Tyvärr är det ju lite mycket så att just planering är det som är en svårighet i sammanhanget ADHD.

Idag blir det skriva av. I alla fall nu. Veckan har varit full av aktiviteter, enligt mig. Många andra skulle nog säga en vanlig vecka. Men eftersom jag har en viss energibortfall när jag gör saker så märker ju jag inte riktigt när reserven håller på att ta slut. Jag måste mera planera och hushålla med den energin som jag har. Jag tror att det är en av svårigheterna med min funktionsnedsättning. När jag gör saker så tar det energi kanske har jag inte hunnit fylla på depåerna redan innan så mätaren kanske redan står på ¾ delar energi.

Jag jobbade förra helgen, på måndagen hade jag möte. Möten tar alltid kraft av mig. Så när jag trippade hem efter mötet var depån dags för att fyllas på. Men istället fick jag packa väskan för att ge mig av till gbg. Sov hos min syster och hennes familj. Tisdagen sedan började tidigt. Snabb dusch, ner till stan och käka frukost på Steibrenner & Nyberg därefter spårvagnen till Sahlgrenska. Lite väl tidigt ute, men det känns bra när jag slipper ha andan i halsen för att jag stressat. Baksidan av att vara i så god tid som jag var dvs 1,5 timmar är att tiden blir lång att vänta.

Vad gör man när man väntar? Jo man FBar lite, rör sig lite går ut, går in köper kaffe, kollar in folk. Och därefter gör man om samma procedur vilket jag nog gjorde tre gånger om. Tills jag äntligen var i tiden då jag skulle göra det som skulle göras. Jag skulle träffa uppdragsgivaren och packa upp mina böcker i ordningställa det jag skulle ha till föreläsningen och jag skulle samla mig mina tankar och andas ut. Min Kbt tant har lärt mig det här med att stanna upp i stunden och rensa tankarna andas och andas bort stressen som jag så ofta upplever innan jag ska börja prata. Ett par andetag är vad som behövs sen är jag i stunden just nu och stressen vilar någon annanstans. Föreläsningen som jag gjorde gick bra.

Även hemresan gick bra. Dagen efter dvs onsdagen var en vilodag, då var jag ganska trött gjorde det nödvändigaste och vilade mesta tiden.

Torsdagen var den sedvanliga städare dagen i vårt hem och jag kan erkänna att jag inte varit för nitisk innan så det blev som en stor städare dag. Fast egentligen var det mera Dampryck, sådan där energiryck när man är överallt och ingenstans. Energi rycket som är då är energi av att bara hålla sig vaken. Då måste man liksom göra saker för att hålla sig vaken.

Innan min tabletts intrång i mitt liv hade jag dessa dampryck dagligen tills jag var helt utpumpad. Idag är de inte så påtagliga som de var innan. Då kunde min familj vakna tidigt på morgonen av att jag krigsdammsugade hela huset samtidigt som jag möblerade om och hängde tvätt. Förr slutade det alltid med att huset var mera i kaos efter, idag blir saker mera klara även om det inte alltid är så.

Efter mitt städryck så skulle jag göra mig i ordning för kalas hos en arbetskamrat, där vi skulle äta god mat och umgås. Efter som vi alltid jobbar ensamma så är just sådana tillställningar jätte trevliga och till och med nödvändiga.

Fredagen blev åter en vilodag nu var energinivån på under halv tank, jag lyckade få upp mätaren till 60. Lördagen var det återigen kalas. Denna gången var det min före detta svägerska som fyllde 50. Sista minuten handling av blommor och presentkort, därefter till kalaset. På vägen hem kände jag att nu var energidepån på upphällning, nu orkar jag inte mera. Samtidigt kom jag på att dagen som är idag, är kalas dag. Då är det så att jag och maken ska stå för kalaset. Maken fyllde år i onsdags, idag kommer hans kära moder dvs min Svärmor på besök.

Känner i skrivandet stund, att detta är en dåligt planerad vecka. Energin finns liksom inte kvar längre, bensinmätaren är just nu på reserven näst intill snustorr.

Men oavsett snustorr eller inte, så ska vi nu Iväg till affären och inhandla, för här ska göras smörgåstårta.

