someone returns, when the words carry something real – the algorithm understands that there’s something here worth showing to more people.

That’s what I want to create: a space where authenticity grows slowly, in its own rhythm.

Before and After – When Thirty Centimeters Get to Rest

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Yesterday, thirty centimeters of hair fell to the floor.
What remained was me – a little lighter, a little freer, but still me.

Carina Ikonen Nilsson smiling after cutting thirty centimeters of hair, reflecting the power of words and how change can feel both light and freeing.

It feels wonderful to have shorter hair. I can’t wait to wash it and feel how light it is.

When the Power of Words Shapes a Conversation

Hairdressers have a special way of keeping conversations alive.
We talked about life, work – and finally, the weather.
That gray, rainy heaviness that so many mention these days.

I heard myself say:

“The more we talk about the darkness, the darker it feels.
We can’t control the weather, but we can choose how we feel about it.”

And there, among hair strands and mirrors, it struck me – our words create our reality.

If I choose to see November as a time for rest, warmth, and light, then that’s what it becomes.
When I light candles, wrap myself in a blanket, and drink tea, I feel gratitude instead of gloom.

It’s the same with everything: how we speak about life shapes how we experience it.
If I say something is heavy, it becomes heavier.
If I say there’s light, I often find it too.

When the Blog and Life Grow Side by Side

Just as hair needs care, so do words.
Right now, the blog feels like a living process – growing in rhythm with me.

The statistics show more visitors, but it’s not about numbers anymore.
It’s about trust – between me and you who read.
That my words find their way to someone who perhaps needed them that very day.

AHA – Between the Lines

It’s not about the weather, the hair, or Google.
It’s about focus – choosing what to see and what to give meaning to.
When I choose light, gratitude, and rest, the world itself doesn’t change – but my experience of it does.

Reflection – Between the Lines

I’m reminded of the power of words in everyday life – how small shifts in language and thought can change the feeling of an entire day.

Maybe it’s right now, in November’s darkness, that the biggest transformations take place.
When we cut away the old, let words rest, and choose new thoughts.
That’s when the light finds its way in – even if it comes from a candle rather than the sun.

Closing Words

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now – this is where life happens.

A Little Reminder

Don’t forget to stop by tomorrow.
I’ll be exploring jealousy – that feeling that can tear apart both relationships and the individual.
A topic that touches, stings, and perhaps awakens recognition.

Support My Writing

If you enjoy what I write and want to support my work, you can do so here:
Support via PayPal

Or subscribe so you won’t miss new posts:
Subscribe to malix.se

Woman standing on a jetty before a cold morning swim, symbolizing strength and not feeling alone in emotions.

Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

Jag har ofta känt mig ensam i mina känslor. Därför skriver jag. Jag vill att andra ska veta att känslor inte är farliga. De ska få finnas, förstås och få plats i livet. När vi lämnas ensamma med dem blir de svåra att bära.

Engelska versionen

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Ensam i sina känslor, När orden hittar mig

Jag skriver inte när jag måste, utan när orden söker upp mig. De kommer till mig när jag går ner till sjön, vid köksbordet, i bilen eller när jag ska sova och hjärnan bestämmer sig för att nu är tiden rätt. Orden är min andning, och andningen är en förutsättning för livet. Skrivandet hjälper mig att fortsätta förstå mig själv, och världen omkring mig.

Ensam i sina känslor – men inte ensam om dem

Nu när jag studerar igen landar allt jag skriver på ett nytt sätt. Orden får luta sig mot kunskap jag samlat genom åren – i möten, i erfarenheter och i teorier som nu fått en hemvist i mig. Det jag tidigare kämpade för att förstå har fått sammanhang. Teorierna blir inte längre bara ord på ett papper, de blir en del av min verklighet, mitt liv och mitt arbete.

Att möta ungdomar – och mig själv

I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta bär känslor som ingen fått syn på. De har lärt sig hålla ihop, eller att gå sönder så högt att någon ska reagera. När jag skriver försöker jag förstå mina egna skyddsmekanismer lika mycket som jag försöker förstå deras. För att kunna möta andra behöver jag också möta mig själv.

Barn ska få vara barn – ansvar, anknytning och vardagens trygghet

Morgondoppet – och modet att vara kvar

Och kanske är det därför morgondoppen blivit en så viktig del av mitt liv. I det kalla vattnet finns inga fasader. Första steget är alltid motstånd, kroppen ropar att den vill vända. Men när jag stannar kvar, andas, låter vattnet bära mig – då händer samma sak som när jag skriver. Jag ser att jag överlever också det som känns obekvämt. Jag blir starkare för varje dopp.

