Kategori: Skapande & kreativitet Sida 1 av 6

Målning, skrivande, dikter, Vinghästen, skaparlust.

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

Av

den 21 oktober 2025

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus.
Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar.
I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson


”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa fler reflekterande texter?

Prenumerera här: Prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Av

den 21 oktober 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

When the Cookbook Becomes Life’s Manual and Every Page a New Understanding

Dreams and Self-Reflection

Dreams and self-reflection sometimes weave together in the most unexpected ways.
Last night I remembered my dreams – two images that felt so close to what I’m living right now.
It’s about growth, learning, and turning pages – both in books and in life.
And perhaps most of all: about trusting the process where knowledge and experience slowly turn into inner safety.

Read this post in Swedish ->Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

Dreams and Self-Reflection – The Language of Dreams

First, I dreamed of little Emilia, my granddaughter.
We were sitting together with a cookbook, tearing out pages and putting the recipes in a new order.
It may sound strange, but it felt symbolic – as if we were creating new structures, new flavors in life.

Then came another dream: a book, and I turned the pages, one by one.
A simple act, yet filled with meaning.
I think those two dreams belong together – a reminder of how dreams and self-reflection can guide us through change.

Dreams and self-reflection in nature’s silence – mist rising between mountains and lake.

Between the mountains and the sky – where thoughts and dreams meet in silence.

Dreams and Self-Reflection in Motion

When I think about it, maybe the dreams weren’t that strange after all.
The cookbook Emilia and I worked on felt like an image of what I’m doing now – I’m not tearing knowledge apart, I’m simply rearranging it.
I’m moving recipes, trying new ways, and letting old wisdom take on new flavors.

That’s exactly how my studies feel – like a living form of dreams and self-reflection in motion.
I use everything I’ve learned over the years, but I do it in my own way now – with my voice, my experience, my heart.

And that other dream – the one where I turned the pages – is probably about trusting the process.
Letting life show its pages one at a time, without rushing to the end.
It’s the same feeling I carry in my education: not everything needs to be understood at once.
The important thing is that I’m in motion, in learning, in growth.

The dreams feel like confirmation.
I’m creating my own cookbook – not with recipes for food, but with recipes for connection.
Conversations, empathy, presence.
What I’m learning now isn’t new in itself – but the way I’m learning it anchors the knowledge deeply in my body.

Dreams and Self-Reflection – When Knowledge Takes Form

I’ve always had a lot of practical knowledge – steady, intuitive, natural.
But now, during my training as a therapeutic counselor, I’m gaining something I’ve missed: the chance to weave together experience and theory.

I notice it in every lesson. I get full marks on the assignments, not because I’m better than anyone else, but because I’ve carried this understanding in me for so long.
The difference now is that I understand why I do what I do.
It’s as if knowledge is moving from being learned to becoming integrated in the body – it lands, matures, and deepens.

But it’s more than that. It feels like knowledge has now found its home inside me, resting safely on a foundation that’s been reinforced.
As if I’ve drained away the surface-level knowledge built on others’ interpretations and begun to read between the lines within myself.

I no longer read just the back cover or someone else’s summary.
Now I build my understanding from within, from all the conversations I’ve had through the years working in treatment and care.
That’s where my foundation grows – from real people, real meetings, real emotions.

Previous courses gave me tools.
This education gives me depth, grounding, and confidence in what I already know – but now with language, theory, and awareness that make it whole.

I now feel more one with the knowledge – as if it has become part of my breathing, a way of seeing, listening, and understanding.
It’s as if I’m no longer standing beside the conversation – I’m inside it.
Knowledge is no longer something I carry – it carries me.

Read also: Positive Psychology in Everyday Life – Living with Presence and Joy

A Cold Swim and a Warm Heart

Of course, there was a swim today.
My lake sisters and I braved rain and wind – the water must have been below ten degrees, because it bit sharply at the skin.
But that’s the point: to breathe, feel, and be here, now.
When you step out of the water, endorphins meet the body’s defense, and everything becomes warm and still inside.

The swim, just like my studies, reminds me that growth happens through contrast.
The cold awakens warmth, discomfort leads to strength, and stillness carries learning.

Related post: Morning Dips and Everyday Joy – Meeting the Day by the Lake

Dreams and Self-Reflection – Rearranging Inside and Out

When I got home, the little one arrived – sniffly but happy.
Between nose blows, he helped me rearrange the living room – again.

My husband will probably shake his head and say, “What you can’t change inside yourself, you change on the outside.”
Maybe he’s right.
But I think it was me who planted that thought in him from the beginning – even if he’d never admit it today.

And maybe that’s how it is: every time I rearrange the furniture, something small inside me finds its place too.