En lång vecka har det varit, nu går jag på sista valsen känner jag. Nu måste jag vila både kroppligt och själsligt. Mitt inre måste vila från allt vad sociala sammanhang heter. Imorgon ska vara en vilodag. Hm nej jag tittar inte i kalendern nu, det får bli sedan. Vill inte veta vad som ska ske i morgon. För just nu vill jag låtsas som jag har all tid i världen, att jag har en vilohetsdag i morgon. Skriveridag kanske till och med…

Känner att det kanske är dags att vila påriktigt det gör jag i husvagnen, tyvärr så är det inte ännu sommarlov så vi kan liksom inte sticka iväg hur som helst.

Reflektion från gårdagens händelser.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 maj 2012

i ADHD & neurodivergens

Så här efter en dags vila känner jag att jag ska skriva om gårdagens händelse. Igår var det föreläsning på Sahlgrenska det var arbetsmarknadnoder som stod för arrangerandet.

Hur olika får man vara? Var frågan.

Egentligen hur olika får man vara?

Är likheterna bra?

Är det bra att vara olika?

Vilka likheter finns det?

Vilka är olikheterna?

Stora frågor, unhealthy som antagligen kan få hur många svar som helst. Jag gillar olika, har jag gjort alltid, var snabbt när Aftonbladet startade gillar olika. Tvingade hela familjen att bära handen då. Olikheter kompliterar gör en helhet tänker jag. Jag är bra på vissa saker och mindre bra på andra. Det är ju därför vi är många, för att du är bra på det som jag är mindre bra på det är där dynamiken finns och skapas.

Där bor oliktänk utveckling och helhet.

Jag var första talare, jag behöver vara det för jag blir så trött om jag sak sitta och lyssna innan. Jag mera ofokuserad än vad jag brukar vara. Därför var jag första talare. Efter mig så pratade Henrik Ragnevi. Den killen har hurmor, så mycket klokheter som kommer ur honom är nästan svårt att ta in. Men lär få höra honom flera gånger så vissa av klokheterna kommer säkerligen flytta in vid senare tillfällen.

Efter Hendrik så var det Ingrid Karlssons tur, hon är chef inom Regionservice och kommer från en mångkulturell arbetsplats.

Mångfald i en arbetsgrupp är en tillgång, menar hon, och tänk jag kan bara hålla med.
Hon arbetar aktivt med mångfald och bidrog med sina erfarenheter.

När föreläsningen var klar så kom det fram en kvinna till mig och Citerade ord som jag har i min föreläsning.

Jag brukar berätta att jag har arbetat med ungdomar på behandlingshem. I de sambandet brukar jag berätta hur vissa av ungarna på ett märkligt sätt bara ramlade in i mig och gjorde ont.

Idag ser jag ju vad det var som gjorde ont, det var likheterna, igenkänningen av utanförskapet och de olika svårigheterna. Idag vet jag och idag har jag kunskaper som jag då inte hade hittat till.

Tänker att det idag hade varit på ett helt annat sätt idag hade jag haft större förmåga att se vad ramlandet stod för. Säkerligen hade jag även försökt få ungarna att vända det som människor ser som otill till tillgångar. Men mest av allt så hade jag haft mera förståelse i mig själv varit mera medvetenhet om varför och vad.

Kolla, kolla igen och igen lyckas jag som alltid komma ifrån ämnet och syftet. Men det är ju det som jag är bäst på.

Kvinna berättade med tårar i ögonen att jag i stunden jag pratat ramlat in hos henne. Just det mötet har varit hos mig under hela gårdagen, även idag har kvinnan varit i mina tankar. Mötet gjorde mig mjuk och varm inombords just det mötet och hennes ord gjorde min dag igår, jag blev så berörd.

Skulle du kolla förbi på min blogg här, så vill jag på det mest varmaste sätt tacka dig. För att du tog dig tid kom fram och prata, det gjorde så gott i mig. Idag har jag tänkt på vårt möte, dina ord och tänk jag känner att du allt ramlade in i mig med.

Dina ord har jag tagit med mig, tänkt på under dagen. Orden har gjort mig glad och gjort mjuka tankar i min dag.