Morgondopp vid dimmig sjö, badsystrar och känslan av sammanhang i naturen.

Badsystrar och KASAM

Ingen ska behöva känna sig ensam i sina känslor, inte i det förflutna och inte i nuet.

Det är inte bara själva doppet som betyder något. Det är att vi gör det tillsammans. Där bor även ett KASAM – en känsla av sammanhang. Vi badsystrar möts i gryningen, innan världen riktigt vaknat. Vi pratar ibland, är tysta ibland – men vi är alltid i våra jag, i samma upplevelse. Vi badar oavsett väder eller vind. I den stunden är vi fullt närvarande, i en bubbla där ingen behöver förklara vem hon är. Det gör något med oss. Det stärker oss. Det binder oss samman.

Himlen är här – natur, kärlek och compassion

När texten hittar andra, Ensam i sina känslor

Det har funnits perioder i mitt liv där jag varit omgiven av människor men ändå varit ensam i det jag känt. Den ensamheten vill jag bryta genom att skriva. Och varje gång någon läser och känner igen sig – då blir vi två som bär. Då blir känslan mindre tung.

Bloggstatistiken har blivit ett oväntat kvitto på att orden når fram. Klick och siffror är inga svar i sig, men de visar att någon har hittat hit. Någon i Sverige. Någon i USA. Någon jag aldrig kommer möta – men som kanske behövde just de här orden. Det säger mig att vi aldrig är ensamma om det vi känner, även om det kan kännas så.

Fika efter kallbad, värme och gemenskap efter modet att möta känslor.

Varför jag skriver, Ensam i sina känslor

Jag skriver för att orden finns och för att jag behöver dem. Men jag skriver också för att någon annan kanske behöver dem lika mycket. Känslor är inte farliga. De hjälper oss att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. De känslor som en gång räddade mig kan idag hindra mig från att leva fullt ut. Därför fortsätter jag skriva – för att våga växa, våga leva och dela den resan med andra.

Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Frågor till dig som läser
Känner du igen dig i känslan av att vara ensam i dina känslor?
Vad hjälper dig att stanna kvar när något känns svårt?
Har du ett eget sätt att hitta sammanhang — som badet, skrivandet eller samtalet?

Reflektion

När vi delar det vi känner blir livet mindre ensamt att leva. Jag vet idag att vi aldrig är ensamma i våra känslor, även när vi tror det.

Mellan raderna – min röst

Mellan orden finns stillhet.
Jag skriver inte längre för att förstå, utan för att dela det jag redan lärt mig.
Här får känslorna vila utan kamp – och jag med dem.

Stöd bloggen

Prenumerera

Carina Ikonen Nilsson

Igår kan bära känslor som hör till då, men ibland hittar de fram i nuet.
En del av dem behövde vi en gång, för att överleva eller orka vidare.
Men idag kan samma känslor mest ställa till med oreda och hålla oss tillbaka.

Det är just när de dyker upp i nuet som vi får möjlighet att jobba med dem.
Då kan vi släppa gamla strategier och ge plats för det liv vi vill leva imorgon.

Därför gäller just nu — även i våra känslor.

Engelska versionen

Feeling Alone in Emotions – Why I Write

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Malix

I have often felt alone in my emotions, and I know that many people share that experience. Feeling alone in emotions can be heavy, and that is why I write.

Read this post in Swedish:
Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

When words find me

I do not write because I should. I write when the words come to me.
They arrive when I walk down to the lake, when I pour my morning coffee, or when the house is quiet and I can finally hear my own thoughts. Sometimes they appear just when I am about to fall asleep, reminding me that silence can no longer hold everything. Writing is how I breathe, and breathing is how I continue living.

When studies give my words a place to land

Now that I am studying again, everything I write lands differently. The words lean on the knowledge I have gathered through the years – through conversations, through all the people I have met, through theories that once felt distant but now make sense. What I struggled to grasp before has a place in my life today. Concepts no longer float outside of me; they have become part of who I am and how I understand others.

Meeting young people – and myself

Working with young people has shown me how common feeling alone in emotions can be. They have learned to keep everything inside or break loudly enough for someone to notice. When I write, I try to understand my own protective strategies as much as I try to understand theirs. To support others, I must be willing to meet myself.

Children Should Be Allowed to Be Children

The morning dip – staying with what feels uncomfortable

Perhaps that is why cold morning swims have become so important to me. The first step into the water always comes with resistance. The body wants to run. But when I stay, when I breathe, when I let the cold hold me without fighting it, something shifts.
The same thing happens in writing.
I learn that I can survive discomfort. I am stronger each time I choose to remain in the moment.