Reflection

Maybe the dreams, the swim, the studies, and the rearranging all connect.
It’s all about movement, change, and allowing things to shift – both in thought and in space.
Last night I turned a page.
Today I rearranged the room.
And somewhere between those moments, a deeper understanding grew – a quiet calm that tells me I’m on the right path.

Everything is movement, change, and dreams and self-reflection woven into everyday life.

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

In every layer of mist lives a thought longing to be understood.

AHA – Between the Lines

What I feel most strongly right now is that I am part of my own development – right in the middle of what has always fascinated me most: the power of conversation.
Conversations heal.
They carry, lift, and mend – both the listener and the speaker.

I’m beginning to truly understand that it’s about trusting the process – not forcing, not knowing everything, but resting in the fact that it unfolds anyway.
Knowledge has taken on both body and soul.
And somewhere between theory and feeling, the conversation becomes a living space where people can truly meet.

Related reading: Leaving the Victim Role – When History Rests and I Choose to Live Now

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson


“Yesterday has already found its rest in history, tomorrow waits farther ahead.
But right now – this is where life happens.”
— Carina Ikonen Nilsson

Want to read more reflective texts?

Subscribe here: Subscribe to malix.se

Support my writing:
PayPal – malix.se971

Laptop with the blog malix.se open on the screen and a cup of coffee on the table – a calm morning moment that captures the essence of why I write: reflection and stillness.

Varför jag skriver – där orden bor

Av

den 16 oktober 2025

i Kay Pollak - att välja glädje, Malix – personligt & bloggen, Oskar-serien – NPF & Skola, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet

Varför jag skriver handlar om mer än ord på en skärm. Det är en livlina, ett sätt att förstå mig själv och världen omkring mig.
Ibland undrar jag om det finns någon där ute som känner igen sig i mina texter, någon som genom att läsa hittar tröst, stillhet eller kanske modet att börja skriva själv.
För när vi delar våra ord skapas en känsla av samhörighet – och två är alltid mer än en.

Read this post in English. ->Read this post in English.

Varför jag skriver – när orden får andas

Jag skriver inte för att tjäna pengar.
Jag skriver för att andas.

För att förstå det som känns men inte alltid går att förklara.
För att ge plats åt tankarna som annars blir för många, för starka, för tysta.
När jag skriver hittar jag hem till mig själv igen – ett andetag i taget.

En morgon vid sjön.

När jag väl åkte till sjön var himlen magiskt vacker.
Jag älskade varje centimeter av vägen dit – trädens färger som mötte solens försök att lysa gjorde dem skimrande vackra.
Vid sjön var allt som ett skådespel för betraktaren – och just då var det jag.
En liten ekorre visade sig, klättrade i trädet, och sjön låg spegelblank.
Tio grader i vattnet och den kyliga luften skapade rykande silhuetter över vattenytan.
Uppfriskande, härligt och så livsbejakande naturligt vackert var morgonens bad – varje cell i mig vaknade till liv.
Ett underbart sätt att börja dagen, ett kärleksfullt sätt att ge mig själv en vacker morgon.

Morgondimma över en spegelblank sjö, omgiven av höstfärgade träd och en liten flotte vid strandkanten – en stilla stund som fångar känslan av varför jag skriver.
Morgonen vid sjön. Vattnet låg spegelblankt och dimman dansade över ytan – en påminnelse om varför jag skriver: för att andas, känna och vara här just nu.

Ord som väntar.

Ibland kommer inte orden direkt.
De väntar, som om de behövde tid att mogna innan de blir till meningar.
I den tystnaden finns något viktigt – där händer det jag ännu inte förstår, men som jag ändå känner.
Det är därifrån orden föds, långsamt, som om de söker mig lika mycket som jag söker dem.

Det finns många ord inom mig.
Ord som bär på minnen, dofter, röster och drömmar.
Ord som ibland varit tysta för länge, men som till slut vill ut – inte för att bli lästa, utan för att bli fria.

Varför jag skriver – när någon annan känner igen sig

Kanske finns det någon där ute, någon som får mina ord serverade och känner igen sig.
Kanske blir den personen lite mindre ensam då.
För då är vi två – och två är alltid mer än en.

Kanske finns det någon som blir inspirerad.
Någon som genom att läsa min blogg vågar dela sina egna ord och känna samma stilla glädje som jag gör varje morgon när jag öppnar upp malix.se.
När jag ser ett litet hej från en annan del av världen, en ny flagga, eller bara siffror som viskar att någon tagit sig tid att läsa – då blir det som ett samtal utan ord.

När berättelser möts

Någon läser om Oskar – barnet som har det lite svårare i skolan än andra.
Kanske ger det tröst till någon förälder som kämpar med sin egen Oskar, i en värld som inte alltid förstår.
Kanske väcker det hopp, en känsla av att inte vara ensam i kampen, att orka fortsätta, att hitta små tips, nya tankar och styrka i att vi är flera som försöker förstå.