Temadag om Psykisk ohälsa på pulsen i Borås

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 maj 2012

i ADHD & neurodivergens

Temadag om Psykisk ohälsa på pulsen i Borås

Inom projektet Arbetsmarknadsnoder har Sjuhäradsnoden

anordnat en temadag om psykisk funktionsnedsättningar för

chefer, pills fackliga representanter och andra medarbetare i

regionens förvaltningar i Sjuhärad.

Temadagen inleddes med att Johanna Ottosson hälsade alla

välkomna och berättade om Arbetsmarknadsnoderna.

Hon förklarade syfte och politikernas vilja med projektet.
Johanna presenterade sedan dagens första talare Carina Ikonen
Nilsson.

Carina är attitydambassadör ifrån kampanjen Hjärnkoll.
Kampanjens syfte är att lyfta fram personer med egen erfarenhet av
psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Kampanjen har
utformats av Myndigheten för handikappolitisk samordning och Nationell samverkan för psykisk hälsa på initiativ av regeringen. Du kan läsa mer om kampanjen på www.hjarnkoll.se
Johanna Ottosson inleder temadagen.

Carina Ikonen Nilsson från Hjärnkoll

Carina delade generöst med sig av sina erfarenheter av hur det är att
leva med ADHD. Hon gav en medryckande och levande beskrivning av sin uppväxt och sin vardag. Carina lyfte fram svårigheter hon stöter på, men lyfte också fram de kreativa och positiva egenskaper som ofta kännetecknar personer med olika psykiska funktionsnedsättningar. Carina beskrev på ett livfullt sätt hur olikheter bidrar till en mångfald och berikar vårt arbetsliv och samhälle

Johanna Ottosson tackar Carina Nilsson
efter föredraget

Per Sandstrak – Mister Tourette

Mångfaldstemat fortsatte efter en kort paus. Per Sandstrak äntrade
scenen och berättade om sin uppväxt och ungdom som präglades av
svåra tvångsbeteenden och tics. Han beskrev sin uppväxt i ett litet
fiskesamhälle i Nordnorge och hur hans föräldrar kämpade för att få
rätt hjälp för sin son. Per beskrev vidare hur han på grund av sin
sjukdom blev hemlös i Oslo och efter till synes slumpartade händelser
kom i kontakt med en professor från Karolinska institutet. Först då fick
han sin diagnos och den hjälp han behövde. Idag beskriver han sig som så frisk som han vill bli. Per berättar sin historia med en stor portion humor, men också med ett djupt allvar. Han lyckas använda berättelsen om sitt eget liv för att beröra åhörarna med både skratt och en och annan tår.
Många av regionens förvaltningar var representerade vid temadagen.
Även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen var representerade. Dagen avslutades med en god lunch som också gav tillfälle till reflektion och dialog.

Autism +ADHD = kompensation?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 april 2012

i ADHD & neurodivergens

Det två damerna gav sig ut till Orust, nurse en av damerna var jag, view den andra är en vän som jag för inte alls så länge sedan lärt känna.

Vår vänskap är bindande av våra egenskaper där vi båda befinner oss inom NPF. Hon autism som hon själv säger, jag som dampar loss emellan åt. Dampigheten har även en finare benämning som ADHD. Jag tar inte illa upp av någon benämning. Ibland brukar jag säga att jag får damp. Då brukar barnen säga att det är inget du får mamma, det är något du har. Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om utan om vänskap.

Själv är jag ingen kung i ämnet utan nybörjare. Fast det beror hur man ser det. Jag tänker att jag vill skilja på vänskap och bekantskap. Vänskap är något som för mig är, när jag kan vara jag med alla mina till och o-till. När man liksom kan spegla sig i varandra och får acceptans, även det som är negativ.

Jag och min vän brevväxlar när vi inte träffas. Då är det inte några korta sms eller fb chatter. Utan riktiga brev där vi delar tankar och klokheter. För ett år sedan var det nästan ett brev om dagen, i dag är vi mera sparsamma. Kanske ett två ibland tre mail i veckan. Dessutom är vi damer som planerar våra träffar. I vintras var vi ute på Orust och shoppade innan jul, nu i dag var vi där för att påsk-shoppa.