Misty lake and jetty, morning swim and a sense of belonging in nature.

Belonging, KASAM, and the bad sisters

It is not only the swim that matters. It is that we do it together. There is a sense of coherence – KASAM – in meeting my “bad sisters” at dawn, before the world wakes up. Sometimes we talk, sometimes we are silent, but we share the same courage. We swim no matter the weather. In that moment, there is nothing to prove. We are simply ourselves. It strengthens us. It connects us. It gives us a place to belong.

Heaven Is Here – In Nature’s Rhythm and In Us

Feeling Alone in Emotions – When the Text Reaches Others

There have been times in my life when I was surrounded by people and still felt alone in what I felt inside. Writing is my way of breaking that isolation. And every time someone reads and thinks, “This is how it feels for me too,” then the burden is already shared by two.

Even my blog statistics have become a quiet reminder that words travel. Someone in Sweden. Someone in the United States. Someone I will never meet who needed a sentence or a moment of recognition. Statistics are not the goal, but they are evidence that human experience is universal.

Warm coffee after cold bath, connection and belonging after facing emotions.

Why I write

I write because the words exist and because I need them. I write so that others do not have to feel alone in their emotions. Emotions are not the enemy. They help us understand where we come from and where we are going.
The emotions that once protected me can hold me back today. That is why I continue writing: to make room for healing, courage, and forward movement.

Trauma the Body Remembers – Survival Strategies & Self-Healing

Questions for you as a reader
Do you recognize the feeling of being alone in your emotions?
What helps you stay when something feels uncomfortable?
Where do you find your own sense of belonging — in water, in words, or in connection?

Between the Lines – My Voice

Between the words, there is stillness.
I no longer write to understand, but to share what I’ve already learned.
Here, emotions can rest without struggle – and so can I.

Reflection

Sharing what we feel makes life less lonely to live. Writing reminds me that none of us are truly feeling alone in emotions.

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday can carry emotions that belonged to then, but sometimes they show up in the present. Some of them once helped us survive what we could not change. Today, those same emotions may only create confusion and hold us back.
It is exactly when they appear in the present moment that we get the chance to work with them, to release old strategies and give space to the life we want tomorrow.
The present always matters, even in our emotions.

Support the blog

Subscribe

Read this post in Swedish:
Jag skriver för att ingen ska vara ensam i sina känslor

Lake landscape representing Carina’s healing journey while blogging in two languages about life, trauma, and emotional growth.

Blogga på två språk – Vi är två som vågar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

När jag hittade en annan bloggare som också ville blogga på två språk, blev jag först alldeles liten. Jämförelsen slog till. Men med trauma-kunskap, compassion och humor valde jag stolthet. För världen är stor nog för oss båda.

Read this post in English -> Blogging in Two Languages – We Are Both Brave

Carina skriver och bloggar på två språk om livet, känslor och trauma kroppen minns.

Jag hittade henne idag.
Den andra kvinnan som skriver på svenska och engelska.
Och direkt väcktes något i mig:

”Men hallå! Det där är ju min grej.
Vem är du?
Och hoppas du inte tror att jag härmar dig?”

Det var som att mitt inre barn hoppade upp på en stol och skrek:
”Copycat-alarm! Rädda dig själv.”

Samtidigt höll kroppen med.
Trauma är snabb — den reagerar innan tanken hunnit ta på sig byxorna.
Och då slog den röda cirkeln igång:

”Gör dig liten. Akta dig. Någon annan tar din plats.”

Blogga på två språk

Vi gör ju helt olika saker

Hon skriver om odling, trädgård och ekologiska drömmar.
Fjärilsrabatter, frön, Bokashi och allt det där gröna.

Jag?
Jag skriver om trauma som kroppen minns, om kalla bad och om det inre livet som kräver både mod och kaffe.

Hon har händerna i jordens mylla.
Jag har fötterna i iskallt vatten.

Kallbad som självläkning medan jag bloggar på två språk om trauma, mod och förändring.

Hon odlar blommor.
Jag odlar mod.

Hon får det att grönska utanför oss.
Jag får det att växa inuti oss.

Och ändå blev jag rädd.

Anknytningen sa: ”Du duger nog inte”

Det är den där delen i mig som bär gamla minnen:
att jag måste prestera för att få finnas
och att jag måste vara unik för att ta plats.

Men vet du…
viskade den ansvarstagande vuxna i mig:

”Du har bloggat sedan 2009.
närmare 4000 inlägg.
Dina ord har burit dig i årtionden.”