Det är därför jag skriver.
Inte för applåder eller statistik – utan för närheten mellan orden, mellan människor.
För att det ska finnas en plats där vardagen får andas, där sorgen får tala, där glädjen får viska sitt tack.

Jag skriver inte för att världen ska lyssna,
utan för att någon där ute, just idag, kanske behöver känna att vi är två.

Frågor till dig som läser

  • Vad väcker mina ord i dig
  • Har du någon gång skrivit för att förstå, snarare än för att förklara
  • Vad betyder det för dig att dela något personligt – stort eller litet – med någon annan

AHA – mellan raderna

Orden föds inte ur behovet av att bli sedda, utan ur längtan att nå fram.
När någon annan känner igen sig, händer något stilla men stort – det blir mening i mötet.

Mellan raderna

När jag delar mina ord blir jag mindre ensam.
Och när du läser dem blir du det kanske också.
Tillsammans skapar vi en plats där livet får vara som det är – på riktigt.

Varför jag skriver Reflektion

Att skriva är som att andas ut efter en lång dag.
Det är inte alltid vackert eller ordnat, men det är äkta.
Och i varje text, i varje mening, finns en liten del av den stillhet jag söker – och ibland hittar.

malix.se/ Carina Ikonen Nilsson

Lev idag, just nu. Just nu finns alltid att vila sig i, att våga känna i.
Igår är inte här, och det kan vi inte göra något åt.
Det är här och nu som finns – och i morgon blir det minnen från idag.
Hur vill vi skapa dem? Jag vill skapa minnen som bär känslor av härliga stunder, där jag är medkännande, respektfull och genuin. Just nu gäller. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa mer

Stöd bloggen

Om du uppskattar det jag skriver och vill stötta mitt arbete kan du göra det här:
PayPal – Stöd malix.se

Prenumerera på nya inlägg

Vill du läsa fler texter om vardag, eftertanke och glädje i det lilla
Prenumerera på bloggen här

Laptop with the blog malix.se open on the screen and a cup of coffee on the table – a calm morning moment that captures the essence of why I write: reflection and stillness.

Why I Write – When Words Begin to Breathe

Av

den 16 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Oskar-serien – NPF & Skola, Personlig utveckling & tankar, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

Why I write is more than words on a screen.
It is a lifeline, a way to understand myself and the world around me.
Sometimes I wonder if there’s someone out there who recognizes themselves in my writing — someone who, by reading, finds comfort, stillness, or perhaps the courage to start writing, too.
Because when we share our words, a sense of connection is created – and two will always be more than one.

Read this post in Swedish → Läs inlägget på svenska

Why I Write – When Words Begin to Breathe

I don’t write to earn money.
I write to breathe.

To understand what I feel but can’t always explain.
To give space to thoughts that otherwise grow too many, too strong, or too silent.
When I write, I find my way back home to myself – one breath at a time.

Sometimes the words don’t come right away.
They wait, as if they need time to mature before becoming sentences.
In that silence, something important happens – things I don’t yet understand, but still feel.
That’s where the words are born, slowly, as if they’re searching for me as much as I’m searching for them.

There are many words inside me.
Words carrying memories, scents, voices, and dreams.
Words that have been quiet for too long, but eventually want to come out – not to be read, but to be free.

A Morning by the Lake

When I finally drove to the lake, the sky was magically beautiful.
I loved every centimeter of the road that led me there – the trees along the way shimmered in golden light as the sun tried to break through the autumn air.
At the lake, everything was a quiet performance for whoever happened to be watching – and that morning, that someone was me.

A small squirrel climbed playfully in a tree while the surface of the lake lay mirror-still.
The water was ten degrees, the air cold, and together they created a silver mist that rose like breath from the surface.
It was refreshing, life-affirming, and breathtakingly beautiful – a moment where every cell in my body awakened to life.
A perfect way to begin the day: a gift to myself, a loving way of greeting the morning.

Morning mist over a mirror-still lake surrounded by autumn-colored trees and a small raft by the shore – a quiet moment reflecting why I write: presence, stillness, and life in motion.
Morning by the lake. The water was perfectly still, the mist rising like breath – a reminder of why I write: to breathe, to feel, and to be right here, right now.

Why I Write – When Someone Recognizes Themselves

Maybe there’s someone out there who receives my words and feels something familiar.
Maybe that person becomes a little less lonely.
Because then there are two of us – and two are always more than one.

Maybe someone out there becomes inspired.
Someone who, by reading my blog, dares to share their own words and feel the same quiet joy I feel every morning when I open up malix.se.
When I see a little hello from another part of the world, a new flag, or just numbers whispering that someone took the time to read – it feels like a silent conversation.