Nästa träff har vi tanken till Borås. Eftersom vi båda befinner oss inom NPF, så är vi noggranna med att se till att det är en planerad dag. Inbokad, förberedd och tankar på vad som ska handlas och var vi ska äta mm. Dagen i sin helhet är dela tankar och tankar och tankar. En lunch och en tripp till blomsterlandet. Sedan skills vi åt för att åka hem var och en till sitt.

Jag blir förundrad hur lika våra erfarenheter är, hur lika vi är i våra uppfattningar. Självklart finns det skillnader för vi har ju levt två olika liv, vår vänskap är ju nu på senare tid. Vänskapen är en vänskap av tillfälligheten att jag skrev min bok.

”Jag föredrar att kalla mig impulsiv.” Hon hade läst boken och av små tillfälligheter fick vi kontakt. En sådan där Connection där allt bara ramlar på plats. Är det saker som jag funderar på så skriver jag till henne. Är det saker som jag är frustrerad över skriver jag till henne. Hon är medicinen, som gör min impulsivitet mindre och mera lätt att leva med. För det impulsiva i mig har lärt sig att vänta, lärt sig att inte göra förhastade saker. I dag gör jag inget om jag inte fått ett svar från min vän. Kanske gör jag ändå som jag innan tänkt men, det känns gott att ha någon att dela tankarna med innan. Någon som liksom har samma tänk men ur ett perspektiv utifrån sig.

Nu vet jag egentligen inte vad jag har skrivit eller förmedlat. Tanken från början var att det är helande att träffa människor, som liksom går på samma stigar som än själv. Som utifrån sin egna livshistoria har liknande upplevelser och tankar. Jag känner stor tacksamhet över att jag har henne som vän. Är tacksam över att vi liksom hittat till varandra.

En av våra svårigheter är ju det sociala samspelet. Det här med sociala sammanhang och tänk här går vi tillsammans ut och gör sådana där sociala saker som vi båda inte har full koll på. Kanske är det så att vi i våra olikheter i funktionsnedsättningarna kompenserar varandra. Men det har jag inga belägg för, utan är en tanke i stunden.

Jag tror vi har acceptansen i vårt sammanhang och gör någon av oss fel, så ser vi med våra egna glasögon ut ifrån vårt egna sätt att se på bristen om det nu är någon. Kanske är det så att vi känner igen oss i svårigheterna och liksom enklare struntar i dom.

Jag tänker att det är viktigt med olika forum där människor med mina egenskaper träffas. Att vi träffas delar med oss av det vi har. Det jobb som familjestödsenheten i GBG gör är så viktigt. Här vill jag även flika in Compassen som är en intresseförening som även de är med i sammanhanget.

Det är så viktigt att vi som behöver har möjligheter att träffas, det är helande kraft där i alla fall jag samlar energi. Familjestödsenheten ordnar olika former av grupper. Föräldrarutbildningar, Q-grupper, vuxengrupp (ADHD), relationsgrupper där partnern har möjlighet att vara med och diskutera utifrån sitt. Jag tänker att sådant är viktigt för det är nog inte alltid enkelt. I alla fall inte för min kära make att alltid stå ut med mina egenheter och impulser.

Lev idag just nu så sitter jag mest och reflekterar över alla nya tankar som flyttade in hos mig.

Thåström Trädgård i GBG

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 mars 2012

i ADHD & neurodivergens, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Låt dom regna, sale sjunger Herr thåström. Han fortsätter och menar att det blir bättre i morgon. Och vem vet kanske har han rätt. Fast nu är det ju en text och jag är ju inte ledsen just nu. Tänker att jag ska ge er en återblick en blick från fredagen. Jag var ju rädd för att det skulle vara kallt så jag hade tagit på mig så att jag skulle slippa frysa. Så mycket folk på ett ställe och när man som jag vill stå längst fram så är det inte så kallt. Det är rent av förb….. varmt. Redan tillsammans den tomma scenen och ett staket var jag så varm så att jag behövde ta av mig koftan och sjalen. Innan spelningen träffade vi en tjej. Hon inledde konversationen med att vi nog var äldst. Min kära make var ju då snabb med att berätta att jag var den som var äldst att jag i alla fall var äldre än honom själv. :). Han har mera åldersnoja än mig tror jag. Det är i och för sig inte så svårt att ha för jag har ingen sådan noja.