Jag är inte ny här.
Jag är ingen kopia.

Blogga på två språk

Att blogga på två språk – och ändå vara sig själv

När jag såg att hon började skriva på engelska i september,
för att hon har engelska läsare som vill följa med —

då satt jag här och skrattade åt mig själv.

”Just det. Världen kretsar varken kring mig eller min blogg.”

Logiken gjorde sin entré och sa vänligt:

”Det här handlar inte om dig, lilla hjärtat.”

Och känslan backade lite
och gjorde plats för något mjukt och fint inom mig.

Grön cirkel – jag väljer känslan aktivt

Compassion klev fram och viskade:

”Det är okej att känna så här. Jag är här med dig.”

Och jag sa till kroppen:

”Tack för att du vill skydda mig.
Men idag väljer jag något annat.”

Jag väljer stolthet.
Jag väljer glädje.
Jag väljer oss båda.

För tänk om det blev något fint av det här?

Jag är en växthus-nybörjare.
Hon verkar vara proffs på odling.
Jag körde trial-and-error-terapi på tomaterna i somras.

Tänk om hon har tips jag kan lära mig av.
Och tänk om hon kan inspirera mig.

Och tänk om jag
har inspirerat henne
att våga skriva på engelska.

Alla dessa tänk om
gör något gott inom mig.

Win-win-win

En ny följare ska hon få.
Och hon får mig:

En badande känslonörd
med trauma-kunskap och själsligt driv
som älskar att växa
både i själen och i växthuset.

Slutord – jag äger min plats, min röst, min historia

Jag växer inte av att förminska mig själv.
Och inte av att krympa någon annan.

Min plats blir inte mindre.
Den blir större
när jag låter både henne och mig vara modiga.

Vi får vara bra samtidigt.
Vi får inspirera varandra.
Vi får vara olika – och ändå lika modiga.

Hon gräver i jorden.
Jag gräver i hjärtats själ.

Och tillsammans gör vi världen lite mer levande.
På varsitt sätt.
Med ordens kraft.

Fråga till dig som läser

Har du också blivit liten en stund
för att sedan upptäcka
att världen blev större
när du lät känslan bada färdigt?

Dela gärna.
Vi växer när vi vågar synas.

Vill du också inspireras av trädgård, fjärilsbäddar och grönt liv?
Ta gärna en titt på hennes blogg:
https://levnadskonst.com/

P.S. Bloggvärlden blir så mycket vackrare när vi hittar varandra.

Stöd & prenumeration

Prenumerera på bloggen här
Stöd mitt skrivande via PayPal

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Här finns mera att läsa….

-> Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning
-> Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam och ansvar

Ny här? Välkommen att läsa mer om mig och varför jag skriver på två språk: → Välkommen till malix.se

Blogging in Two Languages – We Are Both Brave

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 november 2025

i bloggutveckling-skrivande, Personlig utveckling & tankar

When I discovered another blogger who was also blogging in two languages, I suddenly felt very small. Comparison stepped in. But with trauma-knowledge, compassion, and a bit of humor, I chose pride instead. There is enough room in this world for both of us.

Read this post in Swedish ->Blogga på två språk – Vi är två som vågar

Carina blogging in two languages about life, emotions, and the trauma the body remembers.

I found her today.
Another woman writing in both Swedish and English.
And immediately something was triggered in me:

“Hey, that’s my thing.
Who are you?
And please don’t think I’m copying you.”

It was as if my inner child jumped onto a chair shouting:
“Copycat alert. Protect yourself.”

My body agreed.
Trauma works fast — it reacts long before the mind has time to understand what is happening.
The red circle lit up:

“Make yourself small. Be careful. Someone is taking your place.”

Blogging in two languages

We are doing completely different things

She writes about gardening, soil, and ecological dreams.
Butterfly beds, seeds, Bokashi — a whole green universe.

Me?
I write about trauma the body remembers.
I write about cold-water dips and the inner life that demands both courage and coffee.

She has her hands in the earth.
I have my feet in freezing water.

Cold water swimming as self-healing while blogging in two languages about trauma, courage, and change.

She grows flowers.
I grow courage.

She helps the outside world bloom.
I help the inside world breathe.

And still, I felt fear.

Attachment whispered: “You are not good enough”

That is the part of me that carries old memories:
that I must perform well to be allowed to exist,
that I must be unique to be worthy.

But then the responsible adult in me whispered:

“You have been blogging since 2009.
nearly 4000 posts.
Your words have carried you for decades.”

I am not new here.
I am not a copy.