When Stories Meet

Someone reads about Oskar – the child who finds school harder than most.
Maybe it brings comfort to a parent fighting for their own Oskar in a world that doesn’t always understand.
Maybe it brings hope – a sense of not being alone, a will to keep going, to find small insights, new thoughts, and strength in knowing that others are trying to understand too.

That’s why I write.
Not for applause or statistics – but for the closeness between words, between people.
So that there will be a place where everyday life can breathe, where sorrow can speak, and where joy can whisper its quiet thank you.

I don’t write so the world will listen.
I write so that someone, somewhere, perhaps today, will feel that we are two.

Questions for You, the Reader

  • What do my words awaken in you?
  • Have you ever written to understand, rather than to explain?
  • What does it mean to you to share something personal – big or small – with another person?

AHA – Between the Lines

Words are not born from a need to be seen,
but from a longing to reach out.
When someone recognizes themselves, something quiet but profound happens – meaning takes form in the meeting.

Between the Lines – My Voice

When I share my words, I become less alone.
And when you read them, perhaps you do too.
Together we create a space where life can be what it truly is.

Why I Write – Reflection

Writing is like exhaling after a long day.
It’s not always neat or beautiful, but it’s real.
And in every text, in every sentence, there’s a piece of the stillness I seek – and sometimes find.

Quote

Live today, right now. Right now is always a place to rest, a place to dare to feel.
Yesterday isn’t here, and we can’t change it.
What we have is now – and tomorrow will be the memories we make today.
How do we want to create them?
I want to create memories filled with moments of kindness, respect, and authenticity.
Right now is what matters.
– Carina Ikonen Nilsson

Read More

Support the Blog

If you appreciate what I write and want to support my work, you can do so here:
PayPal – Support malix.se

Subscribe to New Posts

Would you like to read more reflections about everyday life, stillness, and gratitude in the small moments?
Subscribe to the blog here

Autumn projects and joy in everyday life – beach and wooden docks under a bright blue autumn sky

Höstprojekt och glädje i vardagen – morgonbad, klar luft och nya idéer

Av

den 23 september 2025

i Skapande & kreativitet, Vardag & familjeliv, vinterbad

Höstprojekt och glädje i vardagen fyller denna morgon. Kaffe, sjöbad och skaparlust ger kraft medan växthuset får vila inför nästa vår.

English text here ->Autumn Projects and Joy in Everyday Life – Morning Swim, Crisp Air and New Ideas

Höstprojekt och glädje i vardagen – klar höstmorgon vid stilla sjö med grenverk och spegelblankt vatten

Har precis kommit hem från mitt bad och vill bjuda in i en fantastiskt fin morgon där vid sjön. Filmen ligger på min Tiktok och här bor jag i tacksamhet och kärlek inte på tiktok kanske men vid sjön.

@carinaikonennilsson

#vinterbad #viral #malix

♬ originalljud – carina

En stilla höstmorgon

Godmorgon. Igår blev det inget inlägg – jag var fullt upptagen med mina höstprojekt och glädje i vardagen.
Morgonen var stilla, precis som nu, men jag lät den vara som den var. Jag satt där i tystnaden, reflekterade och samlade kraft inför dagens arbete.

Det var bara fyra grader i luften när jag tog av morgonrocken nere vid sjön. Ändå kändes det inte kallt – solen lyste och värmde utan att bränna. Sjön rök i stilla dimma, dofterna av fuktig jord blandades med vattnets friska ton. Allt var vackert och stilla.

Höstprojekt och glädje i vardagen – sjö med morgondimma och skogsklädda höjder i septemberluft

Morgonbad som ger glädje

Badet blev en upplevelse som nästan kändes högtidlig.
Vattnet höll 15 grader, svalt men ändå förvånansvärt varmt mot huden. Jag simmade 200 meter tillsammans med mina badsystrar, med solen som glittrade på ytan. Känslan av välbehag stannade kvar när jag satte mig i bilen hem, som om sjön gav mig en inre glöd av glädje.

Höstprojekt och glädje i vardagen – dykbrygga och ö med spegelbild i sjön en tidig höstmorgon

Att medvetet välja glädje kan börja i något så enkelt som ett morgondopp.

Höstprojekt i växthuset

Väl hemma fortsatte mina höstprojekt.
Växthuset fick ta vila. Alla tomat- och gurkplantor togs bort, krukor och väggar skurades rena. Dessutom passade jag på att tvätta sängkläder – kanske sista gången i år som de fick soltorka ute på sträcket. Doften av sol och klar luft mötte mig på kvällen när jag kröp ner i sängen. En liten vardagslyx som blev en extra stund av tacksamhet.