Hon hade aldrig varit på Herrn, och frågade om mig om jag varit på någon spelning innan. Nja, jo, det har jag ju varit blev mitt svar, sa att jag varit på de flesta han haft i gbg. Kom just på just nu. Min sorg förra året när jag inte var där. När jag genom att göra en feltolkning av en artikel fick för mig att jag aldrig mera skulle få se herrn i egen hög person. Vilket var så fel som det bara va. Jag berättade för henne att hon kommer att få sin bästa konsert upplevelse hon någonsin haft. Vilket i sig inte är sant för jag vet ju inte hennes upplevese. Men den erfarenhet jag själv har vilket jag faktiskt kan säga är stor så är det inte bättre än Herr thåström. Det är bara bäst ingen kan bättre. Ingen är så närvarande ingen är så borta från verkligheten och är i nuet just då som herrn själv. Att stå där och se honom gå runt, som i trans. Höra hans röst tillsammans med takten och den helt grymma Ossler på gitarr. Kan jag säga att det finns inget bättre, ingenting gör mig så glad 🙂 ingenting gör mig så betagen av stunden. Det är fantastiskt, vackert och så levande, trotts att herrn nästan tappar byxorna ganska och tar på hängselbandet för att genast ta av det igen. Just den gesten känner jag igen från mig själv, när man liksom vet att skjortan eller nått ska vara på ett speciellt sätt och så rättar man till det, samtidigt blir kläderna obekväma och man gör som det var innan. Dra upp byxorna gör han hela tiden för grabben är ju fortfarande tråd smal kanske man inte säger om herrar. Men jag gör.

Konstigt jag hade ju tänkt prata om tjejen och hennes kille som vi träffade innan spelningen. Men av en konstig anledning ramlar jag in i Ikonen 🙂 Thåström hela tiden. Hennes Kille gillade inte Thåström och hon ville så väldigt mycket att han skulle tycka det var bra. Killen var också Kulturpolitiker Hade varit landstingspolitiker. Vilket Gjorde att jag började prata om att jag hade skrivit en bok. Då frågade tjejen varför jag skrev om just ADHD, och impulsivitet. 🙂 Berättade att det var från mitt innanför perspektiv. Under vårt samtal kom det fram att hon för ett eller om det var två år sedan fått sin diagnos. Hon var nog i sorg – fasen lite hon kunde inte förstå att jag inte var ledsen över att jag hade samma svårigheter, hon berättade att hon hade kämpat så mycket med att vara som alla andra. Så dumt att försöka vara som alla andra kom vi till sist fram till eftersom det är ett mål vi aldrig kommer att nå upptill. Vi är ju liksom bättre på att vara dom vi är. Blir ju så himla jobbigt när vi springer runt och spelar roller som vi inte behärskar. Det blir ju så himla bra när vi spelar vår egen roll vi är ju liksom bäst på den rollen. Ingen kan ju spela den bättre än oss själva. 🙂

Thåström var ju Självklart bäst, så är det ju. Det var roligt eller härligt att se och höra när Ossler råkade trampa på fel pedal och det tjöt lite. Det gjorde honom bara ännu mera mänsklig. Ossler är en Konstnär på sitt gitarrspel har nog aldrig sett någon som är så inne i sitt spel. Som liksom är ett med sitt instrument. Basisten vilket jag just nu inte kommer på namnet på hittade jag till denna gången har liksom inte sett honom så innan. Han likt dom andra är enorm. Han är lite mera publikvänlig också ler lite och ser ut att ha roligt på ett annat sätt än de andra som mera är helt uppe i sitt egna skapandet på ett bra sätt.