Blogging in two languages – and still being yourself

When I saw she started writing in English in September,
because she has English-speaking readers who want to follow along —

I sat here laughing at myself.

“Oh right. The world does not revolve around me or my blog.”

Logic stepped in and said gently:

“This is not about you, dear heart.”

My feelings stepped back a little
and made space for something soft and good.

Green circle – I choose my emotion actively

Compassion stepped closer and whispered:

“It is okay to feel this way. I am here with you.”

And I told my body:

“Thank you for trying to protect me.
But today I choose something different.”

I choose pride.
I choose joy.
I choose both of us.

What if something beautiful grows from this?

I am a greenhouse beginner.
She seems like a professional in gardening.
I used trial-and-error therapy on my tomatoes last summer.

What if she has tips I could learn from.
What if she can inspire me.

And what if I
have inspired her
to dare writing in English.

All these what-ifs
create something warm inside me.

Win-win-win.

A new follower she will get.
And she will get me:

A cold-water-swimming feelings-nerd,
with trauma knowledge and a soul-driven pen,
growing on the inside and in the greenhouse.

Final words – I own my place, my voice, my story

I do not grow by shrinking myself.
Nor by shrinking anyone else.

My place does not get smaller.
It grows
when I allow both her and myself to be brave.

We can both be good.
We can inspire each other.
We can be different — and still equally courageous.

She digs in the soil.
I dig in the heart.

And together we make the world a little more alive.
In our own ways.
Through the power of words.

A question for you, dear reader

Have you ever felt small for a while,
only to realize that the world grew larger
when you let the feeling finish its swim?

Feel free to share.
We grow when we dare to be seen.

A blog I found inspiring

If you want to learn more about gardening, butterfly beds, and green living:
https://levnadskonst.com/

P.S. The blogging world becomes more beautiful when we find each other.

Support & subscribe

Subscribe to my blog:

Support my writing via PayPal:

Also read:

Trauma the body remembers – coping strategies and self-healing
Children do well if they can – dignity, pain, and responsibility in everyday life

Yesterday has already settled into history.
Tomorrow is waiting further ahead.
But right now — this is where life happens.
— Carina Ikonen Nilsson

Skrivarresa – När jag vågar blir vi fler

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

Min skrivarresa började som ett sätt att förstå mig själv, men har blivit ett sätt att möta andra. När jag vågar dela mina ord, då vågar någon annan dela sina. Modet växer när vi delar det.

Read this post in English ->A Writing Journey – When I Dare, We Dare Together

Varje liten stapel – början på min skrivarresa

Jag har skrivit länge nu. För att förstå. Ibland för att stå ut. För att landa i mig själv när världen runt omkring mig rör sig för snabbt eller för stort. I början brydde jag mig inte om vem som eventuellt tittade in. Eftersom jag då såg mest siffrorna — en visning, där det blev två, ibland fler. Men siffror är tysta. De säger inte mycket om att någon faktiskt suttit där och läst och kanske känt någonting.

Det tog tid innan jag förstod att det bakom varje liten stapel där fanns en person. Någon med en dag, en känsla, en tanke — som stannade upp just här. Någon som kanske gick vidare och läste ett inlägg till. Och så började jag tänka att kanske betyder mina ord något för någon annan, på samma sätt som andras ord ibland betyder något för mig.

Min skrivarresa med morgonkaffe där orden får landa

Den här skrivarresan har burit mig genom dagar av tvivel och dagar av mod, och allt däremellan.

Ögonblicksvardag – där skrivarresan fortsätter

Min skrivarresa började i det lilla och vardagliga, där livet ofta gömmer det mest betydelsefulla.

Jag har skrivit om vardagen och alla de där små ögonblicken som vi nästan inte lägger märke till när de händer — men som visar sig vara viktiga när vi stannar upp och skriver om dem. Jag har skrivit om bemötande, även om barn som behöver bli förstådda, om vuxna som försöker räcka till, om kärlek och kaos i samma andetag. Och sakta började det öppna dörrar både i mig och i orden.

Våga känna – våga skriva det blir min skrivarresa

Det märkliga är att jag aldrig tänkte: Nu ska jag bli bättre på att skriva.
Men när jag ser tillbaka ser jag att jag har vuxit.
Inte för att jag varit duktig, utan för att jag vågat lite mer.

Vågat häva ur mig det svåra. Samtidigt vågat beskriva det fina.
Vågat låta någon annan läsa innan jag hunnit bli rädd.

Världen tittar in – och skrivarresan växer

Och så plötsligt tittade världen in. En visning från Danmark. Någon i USA. En läsare från Irland. Någon som tog sig tid att vara här hos mig i mina ord. Det gör mig fortfarande lite överraskad — att något jag skrivit här i stilla stund kan landa långt bort, i en annan rytm, ett annat liv.