Skapande och Kay Pollaks ord

Medan jag skurade och ordnade började tankarna vandra.
Jag har lovat mig själv att trädgården ska bli klar innan jag flyttar ner i källaren till mina färger och dukar. Där väntar en ny målning – en glädjetavla. Jag ser framför mig vatten och berg där orden “Välj glädje” får dansa över landskapet. Kanske blir det något helt annat när penseln möter duken, men just nu är idén som en varm låga i kroppen.

Även Vinghästen kallar – min berättelse som vill fortsätta sin resa – men först får trädgården sitt.

Din tur – hur välkomnar du hösten?

Hur tar du emot hösten och alla dess möjligheter?

  • Startar du nya projekt när luften blir klarare?
  • Eller väljer du, som jag ibland gör, att bara låta morgonen vara som den är?

Dela gärna dina tankar i en kommentar. Kanske blir ditt höstprojekt en inspiration för fler.

Reflektion

I dag väljer jag glädje. Kanske börjar den i en kopp kaffe, i ett bad på 15 grader eller i doften av soltorkade lakan. Det är i de små ögonblicken jag märker hur Kay Pollaks ord – att vi själva kan välja vårt förhållningssätt – faktiskt blir verklighet.

Kunghamn Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – här händer livet. – Carina Ikonen Nilsson

AHA – mellan raderna

När jag skriver inser jag att det inte bara är växthuset som får vila. Även jag samlar kraft. Badet, målningstankarna och dofterna av höstjord blir sätt att möta en ny säsong med tacksamhet istället för stress. AHA-insikten: Glädje är ett val som börjar i de enkla handlingarna.

Mellan raderna – min röst

Under ytan handlar texten om modet att sakta ner. Att ge sig själv tillåtelse att först avsluta, sedan skapa. Det är en påminnelse om att glädje ofta växer när vi inte jagar den.

Interna länkar

Stöd mitt skrivande

Vill du stötta mitt skrivande? PayPal – valfri gåva

Prenumerera

Få nya inlägg direkt i din e-post: Prenumerera här

Tack för att du läser och besöker mig blogg.

KonMari i vardagen – garderobsro och Volbeat på vinyl

Av

den 3 september 2025

i Musik och Kultur, Oskar-serien – NPF & Skola, Skapande & kreativitet, skapande och ordning, Vardag & familjeliv

KonMari i vardagen kan förändra mer än man tror. När sjukdagar blev långa hittade jag ro i garderoben, sonens humor gav oss Volbeat på vinyl – och nästa vecka väntar Oskar-serien om rasterna.

In English KonMari in Everyday Life – Closet Calm, Volbeat, and the Oskar Series

När sjukdagarna blir till något annat

Lillgrabben har varit sjuk i några dagar och vi har mest hållit oss inne. Ändå blir det lätt att dagarna flyter ihop när man går här och skräpar. Jag skriver mina listor varje morgon – mål för dagen – men oftast blir de liggande.

Till slut händer det ändå. Plötsligt fick jag energi, och den här gången gick den till garderoben.

KonMari i vardagen och känslan av ordning

Kaos-garderoben har länge stirrat på mig. Med KonMari-metoden i bakfickan började jag vika, sortera och skapa lite andrum. Kanske blev det inte så mycket som åkte till skänkes-högen, men ändå kändes det annorlunda: luft. Strukturen börjar faktiskt sätta sig nu. När jag använder KonMari i vardagen känns garderoben lättare att öppna.

Små steg med KonMari i vardagen

KonMari i vardagen – garderob organiserad med vikta kläder och struktur
Allt är inte klart ännu, men i lådorna ligger linnen, t-shirts och tröjor fint vikta enligt KonMari i vardagen, så att allt får plats. Nästa steg blir att stryka skjortor och vika in dem i ordning. Jag vill också bygga om garderoben lite – en halva med hyllor och den andra med plats för klänningar som får hänga bredvid.

Ordning och vardagsglädje! När högar försvinner

Därför är det en märklig men skön känsla när till och med tvätten ner i källaren blir något jag kan känna mig nöjd över. Och där i källaren står mitt gamla stereopaket och samlar damm. Trots det har jag svårt att göra mig av med det. Kanske är det dags? Vi har ju skivspelaren i vardagsrummet nu, enkel och trådlös via Bluetooth – så mycket smidigare än alla gamla sladdar.

Födelsedag, vinylskivor, 60-årskalas

Sonens humor och herrbesöket i soffan

För några dagar sedan kom sonen hem med en vinyl. En dubbel-LP med Volbeat. Han hade ett flin i mungipan och låtsades som ingenting. Jag stod i köket och rörde i grytorna när han ropade:
– Carina, du har herrbesök i soffan.

Jag svarade förvirrat att det hade jag väl inte? Men han insisterade. När jag gick in i vardagsrummet fick jag syn på dem: två skivor, snyggt parkerade på min plats i soffan. Ett ovanligt tyst sällskap – men sedan vi la på en av dem fylldes rummet av liv, energi och ett härligt väsen.