Killen som tjejen hade med sig var inte så impad när konserten var slut, men Han går och väntar på sommarkonserten med han Amerikanen som jag inte ens kan stava till. Jo sa jag i min text att Herr thåström var Bra helt underbart grymt och en himla massa till adjektiv som förstärker allt som är bättre än bra? Det var han i alla fall. Nu väntar vi på Röda sten och en vacker död stad igen men den nya favoriten är Låt dom regna och St Ana katedral.

Lev idag just nu så är röda sten flera ljus år bort ju :). Men det säger mig att jag fortfarande har nöjet kvar.

Vi behöver nyanser

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 mars 2012

i ADHD & neurodivergens

Jag läste igår ett inlägg från Lotta Abrahamsson, som gjorde mig varm i hjärtat. För visst, jag blir glad av att alla på något sätt verkar ha hitta sin grej, allt är så himla perfekt med adhd och allt vad det är. Men jag känner också en rädsla, men gud hur kan det vara så att allt bara blir så bra. Därefter slår jag på mig själv och tankar föds så som: Vad är det jag gör, vad är det jag gör som är så fel, då jag inte hela tiden orkar enda fram. Tankar som men är det så att det är ännu större svårigheter som bor i mig, har jag större konstigheter än alla andra. Nu vill jag inte heller klaga på det jag har, för jag känner att jag vandrat ganska lång väg sen den där dagen för ganska så många år sedan nu. Den där dagen som 42 åring, då en dag i maj när jag fick ett gult papper med mig hem och en diagnos som sa att jag hade ett funktionshinder. Jag hade det inte hel dåligt innan heller, men riktigt så lyckosamt som media bilden visar riktigt så lyckligt är det inte. Om du nu skulle råka vara som jag en vanlig dödlig. För det finns vissa dagar som jag inte orkar gå upp ur sängen, det finns dagar då jag går till jobbet med oro i magen, för att jag inte har riktigt koll, på allt som jag borde ha koll på.

Det finns till och med dagar då jag har krypningar i hela kroppen, känslor av historia som säger mig att nu har du glömt nått viktigt, idag har du glömt nått. Just det var upplevelser från förr då när jag hade väldans höga krav, på mig själv. Då när jag inbillade mig, att om jag bara skärpte till mig då skulle minsann allt lösa sig. Alla mina skärpningar som jag gjorde då, gjorde att jag var helt utpumpad och helt slut, sov middag hela dagarna förutom klockan fem på morgonen då jag lät hela familjen vakna till damsugarens brus. Det var då det infann sig morgondamp, som jag hade fram till klockan 11 12. För att sedan sova mellan 12 och fem på eftermiddagen. Om jag inte råkade arbeta för då var jag tvungen att vara vaken eftersom mina arbetstider var mellan 15 och 23. Mycket dåligt samvetstankar som bearbetats där över dåligheter som mor och allt vad det innebär. Jag känner inte Lotta har sett en föreläsning med henne på tv. Inget mer, men idag känner jag stor värme för att hon stannade upp och plockade fram , vågade säga det som måste sägas. Blev glad och ljus inom mig när jag läste, för det var så viktiga ord som hon gjorde till sina. Viktigt budskap som måste vara med, för att nyansera verkligheten till det som mera liknar en verklighet. För det är inte en dans på rosor.
Ibland spökar historien, ibland livet just nu, till och med alla till och otillgångar i diagnoserna . Det är i våra tillgångar vi ska vara, men för alla är det inte lika enkelt att hitta dit varje dag. Det måste sägas, Lotta hon säger det på ett sätt som gjorde mig helt varm i hjärtat. Det flyttade in sådana känslor som jag ville att andra människor skulle få då de skulle läsa min bok. Alltså igenkännings känslor. Jag var liksom inte ensam om att känna det som Lotta skrev om igår, det fanns en till.