Det är fint. Samtidigt gör det mig modig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara.

En plats där mod får plats

Mod handlar kanske inte om stora gester.
Utan om att öppna en liten bit av sig själv
där jag låter någon titta in kanske bara lite.

Det är det jag vill att den här bloggen ska vara.
Här ska det vara enn plats där vi kan våga lite tillsammans.

Om jag vågar vara jag,
kanske du vågar vara du.

När du vill får du gärna berätta något tillbaka.
En rad, ett ord, en tanke.
Det kan betyda mer än du tror — både för dig och för mig.

Gårdagen vilar i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu — det är här livet händer.
Och jag är glad att du är här i mitt just nu.

Min skrivarresa fortsätter med varje ord jag vågar dela, och varje ord du kanske speglar dig i.

AHA – mellan dig och mig

När vi delar det lilla i våra liv
blir det inte litet längre.

Det växer
för att någon ser
och någon känner igen sig.

Kanske är det där
gemenskapen bor.

Mellan raderna – min röst

Jag är inte färdig.
Det är ingen av oss.
Därför får vi fortsätta ändå.

En rad i taget.
Tillsammans.

Fråga till dig som läser

Vad gör ditt liv lite större idag?
Skriv gärna några ord i kommentarerna.
Du och dina tankar är välkomna här.

Avslut

Gårdagen vilar i historien.
Där borta ligger Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu, just i detta nu som det här livet händer.

Samtidigt är det första dagen på resten av våra liv.

Barn ska få vara barn
https://malix.se/2024/09/25/barn-ska-fa-vara-barn/

Barn gör när dom kan – bemötande, smärta, skam & ansvar
https://malix.se/2024/10/01/barn-gor-nar-dom-kan-bemotande-smarta-skam-och-ansar/

Läs fler bloggar via WordPress Reader:
https://wordpress.com/read

A Writing Journey – When I Dare, We Dare Together

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 november 2025

i bloggutveckling-skrivande

A writing journey began as a way to understand myself, but it has become a way to meet others.
When I dare to share my words, someone else might dare to share theirs.
Courage grows when we share it.

Läs det här på svenska ->Skrivarresa – När jag vågar blir vi fler

Every little bar – the beginning of my writing journey

I have been writing for a long time. To understand.
Sometimes to cope.
To land in myself when the world around me moves too fast or too big.

In the beginning, I didn’t really care who might stop by.
I mostly saw the numbers — one view, then two, sometimes more.
But numbers are quiet.
They don’t tell you that someone actually sat there reading
and maybe felt something.

It took time before I understood that behind every tiny bar in my stats
there was a person.
Someone with a day, a feeling, a thought — who paused right here.
Maybe they even read another post.
And then I began to think that maybe my words meant something to someone else,
the way someone else’s words sometimes mean something to me.

This writing journey has carried me through days of doubt and days of courage,
and everything in between.

writing journey — writing at my kitchen table where my words can land

Everyday moments – where the writing journey continues

My writing journey started in the small and ordinary moments,
where life often hides what matters most.

I’ve written about everyday life and those tiny moments we hardly notice
as they happen — but that turn out to be important
when we stop and write them down.

I’ve written about children who need to be understood,
about adults trying to manage,
about love and chaos in the same breath.
And slowly, that opened doors — in me and in the words.

Dare to feel – dare to write

The strange thing is, I never thought:
Now I’m going to become a better writer.

But when I look back, I see that I have grown.
Not because I tried to be good,
but because I dared a little more.

Dared to express what hurts.
Dared to describe what is beautiful.
Dared to let someone read before fear arrived.

The world stops by – and the writing journey grows

And suddenly the world stopped by.
A view from Denmark.
Someone in the United States.
A reader from Ireland.

Someone who took the time to be here in my words.
It still surprises me —
that something I wrote in a quiet moment
can land far away, in another rhythm, another life.

It is beautiful.
And it makes me brave in a way I can’t fully explain.

A place where courage belongs

Perhaps courage isn’t found in big gestures.
But in opening a small part of ourselves
and letting someone look in — just a little.

That is what I want this blog to be.
A place where we can dare a little together.

If I dare to be me,
maybe you can dare to be you.

If you ever feel like sharing something back… please do.
A sentence, a word, a thought.
It might mean more than you think —
for both of us.

Yesterday rests in history.
Tomorrow waits further ahead.
But right now — this is where life happens.
And I am grateful you are here in my “right now.”