Volbeat vinylskiva Seal the Deal & Let’s Boogie – sonens humor gav herrbesök i soffan
Sonens gåva – Volbeat på vinyl, ett humoristiskt “herrbesök” i soffan.

Jag måste erkänna att Volbeat inte varit något jag aktivt lyssnat på tidigare. I alla fall inte förrän nu. Men sedan dessa skivor flyttade in har de snurrat många gånger. Sonens humor i hur han presenterade dem gjorde det hela ännu roligare. Att få ”herrbesök” av vinylskivor – det är humor på hög nivå i min bok.

Volbeat på skivspelaren, vinylskivor i vardagsrummet och musik i vardagen
Musikväggen hemma – Volbeat på skivspelaren och andra vinylfavoriter i rummet.

Oskar-serien – nästa veckas inlägg

Idag har jag inga stora planer mer än att jobba vidare med nästa del i Oskar-serien. Den här gången handlar det om rasterna i skolan – de där stunderna som borde vara fria och roliga, men ofta blev en kamp.

Blyertsteckning av en ungdom som sitter ihopkrupen med armarna runt benen, en bild som uttrycker inneslutenhet, sårbarhet och behov av trygghet."
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på

Oskar-serien – NPF & skola

När jag läste igenom det jag skrivit fick jag tårar i ögonen. Kanske säger det mer om mig än om texten, men ändå tror jag på riktigt att det kommer att beröra. Jag vill skriva fram både svårigheterna och en slags utopi: tänk om rasterna kunde bli en plats där vuxna deltog, där lek var något alla fick vara med i och där barn kunde känna sig både sedda och trygga.

Därför känns nästa inlägg som ett av de viktigaste jag har skrivit i serien hittills.

Till dig som läser

Brukar du göra listor för dagen? Håller du dem – eller blir de som mina, liggande?

Vad fyller du dina dagar med när du inte jobbar?
Här fyller jag mina med blogg, ungdomar, hem och matlagning – och jag hinner till och med njuta av livet, ta hand om mig själv och må bra.

Reflektion

Det är små steg, som KonMari i vardagen eller en vinyl på spelaren, som gör skillnad. Det märkliga är hur sjukdagar kan bli till dagar av förändring. Ibland räcker det med en vikt tröja, en röjd garderob eller en vinyl som överraskar – och plötsligt känns livet lite lättare att leva.

AHA – mellan raderna

Att skapa ordning i garderoben är inte bara praktiskt. Det är också en symbol för att skapa plats i livet – för nya skivor, nya skratt och nya berättelser.

Stöd & prenumeration

Prenumerera på bloggen här
Stöd mitt skrivande via PayPal

Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

KonMari in Everyday Life – Closet Calm, Volbeat, and the Oskar Series

Av

den 3 september 2025

i Musik och Kultur, Oskar-serien – NPF & Skola, Skapande & kreativitet, Vardag & familjeliv

KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.

In Swedish KonMari i vardagen – garderobsro och Volbeat på vinyl

When Sick Days Turn Into Something Else

The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.

Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.

KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order

That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.

Closet after KonMari in everyday life:

Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.

Here is more to read->order and everyday joy

Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.

My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa

A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out:
– Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.

I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.

Volbeat vinyl Seal the Deal & Let’s Boogie – my son’s humor turned the record into a “gentleman visitor” in the sofa.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.

I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.

Record player and vinyl wall
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.

Oskar Series and Next Week’s Post

Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.

Pencil drawing of a withdrawn child – symbol of silence and the need for safety, linked to the Oskar series.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.

When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.

That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.

Read the Oskar serie here

To You, the Reader

Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?

What do you fill your days with when you’re not working?
Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.

Reflection

The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.

AHA – Between the Lines

Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.

Support & Subscribe

Subscribe to the blog here
Support my writing via PayPal

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

solrosor

Där två växer ur en – och läsaren blir en vän

Av

den 30 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Skapande & kreativitet

Läs det här inlägget på engelska
Read this post in English

Förord

Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.

Solrosen som blev två – och ni som hittar hit

Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.

Unik – precis som du som läser.
För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit.
Det är stort för mig.

När läsarna blir som en vänkrets

Ibland funderar jag:
Hur kommer det sig att ni stannar kvar?
Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?

Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.

När SSL-strul blir som ett hål i luften

Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.

Men jag skrev ett inlägg ändå.
Och plötsligt… var ni där igen.

Om ni visste hur glad jag blev.

Jag som trodde att det var kört – på riktigt.
Lite som när sidan låg nere förra månaden.
Men ni kom tillbaka.

Tack för att du läser – även det oviktiga

Tack från hjärtat.
Tack för att just du kommer hit.

Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.

Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre.
Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver.
Och att du läser.

Just nu – här, med värk och tacksamhet

Jag sitter under markisen, utanför husbilen.
Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.

Jag har inte ens doppat mig i poolen idag.
Men kanske imorgon.
Ett svalkande bad vore fint.

Solrosen som symbol

Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling.
Kanske är det så med oss människor också.
Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.

Det är så jag ser på er.
Som en tyst men levande gemenskap.

Och så såg jag er…

Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit.
Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra.
Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.

Så tack.
För att du är här.

Reflektion

Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå.
Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…

Att du är här betyder mer än du anar.
Kanske bär du också på något.
Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet?
Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?

Stöd mitt skrivande

Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal:
paypal.me

#solros #tvillingblomma #tacksamhet #bloggläsare #husbilsliv #artros #malixblogg
#sunflowerlove #gratitude #campinglife #digitalcommunity #malixse #writerlife

solrosor

When a Sunflower Becomes Two – and Someone Still Finds Their Way Back

Av

den 30 juli 2025

i ADHD och neurodivergens, Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Skapande & kreativitet

Read this post in Swedish
Läs det här inlägget på svenska

Foreword

This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again.
It’s also a heartfelt thank you to you, the reader.
And a gentle reminder of why I write.

The sunflower that became two – and those of you who find your way here

We have a sunflower at home. It has a twin.
Or maybe it’s two growing from one. You decide.
I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.

Unique – just like you who are reading this.
Every day, I’m amazed that you keep coming back.
It means the world to me.

When readers become like a circle of friends

Sometimes I wonder:
Why do you stay?
Why do you keep returning, day after day?

It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it.
Like a warm presence.

When SSL issues feel like a silence

The blog hasn’t been secure lately.
Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop.
Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.

But I wrote a post anyway.
And suddenly… there you were again.

If only you knew how happy that made me.

I thought it was over – for real.
Just like that time last month, when the whole site went down.
But you came back.

Thank you for reading – even the small things

Thank you.
From the heart.
Thank you for coming here.

I don’t always write about important things.
Sometimes I don’t even know why I write.
But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.

I used to believe you had to write about something important to be read.
Now I know better.
It’s not what I write that matters – it’s that I write.
And that you read.

Right now – here, with pain and gratitude

I’m sitting under the awning, outside our motorhome.
The air is warm, and the campground is full of people.
I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.

I haven’t even dipped into the pool today.
But maybe tomorrow.
A cooling swim would be nice.

The sunflower as a symbol

The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos.
Maybe we humans are the same.
We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.

That’s how I see you.
As a silent, living connection.

And then I saw you…

I only logged in to see if anyone had found their way back.
And there you were – visits from Keaaudhil and many others.
You made my afternoon so much better.

So thank you.
For being here.

Reflection

I don’t write to know – I write to understand.
And sometimes – not to feel so alone.

This blog has become my reflector.
Or maybe just someone I write to…

That you are here means more than you know.
Maybe you’re carrying something too.
We don’t always have to know what.
It’s enough that we pause – together.

Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.

Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful?
Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?

Support my writing

If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal:
paypal.me

#sunflower #twinsoul #gratitude #blogcommunity #writinglife #chronicpain #motorhomelife #digitalconnection #sslerror #malixse #bloggerreflection

En ny dag att leva och andas i

Av

den 2 juli 2025

i Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Skapande & kreativitet

Engelsk version here

Förord:
Att skriva är mitt sätt att andas. Och idag andas jag tacksamhet – för natten, för morgonen och för resan som varit. Här kommer några rader från vår stund i Vilhelmina, innan vi styr hemåt igen.

Tacksamhet som livsstil

Ny dag att leva. Ny dag att andas i.
Jag känner ofta tacksamhet över att få vakna – bara det att få slå upp ögonen och börja om, är något jag inte längre tar för givet. Ju fler år som går, desto oftare tänker jag just i tacksamhetens tankar. Det är som att åldrandet skalar bort bruset och gör plats för det som faktiskt betyder något.

Morgon i Vilhelmina och en fulladdad start

Just idag bor jag i mina tacksamheter.
Tacksam över en god natts sömn.
Tacksam för att vi landat här i Vilhelmina.
Och tacksam för att vi idag påbörjar färden hemåt.

Jag vet inte hur långt vi kommer åka – kanske hela vägen till Mora, eller så stannar vi i Östersund. Det är många mil hem, men vi tar det i vår egen takt.

Alla mil vi lagt bakom oss

Vilken resa vi har gjort!
Så många upplevelser, så många mil – och framför allt: så mycket vi har delat. Jag, maken och lillkillen. Igår när vi kom fram hit var det dags att ladda – både teknik och kropp. Dammsugare, tandborste, datorer – allt behövde fyllas på inför en ny dag.