Tänker att vi alla har ett ansvar även emot de människor, som kanske inte har det lika bra som den som bara har tillgångar i adhd. Förövrigt tror jag inte att någon har det, bara tillgångar asså. Jag känner att det är nu den där ärlighetsgenen är så viktig, för vi måste vara ärliga. Hade det varit så att det bara var tillgångar, så hade jag inte behövt kämpa så som jag gjort när det handlar om skola. Jag hade inte som jag då gjorde för en himla massa år sedan smugit mig upp till en mottagning, som skulle undersöka om jag hade diagnos. För om det hade vart så bra, då hade jag ju inte behövt hjälp. Inte heller hade jag som jag gör varje dag, intagit mitt lilla underverksmedel i formen av Concerta som jag faktiskt gör ännu. Även om jag ibland inbillar mig att nej nu har jag slutat att ha adhd, nu behöver jag inte min tablett. För ganska så snart igen, efter nån vecka. Inser jag att: Oj, jag hade nog lite damp ändå, oftast kommer jag på det då jag är i en gammal hederlig konsekvens igen. Så som: det borde jag inte sagt, eller hmm, varför inbillade jag mig igen att jag tänkte nya tankar?
Jag bytte ju som vanligt bara ut lite ord, så att jag inbillade mig att tankarna var nya.
Tack Lotta, tack för din klokhet som jag fick ta del av igår.
Ta del av den du med genom att klicka på länken . Klokheter kan vi aldrig för mycket av.

IFR Malix Impulsiva Framtids Resurser

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 februari 2012

i ADHD & neurodivergens

kontakt@malix.se

Tillsammans med Sina egna illustrationer pratar Carina utifrån sin egen erfarenhet om:

Tillgångarna som tydliggörs i kreativa sammanhang
Hur vi genom respekten till varandra växer som människor.
Bemötande
Det egna värdets viktigheter
När vi duger inför oss själva, capsule så har vi inte längre några behov av att leta fel hos andra…….

Till vem vänder jag mig till?

Allmänheten, buy Arbetsförmedling, Arbetsgivare, Behandlingshem, Brukare inom Habilitering /psykiatriska vården, Coaching-företag, Försäkringskassan, Habiliteringspersonal, Ideella föreningar, Kyrkor, Psykiatripersonal, Skolor i alla former Till alla ……..

Till min företagssida

kontakt@malix.se

O(H)älsa eller (H)älsa

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 februari 2012

i ADHD & neurodivergens

Publicerad söndag, buy 26 februari 2012 10:56

Skriven av Carina Ikonen Nilsson

Psykisk ohälsa eller inte ohälsa, help hälsa ? Efter att ha läst tankar och ord om vad psykisk ohälsa är och inte är, blir jag förvirrad. Vad är psykisk ohälsa, vad är hälsa? För mig känner jag att jag börjar närma mig ordet. Men känner rädsla att trampa människor på tårna. Har inte för avsikt att stigmatisera eller stänga ut eller in människor i hörnen.

Psykisk hälsa är mera vänligt att närma sig, då blir jag i tanken mjukare. På något sätt känns det mindre farligt. Visst är det konstigt då jag i min roll som ambassadör inom projektet (H)järnkoll går ut och pratar om just psykisk O(H)älsa. Men utifrån mitt perspektiv. Skulle inte för mitt liv, våga mig på att prata i större perspektiv.

Man vill nu att det ska definieras vad och vilka, som får plats i ordet. Läs vidare HÄR……

Facebook, Författare och självkänsla

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 februari 2012

i ADHD & neurodivergens, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Hur går det ihop? Hänger det ihop på något sätt?

Igår fick jag en inbjudan på FB, pharmacy av Anitha Östlund. Innan FB råkade jag komma i kontakt med henne i från ett annat forum Skrivpuffen som är utformat av Ann Ljungberg.

Igår blev jag alltså inbjuden till ett forum på FB, patient där Anitha ville samla sina skrivar vänner. Jag var alltså utvald. I samband med utvalandet så ramlade in konstigheter i mig. Alla började presentera sig på sidan, hos mig flyttade det in prestationsångest.

“Självkänslan” som borde finnas, fanns inte, försvann långt bort. Flertalet gånger gick jag in och försökte mig på att skriva en presentation om mig själv. Hade tankar om att men gud vad ska jag skriva, det hela blev på ett konstigt sätt jätte stort utan att jag riktigt fattade det. Ångest över en sådan sak är ju ganska dumt med tanke på att jag redan för tre år sedan, skrivit en bok där jag hela tiden egentligen skriver om mig själv. “ Jag föredrar att kalla mig impulsiv” heter boken. Dessutom är jag ute och pratar in för okända människor ganska ofta, både i små och stora grupper. Då står jag längst fram och pratar på, som om det var det enklaste i världen. Så det var konstigt att jag inte förmådde mig att skriva en presentation på en grupp sida.

Problemet för mig, var att jag hade titelfobi. Jag tittade runt på människorna som hade skrivit en presentation, blev mer och mer tillbaka dragen i mina ord. De var författare, redaktörer, lektörer och ja gud vet vad alla dessa människor hade för olika tiltar och roller, i skrivsammanhang. Vad skulle jag skriva i min presentation? Blev frågor som flyttade in i mig. Men gud ,vad ska jag skriva vad gör jag i den gruppen.

Asså snacka om självkänslodödstankar och förminskande ut i finger spetsarna. Ju längre tiden gick ju längre ner i skorna var jag. Senare fram på kvällen tog jag mod till mig och började skriva. Fingrarna riktigt dansade fram på tangentbordet och ångesten försvann ju fler ord som hittade till den lilla textrutan. Innan jag hann tänka efter tryckte jag på rutan sänd. Jag läste inte igenom det jag skrivit, vilket i och för sig inte är ovanligt för mig. För jag tänker ju inte efter innan. Det så omtalade efter-tänket är ju något som jag liksom saknar. Detta var inte orsaken igår, då jag klickade iväg min presentation. För orsaken att jag inte läste igenom presentationstexten, var mera känslor av en massa rädslor av att inte duga, inte passa in, i den lilla gruppen av namn.

Idag är alla konstigheter och alla tankar från i går, historia, upplevelser som jag från historian känner att de upprepar sig. Historian upprepar sig, då när jag inte är vaken, ser med mina självkänsloögon på mig och mina beteenden. Då har jag väldigt lätt för att höja andra människor till skyarna, medans jag själv försvinner ner till havets botten. Jag märker det inte ens. Vet bara att jag får svårt att ta mig upp till ytan efter ett tag.

Nej nu har jag skrivit nog idag. Texten här visar mig att jag måste ta nya tag i självkänslo-jobbet igen, jag har nog lagt det för länge åt sidan. Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och göra viktighetsarbete igen. Självkänsla är ju inte nått som ligger i skafferiet år efter år. Utan likt mjölk, så är det en färskvara.

Tacksamheter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 februari 2012

i ADHD & neurodivergens, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Har haft en dag i återblickar, help blir förundrad över hur mycket som hänt under några år. Allt beror på att jag låter mig vara mig. Innan jag fick diagnos gjorde jag allt, pill för att dölja allt som var med mig jag. Gjorde allt för att inte visa eller låta någon förstå att jag hade fullt upp med att låtsas vara klok. Alla mina ansträngningar gjorde ju att jag just blev mindre klok än jag egentligen var. Jag la ju då krafter på fel saker.

Återblicken ger mig styrka, kraft och visdom. Tänk att jag gjorde det! Jag skrev en bok som fortfarande Människor köper, den har till och med blivit Talbok så att även dyslektiker kan läsa min bok.

Jag har varit ute och föreläst en del sen min bok blev verklighet. Tänk det är något som jag för några år sedan, inte trodde att jag någonsin skulle våga. Trodde inte jag skulle kunna hålla tråden och vara så pass fokuserad så att människor orkar lyssna. Idag när jag ser tillbaka så känner jag så mycket tacksamhet. Tacksamhet över hur saker har fallit på plats, hur brickorna på något sätt blir lagda i det mönster som det egentligen är meningen att de skulle ligga.

Det är en sådan härlig känsla när någon kommer fram efter en föreläsning kommer fram och berättar förtroligheter för mig. Stunderna är magiskt vackra. Det bor så mycket tacksamhet inom mig så hälften hade varit nog. Samtidigt är det helt underbart att få bo i tacksamhet. Att vila i känslor som är mjuka och vackra. Just sådana mjukheter och vackerheter som föds i tacksamheter, är något jag önskar att alla människor får uppleva. Samtidigt som jag idag vet att jag nog inte varit ensam om att inte fått uppleva det innan tiden nu.