My writing journey continues with every word I dare to share
and every word you might recognize yourself in.

AHA – between you and me

When we share the small things in our lives,
they stop being small.

They grow
because someone sees,
and someone recognizes themselves.

Maybe that is where
community lives.

Between the lines – my voice

I’m not finished.
None of us are.

So let’s continue anyway.
One line at a time.
Together.

A question for you, dear reader

What makes your life a little bigger today?
Feel free to leave a few words in the comments.
You and your thoughts are welcome here.

Closing

Yesterday rests in history.
Tomorrow waits somewhere ahead.
But right now — this is where life happens.

And at the very same time,
it is the first day of the rest of our lives.

Carina Ikonen Nilsson

Related Posts (Internal Links)
Children Should Be Allowed to Be Children
https://malix.se/2024/09/25/barn-ska-fa-vara-barn/

Children Do Well If They Can – pain, shame & responsibility
https://malix.se/2024/10/01/barn-gor-nar-dom-kan-bemotande-smarta-skam-och-ansar/

Read more blogs on WordPress Reader:
https://wordpress.com/read

Bloggstatistik malix.se i tankarna medan jag ser ut över en höstdag vid sjön i Dalsland där orden får vandra vidare.

Bloggstatistik malix.se – när läsarna fortsätter hitta hit

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande

I det här inlägget delar jag bloggstatistik för malix.se och mina tankar kring läsandet. En ny vecka på malix.se där texter om barn och bemötande och mina egna reflektioner fortsätter att hitta ut. Det är inte siffrorna som betyder mest, utan det faktum att orden får vandra vidare – och att någon väljer att stanna upp och läsa.

Read this post in English-> Blog statistics malix.se – When Readers Keep Finding Their Way Here

När läsarna fortsätter hitta hit

Det är ännu en vecka och jag stannar upp en stund vid statistiken.
Inte för att siffrorna är det viktigaste, utan för att de berättar något om att orden får leva vidare utanför mig själv.
Det visar mig vad som har betydelse och vad jag, i alla fall, inbillar mig gör skillnad.

Under veckan som gått har människor fortsatt att läsa. Att återvända.
Att hitta in i texter som rör både hjärta och tanke.
Det känns fint att se.

Det är just det jag följer i bloggstatistik malix.se.

Bloggstatistik malix.se – vad som lästs mest

Det är de texterna som bär både känslor och eftertanke som åter får mest uppmärksamhet.
Det är också de inlägg som ger mig mest kraft. När jag skriver dem stannar tiden och jag är i flödet. Det är på gott och ont. Skulle jag bli störd, kan det hända att jag är mindre trevlig mot den som avbryter.
Därför skriver jag tidigt på morgonen när alla sover.

Särskilt de inlägg som handlar om barn, bemötande och hur vi möter varandra när det gör ont engagerar.
Också texterna på engelska fortsätter att hittas, vilket gör att bloggen når långt utanför min egen lilla del av världen.

Länk Oskar-serien

Vem som tittar in – bloggstatistik malix.se

Människor kommer tillbaka.
Samma läsare, nya läsare.
Härifrån och längre bort.

Det gör mig glad att mina ord kan nå platser jag själv kanske aldrig kommer att besöka.
Att texterna bär sitt eget syfte. Här får de vandra – steg för steg, stig för stig – och hitta sina egna vägar vidare.

Hur de läser

Majoriteten läser från dator.
Det betyder att någon verkligen sitter ner och tar sig tid.
Här blir det värme i hjärtat, för då är det inte bara en snabb scroll förbi i ett flöde.
Den tiden är värdefull.
Jag bär en tacksamhet i det.

Reflektion – mellan raderna

Den här veckan bekräftar åter det jag redan vet:
När jag skriver om det som är sant för mig, stannar läsarna kvar.
När jag vågar vara nära mig själv, hittar andra något av sig själva i orden.

Jag följer den riktningen.
Den känns riktig.

AHA – mellan raderna
Det som skrivs nära hjärtat, landar också nära hjärtat hos den som läser.

Framåt

Jag fortsätter skriva om livet som det är. Dessutom om det där svåra som visar oss vilka vi vill vara.

Bloggen lever. Och jag med den.
Nästan så att vi blivit nära vänner, du och jag.
Även om du inte vet det och även om jag inte vet vem du är, så är du en vän.
En återkommande vän som tar dig tid att läsa mina rader.
Det är det som gör att jag fortsätter göra det jag gör.

Frågor till dig som läser
– Vad tar du med dig av det du läser här?
– Finns det ett ämne du önskar att jag skriver mer om?
– Vad gör att du kommer tillbaka hit?

Stöd mitt skrivande
Vill du stödja bloggen och mitt fortsatta skrivande?
Du kan göra det här: Paypal me

Prenumerera
Få nya inlägg direkt i din mail.

Jag är tacksam för att någon där ute fortsätter att finna värde i mina ord. Det ger mig kraft och riktning, och påminner mig om varför jag fortsätter skriva, även när det är svårt. Varje läsning, varje återbesök, är en liten nick av igenkänning vilket blir att det räcker så.

Gårdagen har lagt sig till ro i historien.
Samtidigt bor morgondagen där borta och visar på framtid.
Även om både gårdagen och morgondagen finns i oss och i våra tankar, är det här och nu som livet faktiskt är.
Därför är det så viktigt att vi är just här, i stunden som pågår.

Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.

– Carina Ikonen Nilsson

Jag använder Jetpack Stats som stöd när jag följer bloggens puls, men inte för att jaga siffror, utan för att förstå hur orden fortsätter vandra vidare.

https://jetpack.com/features/stats

blog statistics malix.se reflected in a calm lake view on an autumn day in Dalsland, where words continue to wander

Blog statistics malix.se – When Readers Keep Finding Their Way Here

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 oktober 2025

i bloggutveckling-skrivande

In this post, I share weekly blog statistics for malix.se and my thoughts on reading and being read.
A new week on my blog, where texts about children, understanding, and my own reflections continue to find their way out into the world.
It is not the numbers that matter most, but the fact that words keep moving – and that someone chooses to stop and read.

Read this post in Swedish -> Bloggstatistik malix.se – när läsarna fortsätter hitta hit

When readers keep finding their way here

It is another week, and I pause for a moment with the statistics.
Not because the numbers are the most important, but because they show that my words continue to live outside of myself.
They show me what holds meaning, and what I – at least – like to believe makes a difference.

During this past week people have kept reading.
They return.
They find their way into texts that speak to both heart and thought.
It feels good to see.

This is exactly what I follow in the statistics for malix.se.

Blog statistics malix.se – what has been read most

It is the texts that carry both emotion and reflection that receive the most attention.
Those are also the posts that give me the most strength. When I write them, time stops and I am in the flow.
That can be both good and challenging. If I am interrupted, I might not be the most pleasant.
That is why I write early in the morning when everyone is still asleep.

Especially the posts about children, dignity, and how we meet each other when things hurt create engagement.
The English versions are also being discovered, which means the blog reaches far beyond my own small part of the world.

[Link: The Oskar Series]

Blog statistics malix.se – what has been read most

People come back.
The same readers, and new ones.
From here and from far away.

It makes me happy to know that my words can reach places I might never visit myself.
The texts carry their own purpose.
Here, they can wander – step by step, path by path – and find their own way forward.

How they read

Most people read from a computer.
That means someone is really sitting down and giving their time.
It warms my heart, because then it is not just a quick scroll in a feed.
That time is valuable.
I am grateful for it.

Reflection – between the lines

This week confirms what I already know:
When I write what is true for me, readers stay.
When I dare to be close to myself, someone else finds something of themselves in the words.

I keep following that direction.
It feels right.

AHA – between the lines

What is written close to the heart also lands close to the heart of the one who reads.

Forward

I keep writing about life as it is.
And also about the hard parts that show us who we want to be.

The blog is alive. And so am I.
Almost as if we have become close friends, you and I.
Even if you don’t know it and even if I don’t know who you are, you are a friend.
A returning friend who takes the time to read my words.
That is what makes me continue doing what I do.

A question for you who read

– What do you take with you from reading here?
– Is there a topic you would like me to write more about?
– What brings you back?

Support my writing

If you would like to support the blog and my continued writing, you can do so here:
PayPal me

Subscribe

Get new posts directly in your inbox.

I am grateful that someone out there continues to find value in my words.
It gives me strength and direction. It reminds me why I keep writing, even when it is difficult.
Every read, every return, is a small nod of recognition – and that is enough.

Yesterday has already laid down to rest in history.
Meanwhile, tomorrow is waiting further ahead showing what the future might hold.
Even though both yesterday and tomorrow exist within us and in our thoughts, it is here and now that life actually happens.
That is why it is so important to be present, right here in the moment that unfolds.
Tomorrow waits further ahead.
But right now – this is where life happens.

– Carina Ikonen Nilsson

I use Jetpack Stats as support when I follow the pulse of my blog, not to chase numbers, but to understand how the words keep walking their own way forward.

https://jetpack.com/features/stats