Vi campar mest för att få duscha varmt och ladda våra grejer. Andra på campingen sitter ute, umgås, grillar och lever campingliv. Vi gör det där andra – fixar mat, duschar, plockar i ordning. Sedan kryper vi ner med våra mobiler eller datorer en stund, innan sömnen tar oss. Tror inte vi varit uppe sent en enda kväll. Alla upplevelser och mil gör oss kvällströtta.

En trötthet som känns i kroppen

Igår kväll satt jag och skrev mitt inlägg, och jäspade i kapp med mina egna ord. Tårarna rann längs kinderna av trötthet, och så fort huvudet landade på kudden var jag borta.

Långfil – norrländsk frukostkärlek

På vårt stopp vid Blåsjön hittade jag något jag längtat efter – långfil!

Långfil är en klassisk norrländsk syrad mjölkprodukt, tjockare än vanlig filmjölk och med en lite syrlig, mjuk smak. Den har långa trådar när man rör i den – därav namnet. Långfil är en barndomsfavorit för många, och en symbol för norrländsk frukostkultur. Ibland kan man smaksätta den med lite kanel, ingefära eller socker – då blir det rena njutningen.

Så idag blir det lyxfrukost med långfil. Och ett litet leende, bara för att det blev så norrländskt som det ska.

Stekenjokk – ett fjällandskap att bära med sig

Under vår resa passerade vi Stekenjokk, ett område som inte går att beskriva utan att andas in lite extra.

Stekenjokk är en av Sveriges högst belägna vägar, och sträcker sig över fjällplatån i gränslandet mellan Jämtland och Lappland. Här öppnar sig landskapet som ett oändligt tak mot himlen. Karga fjäll, porlande smältvatten och snöfläckar som ligger kvar även mitt i sommaren. Naturen är mäktig – vild och vindpinad, men ändå rofylld.

För lillkillen var det kanske mest snön i juni som var spännande. För oss andra – tystnaden, vidderna och känslan av att vara en liten prick i något mycket större.

En resa för minnenas skull

Lillkillen har kanske mest suttit med sin mobil eller dator, men han har ändå fått uppleva Norrland och Norge. Nu kan han säga ”Där har jag varit” – och faktiskt veta hur det ser ut. Han vet nu att vädret här kan slå om på ett ögonblick – från sol till regn, från lugnt till storm. Han kan berätta om vinden i fjällen, som ibland blåser så kraftigt att det knappt går att ta sig fram.

Och just vindarnas kraft har vi fått känna av – inte bara en gång utan två. Då när luften känns som ett hinder i sig själv. En kraft att både respektera och minnas.

Hemåt – med hjärtat fullt

Nu packar vi ihop, laddar upp det sista och styr sakta hemåt.
En resa är aldrig bara vägar och stopp – det är minnen, känslor, lärdomar.
Och jag känner mig tacksam över varje steg.

Skrivtid bland fjäll och filer

Något annat jag burit med mig under den här resan är orden.
Jag har fått tid att skriva – och kanske ännu viktigare, jag har fått tid att lyssna. Till mina egna tankar. Till vinden i fjällen. Till tystnaden.

Det är också här, mitt i resan, som en ny titel till en framtida saga dök upp. Den ligger än så länge bara i sin början. Men Vinghästen – den sagan fortsätter att växa.

Just nu arbetar jag aktivt med att skriva klart sagan om Vinghästen, Alfred och Tom. Det är en berättelse som vuxit fram under lång tid – bit för bit, bild för bild – och nu håller på att ta form som en riktig bok. En bok jag kommer att ge ut när den är färdig.

Bilderna i boken skapas med hjälp av AI, men berättelsen, känslan och rösten är min. Det är min saga – född i en husbil, buren av skogar, tystnad och fantasi. Och kanske har fjällvindarna viskat några extra rader längs vägen.

Vill du läsa mera om hur jag jobbar med boken. Det finns här på bloggen under taggen Vinghästen.

”Vill du få ett meddelande när boken är klar? Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mejl.”
…så gör jag gärna det! Vill du det?

Tack för att du läser.
Vill du följa fler inlägg från våra resor och min vardag? Lämna gärna en kommentar eller dela med dig av egna reseminnen.
Och om du vill stötta mitt skrivande – skänk en slant via PayPal.

Lev väl. Och glöm inte att andas.
/Carina – malix.se

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#Långfil #Husbilsliv #Stekenjokk #Fjällresan #Norrlandskultur #Tacksamhet #Campingliv #Resedagbok #Vilhelmina #malixse
#NordicTraditions #Stekenjokk #SwedishMountains #RVjourney #TravelJournal #GratitudeMorning #NorthernSweden #CampingLife #SwedishCulture

Sida 1 av 6

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén